Visa alla inlägg skrivna september 2018
Lite fredagsläsning, var så goda!
Hejsan,
Vilken bra dag det har varit! Eller ja, inget speciellt väl egentligen när jag nu tänker efter - men den började väldigt bra i alla fall. Har igen återupptagit min fredagsmorgon-träning (min bästa vana någonsin!) och steg upp tidigt och for till gymmet innan jobbet. Det är verkligen något speciellt med att träna på fredagsmornar och för mig känns det som helgen börjar efter mitt träningspass är färdigt och jag slevar i mig min gröt i metron på väg till jobbet. Jag kan dock ännu bara beundra de människor som alltid, eller ofta, tränar på mornarna - jag skulle nog inte offra fler än en "sovmorgon" i veckan, heh.
Jag har egentligen inte tid att blogga nu, jag skall nämligen fredagsmysa framför vain elämää. Så väldigt upptagen, liksom. Men jag lämnar inte er ivriga läsare helt i sticket. Fredagen till ära så tänkte jag nämligen bjuda på lite helgläsning i form av mina 10 mest lästa inlägg sedan min bloggkarriär började - som är över 8 månader sedan redan (!!). Får ju börja kalla mig bloggveteran snart. Insåg förresten när jag såg denna lista, att jag behöver gå på bröllop oftare för att min bloggstatistik skall vara på en önskad nivå. Så ni vänner som läser detta, it's a hint.
Enjoy, och lämna gärna spår efter er:
1. Kanske mitt vackraste blogginlägg någonsin
2. 5 dialektord som borde få plats i den svenska ordboken
3. Därför använder jag inte natural cycles
4. När Linn Jung slutade blogga på Sevendays
5. Hormoner och mens, eller mer icke mens (mitt mest ♥:ade inlägg!)
6. När en kommentar är mer än en kommentar
8. GYM-TABUN
10. Det har hänt
En envis förkylning senare
Hej,
Idag blir det ett riktigt vardagsinlägg. Länge sedan jag har skrivit ett sådant, känns det som.
Jag kan ju börja med att berätta att jag - efter tre veckors träningspaus p.g.a en riktigt envis förkylning - är tillbaka på gymmet. Det känns så otroligt kul! Igår tränade jag bröst, rygg och mage. Idag har jag mycket sjuka bröst-, rygg- och magmuskler.
Bröst- och rygg är två muskelgrupper som jag tidigare har varit jättedålig på att träna, jag har helt enkelt hellre tränat andra muskelgrupper och haft dåligt med inspiration och motivation till att få till bra pass när jag har försökt. Därför är det bra att jag nu som omväxling har ett färdigt träningsschema, så behöver jag inte sköta tankearbetet, utan bara göra vad som står på lappen när jag väl är på gymmet. Det är riktigt kul faktiskt, och ack så viktiga muskler att träna.
Idag blev det ett benpass. Till skillnad från ovannämnda muskelgrupper så är benpass ett riktigt tuttu ja turvallinen -pass för mig. Fokus idag låg på vader, rumpa och baklår.
Ja ja, nu kanske ni tycker det är världens tråkigaste att läsa om min träning, men jag är verkligen superglad att ha kommit igång igen. Som grädde på moset fick jag hem en beställning med lite nya träningskläder igår också. Hade beställt tre par tights - och alla var bra! Det hade jag verkligen inte räknat med (därför beställde jag också tre par, så att jag kanske i alla fall skulle kunna behålla ett par). Nu var jag bara tvungen att behålla två av paren och så skickar jag tillbaka ett par, som också var bra, men minst bra.
Jag är så kräsen när det kommer till träningstights. Sådana tights som jag skall springa med behöver nödvändigt ha ett band i midjan, inga dragkedjor vid anklarna och vara tunna, men inte genomskinliga. Dessutom skall dom sitta bra på - och helst vara snygga också. Om ni har tips på sådana så tar jag gärna emot! Så där inför framtiden, för nu behöver jag ju inte igen köpa nya tights på ett tag igen.
Så där annars så har jag fått världens inrednings-feber nu just. Jag vill bara köpa allt nytt till lägenheten och måla och möblera om, i alla rum. Det här måste ju ha med hösten att göra? Tycker i alla fall det är jättekul att Pinteresta och Instagramma inredningsbilder och -konton nu just, trots att jag aldrig kommer kunna förverkliga allt här hemma. Men drömma kan man ju alltid och önska kostar ingenting och så vidare.
Nu skall jag inte svamla desto mer. Några mobilbilder från senaste tiden får avsluta detta inlägg:
Höstigt på Boulevarden:
Kan ni gissa om det började regna efter en stund?
Middag med dessa finisar borde man gå på oftare.
Jag och Henkka var på kaffe på Andante, där dom brygger eget kaffe från olika ställen i världen.
Jag är dålig på att göra bra fynd - men förra veckan gjorde jag ett! Jag köpte en weekend bag från Henry Lloyd för 50€ på deras ystävämyynnit (vänskapsförsäljning, eeh?). En weekend bag har varit på min to-buy lista länge, så det var ett riktigt bra köp.
Om man blandar heraprotein med frusna jordgubbar och banan så blir det så här härligt fluffigt.
Jag bara skriver
Hejsan,
Nu bara skriver jag. Jag har ingen aning vart det här inlägget kommer att styras... Styras? Så kan man ju kanske inte säga ens, men jag tänker inte sudda ut det heller och fundera ut något som låter bättre. Jag tänker inte trycka på back space-knappen som har en pil åt vänster, där man bara kan radera saker man skrivit.
Tänkt om man bara kunde göra så med saker man gör också, eller saker man säger. I verkliga livet alltså. Om man har gjort något eller sagt något som man kanske sedan inser att man kanske kunde ha låtit bli att göra eller säga, så skulle man bara kunna trycka på knappen med pilen åt vänster, och vips så skulle det vara borta och ingen skulle veta att man ens någon gång hade gjort eller sagt det.
Ibland när folk i intervjuer eller liknande får frågan om vad dom ångrar i sitt liv eller vad dom skulle ha gjort annorlunda, så är ett lite klyschigt svar att jag ångrar ingenting, för alla mina val har gjort mig till den jag är idag. Hey pleeease, säger jag då. Ingen chans. Såklart det finns saker man skulle ha kunnat lämna ogjorda om man på riktigt fick välja, kanske dock inget man vill säga högt. Det behöver ju inte vara något livsavgörande, men något finns det nog alltid. Eller? Kanske är det bara jag som inte alltid gjort de bästa valen i alla situationer. Nu har mitt kaffe kokat färdigt.
Jag skrollar lite på Instagram här medan jag sippar på mitt goda New York-kaffe. Det är nog det godaste kaffet man kan köpa i butik. Men alltså Instagram. Det är ett så intressant fenomen som jag säkert skulle kunna skriva en hel bok om. En sak jag har tänkt på, är bilder på kroppar. De är ju ganska vanliga på Instagram. Vilka kroppar skall få synas och vilka inte? Är någon kropp bättre än någon annan? Om vi avföljer konton som får oss att förminska vår egen kropp, betyder det att vi fortsätter följa bara sådana som får oss att känna att vår kropp duger? Vad är det för typs kroppar? Jämför vi alltid vår egen kropp med dom kroppar vi ser? Eller jämför vi oss bara med vissa?
Så många frågor, ja. I en perfekt värld skulle vi ju inte jämföra vår egen kropp med någon annans. Men det är ju i en perfekt värld, och en sådan finns ju inte på riktigt. Jag tycker det skall få finnas både valkar, vältränade kroppar, strechmarks, putande rumpor och allt där emellan på Instagram. Så får alla följa det som dom tycker ger mervärde och alla får dela med sig av det de tycker behöver finnas där.
För det är ju också ett faktum att sociala medier heter sociala medier för att det är vi själva som är aktiva och skapar innehållet där. Vi klagar ofta på vad det finns för mycket och för lite av, att det är för ytligt och hetsigt eller något annat. Men sen är det ju bara så också, att så länge vi gillar, delar, kommenterar och följer ett visst typs innehåll, så kommer det att finnas där. Lite som nationalekonomins grundprincip om utbud och efterfrågan. Det är vi som är aktiva på marknaden som styr vad som kommer att finnas och hur mycket, en jämvikt. Det här får mig att tänka på en av mina första grundkurser på Hanken. Som jag tyckte var så svår. Men jag klarade den.
Disciplin. Att ha ett starkt pannben. Att vara envis. Det är en av mina starkaste personlighetsdrag. Jag har hört att folk med denna egenskap har lättare att få till exempel ätstörningar. Jag vet inte, men det kan hända. När jag var liten så låg jag flera timmar i en snödriva ute på gården när vi kommit hem från butiken, för att jag inte fått ett Kinder-ägg när vi var och handlade. När jag gick i gymnasiet bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt. Så jag satt där i snödrivan igen. Brutal jämförelse men jag tror ändå det kan ligga något i det. Vad länge sedan jag ätit Kinder-ägg, förresten.
Sociala medier får ju ofta massa skit för att bidra till kroppshets och så vidare. Precis som att det inte skulle ha funnits kroppshets innan sociala medier. Nu gick jag i högstadiet före Instagram och Facebook kom, men nog kan jag säga att jag hade kroppsångest och att det fanns kroppsideal då också. Och så är jag tillbaka vid sociala medier igen. Läser ni ens ännu? Jag pratar om kroppsideal i högstadiet. Smal skulle man vara, annars orkade inte killarna lyfta upp en och bära en på ryggen när man inte orkade gå själv. Mig fick dom inte lyfta. Som kvinna skulle man inte vara för lång. Inte för vältränad heller. Ingen visste vem Kim K var. Stora bröst var sexigt.
Sexigt. Sexig. Varför tycker jag det är ett så fult ord? Lite pinsamt nästan. Jag kan liksom inte säga till min sambo att han är sexig, typ oj vad du är sexig, så där att jag är seriöst. Fast jag tycker han är det. Om jag vill säga det måste jag säga oooh, you sexy thing, eller något annat med en oseriös röst. Okej, blev det här för intimt nu? Jag menade verkligen inte under en sexuell akt liksom, men bara när jag någon gång tycker han ser extra bra ut, t.ex. när han rakar sig.
Sexig behöver ju verkligen inte heller ha något med utseendet att göra. Att vara snäll och ödmjuk tycker jag är sexigt. Att visa att man bryr sig om någon, att man vill deras bästa, att man finns där och ställer upp för den andra, att erbjuda en kram eller närhet när man ser att den andra behöver det - det är sexigt. Att inte svara på meddelanden, att försöka göra den andra svartsjuk, att ignorera den andra, att vara frånvarande, att bara bry sig om sig själv - det är osexigt af. Ah, nu kom en Kinder-reklam på TV. Jag måste nog köpa ett Kinder-ägg idag.
Min mamma sa alltid till mig och mina systrar när vi var yngre, att huvudsaken är att vi hittar en man som är snäll. Det kommer till och med min kompis Nina ihåg. Så tydligen har min mamma sagt det till våra kompisar också. Har jag berättat det här i bloggen tidigare? Nå ja, jag vet inte, men jag kan säga det igen. Hon är klok min mamma. Hon är faktiskt den bästa mamman man kan ha. Nej, jag korrigerar, hon är den bästa mamman jag och mina syskon kan ha. Och hon lever som hon lär - min pappa är också bäst.
Det är något jag är så otroligt tacksam över. Att jag har haft den lyckan att ha en trygg uppväxt och en så fin familj. Jag är så mycket medveten om att alla inte har det. När jag var liten förstod jag inte varför man inte alltid fick gå och sova över till vissa kompisar på helgerna, varför vissa bara hade en närvarande förälder, varför inte alla i klassen åkte på läger och annat jag tyckte var världens roligaste. Det var många saker som var enklare när man var liten. Inte kanske bättre, men enklare.
Jag kunde ju hålla på med detta hela dagen, men nu måste jag nog sluta. Det blev ett flummigt inlägg detta, men det är ju inte hemskt överraskande heller när man bara låter tankarna sväva utan att fördjupa sig i eller styra tankarna desto mer.
Från träningsångest till träningsglädje
Hej,
Idag tänkte jag dela med mig av artikeln som jag hade skrivit till Sevendays hälsa & mode-bilaga som kom med Vasabladet och Österbottens tidning idag.
Det här är den första artikeln jag någonsin skrivit och trots att det finns rum för förbättring, så är jag riktigt nöjd med artikeln och stolt att jag ens tackade ja till att skriva om detta, för mig ändå något känsliga, ämne. Men jag tycker ändå det är så viktigt att man pratar om det mera, det är tyvärr ändå så pass vanligt idag. Det kanske gör att andra i samma situation kan prata mera öppet om det och det blir mindre skamfyllt.
Nå men, här kommer artikeln. Denna version är någon blandning av första versionen som jag har på min dator (som jag alltså kan kopiera och klistra in här) och den redigerade, slutliga versionen som sedan publicerades i tidningen.
----
Hösten innebär högsäsong för träning. Löpsedlarna fylls med rubriker som påminner om att det kanske blev för många glas vin och för lite träning under sommaren. Eventuellt några extra kilon också. Många börjar träna mera aktivt efter några ledigare sommarmånader och gymmen och löpstigarna fylls med ivriga människor igen.
I de allra flesta fall så är träning något vi förknippar med en hälsosam livsstil och välmående. Men medan träning för många förknippas med glädje, endorfiner och samhörighet, så är det idag allt för vanligt att det för andra snarare förknippas med ångest och orimliga prestationskrav.
Precis som med rubrikerna i löpsedlarna, så ligger fokus på varför man borde träna på helt fel orsaker och träning blir något som bara handlar om prestation och att uppnå ett visst slutmål, ofta utseendebaserat. Man glömmer bort varför man egentligen borde träna – för att det är något som man känner att man mår bra av i stunden och som bidrar till en hälsosam livsstil på lång sikt.
Jag har tränat största delen av mitt liv, men jag har inte alltid njutit av det eller tyckt att det är roligt. Jag har även erfarenhet av när träning, eller snarare dess uteblivenhet, är något som ger enorm ångest. Under den perioden i mitt liv då jag tränade som mest, var då jag njöt av den som minst.
Träningen förvandlades från att vara något som gav energi, till att vara något som tog energi. Från att vara något som byggde upp kroppen, till att vara något som bröt ner den. Från att vara något som dämpade stress och ångest, till att vara något som gav ångest. Från att vara något som jag hade möjlighet att göra, till att bli något som jag var tvungen att göra. Träning blev allt annat än glädjefylld.
Jag är värdigt tacksam att jag idag kan säga att jag njuter av att träna. Att känna träningsglädje betyder inte för mig att jag skuttar in till gymmet varje gång eller att jag alltid har lust att gå ut och springa en regnig söndag i oktober. Det betyder att träning är något som ger mig positiv energi och som får mig att känna mig stark och frisk. Men att gå från att hetsträna till att njuta av det är dock inte något som händer över en natt, det kräver ofta både tid och vilja.
Den största skillnaden hur jag ser på träning nu mot vad jag gjorde då, är att det inte bara handlar om prestation. Det låter klyschigt, men jag tror att man behöver kunna njuta av resan, inte bara fokusera på resultatet av den fysiska aktiviteten. Tidigare handlade varje löprunda om tider, kilometrar, hastigheter och puls. Och om förbrända kalorier. Om att nå ett noggrant utsatt mål, som ofta blev allt mer extremt efter hand.
Nu tycker jag om att gå ut på en löprunda och lämna alla elektroniska prylar hemma. Eller gå ut och på en runda utan att på förhand ha bestämt vart eller hur långt jag skall springa. Bara springa för att det känns bra.
Förut hade det heller ingen större skillnad vilken sorts fysisk aktivitet jag utförde, så länge det fyllde sin funktion och förbrukade energi. Nu tycker jag om att variera min träning, vara kreativ, hitta på nya pass, nya kombinationer, springa nya rundor och upptäcka nya muskler. Jag tror att mångsidig träning är bra både fysiskt och psykiskt, eftersom inte bara samma muskler belastas gång på gång, samtidigt som motivationen hålls uppe på ett annat sätt. Jag brukar till stor del planera tidpunkterna för min träning på förhand och tycker också om att följa något program. Idag är däremot inte hela världen om det inte blir exakt så som jag hade tänkt - om någon träning av någon orsak inte blir av och jag måste ändra mina planer.
En annan märkbar skillnad är att träningen inte längre handlar om straff eller belöning. Att använda träning som ett sätt kompensera för något jag gjort eller inte gjort. Jag försöker tänka att träning aldrig är något jag måste göra, eller en vilodag är något jag får ha. Inte heller är det träningen som styr mitt liv, utan livet som styr min träning.
Jag har också kommit ifrån att bara träna på egen hand och själv ha kontroll på varje pass, till att träna tillsammans med någon. Det är så kul att kunna träna med en kompis eller någon annan som man delar ett intresse för träning med. Har man en dålig dag, kan kanske den andra peppa en, och vice versa.
Delad glädje är faktiskt ofta dubbel glädje. Också när det kommer till träning.
10 saker jag inte skulle skriva på Facebook idag
Hej,
I år är det 10 år sedan jag skapade mitt Facebook-konto. Facebook och sociala medier har ändrat så otroligt mycket under dessa år. På den tiden fanns inte ännu t.ex. Instagram eller LinkedIn, som idag tillsammans med Facebook är de sociala plattformer som jag använder mest (plus bloggen förstås) - utan allt hände på Facebook.
Facebook har utvecklats mycket under åren och blivit allt mer kommersiellt. Idag är det ju en mycket viktig kanal för många företag, både när det kommer till marknadsföring och extern kommunikation. Där finns den stora massan. Själv använder jag idag Facebook främst för olika grupper, evenemang och kommunikation. Jag är inloggad mycket, men delar varken av mig av statusar eller bilder på min egen sida. Jag är mycket aktivt passiv där kan man säga.
Men så har det inte alltid varit. När jag skapade mitt Facebook-konto så användes plattformen på ett helt annat sätt än vad den gör idag. Det var en community främst för privatpersoner och folk var över huvud taget mer aktiva på ett personligt plan och delade med sig av vardagliga saker, lite på samma sätt som Instastoryn nu. Det gjorde även jag.
Jag (s)k(r)ollade tillbaka på min egen Facebooksida idag - och fick mig ett gott skratt. Skämskudden fick jag också dra fram några gånger, haha. Jag tänkte till och med att jag skulle vara så givmild och dela med mig av några guldkorn från min Facebook back then åt er, sådant som ni inte idag skulle få läsa på min Facebook. Enjoy:
...
1. Okej jag tar tillbaka allt jag sa här tidigare, visst använde jag Facebook i marknadsföringssyfte redan år 2009. Idag skulle jag kanske tänka lite på språket och användningen av smileys i min annons:
2. Sålde ju helt fel saker också... (och nej, här blev det ingen affär):
3. På basen av de många uppdateringarna jag har satt där jag berättat hur tråkigt jag har, skulle man kunna tro att jag hade en enormt tråkig ungdomstid:
4. Jaha, vad ville jag med denna status då? Tydligen tyckte jag det var en bra idé att fråga om råd inför mitt framtida studieval på Facebook...
5. Alltså, vet inte riktigt vad jag skall säga... Dock minns jag hur lycklig jag var efter detta:
6. Okej, det här är ju faktiskt sant... Jag minns när det pågick något Hockey-vm eller annat mästerskap, och ens Facebook-feed alltid spammades med händelser från matcherna:
7. Jag minns skorna... Dom var extremt höga och glittriga. Hoppas jag var taggad följande dag...
8. Alltså den här statusen, den mest klassiska statusen. Den som man bara längtade efter att man skulle få sätta på sin Facebook efter att man hade fått körkort. Why? Någon annan som har haft en liknande status?
9. Det här var det ju säkert många som behövde veta...
10. Okej, den här var på riktigt kul:
Hemgjord granola med äppel och kanel
Hej,
Jag är ju inte världens geni i köket, men om det är något jag tycker om att laga själv, så är det granola, eller müsli, eller vad man nu vill kalla det. Det gjorde jag igår, när jag försökte att få bort tankarna från loppet. Men, initiativet till att laga granola kom den här gången egentligen från Henkka, då han i fredags frågade när jag hade tänkt laga egen granola igen (så ja, det brukar på riktigt vara gott).
De granolan som finns i affären har ofta jättemycket socker och dom hälsosammare varianterna är ofta dyra. Det blir heller inte hemskt billigt att laga egen granola om man köper alla ingredienser på en gång. Men sen handlar det också om sådana ingredienser som man ändå ofta har i skåpet, i alla fall till viss del, vilket gör att det inte känns så dyrt sist och slutligen. Och sen som bonus vet man exakt vad som finns i den och att den är gjord med kärlek.
Jag har testat många varianter under åren, men jag måste säga att det här granolan är nog kanske den bästa jag har gjort. Den blev på riktigt crunchy, så där med bitar i. Den är både glutenfri och (tillsatt) sockerfri. Hösten till ära valde jag att smaksätta den med äppel, kanel och kardemumma. Det smakar helt underbart med naturel yoghurt eller kvarg.
Både frön och nötter kan man variera enligt tycke och smak, jag tog sådana som jag hade hemma. Här kommer receptet:
5 dl havregryn (glutenfria om du vill ha 100 % glutenfritt)
1 dl solrosfrön
0,5 dl linfrön
0,5 dl sesamfrön
1 dl kokosflarn
1 dl hasselnötter
1 dl mandlar
2-3 tl kanel
1-2 tl kardemumma
0,5 dl kokosolja (ca. 40 g)
0,5 dl osötad äppelmos/äppelpuré (jag använde barnmat)
1 äggvita
50 g torkade äppelbitar (osötade)
- Krossa nötterna med hjälp av en vass kniv. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
- Tillsätt kokosolja, äppelmos och äggvitan. Blanda och tryck ihop granolamassan så den blir "klumpaktig".
- Bred ut på en bakplåtspapperklädd plåt och rosta i 150-175 grader (lite beroende på ugn), ca. 30-40 minuter. Blanda om med ca 10 minuters mellanrum och vakta noggrant, den bränns lätt.
- När granolan har svalnat, blanda i de torkade äppelbitarna och förvara i en burk med lock.
Nam!
Det blir ungefär 500 gram färdig granola av hela satsen.
Thank me later.
Det blev inget lopp
Det blev inget halvmaraton för mig idag.
Klockan är 11:45 och jag sitter här på soffan i vardagsrummet och bloggar, fast jag egentligen borde stå färdig uppvärmd vid startlinjen, beredd att om 15 minuter starta mitt andra halvmaratonlopp i år. Som ni kanske har märkt, så har jag inte skrivit speciellt mycket om loppet eller loppförberedelser här på bloggen. Helt enkelt för att jag har varit tveksam om jag kommer att kunna springa det.
Och det kan jag inte. Och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är besviken. Även om min träning inte hade varit helt perfekt under sommaren, så hade jag haft en så bra känsla nu senaste tiden och såg fram emot att springa. Ända tills jag blev förkyld för 2 veckor sen. Men ännu då trodde jag att det skulle hinna gå om och att jag skulle kunna springa.
Det gick lite om också. I början av veckan kände jag mig nästan frisk, bara lite snuvig. Men sen kom det tillbaka. Inte helt oväntat heller, eftersom det känns som alla människor i min närhet är eller har varit sjuka och förkylda, fram och tillbaka. Men jag hade inte ännu kastat in handduken då ännu heller.
Ännu igår satt jag och hoppades på att jag skall vakna på lördag morgon och känna mig i löpskick. Jag fattade ju nog egentligen själv att det inte kommer att ske, men jag ville ändå skutta fram att behöva ta beslutet att inte springa. Men inga under skedde. Jag vaknade i morse med ont i halsen och en rejält täppt näsa och bihålor. Låg i sängen och snyftade lite och tyckte lite synd om mig själv, fast en annan del av mig sa åt mig att skärpa mig och att det bara är ett lopp och det kommer flera chanser. Skickade ett meddelande åt Nina, som ironiskt nog har befunnit sig i helt samma situation som mig, att jag inte springer. Hon hade tagit samma beslut.
Men jag har bara så otroligt svårt att ge upp saker. När jag bestämmer mig för något så blir jag så lätt besviken, när det inte blir så som jag har tänkt. Jag hade ju redan målat upp en bild om hur det är tungt, svettigt, flåsigt, men ändå så roligt - och hur jag och Nina tillsammans tar oss i mål och är otroligt nöjda efteråt, med en tid på strax under 2 timmar. Äh, mest irriterad blir jag av att jag inte själv kan påverka att jag inte kan springa det här loppet. Så typiskt. Eller jag kan ju, men det vore ju inte så smart att springa 20 km när man har en förkylning i kroppen.
För hälsan först och allt det där. Jag vet ju nog att det här var det enda rätta beslutet. Och att det kommer flera lopp. Och att det inte är så farligt. Och att det finns mycket värre saker. Och att det redan ikväll kommer att kännas bättre. Och så vidare.
Jag får ju i alla fall en ny t-skjorta (alltså lopp-t-skjortan, som Ninas pojkvän hade hämtat åt oss redan igår). Yay.
Nu kommer jag, som jag nämnde i mitt förra inlägg, att satsa lite mer på styrketräning. Men löpskorna sätter jag inte på hyllan, utan tänker fortsätta springa regelbundet också. Siktar på ett nytt lopp nästa vår!
Höstinlägget
Hejsan,
I denna blogg har ni ännu inte kunnat läsa mycket om höstpepp, höstlistor, höstmål eller annat speciellt höstigt. Men här kommer det, ett riktigt höstigt inlägg!
Jag kan inte säga att jag älskar hösten (inte har jag speciellt mycket höstångest heller). Men det är ju nog ändå något mysigt med hösten. Det känns rent och fräscht. Lite mindre svettigt, liksom.
Haha, nej men en av de bästa sakerna med hösten är definitivt att det är så mycket mindre schemalagt program. På somrarna är det inte ovanligt att jag i princip har varje helg juni-augusti färdigt planerad redan i början av maj. Det är förstås också kul när det händer mycket, men jag tycker det är otroligt skönt att bläddra i min kalender nu och se alla tomma sidor. För att låta riktigt poetisk, så har man liksom alla möjligheter att bara fylla dem med det som man känner för just då.
En annan trevlig sak med hösten, kanske till och med den bästa efter den här sommaren, är att vår lägenhet är sval igen. Kokosoljan börjar småningom övergå till fast form och jag har till och med börjat använda täcke på natten igen. Vår air-conditioner står och dammar i ett hörn och jag kan äta varm gröt och dricka kaffe på morgonen igen utan att behöva sätta fläkten på köksbordet. Skönt.
Sen är ju hösten högtid för cafébesök. Jag har gjort en lista på caféer jag vill besöka i Helsingfors. Igår började jag beta av den, då jag och min syster Sandra var på kaffe till Brooklyn café. Det var ett riktigt mysigt café i Punavuori, inte i NYC som man kanske kunde tro he he, med helt fantastiskt gott kaffe. På hösten om någon gång är det ju helt okej att spendera lite för mycket pengar på caféer och take-away kaffe. Eller hur? Te-förrådet skall förstås också fyllas på, och jag har några tesorter här hemma som jag ännu inte hunnit prova.
Denna höst längtar jag också till att börja träna mera på gymmet. Jag tänker absolut fortsätta springa regelbundet ute så längre vädret tillåter. Men nu känner jag också för att bygga lite mera muskler igen och tänker även optimera min kost enligt det. Jag skall också investera i lite nya träningskläder och eventuellt ett par nya träningsskor.
En av de negativa sakerna med hösten, förutom mörkret och kylan, och regnet, är ju att hösten också är förkylningstider. Som jag har nämnt här tidigare, så blev även jag ett offer för höstflunsan. För att undvika förkylning är det ju därför bra att hälso-boosta lite extra på hösten. Själv gjorde jag en supergod grön smoothie med ingefära och citron förra veckan, som jag tänkte dela med mig av. För mig som älskar smaken av ingefära och lite syrligare smoothies, så var denna perfekt. Jag åt den förstås som en bowl. För att laga denna behöver du:
1 liten banan, eller ½ stor
½ avokado
1 litet äpple, inhemskt
50 g fryst spenat (typ)
1-2 matskedar heraprotein med vaniljsmak
1 msk finriven ingefära
saften från en halv citron
Bara att köra med stavmixern och mumsa i sig. Eller nej, köra med stavmixern, fota och sen mumsa i sig. Men den här är alltså på riktigt supergod, inte bara Instagramvänlig. Testa och ni får se.
30 random facts
Hejsan,
Denna gråa tisdag tänkte jag bjuda på lite fakta om mig. Det är ju alltid lika kul att få skriva ett helt inlägg bara om sig själv, man har hundra procent koll på ämnet och behöver liksom inte vara rädd för sakfel och så där.
Nej men skämt åsido. Jag älskar att läsa andras fakta-inlägg, speciellt när man känner igen sig på nå någon punkt. Jag har också själv skrivit några liknande inlägg tidigare, då med lite färre och mera beskrivande punkter. Dem kan ni läsa här och här. Men här kommer de, 30 random facts om mig:
1. Mitt första jobb var ett sommarjobb som städerska åt Pedersöre kommun. Sedan dess har jag jobbat på dagis, i glasskiosk, på ABC och på Nordea, innan jag började på mitt nuvarande jobb.
2. Jag är typ beroende av Risentas linskakor (havssalt) och Friggs majskakor. Ett paket räcker inte länge.
3. Jag har blivit sminkad av Linda Hallberg. Kan säga att min eyeliner aldrig varit så bra som då.
4. Om jag inte skulle heta Caroline, skulle jag troligtvis heta Samantha.
5. När jag var liten var David Beckham min största idol. Jag hade över 100 bilder på honom uppsatta i mitt rum. I något skede hade jag till och med en staty av paff där han höll en Gilette-rakhyvel. Den försvann dock spårlöst från mitt rum när jag var på konfirmationsläger. Läs: mamma tyckte inte den var en bra inredningsdetalj till konfirmationsfesten.
6. Jag har inte sett en enda Star Wars-film...
7. ...och bara några av Harry Potter-filmerna. Och bara en Sagan om ringen, eller typ halva.
8. När jag besöker toaletten på jobbet eller förr i skolan, går jag alltid till samma toalett. Alltså när det finns flera toaletter, väljer jag alltid samma bås.
9. Jag kan inte dricka öl. Det går inte. Inte ens lite.
10. Jag har aldrig i mitt liv blött näsblod.
11. Jag har alltid varit naturligt vig och har alltid haft lätt för att gå ner i spagat till exempel.
12. Jag har inte alltid tyckt om löpning. När jag började spela fotboll och ända tills högstadiet var det typ det värsta jag visste och löpträningarna skulle jag mer än gärna ha skippat varje gång.
13. Jag gillar lite psykologiska thrillers och två av mina favoritfilmer är Basic Instinct (1992) och Gone Girl (2014).
14. Det var väldigt nära att jag skulle ha börjat studera till lärare. Jag kom in till peffan och var inställd på att börja studera där, men så fick jag en reservplats till Hanken och så blev det ekonomistudier i stället.
15. Jag skrattar ofta åt mina egna skämt. Jag har ärvt min (ibland torra) humor av min pappa.
16. Jag har tidigare haft navelpiercing, men nu är där bara kvar ett ärr av den.
17. Jag är inget fan av asiatisk mat. Nu menar jag traditionella asiatiska bufféer med typ olika kött-, kyckling- och grönsakssåser, ris, vårrullar och så vidare. Jag kan nog bra äta det, men om jag får välja lunch- eller middagsställe blir det något annat än asiatiskt (förutom sushi).
18. Jag har aldrig tagit droger. Inte ens testat.
19. Mitt första användarnamn online var carro_bekz. Det var på Lunarstorm. Jo, man får skratta.
20. Jag tycker om att sjunga. Om jag inte skulle träna på fritiden, så skulle jag säkert sjunga i kör eller något.
21. Mitt hår har en gång börjat brinna. Men det slutade bra.
22. Jag är tvåspråkig. Jag talar alltså både finska och svenska, men svenskan är mycket starkare.
23. Jag kommer ihåg konstiga saker utantill, till exempel en prepositionsramsa vi lärde oss i lågstadiet... Av, bland, efter, från, för, förbi, före, genom, hos, i, kring, mot, om, på, sedan, vid, åt, över... Också min lågstadiekompis mammas telefonnummer och motsvarande är kvar i minnet. Jag kan dock inte ännu Henkkas telefonnummer. Inte minns jag nya ansikten eller namn heller. Känner att mitt minne skulle behöva omprioritera lite...
24. Jag har en gång fått ett smycke värt 350 € till julklapp, av en anonym. Det är något av det läskigaste som hänt mig och jag vet fortfarande inte vem som gav det. Någon?
25. Jag har små bröst och jag tycker om det. Visst har jag någon gång under åren tyckt att det skulle vara kul att ha större bröst, men dom är ganska praktiska så som dom är.
26. Något av det godaste jag vet är crunchy müsli/granola. Sådana med mycket fett och socker. Äter det hellre än godis, typ.
27. På min och Henkkas första dejt så tittade vi på Titanic. Han hade köpt salta kex och vindruvor. Och tänt ljus.
28. Jag har alltid tyckt om svenska språket och var bra på modersmål i skolan. I lågstadiet fick jag två gånger pris i kommunens välläsningstävlingar och jag skrev E i studenten.
29. Jag gråter väldigt lätt. Jag är en sådan som börjar gråta om jag blir riktigt arg eller känner mig orättvist behandlad. Gråter också jättelätt om jag blir berörd av något.
30. Jag älskar sportkläder. Jag skulle kunna gå omkring i sportkläder jämt. Det är snyggt, enkelt, coolt - och bekvämt. I söndags köpte jag en ny löpartröja, en vinröd. Love it.
Nu vill jag veta, känner någon igen sig på någon punkt? Kan ni också skriva 30 fakta om er och länka till det så får jag läsa?
Spontankräftis och världens godaste paj
Hej,
Igår hade vi kräftskiva. En riktigt spontan sådan. Trots att jag är en ganska organiserad person i de flesta fall, som gillar att ha allt planerat och förberett på förhand - så kan jag bara älska spontana fester. De blir ju faktiskt oftast de mest lyckade. Den största risken med att ha en spontan fest är dock att de som man tänkt bjuda in redan har andra planer och inte kan komma. Men nu råkade vi också ha sån tur, att alla kunde komma också!
Initiativet till festen kom av Jessica för några dagar sedan och vi var snabba på att erbjuda vår lägenhet som festlokal. Vem har sagt att en kräftis behöver vara på ett landställe? Vi fixade lite pynt, kräftor, lite annat tillbehör och sånghäften. Och så hade vi styrt ihop en 8 pers mini-kräftis. As simple as that. Och bra blev det!
Om ni tittar riktigt noga på bilden ovan, så kan ni skymta den underbart goda vegetariska paprika-fetapajen som jag hade fixat i all hast innan gästerna kom, som jag av någon anledning glömde att fotografera. Den blev så bra att jag vill dela med mig av receptet, som jag till största del improviserade (ja, jag är mycket stolt över detta):
Pajbotten:
3,5 dl vetemjöl
150 g smör
4 msk vatten
Fyllning:
1 röd paprika
1 gul paprika
0,5-1 gul lök
3 vitlöksklyftor
100-200 g fetaost
2 ägg
2 dl matlagningsgrädde
200 g creme fraiche med örtsmak
100 g riven ost
salt och peppar
- Nyp ihop vetemjöl och smör till en grynig massa. Tillsätt kallt vatten och jobba ihop till en deg. Ställ i kallt i ca 20 minuter och tryck ut i en pajform. Förgrädda i 150 grader ca 5-10 minuter.
- Skär båda paprikorna och löken i avlånga bitar. Hacka vitlöksklyftorna smått. Bryn paprikorna och löken i olja en liten stund, så dom får lite färg. Krydda med lite salt. Häll i pajskalet.
- Blanda ägg, matlagningsgrädde, creme fraiche och den rivna osten i en skål. Krydda med salt och peppar, eller andra kryddor.
- Strö fetaosten i pajskalet och häll över äggblandningen.
- Grädda i ugnen på 200 grader ca 30 minuter, tills pajen har fått fin färg. Låt svalna lite innan servering!!
Var så goda! Den var SÅ god!