Släppa taget.

Skrivet av Caroline Eriksson 04.05.2017 | 1 Kommentarer

Hur är det nu då, har du lättare att bli utbränd igen eftersom du redan upplevt det en gång?

"Nej, för jag har lärt mig att lyssna till varningsklockorna. Jag har lärt känna min kropp, hur den reagerar och när den reagerar. Jag tänker att allt jag har upplevt i livet har lärt mig något och får mig att bli en bättre vän med sig själv. Det är därför jag är tacksam över att jag har fått uppleva både sjukdom, utbrändhet och allt vad livet ger."

- Caroline, för ett år sen.

För ett år sen stod jag i direktsändning och berättade om min första utbrändhet. Läser igenom allt det jag sa då, för att ta till mig det idag. Skummar igenom allt annat jag skrivit om ämnet, och måste säga att det är en hel del smarta saker som jag kommit fram till.

Tänker som att vem är den bättre läraren för mig, än jag själv som känner mig själv in till benmärgen? Som vet vad som funkar för mig? Och sambon, som senast igår sjöng ”Let it go” för mig. Jag behöver humor, även hur eländigt det kan vara.

Mitt problem just nu är inte att jag har för mycket arbete, ekonomiska problem eller annat i livet som man skulle ta för givet att orsakar ovanlig trötthet och känslan av orkeslöshet. Jag har det förträffligt bra. Jag har arbete, mat, pengar, hus, kärlek, hälsa, fritid. Allt. 

Mitt problem är just nu att jag inte kan släppa taget. Släppa taget om sånt jag sist och slutligen inte har någon makt över.

Gör  det  jag  så  många  gånger  gjort,  genom  hela  mitt  liv,  och  lyfter  hela  världens  problem  på  mina  axlar.

Oroar mig, för något som inte ens högre makter kan göra något åt. Oroar mig för sånt som kan ske, men som det är större chans att det aldrig kommer att ske. 

Och det hjälper ingen. Allra minst mig. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget?

Jag måste sluta. Let it go.

Våga skriva denna text, för det betyder att det blir verkligt för mig. Och är det verkligt, då finns det något konkret att ta tag i, innan väggen verkligen är där.

Det finns en punkt då man måste bestämma sig för hur man ska ha det.  

Jag  väljer  glädje  i  mitt  liv.

Sen är det ganska lustigt hur jag vet exakt jag ska göra, för att må bäst, och så sitter jag ändå här idag för att påminna mig själv. Men det är väl det som är livet. Att man får dagligen påminna sig om att inte tappa bort sig själv.

Nu ska jag ta upp kontakten med mig själv. Lyssna till varningsklockorna och omfamna det fina i livet.

Andas igenom det som känns jobbigt, och sen släppa taget.

Sitta och sola vid husets soliga terrass, för det är där jag andas som bäst.

Så här såg jag ut för ett år sen, direkt efter intervjun i direktsändning. Som den spilivink jag innerst inne är. Det finns absolut ingenting just nu som är "synd om mig", utan det här är ba ett steg för mig att bli snällare mot mig själv.