Mångfald, poc, respekt och barnets första docka.

Skrivet av Caroline Eriksson 08.06.2020 | 1 Kommentarer

Det var en lång vecka förra veckan. På håll i mitt trygga hem följde jag med all revolt, demonstrationer, känslor, kärlek, frustration och maktlöshet som man fick ta del av. Mitt hjärta brast flera gånger, med tårar som brände bakom ögonlocken. Även om man varit medveten om den rasism som existerar så har det nog varit svårt att inse exakt hur omfattande den är. Och som vit, priviligerad och någon som aldrig har eller kommer att ha det svårare på grund av min hudfärg, så kommer man nog aldrig att kunna förstå helt.

Men man kan stå bredvid. Visa sitt stöd. Sätta ner foten och våga vara obekväm i situationer då människor är rasistiska. 

Tänkte mycket på vilket ansvar jag har som förälder när det kommer till att lära Nova om acceptans, mångfald och att respektera människor. Om hur det hänger på oss som föräldrar att se till att hon får tillräckligt med verktyg för att kunna bli en accepterande medmänniska. Och även om hon än endast är sex månader så tror jag inte att det någonsin kommer att vara för tidigt för någon att lära. Och inte heller försent.

Därför är det även upp till oss vuxna att ständigt se till att utbilda oss om rasism och mångfald för att kunna lära vidare till våra barn.

Barn lär sig genom att se sina föräldrar, och genom lek. Länge har jag drömt om att kunna ge Nova en Rubens Barn docka, en Ecobuds Poppy, men har inte närmare femtio euro att lägga på en enda leksak. Så vad gjorde jag? Jo, jag satte mig vid symaskinen och började sy. 

Jag har inte någonsin varit någon som sytt massor, men nu behövde jag få göra något kreativt, och vad är nu bättre än att kunna få skapa, få samtidigt lite egentid och ge mitt barn sin allra första första?

I helgen har jag sytt denna docka, och två andra projekt.  Men denna docka är mig varm om hjärtat.

Det är Novas första egna docka.

Gratis mönster att följa hittade jag på Crazy Little Projects sida. Sen blev det lite invecklat att följa ett mönster på engelska, med inch och ord som man vanligtvis inte använder. Inte ens på svenska. Men trots lite blod, svett och tårar så blev det en docka till sist, även om jag inte följde instruktionerna till fullo. 

Dockan är gjort av filttyg och bomullstyg. Kroppen fick ett härligt blått tyg med rosa blommor, lite sådär gammaldags. Klänningen / kjolen, i ett underbart paisley-mönster, sydde jag ihop utan mönster alls. Det var ju inte svåra saker.

Ansiktet broderade jag på plats.

Nova älskade sin docka från första stund. Hon kramade om den länge och sa något som lät som "bebis". Vi har dock även hört att hon skulle ha sagt "hej" och "adlibris" häromdagen, så kan ju bara vara att vi försöker få hennes babyjoller att låta som ord.

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Och börja någonstans. Genom lek, böcker (HÄR kan du hitta många superbra böcker som representerar poc) och mera så kan jag se till att lära mitt barn om och respektera mångfald. Och hur vackert det är. Hur viktigt det är.