bloggheader caroline

Ofrivilligt barnlös, del 3.

Skrivet av Caroline Eriksson 18.02.2019 | 0 Kommentarer

Så vad ska du göra om du tror att någon i din närhet – man eller kvinna, vän, kollega eller familjemedlem – lider av ofrivillig barnlöshet? Ingenting. Vill de berätta för dig, kommer de att göra det. Vill de fråga dig om råd, kommer de att göra det. Du ska inte säga någonting, fråga någonting, eller antyda någonting.

 

Det tog ett halvår innan jag berättade åt mina närmaste vänner att vi försökte skaffa barn. Med tiden har cirkeln växt, vi har berättat vart efter det har känts rätt, men på våra villkor och så ska det också vara. Det är inget att skämmas över och vanligare än man tror, men acceptera ändå andras gränser och stig inte över dem oombedd.

 

hand 1331323 960 720

"Vad vet du om att bara vilja en sak i livet, men vara säker på att det aldrig kommer hända?"
Bildkälla: pixabay.

 

Bloggen, 16.1.2019

 

Vad vet du om att bara vilja en sak i livet, men vara säker på att det aldrig kommer hända?

Vad vet du om att vilja ta livet av sig för att du inte kan en av de mest grundläggande saker människor gör?

Vad vet du om att ha ett mål i livet, ett mål du inte vet om du någonsin når?

Vad vet du om att leva utan hopp, utan orsak att stiga upp på morgonen, dag efter dag - månad efter månad?

Vad vet du egentligen? 

 

dove 3426187 960 720

"De reaktionerna som jag har uppskattat mest är istället när människor har lyssnat."
Bildkälla: pixabay.

 

När vi har berättat åt folk om våra försök har vi fått varierande feedback. Alla har förstås menat väl, men i stunden har det ibland varit svårt att inte bli arg på ord som:

 

”Försök att inte tänka på det! Plötsligt märker du att din mens är 2 veckor sen, och tar ett test som visar positivt!”  Utan att se en kalender vet jag exakt när jag har ägglossning och när jag borde få mens – inte för att jag vill utan för att det är en så inpräntad reflex numer.

 

”Många blir ju gravida efter sin gynekologiska undersökning för att kontrollera problem, men jaa du var ju på en för tre månader sedan också så det gäller knappast dig.”

 

”Är ni verkligen säkra på IVF? Vill ni inte försöka några månader till?” Ännu längre tid utan hjälp, när jag går runt och känner mig värdelös? Nej tack.

 

”Åk på semester ska ni se det lyckas!” Jo, för att ta semester med syftet att bli gravid skulle knappast skapa en stress kring det.

 

”Många blir ju gravida ännu som 40-åringar, ni har mycket tid kvar!” Mycket tid att misslyckas? Det är svårare ju äldre man är, och när jag har svårt som ung blir det knappast lättare.

 

”Oj, vad roligt att ni ska på IVF!” Roligt att få hjälp, ja. Roligt att behöva den, nej.

 

”Hm, jag har alltid blivit gravid på första försöket!” Jätteroligt för dig, men ta inte upp det just nu tack.
 
De reaktionerna som jag har uppskattat mest är istället när människor har lyssnat. De som bekräftar, låter mig vara ledsen/arg/bitter/vad jag än behöver just då. De kommer inte med idéer om hur problemet kan lösas, kanske nämner de egna problem om sådana funnits, men främst finns de bara där och låter mig berätta. 

 

desperate 2293377 960 720

"Medan vi slåss mot barnlöshet har andra sina egna problem."
Bildkälla: pixabay.

 

Även om det här är det värsta jag har varit med om, försöker jag ändå komma ihåg att jag inte vet något om alla andras kamper. Medan vi slåss mot barnlöshet har andra sina egna problem. Någon går runt med en cancerdiagnos, någon har ett litet barn som precis fått en obotlig sjukdom, någon får missfall, någon är oerhört ensam och någon är mobbad.

 

Fast det är lätt att tycka synd om sig själv för att ingen annan förstår, måste man minnas att det är så mycket som man inte heller själv förstår. Det är så mycket vi inte vet någonting om.

 

Det här är en del av serien "Ofrivilligt barnlös", där en kvinna får anonymt dela med sig av hur det är att var ofrivilligt barnlös.
Läs även:
Ofrivilligt barnlös, del 1
Ofrivilligt barnlös, del 2

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar