bloggheader caroline

Pedofil i Landet Ingenstans

Skrivet av Caroline Eriksson 18.03.2019 | 0 Kommentarer

”Det är aldrig barnets fel”, är något man ofta får läsa i sammanhang om övergrepp och pedofili. Ändå är det konstigt hur jag inom loppet av två dagar läste en artikel och såg en fyra timmars dokumentär som visar att verkligheten kan vara en annan.

 
Det var alltså förra veckan jag läste en artikel som både var tung att läsa, och högst troligt lika tung att skriva. En 60-årig man som blivit befriad från något straff alls, efter att först ha dömts till fängelsestraff på grund av sexuellt utnyttjande av barn.

Trots att det varit trovärdiga vittnesmål. Trots att hovrätten konstaterat att mannens beteende varit olämpligt, och överskridit en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt.

 


Dagen efter såg jag den fyra timmars dokumentären ”Leaving Neverland”, och därefter den en timmes långa intervjun med Oprah "After Neverland". När de fem timmarna var över kände jag så mycket känslor, på en och samma gång. Jag var arg. Ledsen. Förbannad. Förvirrad. Illamående.

Michael Jackson hade alltid små pojkar i sin närhet. Folk skyllde ifrån sig att han själv var som ett litet barn. Att han älskade barn och ville deras bästa. Ibland låste han in sig i rum med barnen.

Vilken vuxen man vill spendera så mycket tid, sova i samma säng och låsa in sig på rum med andra barn?

 
Och jag mår illa att tänka tanken på vad han har gjort åt barnen, och hur hans offer blivit behandlade när de valt att träda fram och berätta sin historia.

Att små barn blivit misstrodda, och hur lätt MJ kunde betala bort anklagelserna mot honom i sin första rättegång.

 

 

Dokumentären ”Leaving Neverland” ger en inte svaret på hur någon kan våldta ett barn. Men dokumentären ger en klar bild över hur förloppet kan se ut och utspela sig. Dokumentären slår hål på myter och missförstånd, och visar att det inte alltid är en ful gubbe i skogen som är förövaren.

Det kan vara någon nära. Någon du tycker om och står nära. Den du minst skulle misstänka, och som är duktig på att manipulera.

Och det är där skon klämmer för de flesta, och där det blir svårt att välja sida att tro på. Svårt att tro på sanningen.


Hur kan en folkkär och begåvad artist våldta små pojkar? Hur kan en omtyckt präst förgripa sig på församlingens små barn? En morförälder, lärare och granne. Någon som står nära. Någon man litar på. Hur kan det pågå under så lång tid, utan att någon lägger märke till att något är fel? Hur kan någon bli utsatt för något så hemskt, utan att berätta åt någon annan?

 


"Michael told me it was love, that God brought us together. And Michael was God to me."

- Wade Robson, After Neverland.

 


Det är aldrig barnets fel, och ändå har många så svårt att tro på det de får höra, när barnet träder fram och berättar vad de varit med om. Många av de här barnen visste inte ens att något var fel, eftersom många av dem trodde att det var så där man visade kärlek. I fallet ”Leaving Neverland” skulle jag ha en hel del att säga till om föräldrarna, eftersom det var de som tillät sina barn sova med MJ, och det är förjävligt.

Allting.


Men det här och Leaving Neverland är så mycket större än Michael Jackson. Det handlar om barnen, om de som blivit tystade och de som lider av det någon annan gjort åt dem.

Är inte lagboken tillräcklig, när det är möjligt att man slipper straff för det man blivit dömd till? Det måste bli en förändring så fler vågar träda fram, utan att vara rädda för att bli misstrodda.

 


Det är aldrig ett barns fel,

och vi måste sluta dalta med män som går över gränser.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar