Sovit ensam i tre nätter.
Helgen som har varit, var något annorlunda än någon annan helg jag och Fredrik upplevt. Vi har sovit utan varandra.
Och nej, det har inte varit annorlunda på det sättet att vi aldrig varit ifrån varandra någon natt, för det har vi. Men då har det varit jag som lämnat hemmet för att jobba natt, för att sedan återvända när han åkt till arbetet. Och som jag tidigare nämnt så somnar vi inte alltid på samma gång.
Men vi vaknar alltid upp bredvid varandra.
Men den här helgen har han arbetat natt och jag fick för första gången uppleva hur det var att gå runt ensam i huset och släcka lamporna för natten. En hel natt ensam, i ett hus i skogens början. Eller skogens slut, beror väl på vilken syn på livet man har. Skulle ju kunna vara en bra början på en skräckis, och så här började det:
Första natten var lite si så där. Funderade först om det var okej att gå och sova redan klockan 21:00 en fredagskväll, men tänkte att jag åtminstone låter Fredrik hinna till arbetet innan jag skickar ”puss och godnatt” till honom. Katterna var förvirrade av att det var tyst, och även om de tyckte det var mysigt att gå och sova lite tidigare så satte sig Mohicana upp och skrek ”mjau” i sängen innan hon somnade om. Jag blev ju däremot fundersam vad hon skrek för. Var det någon vid dörren? Tog bort öronpropparna och insåg att det var knäpptyst överallt. La sedan tillbaka öronpropparna, för sover nog bättre av att inte veta vad det kan vara för ljud i huset, än att vakna av att det är ljud. Vaknade ett par gånger under natten, mest på grund av rädslan att försova mig, och steg till sist upp två minuter innan alarmet skulle väcka mig.
Andra natten gick bättre. Mest på grund av att jag var trött efter att ha arbetat under dagen och nu bara längtade efter att somna. Somnade med detsamma jag la mig ner och vaknade av alarmet.
Sista natten, den till idag, gick ju även den bra. Somnade med detsamma jag la huvudet på kudden och vaknade några minuter innan alarmet skulle väcka mig. Men nu ser jag fram emot att få hem kärleken i mitt liv igen och få återgå till att känna tryggheten av att ha någon hemma med mig, och att om jag inte vaknar av alarmet så har jag med säkerhet en armbåge i ryggen som väcker mig.
Funderade innan jag somnade igår kväll att hur snabbt man ändå kan vänja sig med att bo med någon. Jag bodde trots allt ensam från 2006 till 2013, sju år, och då gick ju allt automatiskt och jag reflekterade inte över det faktum att man var ensam i ett hem. Nu efter att ha bott med Fredrik i fem år så har jag vant mig vid att känna den där tryggheten man kan känna av att vara två och bo tillsammans.
Även om vi är fullvuxna människor som klarar sig själva, så tar vi hand om varandra. Och det är väl så det ska vara. Man klarar sig ensam, utan tvekan, men det är alltid roligare att vara tillsammans.
Men det var nyttigt för mig att få vara ensam dessa tre nätter, för nu inser jag att jag verkligen känner mig hemma och trygg. Inte bara med Fredrik, utan även i detta hus. Huset utstrålar ett sånt lugn, och tack vare reningsverket är det inte heller kolsvart i huset, utan dess lampa lyser som månskenet in genom fönstren. Skulle jag inte behövt stiga upp okristligt tidigt för att arbeta alla dessa morgnar, hade jag säkert trippat runt i huset på natten bara för att.
Sen måste jag få erkänna att jag förstår Fredrik när han har njutit av mina vaknätter, för jestas vad skönt det är att ha hela sängen för sig själv.
Istället för att se bilder av när jag sover ensam så får ni se lite yogabilder. Har jag inte en katt med mig på mattan, så är de nära. Som ni ser så har vi börjat inreda huset med pafflådor, och det är bara för katternas skull. Speciellt Leila älskar sin blöjlåda som hon verkar ha flyttat in i.
Lovar att fotografera mera bilder från hemmet, för det ser nog helt annorlunda ut här nu än sen sist. Men ska bara städa lite först.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar