Torgskräck och rädslor

Skrivet av Caroline Eriksson 19.07.2016 | 2 Kommentarer

Det har varit väldigt olyckligt att klicka sig in på sociala medier den sista tiden. Terrorattacker, mord, våldtäkter och listan fortsätter. Människor delar rubriker på facebook och skriver en rad som t.ex  ”Vågar man ens gå ut längre?”.

Nu bor jag ju väldigt tryggt. Även om det finns  knäppgökar  vart man än far, så känner jag mig trygg här på landsbygden. I detta land. Men så har det inte alltid varit.

Ni kanske inte visste detta om mig, men som  liten  hade jag ett släng av torgskräck. Något så enkelt som att gå och handla mjölk till mamma gav mig halvt panik. Att vara ensam bland massor av okända människor gick helt enkelt inte. Jag har ju  alltid tyckt om människor  och att hålla föredrag i skolan var  aldrig  ett problem.  Det var ju hur roligt som helst.  Men att vara ensam bland många andra, gick helt enkelt inte. Det var bättre om jag hade någon med mig. Den där rädslan jag hade som 10 åring försvann så gott som helt. Under livets gång blir man ju tvungen att utsätta sig för rädslor. Mamma fick sin mjölk och ångesten jag hade gick om. Om man tänker på hur jag var som 10 åring  är det ett under att jag nästan sex år senare skulle flytta hemifrån. Att jag senare skulle ställa mig upp på en scen,  ensam, och sjunga för okända människor.

Sällan påminns jag om hur det var för 16 år sen. Idag har jag ju inte problem att gå ensam på stan eller möta nya människor. Men ibland, bara ibland, känner jag känslan. 

Igår  var  en  sån  dag. Hade så gärna velat göra något nytt och roligt, men samma känsla jag hade som 10-åring slog till och jag kom mig inte iväg. Blev förvånad och visste inte varifrån känslan kom eller vilken orsak den hade. Vet att allt hade varit lättare om jag haft någon med mig. Och inte hade jag ju denna känsla på bostadsmässan, där vem som helst kunde ha blivit klaustrofobisk. Men igår gick det helt enkelt inte. Hur jag än försökte peppa mig själv.

Även när man känner rädsla så kan man tänka logiskt.  Visste att jag överlever.  Att den där känslan endast är för stunden. Om man prövar på något nytt så blir man en erfarenhet rikare. Starkare i sig själv. Alla gånger jag varit ensam på ett evangemang så har jag varit lycklig efteråt. Nästan känt mig full, även om jag varit spiknykter. Men just igår kom jag mig inte iväg. Ensam, även om jag inte hade varit ensam. 

Man måste öva.  Öva på att möta rädslor, och de gånger det blir jobbigt ta den smällen.  Det känns jobbigt för stunden, men det går om. Tack och lov. Man missar så mycket när man lever i rädsla.

Så från och med idag så tänker jag påminna mig själv att våga mer igen. Utsätta mig för det jobbiga, om känslan jag hade igår inträffar igen. Speciellt när jag vet det ger något bra tillbaka. Och de gånger jag inte kommer mig iväg, då ska jag inte klandra mig själv. För face it, alla kan inte njuta av att vara på ett torg bland hundratals andra människor.

Och till alla er som frågar er själva "Vågar man ens gå ut längre?":  Gå ut.  Lev livet.  Det ska jag göra nu.

Känn mer kärlek och mindre rädsla.