Längtan efter ett barn, att adoptera.

måndag 26 februari 2018 - 06:00 | 2 Kommentarer

Det är inte alltid så självklart att man ska kunna bli gravid eller klara av en graviditet, trots att längtan att bli förälder är stor. Därför kan det vara sårande och tungt att besvara frågor som "När tänkte ni egentligen skaffa barn?", när man vet att resan dit inte är så enkel, och något som man inte bara tar för givet.

Istället står man inför nya val, och adoption kan vara ett av dem att få förverkliga sin dröm om att en dag bli förälder.

 

Idag kommer ni att få läsa om Josefine, som är 26 år, arbetar med barn och har varit tillsammans med sin man i tio år. De längtar efter att få skapa en familj tillsammans, men på grund av en svår diabetesdiagnos skulle en graviditet innebära för stora risker.

Nu är Josefine och hennes man i början av deras adoptionsprocess, och de har börjat den stora resan till att bli föräldrar.

 

thumbnail image3

Det här är Josefine's historia.

 

- Låter kanske konstigt, men egentligen ända sedan jag var ung har jag känt av att adoption är ett val för mig. Har dessutom varit god vän med en som själv är adopterad och redan vid ung ålder sa jag såhär: "När jag blir stor så ska jag adoptera!" Så ja, kanske det är meningen då.

 

Hur var reaktionen från omgivningen?

- Helt ärligt så är det bara positivt. Trodde själv inte att omgivningen skulle vara så här positiv. Jag är mycket överraskad. Alla vänner och familj är mycket förstående och glada för vår skull.

 

Hur går en adoption till, var börjar man?

- Man tar kontakt till en adoptionsbyrå. De skickar en blankett som man fyller i och svarar på några frågor, och sedan skickar man med några intyg också. Man skall inte vara ”rädd” för att ta kontakt heller, ringa eller mejla. Sedan är det att vänta på svar, och sedan fortsätter man resan.

 

thumbnail image1

 

Vad kan adoptionsprocessen kosta?

- Nu är jag inte helt hundra, men om man är intresserad av en utländskadoption är det dyrare, allt mellan 20 000-40 000? I vårt fall gäller det inhemsk adoption och då står vi för t.ex resor, intyg, läkarbesök och kurser själv. Man ansöker om stöd från kommunen när det är inhemskt. Nu är vi väldigt ny i denna process så vågar inte säga för mycket.

 

 

"Stötta varandra, andas, prata och planera tillsammans."

 

 

Är det något hinder att adoptera om man t.ex har diabetes eller någon annan kronisk sjukdom?

- Vad jag läst så ja! Med inhemsk adoption tror jag inte det är lika stort hinder, eftersom man känner till olika kroniska sjukdomar i vårt land. Såklart att dom också har koll och olika krav i vårt land också men inte på samma sätt. Sen är det väl så att i utlandet ser/tänker dom annorlunda än vad vi gör här, att dom är mera strikta med vissa sjukdomar och kan se det som ett hinder att adoptera. Vad jag förstått är det ganska många ”större” avancerade utredningar som man går igenom som blivande föräldrar när man vill adoptera från utlandet och att det kan sätta käppar i hjulen. Detta är någonting jag bara har läst om

 

Har du några råd till andra som är i samma situation som dig?

Stötta varandra, andas, prata och planera tillsammans. Försök att hålla sig lugn och var glad för varje steg i processen, för varje litet steg är viktigt. Bearbeta känslorna, försök att se det positiva och var öppen om du själv är så som person. Vill man prata om det med andra gör det! Var inte rädd!

 

 

På framtiden ser Josefine och hennes man ljust, eftersom det nu börjat gå framåt i adoptionsprocessen. Jag önskar dem all lycka, styrka och kärlek. Du kan läsa Josefines egen blogg här,

och vill du ha en uppföljning om hur det går för henne och hennes man skriv en kommentar / tryck på hjärtat, så ser jag till att uppdatera er via min blogg vartefter det går framåt i deras adoptionsprocess och resa till att bli föräldrar.

/ kram, Caroline

 

 

Här har jag samlat lite information om adoption.

 

En inhemsk eller internationell adoption börjar alltid med adoptionsrådgivning. Vem som kan adoptera är gifta par och singlar över 25 år. Gifta samkönade par kan adoptera i Finland och från länder som godkänner att barn adopteras till föräldrar av samma kön.

Åldersskillnaden mellan förälder och barn får vara högt 45 år, och den sökande får inte vara över 50 år.

 

Vid en adoptionsutredning utreds förutsättningarna för adoption från både adoptivföräldrarnaas och barnets perspektiv.

Man utreder adoptivföräldrarnas livssituation, motiven bakom adoptionen, hälsa, utkomst, relationer och förmågan att svara på ett barns behov.

Olika länder har olika krav på blivande föräldrarna, och i vissa länder spelar dessutom religion en stor roll om man blir godkänd som adoptivförälder.

 

Adoptionsnämnden kan godkänna en ansökan, som då är i kraft i högst två år. Tillståndets giltighetstid kan på ansökan förlängas.

 

”Varje år placeras omkring 1-5 adoptivbarn via Helsingfors stad. Barnen är huvudsakligen bebisar. Väntetiden är svår att bedöma och man måste vara beredd på att den kan bli lång. ... // ... Rådgivningen kring inhemsk adoption varar cirka ett år och avslutas med att en socialarbetare skriver en hemutredning som bifogas ansökan om adoptionstillstånd.”

 

Källor:

https://www.suomi.fi/medborgare/parforhallande-och-familj/fa-och-varda-barn/guide/barnloshetsbehandling-och-adoption/adoption-i-finland-eller-fran-utlandet
https://www.valvira.fi/web/sv/socialvard/adoption/adoptionsprocessen/inhemska-adoptioner
https://www.hel.fi/sote/sv/tjanster/tjanstebeskrivning?id=4438

2

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    26.02.2018 16:45 (5 månader sen)

    Pga min diabetes hade jag också övervägt att aldrig ens försöka bli gravid utan helt enkelt adoptera. Men vid något tillfälle blev jag modigare och var inte längre rädd för själva graviditeten (för mig handlade det alltså inte om en svår diabetes utan mer känslor. Fast så är en gravid med diabetes alltid en riskgraviditet).

    • Caroline Eriksson

      26.02.2018 21:56 (5 månader sen)

      Tack för din kommentar och att du delade med dig Sandra <3


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.