Bloggheader Caroline3

Stipendium är både bra och förjäkligt.

Skrivet av Caroline Eriksson 01.06.2017 | 5 Kommentarer

Oj, blev det juni redan? Typ, nu är det sommar, sol och väldigt många har nu fått sommarlov. Och det är det jag tänker blogga om idag. Skolavslutning och stipendium.

 

Mitt första skolår avslutades lite traumatiskt när alla barn fick stipendium. Alla, förutom jag. Det var ett mänskligt misstag från en helt underbar lärare, men sjuåriga jag tog det hårt. Det var ju inte samma känsla att ta emot kuvertet med en liten slant mark*, efter att de flesta gått glada hem. Tårarna som brände under ögonlocken. Jag var sju år kunde som inte liksom hantera det här med att vara den som blev utan.

Sen när det här med stipendium och sånt delades ut mer på allvar, och man fick titlar som ”Årets boklus”, ”Årets vän”, ”Årets mattegeni”, ”Årets springskor”, ”Årets kämparglöd” och hiblahaa. Då var jag aldrig den som ropades upp.

Och det var inte för att jag inte var värd det, inte skulle ha kämpat tillräckligt eller varit duktig. Jag ropades ba inte upp.

Ja, förutom i gympan, för det är det ämne jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte förtjänat något diplom i.

 

Men det här med diplom och stipendium känns liksom som något som är bra och förjäkligt på samma gång. För även om jag visste att jag var duktig, och en värdig människa, så knep det till i magen vid varje skolavslutning när klasskamrater ropades upp till scenen, medan jag satt kvar. Det finns svaga stunder då man dras med i stämningen, och samtidigt funderar ”Vad har hen, som inte jag har?”. Avundsjuka och besvikelse när det är som värst, och det är något jag senare i livet har fått bearbeta med mig själv. Att känna sig värdefull, och inte jämföra sig med varenda varelse på denna planet.

Nu vet jag inte hur det ser ut i dagens skolor, men för snart tio år sen (när jag var på min sista skolavslutning**) var det i stort sett bara flickor som fick stipendium, och kvar satt jag med pojkarna.

1. Hur jämställt var nu det? 

2. Hur man kände innerst inne är ju inget man pratade högt om, men jag kan ju inte ha varit den enda med den här känslan?

 

Det jag vill komma fram till är att vare sig du har fått stipendium eller inte så är du helt klart duktig och värdig människa ändå. Men jag tycker alla borde få åtminstone en liten slant. Goddammit. Jag hade haft nytta av dem och betalat mat och hyra för pengarna.

Samt så vet jag att precis varenda en som fick stipendium var värda det. Såklart de också kämpat minst lika mycket, som alla de som satt kvar.

Dagens lärdom från denna historia är väl att: Jämför dig inte med andra. Sak samma om du får stipendium eller inte, det är huvudsaken att du själv vet att du gjort ditt bästa och nu har sommarlov, halleluja.

 

 

Nå, för att inte detta ska bli ett klagoinlägg över att jag aldrig var den som fick stipendium, så vill jag avsluta med att säga det jag minns ännu bättre är det jag och mamma gjorde varje skolavslutning. Vi firade varje ledig sommar med att äta kinamat och glass, och det var bästa starten på sommaren.

 

 

Vad har du för upplevelser av stipendier och skolavslutningar?

 

 

* Jag är så pass gammal att jag har upplevt finska mark. En vårrulle kostade fem mark, och jag var lika bestört över att jag inte fick stipendium, som att vårrullarna blev lite dyrare när vi bytte till euro.

** När jag tog min andra yrkesexamen blev jag färdig skolan fyra månader tidigare är klasskamraterna, och arbetade istället för att vara med dem på dimenssion. 

 

10400520 102565023956 262881 n

Den sista skolavslutningen jag var på då jag blev utexaminerad inom audiovisuell kommunikation, på finare svenska, eller medieassistent som det även heter.

Djiiistas vad jag var lycklig att vara färdig med skolan. På mig hade jag en femton euros klänning från H&M. 

Kommentarer

  • Isa 01/06/2017 3:19pm (4 år sen)

    Känner samma som du. De som får ett stependie är absolut värda dem men vi som inte fick nåt är absolut lika bra ändå. Det sved ändå som satan sista skolavslutningen på gymnasiet när min bästa vän sen en massa år tillbaka fick just stependie för "Årets vän". Självklart skulle just hon ha det, hon var ju min bästa vän!, men mina andra bästa vänner borde oxå fått varsitt. Å jag tyckte själv att jag inte varit en alltför pissig kompis.. . "Varför inte jag" dök upp som första tanke å kom på mig själv mä att försöka övertala mig att jag var minst lika bra. Men så fort vi gått ur kyrkan spelade det där stipendiet i ingen som helst roll. Där var vi alla bästa vänner igen å ingen bättre än nån annan =). Tror int he va så faslit mytchi penga he handla om helder för den delen ;).

    • Caroline Eriksson 01/06/2017 3:39pm (4 år sen)

      Tack för din kommentar och att du delade med dig. :) Det är väl skillnad på stipendie och sånt. T.ex fick boklusen presentkort på böcker, medan en annan klasskompis fick flera hundra euro.
      Men precis som du säger, så var inte känslan lika tuff just efter avslutningen, som under tiden alla stipendier delades ut. Man var ju ba glad för andras skull och för att man slapp skolan en tid.. ;)

  • hopihopi 01/06/2017 4:41pm (4 år sen)

    Vad jag kommer ihåg från skoltiden var att det alltid var samma personer som fick stipendie år ut och år in. Man "visste" ju vem som skulle få dem, det var aldrig någon variation. Okej, de var säkert värda det, men varje år? Kan tilläggas att jag gick i en skola med över 100 elever per årskurs så det skulle nog säkert ha gått att variera lite.
    Sen kommer jag också ihåg att det var "hot" om man t.ex skolkade från en idrottsdag eller liknande att man inte kunde få stipendie. Hahahaa! Som om jag skulle få det i alla fall, för det var alltid x, y och z som fick alla stipendier.

  • Samma sak 02/06/2017 10:24am (4 år sen)

    Har samma erfarenheter som "hopihopi". Det var samma elever som alltid fick stipendium. Vissa hade förtjänat det och då kunde man väl inte annat än tycka att det var ok. Men så fanns det elever som inte alls var bättre en än själv i det de fick stipendie för utan det fanns en "bakomliggande" orsak - lärarbarn et.c. Tog revansch på hela bunten sista året i skolan och fick det "bästa" stipendiet. Då gick det inte att undgå mej mera....

  • A 02/06/2017 10:57am (4 år sen)

    Jag var en av dem som fick stipendier. Inte alltid, men flera gånger under min grundskoletid. Jag skötte mig, jag gjorde läxor, jag läste ordentligt på prov och jag var mån om att vara snäll, artig och bry mig om andra. Visst var jag värd att få stipendium, på sätt och vis. MEN. För mig var det lätt att gå i skolan. Inga svårigheter alls. Det fanns säkert andra som kämpade mycket mycket hårdare än vad jag gjorde men av olika orsaker inte kunde nå samma resultat. Och det är nåt jag önskar skulle premieras mera. Inte bara att man råkar ha det lätt för sig.

  • Ida 03/06/2017 10:12am (4 år sen)

    I lågstadiet delades det bara ut ett stipendium, åt en sjätteklassare per år. Det röstades fram av klassen och av någon anledning var det jag som fick det även om jag var långt ifrån populär (misstänker de flesta populära bara röstade på sin bästa kompis och en grupp andra icke-populära valde att rösta på mig).

    Sedan kom jag till högstadiet och då plötsligt delades det ut stipendier per ämne. Första året fick alla de duktiga stipendier. Jag var duktig, hade mest nior och tior på betyget, men det fanns alltid någon som var bättre, och jag blev utan. Andra året var det tänkt att också de som inte fått något första året skulle få chansen till stipendium, men då gick de till dem som kämpade mest. Så igen blev jag utan. På nian då majoriteten fick stipendium föll jag återigen bort och det hela fortsatte i gymnasiet. Jag var bra men någon annan var alltid bättre. Det tog väldigt hårt på självförtroendet att varje år se hur alla kompisar blev uppropade medan jag aldrig fick något.

    Tills det var dags för studentdimisionen, och jag ÄNTLIGEN hörde mitt namn bland den långa listan. Då plötsligt kom bekräftelsen - i fyra ämnen. Jag minns att jag blev så glad att jag nästan grät. Men jag vet fortfarande inte vad jag gjorde för fel de fem föregående åren.

Skriv en kommentar