Om veganism, snön och vården som inte räcker till

Skrivet av Caroline Eriksson 30.01.2019 | 1 Kommentarer

Dagarna rullar på, och innan man ens hinner blinka så har första månaden av året passerat. Istället för att tiden gör mig stressad över att inte hinna med, så känns det som en lättnad att det en dag kanske blir vår. Med sol, värme, grön gräsmatta och någon fjäril som flyger omkring.

Och samtidigt som jag drömmer om våren så inser jag att det enda som är självklart är det vi har nu, och att det enda jag borde känna glädje för är det jag upplever just nu. Du vet, vara närvarande i livet. 

Medan jag försöker vara närvarande och uppskatta vintern, så tänkte jag dela med mig av tre tankar jag har haft de tre senaste dagarna. Det är allt från mat, snö och vården som det fortsätter att storma om.

Hoppas du har och får en vacker dag.

VEGANSK MAT

Den här veckan försöker jag äta så vegetariskt som det går. Att gå och bli vegan när jag har höns som ger mig ägg varje dag, och den där gräddskvätten i mitt morgonkaffe som är så god, gör att jag inte vill testa på att äta en fullt ut växtbaserad kost.

Och ja, du läste rätt. Jag vill inte.

Men det betyder inte att jag äter kött precis varenda dag bara för att jag inte vill äta vegansk kost till hundra procent. Hela mitt frysfack är fyllt med veganska alternativ. Jag äter mycket sällan rött kött.

Men mycket av de veganska alternativen som finns att ta till passar inte för mig som har celiaki och en känslig mage. All vegansk kost passar inte för alla, och jag har inte hittat det som passar för mig. Än.

 
Det är superviktigt att vi alla börjar bry oss mer om planeten, och med det innebär det också att vi blir medvetna om våra sätt att leva och äta. Men jag tror inte att veganismen är svaret på alla världens problem. Till en viss del, ja. Men inte allt.

 
Igår åt jag en mycket god vegetarisk pasta, och kommer att äta det idag igen.

SNÖN

Har någon i Petalax mätt upp hur mycket snö det fallit? Syns knappt att Fredrik körde runt med traktorn och snöslungan igår, eftersom det verkar ha fallit minst lika mycket snö sen dess. Kanske det börjar bli de där vintrarna igen som man hade som barn. Och kanske får dagens barn även bygga stora snökojor som man själv byggde när man var liten. Uppleva ”riktiga” vintrar och ”riktiga” somrar.

Själv försöker jag intala mig själv att det kommer att bli en vår, och att all snö hinner smälta innan sommaren. Även om det just nu känns som att det är så gott som omöjligt, när snön nästan går över fönstret i vardagsrummet. Det är väl tur att det är magiskt vackert.

VÅRDEN

Det har stormat hårt om vården och privatisering av boenden, eftersom det sket sig rejält 80 kilometer härifrån. Man undrar om det är så här framtidens äldrevård kommer att se ut, i och med regeringens nya bestämmelser och drömmar.

Jag tror inte det sist och slutligen handlar så mycket om det är ett boende som är privat ägt, eller som sköts av kommunen. Jag tror att det handlar om de omänskliga krav på människan som ska vårda, personalbristen och det faktum att folk inte kan anställas eftersom det inte finns pengar att ta till. Och då ska fortfarande mer pengar sparas in på vården. Jag tror det handlar om högre chefer som bor utomlands, och som inte har något aning om hur läget är på avdelningen.

Jag tror det handlar om att det sist och slutligen är människor allt handlar om, och som ensam klarar man inte av allt.

 
Det är så sorgligt, och jag önskar att alla vårdare som just nu är i en situation där arbetsförhållanden är omänskliga, och där det är fara för ert och andras liv, vågar sätta ner foten. Jag önskar att alla politiker som nu vill fiska röster och ”åka ut på praktik” till ”vanliga människor” verkligen tar sig tid att besöka boenden. So klär på sig en uniform, arbetar minst en dag och se hur det är en dag i verkligheten. Det är inte så eländigt som man kunde tro nu efter de senaste dagarnas artiklar, men är en verklighet att något måste få en ändring. Åtminstone en liten glimt av solsken.

Att politikerna börjar inse hur viktigt det är att man verkligen börjar satsa på vården, istället för att spara in mer på något som redan har det fattigt.

 
De flesta av oss kommer att bli ”gamla” en dag, och vi blir bara äldre. Vilket ju är positivt, men innebär också att listan på de krav man ställer på en vårdare, och hens arbetsförhållande, måste uppdateras. Ska vi klara oss till hundra och lite till, vare sig vi är förväntade att bo ensam hemma eller på ett gruppboende den dagen, så måste det finnas pengar för resurser för en fortsatt god livskvalité.

 
Vårdare gör det bästa av det de har, men ensam kan verkligen inte göra allt. Pengarna ska inte få betyda mer än liv.