Från Agrabah till Stockholm

Skrivet av Caroline Högnäs 24.05.2019 | 0 Kommentarer

Detta inlägg tänkte jag börja med att skriva om den senaste filmen jag såg på bio; nämligen den nya Disney-filmen Aladdin. Filmen är alltså en nyinspelning av den tecknade filmen som utkom 1992 och i onsdags var jag och Henkka och se på den.

Här skulle det ju passa bra att skriva något om att jag och Henkka tyckte att vi borde gå på mera dejter också in i veckan och inte bara på helgerna, och att vi därför var och såg den. Men så romantiskt är inte detta fall. Det var nämligen så att vi hade fått biobiljetter till julklapp, som vi förra veckan insåg att skulle gå ut 22.5, det vill säga i onsdags. Så efter att vi hade kollat biografernas utbud så bestämde vi oss för att gå och kolla premiären av Aladdin i 3D. 

Vi hade inte jättehöga förväntningar innan. Men alltså, jag skulle typ kunna gå och se den igen, så bra var den. Jag vet inte om det var den extrema nostalgin som kröp fram (älskade Aladdin-filmen som liten!), den otroligt vackra miljön, musiken - eller något annat som fick mig att storgilla filmen. Men något var det.

Jag tycker alltid att det är lite riskabelt att göra om klassiska Disney-filmer. För många av oss som har växt upp med de tecknade filmerna har så djupt inrotat i oss hur filmen skall vara, hur karaktärerna skall se ut och vilken stämning man skall ha när man kollar filmen. Jag tyckte till exempel inte att nyinspelningen av Skönheten och odjuret, som kom för ett par år sedan, alls levde upp till mina förväntningar.

Men det gjorde Aladdin. Aladdin såg exakt ut så som 6-åriga Caroline skulle ha tänkt att en mänsklig Aladdin såg ut. Samma sak med Jasmine, Jafar och Sultanen. Will Smith kändes kanske inte som rätt skådis för att spela anden, men man blev snabbt van och då kändes det självklart. Handlingen var också det den skulle vara och det kom inga större överraskningar eller besvikelser.

Filmens handling i sig är ju inget mästerverk, det är ju  ändå en familjefilm. Men den var underhållande. Rolig att se. Bra helt enkelt. Och här är till och med Henkka, som annars inte alls gillar musikaler, av samma åsikt. Jag rekommenderar verkligen alla som vill uppleva lite 90-tals nostalgi att gå och se på den! Helst i 3D, det höjde verkligen filmen ytterligare.

Bild: Pixabay

Men nu över till något helt annat, som rubriken på detta inlägg också antyder. I morgon har det äntligen blivit dags för Stockholmsresan som jag och Daniela planerat nu i en månads tid. Det skall bli hur kul som helst och jag ser både fram emot Showcasten vi skall på på lördag kväll, men också att få umgås mera med Daniela, strosa runt i Stockholm och kanske dricka vin på någon trevlig uteservering. Ber till vädergudarna att vi skulle få ens lite sol. Tänker inte ta med ett paraply. Nej. Nu inser jag dock att klockan är 21:34 och jag verkligen borde ta tag i packandet (vill int, kan int, orkar int). 

Sist jag var i Stockholm var i mars förra året. Hoppas att vi inte behöver se några isblock denna gång.