blogghedaear

Nu vänder det, äntligen.

Skrivet av Caroline Eriksson 21.12.2018 | 0 Kommentarer

Har du tänkt på det här med hur tiden kan upplevas på olika sätt, beroende på vartåt man är på väg? När du reser till något känns det som om du aldrig skulle komma fram. ”Är vi framme snart?”, var tredje minut, och du hinner nästan fasa för att hemresan kommer att kännas lika lång.

Det är ingen skillnad hur många gånger du gjort samma resa; ditresan känns alltid tidsmässigt som om det vore en längre resa.

 

Sen är det som om magi vore på riktigt. Hemresan känns inte alls lika långtråkig. Du får extrachecka både hastighet och tid, eftersom det är omöjligt att samma sträcka kan kännas så olika. Men så får du ta och acceptera att ingenting har ändrast.

Det är samma sträcka. Samma tid. Bara olika känslor. Olika sätt att uppleva tid och rum. 

 


Om det är något jag har räknat ner tiden till, så är det just denna dag.

Årets mörkaste och kortaste dag. ”Varför då?” kanske du undrar? Jo, just på grund av att efter denna dagkommer allting att vända. För varje dag kommer allt att bli lite ljusare. Som jag har väntat. Längtat.

Men resan hit har känts så otroligt lång.

 
Trots att det kommer att ta lika lång tid att bli ljust igen, som det tog för att bli mörkt, så hoppas jag att det kommer att kännas som att resan till ljuset går lite snabbare. Att man knappt hinner blinka och så är det tillräckligt med dagsljus för man ska orka som människa.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag att fråga ”Är vi framme snart?” ett par gånger, men jag kommer åtminstone att veta att vi åtminstone kommer fram. Att det värsta är över.

 


Ljuset, du är saknad och så hjärtligt välkommen.

 

21.12.2018

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar