bloggheader copy

Ska ni skaffa fler barn?

Skrivet av Caroline Eriksson 27.07.2020 | 10 Kommentarer

Nova var inte många veckor ung innan jag fick första frågan: ”Vill ni ha fler barn?”. Sen dess har jag fått frågan med jämna mellanrum. Senast förra veckan, fast då var det inte längre en fråga. Det var en uppmaning.
”Och nu är det dags att göra ett syskon! Låt det inte gå alldeles för länge mellan, det är så viktigt att hon får ett syskon!”.

 
Själv satt jag och försökte ta emot orden. Hitta på något att svara, men kunde bara få ur mig ett halvt påtvingat leende, och ba: ”Men alltså, hon föddes ju nyligen.”


Och så känner jag. I endast åtta månader har jag fått vara mamma till Nova. I åtta månader har jag levt ett liv som jag aldrig tidigare känt av. Känt känslor man endast kan känna som förälder. Upplevt en kärlek som inte går att beskriva.

Samtidigt som föräldrarollen kändes självklar, så är det här föräldraskapet en stor omställning för alla inblandade.

 

20191101 144159

5 dagar innan beräknad födsel, 12 dagar innan Nova föddes.

 
Det är åtta månader sen jag fick vara med om en dag jag sent, aldrig, kommer att glömma. Även om jag inte minns särskilt mycket själv av dagen. Samtidigt som det är världens lyckligaste dag, för det var dagen jag äntligen fick möta Nova, så är det en dag jag kan minnas tillbaka med sorg. Sorg för att ingenting blev som tänkt. För de händelser som ledde till mitt livs lyckligaste stund.

Jag tänker på de som vågar sig på fler graviditeter, vissa innan deras första barn ens hunnit fylla ett, och misstänker att vi inte delar samma känslor.

 
För jag är rädd.

 

"Det som skaver är den oro jag kände som gravid.

Hur det brast i vården."

 

 
Förutom hyperemesis, som gjorde att jag spydde så gott som varje dag och mådde illa dygnet runt i nio månader. Foglossningen som gjorde att jag inte kunde knappt gå till sist. Men det som skaver den oro jag kände som gravid. Hur det brast i vården. Och ångesten jag kände mellan varven.


Speciellt då mitt SF-mått slutade växa efter gravidvecka 29. Trots att jag upprepade gånger visade och sa min oro över att det inte steg, så blev det bemötande jag fick inte något som lugnade mig. Istället kände jag ångest. Hade jag inte haft min doppler, som gjorde det möjligt att lyssna till Novas hjärtljud varje kväll innan jag somnade, så vet jag inte vad jag hade gjort.

När mitt blodtryck steg i höjden och urinstixet visade positivt på protein, så blev jag där inte heller lugnad eller fick kolla upp mig extra.

 
Jag vet inte när fostervattnet hade gått (hög vattenavgång, så det sipprade väl lite hela tiden), men misstänker det hade gått två veckor tidigare, då jag fallit i trappan.

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte blivit arg dagen innan Nova föddes, och fick remiss till förlossningen. Om inte läkaren på förlossningen faktiskt var den första som tog mig på allvar och gjorde flera test som visade positivt för vattenavgång.

Ifall jag hade fått kejsarsnitt lite snabbare, istället för att ha varit halvt avsvimmad i tolv timmar. Inte varit så utmattad.

 

"Någongång måste man ju släppa taget,

acceptera läget och gå vidare." 

 


Och det är det man inte ska göra. Tänka om. Någongång måste man ju släppa taget, acceptera läget och gå vidare.

 
Men när jag ser vänner och bekanta som går igenom graviditeter nu så är det det enda jag tänker på. Hur olika vi upplever livet, och hur olika falla ödets lotter.

 

IMG 20191115 180657 6672 dagar efter att hon föddes, världens mäktigaste känsla. 

 

Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka.

Och även om jag är medveten om att inte skulle ha samma hälsovårdare som skulle följa eventuell graviditet, och ha rätt till ett planerat snitt, och inte ett som slutar i akut och drama, så kommer det ta en tid att bearbeta.

 

"Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka."

 

Så nästa gång jag får frågan, eller uppmaningen, om att ”skaffa ett syskon till Nova” (som om barn vore något man handlade i butiken), så kanske jag ler ett framtvingat leende med bortförklaringar. Eller så säger jag bara som det är: jag är inte redo på långa vägar.

Och jag vet att jag inte är ensam, vare sig att känna dessa känslor (även om det inte är sånt man vågar eller vill tala högt om), eller att få frågan om när man ska skaffa fler barn. Hoppas fler kanske börjar tänk till en eller två gånger innan de ställer frågor de kanske inte vill höra svaret på, för ingenting och någonting är så personligt som när det kommer till ens personliga val att ”skaffa” barn, genomgå graviditet, förlossning och tiden efteråt.

Det har inte någon utomstående med att göra.

 


Och Nova. Hon är så älskad. Redan nu så trygg, i sin omgivning, och som person. Vare sig hon får syskon eller inte, så kommer hon alltid alltid alltid att vara så djupt älskad och få den bästa möjliga uppväxt och barndom vi kan ge henne.

För vi gör allt och lite till för henne.

 

 

Tack, tack bloggen för att du idag fick agera mitt samtalsstöd. Nu känns det redan bättre.

 

Läs även:

Förlossningsberättelse, del 1.

Förlossningsberättelse, del 2.

Kommentarer

  • Katarina 27/07/2020 6:10pm (16 dagar sen)

    Du skrev ner mina tankar.Har en dotter på 1 år som också föddes med kejsarsnitt, 5 dagar efter påbörjad igångsättning. Även om allt slutade bra har jag inte på långa vägar bearbetat det som hände ännu, å vet inte om jag någonsin kommer att vara redo för en ny graviditet. Även om jag gärna vill ge henne ett syskon.

    • Caroline Eriksson 27/07/2020 6:29pm (16 dagar sen)

      Åh tack för din kommentar, förståelse och att du delade med dig. Det är nog svårt att erkänna för sig själv att man har saker kvar att bearbeta. ❤️

      Så otrolig tuff resa även du behövde göra för att möta ditt barn. Kram.

  • Ms 27/07/2020 6:56pm (16 dagar sen)

    Det måste få ta tid att läka! Det kan också vara bra att prata om och bearbeta händelsen, det är ju oftast ett både fysiskt och psykiskt trauma tänker jag? Här tog det lääänge innan det blev syskon för jag var inte alls redo. Men så plötsligt en dag då första barnet var 5 år var jag plötsligt redo "visst ska vi ha ett till barn, NU!" :D

    • Caroline Eriksson 27/07/2020 7:08pm (16 dagar sen)

      Jo, tror nog att en graviditet och förlossning är ett fysiskt och psykiskt trauma för kropp och själ.
      Efter förlossningen blev jag erbjuden att tala om förlossningen av barnmorskan, men jag hade ju fött barnet tre timmar tidigare och var så trött och tacksam att alla överlevt, så jag tackade nej då.

      Det var ju inte förlossningen heller som var eller är det jobbigaste för mig.

      Allt har sin tid. ❤️

  • Läsare 27/07/2020 7:12pm (16 dagar sen)

    Du ska inte acceptera och gå vidare, som du skriver. Det här måste bearbetas för annars kommer det att komma tillbaka och spöka, allra senast om/när ni bestämmer er för att försöka få ett barn till. Det är oerhört viktigt att du nu känner sorg, besvikelse och framför allt ilska över att det blev som det blev. Acceptera det INTE. Sök samtalshjälp om det behövs, en professionell kan antagligen bena ut alla bakomliggande faktorer bättre än en närstående. Det är ofta många olika saker som ligger till grund för sånt här: förväntningar, oro, komplikationer, jämförande, förberedelser, bemötande i vården. Det går att genomgå en (eventuell) ny graviditet utan ångest, men du måste göra något åt det, inte passivt acceptera det.

    • Caroline Eriksson 27/07/2020 8:07pm (16 dagar sen)

      Om, OM, en eventuell graviditet skulle ske (vi är nöjda som det är nu) så skulle jag absolut gå i samtal från början till slut.

      Ångesten över graviditeten byggdes ju på vartefter hur jag blev omskött, och det brast på flera ställen, vilket är olyckligt. Inte heller visade jag alltid hur jag kände, men som vårdare måste man kunna se till helheten och nappa upp på sånt. En gravid människa är ju redan skör.

      Vården jag fick från förlossningen, BB och rådgivningen efteråt (vi har en ny och världens bästa hälsovårdare) har varit guld, och nu har vi bara mött människor som sett och bekräftat oss. ❤️

      Tack för bekräftelsen att få känna. Det är nog viktigt att våga känna, även om det kan vara tunga saker och känslor att möta. ❤️

  • Ida 27/07/2020 7:51pm (16 dagar sen)

    Tack.
    Det var precis det här jag behövde läsa just nu. Känner att jag skulle kunna skriva en hel uppsats om ämnet ;)

    Jag har varit mamma i 1,5 år och jag har slutat räkna hur många gånger jag, precis som du, fått frågan om när vi ska skaffa ett syskon åt vår dotter.
    Jag var sjukskriven 6 månader utav 9 under min graviditet pga för tidiga sammandragningar. I 6:e månaden blev jag inlagd på sjukhus. Jag bad barnmorskan vara ärlig om hela situationen och hon lade sin hand på mitt knä och förklarade att ett barn som blir född i de veckorna inte alltid klarar sig. Vi hade turen, eller vad man ska kalla det, att min pågående förlossning stannade av och hon är född 2 dagar innan BF. En traumatisk förlossning som resulterade i förlossningsdepression.
    Det är först nu jag känner att jag kan njuta av att vara mamma.

    Att barn som är ensambarn, eller har mer än 3 års åldersskillnad till sitt syskon, skulle gå miste om något är en återkommande kommentar vi får.
    Jag upplever att det inte är okej att vi är nöjda med vår familj så som den är nu, om fallet är så att jag inte känner mig redo för en till graviditet.

    Många gånger har människor i min närhet kommenterat att "deras familj inte är komplett utan fler barn" men jag personligen känner att min familj är komplett precis så som den är just nu, precis lika komplett som den skulle kännas med ett eventuellt syskon. :)

    Jag känner att vi måste sluta leva i framtiden. Leva i nuet lite mer, och njuta av livet precis som det är just nu :)

    • Caroline Eriksson 27/07/2020 7:59pm (16 dagar sen)

      Tack för din kommentar, förståelse och att du delade med dig. Så tufft att bli inlagd på avdelning och få bekräftat det man fasar över.

      Jag fattar faktiskt inte vad folk har med att de måste informera en om hur viktigt det är med syskon och hur tätt i ålder de måste komma varandra.
      Inte heller förstår jag hur många tar för givet att man VILL ha fler än ett barn. Att man inte skulle kunna vara nöjd då, eller att barnet skulle ta skada av att vara ensambarn. För så är det verkligen inte.

      Jag är så tacksam över Nova, och hur det är idag, och jag skulle inte vilja ha det på annat sätt. ❤️

      Tack igen för kommentaren. Kändes bra att läsa den. 🙂

  • Fina Christina 28/07/2020 7:15am (15 dagar sen)

    Jag förstår din oro och dina tankar. Även om vi fick en annorlunda start med lillprinsen så vet jag att jag vill försöka få syskon åt honom. Vi har ännu inte fått den där frågan, men nog diskuterat den själva.

    Fast jag i nuläget känner mig säker på att jag vill bli gravid igen, så har jag också sagt åt mig själv att den dagen jag känner minsta oro, ångest eller behov av hjälp i nästa graviditet så är det jag som söker hjälp.

    • Caroline Eriksson 28/07/2020 7:36am (15 dagar sen)

      Whaaaat? Tänk att ni klarat er undan frågan. 😀
      Ja, kan tänka mig att er start som småbarnsföräldrar inte blev som ni tänkt er. Det måste nog lösa spår av känslor, händelser och tankar man kan behöva bearbeta. ❤️

      Man ska nog söka hjälp, när som helst, man mår dåligt.
      Vi har alltid talat om att vi endast vill ha ett barn, men om om OM, och vid en eventuell graviditet så skulle jag nog be om att tala med någon och berätta min vilja om extra ultraljud, om det är det som krävs för att jag ska vara lugn.
      Sen är ju alla graviditeter olika, och det kan bli så att man får må bra hela vägen. :)

      Tack för din kommentar och att du delade med dig. ❤️

  • Erica 28/07/2020 12:24pm (15 dagar sen)

    Måste få ventilera nu när du skrev om nått jag just tänkt på. Mina närmaste vet om att jag har fertilitetsproblem, även min svärmor. Så det behövdes hormoner för att min son skulle bli till. Min graviditet gick okej, men blev sjukskriven i sjunde månaden, och hade förlossningsskräck, så den var ju inte helt lätt. När sonen var 2 månader frågade hon första gången om vi skulle "börja göra ett syskon". När han var 3 månader samma fråga (han är nu 4 månader).
    Jag förklarade snällt båda gånger att han är pytteliten o blev just född, plus att det ju inte finns garantier för nån att "skaffa" fler barn, speciellt om man har fertilitetsproblem.
    Hennes svar andra gången var, "ja men ja vill så gärna ännu ha en flicka" (hon har nu vår son och sambons bror har en son). Alltså...
    1. Man SKAFFAR inte barn, man får dom om man har tur.
    2. Jag FÖDDE JUST, han helammar ju ännu och sover inte ens genom nätterna.
    3. Jag är inte en inkubator, som man gör beställningar på. Jag vill jättegärna få ett till barn, ett syskon åt min älskade son. Men jag bryr mig inte ett dugg vilket kön det eventuella barnet kommer att ha, man kan ju inte beställa en tjej? Dessutom måste JAG gå igenom behandlingar, vara gravid med allt vad det innebär, och föda barnet med allt det innebär. Så varför skulle nån annan få bestämma hur JAG gör med min kropp?

    Jag har dessutom en tendens att snällt bita mig i tungan, men jag sa efter senast åt sambon att nästa gång får han säga åt henne att lägga av, helt klart faller mina "snälla" ord på döva öron och jag orkar inte förklara enkla saker åt vuxna människor..
    Tack och förlåt för denna utläggning!

    • Caroline Eriksson 28/07/2020 2:34pm (15 dagar sen)

      Hej, och tack för din kommentar och att du delade med dig.Jag blir så matt, utan ord, att läsa vad du har behövt gå igenom och går igenom. Det har ju som ingen skillnad vad man har för relation till människan som yttrar sin idiotiska åsikt om vad man gör med sin egen kropp. Speciellt om de vet av att man har fertilitetsproblem, då är de helt enkelt ba tappade. Lost case.
      Vad är det med den där pressen att man MÅSTE då? Man hinner knappt komma hem från BB, landa i den nya rollen som förälder och har en helt ny människa att lära känna. Dessutom utan sömn i kroppen (tro mig, vi har inte sovit på 8 månader). Att börja försöka göra fler barn är väl det sista man tänker på då?

      Jag tror att du, jag och så många fler måste sluta vara vänliga och bara sätta ner foten. Säga "stopp, min kropp!" och helt enkelt ba säga att man blir sårad när de håller på så.


      Hoppas verkligen att din svärmor lugnar ner sig. Man kan ju tyvärr inte välja sin släkt, men man kan ju välja hur mycket man väljer att umgås med dem. Att hon tror att det skulle vara någon skillnad med pojke eller flicka, och tjatar på er (speciellt då du behövt genomgå tunga och dyra behandlingar för att bli gravid) bevisar ju ba vilken föråldrad syn hon har på föräldraskap och barn.

      Åh, du får en stor kram från mig!
      Och grattis till bebisen. Feel free att utlägga bäst du vill i mitt kommentarsfält, eller skriv pm åt mig om du vill skriva av dig till någon utomstående. Kram!

  • S 28/07/2020 3:52pm (15 dagar sen)

    Jag har inga barn så kan inte kommentera det, men däremot är jag själv enda barnet och nog har det blivit människa av mej också 😁 visst skulle det vara roligt med syskon ibland, men det finns nog många fördelar med att vara enda barnet också!

    • Caroline Eriksson 28/07/2020 4:04pm (15 dagar sen)

      Jamen eller hur? Självklart blir det människor (empatiska, lyckliga och kärleksfulla dessutom!) av ensambarn. :D
      Vet inte vad det är vissa människor har hakat upp sig på andras val.

  • eva 28/07/2020 10:18pm (15 dagar sen)

    Det är 39 år sedan min dotter föddes och hon är mitt enda barn. Tänk att detta att man har ett barn och inte flera barn så sticker folk och t o m närmaste familjen i ögonen. Kände hela tiden att vi inte var en riktig familj med bara ett barn. Jag kan inte fatta vad andra människor har att göra hur stor min familj var. Och nu...... frågas det ”nå, när skall det bli några barnbarn då”...... Och som ni alla säger här...... vad är med folk egentligen????

    • Caroline Eriksson 28/07/2020 10:53pm (15 dagar sen)

      Tack för att du delade med dig, och tänk att inte mycket har hänt på 39 år. Någon gång hoppas jag att det blir en förändring. Att min dotter ska få växa upp utan att känna press från omgivningen vad hon väljer att göra med sin kropp.
      Folk har väl helt enkelt för lite att göra, speciellt om de ska bry sig om andras mest personliga val.

      Tack igen för din kommentar och att du delade med dig. Allt gott!

  • Cessan 28/07/2020 11:52pm (15 dagar sen)

    Min granne, en tant på 70+, har tagit som sigt personliga uppdrag att få oss att skaffa fler barn. Varje gång vi träffas så får jag en pik om att nu är nog dags för syskon, eller det blir väl en pojke nästa gång. Det allra jobbigaste var julkortet vi fick av henne. En familj bär hem en julgran från skogen, annars ett fint kort med gulligt motiv som jag inte hade tänkt desto mer på. MEN motivet är en mamma och pappa (antar jag), en hund, ett större barn och ett lite mindre barn. Vid personerna hade hon dragit pilar och skrivit in mitt namn vid kvinnan och sambons vid pappans. Vår hunds namn vid hunden och vår dotters namn vid det större barnet. Vid det mindre barnet hade hon skrivit "lillebror?"

    • Caroline Eriksson 29/07/2020 2:10am (15 dagar sen)

      Åh fy, nu vet jag inte längre om det där beteendet kan kallas av välmening (trots att hon helt klart hör till en generation som har annan syn än vi), men det där med julkortet gav mig inget annat än kalla kårar och början på en skräckfilm. Så otäckt. Hur täcks man ens?

      Fy fy fy. Stor kram till dig!

  • Tjej 33 år utan barn 29/07/2020 8:50am (14 dagar sen)

    Hej!
    Jag är en tjej på 33 år, utan barn. Jag och min sambo renoverar hus. Vi vill gärna ha barn men har inte skaffat ännu.
    Familjen, vänner och arbetskamrater frågar ganska ofta "när tänker ni börja skaffa barn"? "När kommer bebisen"? Kanske det är något på gång? (Och tittar mot min mage, har en putmage, som ser ut som en bebismage)
    Jag blir SÅ TRÖTT PÅ DOM HÄR FRÅGORNA 😓
    Svarar oftast:
    - " Vi har inte tid med några barn"
    - " Har så fullt upp med andras barn (syskonbarn) så hinner inte med egna"
    -"Jag ska inte ha några barn"

    Jag har velat ha barn i många år!! Men det har inte blivit pga, ja jag vet inte , rädslan för att bli gravid? Jag vet faktiskt inte 😓
    Men blir så fruktansvärt trött på allas frågor! Och så brukar jag tänka nej jag älskar mitt jobb för mycket 😉😅 jobbet står ju nog kvar sen.

    Jag bruka säga till min sambo, tänk så kan jag inte bli gravid då..
    Han säger klart du kan, han över 35 + så det börjar ju bli dax för honom att skaffa, och han gärna vill ju ha barn oxå. Tror det har att göra med renoveringen av vårt hus oxå att vi tänker vi kan inte både renovera och ha en liten bebis..

    Man känner sig efter så man ser att dom som är kring 22-30 åringar skaffar och själv har man inte några barn..

    Tack och förlåt för att jag fick skriva av mig nu 😊

    Mvh "den barnlösa 33 åringen"

    • Caroline Eriksson 29/07/2020 9:51am (14 dagar sen)

      Alltså, så tråkigt att läsa om hur folk tjatar och pressar er om att skaffa barn. Ingen annan har ju med det att göra!
      Kan relatera. Gick nog rykten om att jag skulle ha varit gravid flera gånger, och folk som gång på gång när vi skulle skaffa barn. Speciellt då jag och Fredrik ändå varit tillsammans så länge.

      Också det där med att "alla andra" har barn och inte en själv. Är ju ursprungligen från en stad där majoriteten skaffar sina första barn i ung ålder och där jämnåriga med mig har nu redan 3 barn. Det är dock inget som stressat mig, då jag hunnit med mycket annat istället och inte varit redo för barn.

      Folk har ju ingen aning om vad man har för orsak till att man inte har barn, och folk har inte något med det att göra. Många vill inte heller ha barn, och lever ett minst lika lyckligt och rikt liv som helst.

      Hoppas att du slipper framöver tjatet från andra människor, och att det går bra för er med renoveringen. Det tar nog upp mycket tid och energi. :)
      Jag hoppas också att ni får de barn ni önskar. Varsågod och skriv av dig bäst du vill. ❤️

Skriv en kommentar