Spöket av sig själv
I många hem jag varit i så pryds väggarna av broderade tavlor. Ordspråk och visdom. "Lär dig livets stora gåta. Älska, glömma och förlåta". Jag ser människan framför mig som för 60 år sen satt och handarbetade. Det som var då och det som är nu. Föreställer mig hur personen suttit i timmar, handarbetat tills fingrarna värkt för att sedan rama in och hänga upp tavlan. Vi lever väl alla i en salig blandning av det som varit, det som är och det som komma skall. Det enda som egentligen existerar är nu. Och här kommer det välbroderade ordspråket in.
Ibland när jag kör förbi min gamla skola, hus jag bott i eller gator fötterna rört vid, kan jag ibland se spöket av mig själv. Den jag var då. Inget fel på henne heller. Men det enda som är säkert är att allt förändras, och jag är inte samma person idag. Jag har reflekterat och släppt taget, om det som varit och de felaktiga föreställningar jag någon gång haft om mig själv. Förlåtit och låtit spöket gå vidare, i kärlek.
Vi är väldigt hårda mot oss själva. Gör vi misstag tar det länge för oss att förlåta oss. För vissa flera år, andra aldrig. Om det vore vår bästa vän som gjort samma misstag skulle vi inte vara lika hårda. Så är det inte konstigt hur vi envisas med att klanka ner på oss själva och vägrar släppa taget? Håller fast i en känsla av skam och sorg.
Och detta verkar kanske som en melakonisk text, men det är det inte. Detta inlägget hör till det positiva-veckan. För att vi ska bli i frid med oss själva så kommer vi att bli tvungna att möta vårt eget spöke. Den dagen ska vi inte vara hårda, dömande och älta det som varit. Vi kan inte förändra på historien. Allt som varit har tagit oss dit vi är idag. Och det enda som existerar är nu.
Det sägs man ska omfamna sitt inre barn, och jag vill vi ska omfamna oss själva. Fullt ut. I kärlek.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar