Det blev inget lopp

Skrivet av Caroline Högnäs 15.09.2018 | 0 Kommentarer

Det blev inget halvmaraton för mig idag.

Klockan är 11:45 och jag sitter här på soffan i vardagsrummet och bloggar, fast jag egentligen borde stå färdig uppvärmd vid startlinjen, beredd att om 15 minuter starta mitt andra halvmaratonlopp i år. Som ni kanske har märkt, så har jag inte skrivit speciellt mycket om loppet eller loppförberedelser här på bloggen. Helt enkelt för att jag har varit tveksam om jag kommer att kunna springa det.

Och det kan jag inte. Och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är besviken. Även om min träning inte hade varit helt perfekt under sommaren, så hade jag haft en så bra känsla nu senaste tiden och såg fram emot att springa. Ända tills jag blev förkyld för 2 veckor sen. Men ännu då trodde jag att det skulle hinna gå om och att jag skulle kunna springa. 

Det gick lite om också. I början av veckan kände jag mig nästan frisk, bara lite snuvig. Men sen kom det tillbaka. Inte helt oväntat heller, eftersom det känns som alla människor i min närhet är eller har varit sjuka och förkylda, fram och tillbaka. Men jag hade inte ännu kastat in handduken då ännu heller. 

Ännu igår satt jag och hoppades på att jag skall vakna på lördag morgon och känna mig i löpskick. Jag fattade ju nog egentligen själv att det inte kommer att ske, men jag ville ändå skutta fram att behöva ta beslutet att inte springa. Men inga under skedde. Jag vaknade i morse med ont i halsen och en rejält täppt näsa och bihålor. Låg i sängen och snyftade lite och tyckte lite synd om mig själv, fast en annan del av mig sa åt mig att skärpa mig och att det bara är ett lopp och det kommer flera chanser. Skickade ett meddelande åt Nina, som ironiskt nog har befunnit sig i helt samma situation som mig, att jag inte springer. Hon hade tagit samma beslut.

Men jag har bara så otroligt svårt att ge upp saker. När jag bestämmer mig för något så blir jag så lätt besviken, när det inte blir så som jag har tänkt. Jag hade ju redan målat upp en bild om hur det är tungt, svettigt, flåsigt, men ändå så roligt - och hur jag och Nina tillsammans tar oss i mål och är otroligt nöjda efteråt, med en tid på strax under 2 timmar. Äh, mest irriterad blir jag av att jag inte själv kan påverka att jag inte kan springa det här loppet. Så typiskt. Eller jag kan ju, men det vore ju inte så smart att springa 20 km när man har en förkylning i kroppen.

För hälsan först och allt det där. Jag vet ju nog att det här var det enda rätta beslutet. Och att det kommer flera lopp. Och att det inte är så farligt. Och att det finns mycket värre saker. Och att det redan ikväll kommer att kännas bättre. Och så vidare.

Jag får ju i alla fall en ny t-skjorta (alltså lopp-t-skjortan, som Ninas pojkvän hade hämtat åt oss redan igår). Yay. 

Nu kommer jag, som jag nämnde i mitt förra inlägg, att satsa lite mer på styrketräning. Men löpskorna sätter jag inte på hyllan, utan tänker fortsätta springa regelbundet också. Siktar på ett nytt lopp nästa vår!