Självacceptans och kärlek.

onsdag 27 februari 2019 - 15:06 | 4 Kommentarer

Jag har hunnit ha komplex över det mesta med min kropp. Minns inte när det började, eftersom jag som de flesta barn föds oförstörda och med endast kärlek i kroppen. Men någonstans på vägen började jag se på min kropp med andra ögon. Och de var inte alltid så kärleksfulla.

Ser ingen vits idag i att nämna vad på min kropp som jag varit obekväm med. Mest för att jag vill inte tala ner om mig själv, eller andra kroppar som kan känna igen sig i min.

Dessutom. Det handlade aldrig om min kropp. Det handlade om mig och det sätt jag såg världen på. Det sätt jag värderade mig själv på.

 
Jag kan känna en sorg för all tid och engagemang jag lagt på att se ner på mig själv och min kropp. Så många gånger jag valt bort vissa kläder, på grund av rädslan hur de ska sitta på min kropp. Som jag fokuserat på att hålla in magen, istället för att njuta av sällskapet. Gömt mig bakom tyger. Täcken. Mörker. Tryckt ner mig själv för saker jag gjort och sagt. Små saker som ingen annan än jag lagt märke till, och lagt värde på.

 
Till sist kommer man till ett vägskäl. Där du kan välja att fortsätta på samma gamla bekväma banor, eller bestämma dig för att du vill och behöver en förändring. Ett nytt sätt att leva och se dig själv på. En tillvaro där det inte existerar någon skam eller självhat. Endast kärlek och glädje.

 

"Jag kan känna en sorg i all tid jag lagt ner

på att se ner på mig själv."


Det här är inget som sker över natten, och är något man får arbeta med så gott som varje dag. Det tar liksom tid att omprogrammera ett tankesätt, och vanor man levt efter. Men som en morot kan jag avslöja att det blir så mycket bättre och härligare för varje år. För varje år inser jag att jag tycker om mig själv mer och mer. Att de ögon jag ser mig själv med, börjar bli så nära de ögon mitt inre barn såg på sig själv med.

Glädje. Kärlek. Humor. Att ta saker, livet och en själv för vad man är, och känna att man är värd den kärlek och lycka världen har att erbjuda.

 
Och det är självacceptans för mig.

sjalvportrattAtt fotografera sig själv kan hjälpa en bit mot självacceptans. 

 

Det sägs att vi är vår egen största kritiker, och jag kan hålla med till en viss del. Men den där kritikern har fått ta semester på heltid från mig, för det fanns inga tjänster lediga.

Skulle den där kritikern ha varit lite realistisk kunde hen ha fått vara en liten rådgivare. Men när man ligger vaken om nätterna, överanalyserar och tar itu varje del av en själv för att trycka ner sig själv, då är det ingen vits att fortsätta. Bara ta och bryta upp, istället för att bryta ihop.

 
Att känna kärlek till sig själv och självacceptans är inte fult. Det är dessutom långt ifrån att vara upp i det blå. Tvärtom. Att se mig själv för den jag är, och vara i frid med det, har fått mig att bli jordad och trygg. Som ett barn ska få känna sig, och som jag önskar alla kunde känna om sig själva idag.

 

"Jag gjorde det bästa jag kunde, 

just då."


Det största problemet med att kunna hållas kvar på den nya banan, och ha fokus på att se mig för den jag är och acceptera det, var att jag höll kvar i det förflutna så hårt att mina fingrar värkte. Att istället för att tänka ”Jag gjorde det bästa jag kunde, just då”, tänka ”Varför gjorde jag så?”.

När du släpper tag om illusionen om perfektion och aktivt arbetar med dig själv, istället för emot dig själv, kommer du lägga märke till hur mycket lättare det blir att vara.

 
Att du inte ältar sånt som skett lika mycket. Att den kropp du ser i spegeln inte är så illa trots allt.

 

Jag är värd att vara här. Jag är värd att älska och älskas.

Du är värd att vara här. Du är värd att älska och älskas.

 

Du kanske även gillar: "Bli tryggare i dig själv".
4

Kommentarer

  • Jennifer Carp

    27.02.2019 17:50 (19 dagar sen)

    Så fint <3

    • Caroline Eriksson

      28.02.2019 12:58 (18 dagar sen)

      <3


  • Jennifer

    28.02.2019 16:28 (18 dagar sen)

    Vilket fint och bra skrivet inlägg. Så inspirerande du är! Så vill jag också känna och tänka.

    • Caroline Eriksson

      28.02.2019 21:10 (18 dagar sen)

      Tack fina du för kommentaren. Jag tror att vi alla har kärlek inom oss, även du. Det krävs ba lite omprogrammering och övning, speciellt om man fått lära sig att se sig själv på ett sätt, eller behövt vara omkring människor som tryckt ner en istället för att lyfta en. Allt gott till dig. <3 :)


Skriv kommentar