Hormoner och mens, eller mer icke-mens

torsdag 12 april 2018 - 18:43 | 7 Kommentarer

Det har figurerat en del inlägg kring mens, hormoner, preventivmedel och kvinnokroppen överlag här i den finlandssvenska bloggvärlden den senaste tiden. Det är bra! Hur sjukt är det egentligen inte att mens ännu kan ses som något lite skamfyllt och småäckligt som man inte borde prata om så högt? Det hör trots allt till vardagen en stor del av livet för typ halva jordens befolkning. Dock inte till min.

Nej, just så är det. Jag har inte mens. Och nej, jag är inte gravid. Sanningen är att jag inte har haft mens på naturlig väg under största delen av mitt vuxna liv. Åh, men vad skönt. Aldrig mens, drömmen ju! kanske någon då tänker. Men nej, det är varken skönt eller normalt. Det kallas amenorré och drabbar en hel del kvinnor i olika grad.

Vi kan backa tillbaka till år 2010. Jag är 17 år och har haft mens helt normalt i några års tid. Men som jag tidigare tagit upp här i bloggen, så var min relation till mat och träning inte optimal (sådär milt uttryckt) och jag gick ner mycket i vikt under en kort tid och tränade otroligt mycket och hårt. Och vår kropp är smart. När den får för lite energi från mat att kunna fungera och prestera optimalt, går den in i någon sorts sparläge (jag är inte läkare, men så där förenklat förklarat). Hjärtat och hjärnan behöver fungera för att vi skall överleva, men andra "mindre viktiga" funktioner kan den dra in på för att spara energi. Typ mens. Det var också hur min kropp reagerade. Efter att mensen inte kommit tillbaka på ungefär ett halvt år, fick jag utskrivet p-piller. Och så har jag i princip ätit p-piller och andra hormonella preparat sen dess, tills förra sommaren. Det var ju så enkelt? Men att få kroppen och hormonproduktionen att återgå till det som den var innan hela den här soppan började är däremot inte lika enkelt. 

Är det inte lusigt hur vi människor ofta fungerar? Det man vill ha allra mest är det som vi inte har. Vi inser hur mycket man saknar något först när man inte har det längre. Och det känns som hormoner och hormonproduktion är något som man ofta tar för givet. Man kommer i puberteten som ung tjej, får mens, bli fertil och sen sluts cirkeln med klimakteriet. Men så är det ju inte alltid, och en icke-fungerande hormonproduktion kan orsaka olika både fysiska och psykiska besvär. Just nu vill jag bara ha min mens tillbaka. Och nu menar jag alltså inte att jag vill ha mens för att jag på något sätt saknar eller tycker det är roligt att blöda en gång i månaden, att ha mensvärk eller att sätta pengar på mensskydd. Men jag vill bara fungera normalt. Känna mig kvinnlig och frisk, slippa alla dessa konstiga symtom som nu uppenbarar sig en efter en. Inte behöva stressa över vad det är för fel på min kropp eller ännu värre, oroa mig för om den någonsin överhuvudtaget kommer att komma tillbaka. Man behöver ju inte heller vara kärnfysiker eller doktor i endokrinologi för att förstå att det inte går att bli gravid utan mens (=ägglossning) så där bara. Kommer jag någonsin kunna få barn? 

Jaa, det är lite stressigt. Och stressa får man inte, för då kommer mensen säkert inte tillbaka. Där snurrar hjulet. Samtidigt vill jag heller inte klaga allt för högt. Jag vet att det finns värre saker. Men detta känns just nu väldigt jobbigt och då kan jag heller inte förminska de känslorna med att försöka intala mig att det på något sätt är fel att känna så för jag skulle kunna ha det värre, trots att jag är medveten om att så är fallet. Jag vill också bara poängtera att jag inte heller försöker peaka att kvinnor som klagar över mens på semestern, pms eller mensvärk på något sätt skall ha dåligt samvete. Jag skulle troligtvis göra det själv också, om jag inte var i denna situation, hehe.

Varför skriver jag då detta inlägg? I ärlighetens namn; jag funderade länge om jag skall publicera det eller inte. Det känns ändå väldigt personligt och tanken att folk kommer att läsa detta är lite (väldigt)... skrämmande. Ändå känner jag att jag vill diskutera, ventilera och informera kring detta för mig väldigt aktuella ämne. Göra ett lite tabubelagt ämne lite... mindre tabu. För det är så mycket vanligare än man tror. Kanske det till och med finns någon av er som läser som är eller har varit i en liknande situation? En medsyster? Berätta gärna i så fall! Jag har hört att t.ex. maca-pulver, inositol, akupunktur, till och med en tesked matsoda varje morgon kan hjälpa... Men jag vet inte? Har ni tips på hur man kan make them hormones go wild, utan konstgjorda hormoner?

Och för er som undrar om jag bara sitter här hemma och väntar på att mensen skall komma som ett brev på posten, så kan jag meddela att nej, så är inte fallet. Jag har nu, igen, varit till en hormon-specialist och nu väntar ordentliga undersökningar med diverse provtagningar osv. Sen är det bara att hoppas på det bästa! 

Och än en gång, var rädd om er kropp, den har ni bara en av! ♥

Taggar:

7

Kommentarer

  • Hemulen

    13.04.2018 20:51 (6 dagar sen)

    Hej, har ungefär samma ätstörningsbakgrund som dig. Började bli fixerad av mat och träning i 13-års åldern och var underviktig under större delar av tonåringen. Då jag enligt pappren var frisk, blev jag istället träningsnarkoman! Tränade 6-10h/vecka, väldigt tungt. Trodde mensen skulle komma tillbaka efter 3år utan p-piller och rejält med mat och även +-kilon (normalvikt). Efter att ha besökt gynekologer och fått mitt skelett skannat bestämde jag mig för att det är nog. Sökte upp all information om Hypothalamic amenorrhea. Hittade en FB-stödgrupp och ett peppande forum. Bestämde mig för att sluta med all fysisk träning i januari 2016. Åt ändå som vanligt och t.o.m lite extra och två månader senare fick jag min första naturliga mens på åtminstone 10 år! Mitt råd är att våga släppa kontrollen. Mina största rädslor var att bli en "soffpotatis" - vem är jag utan träningen? Och att bli tjock och ful. Min kropp är lite mjukare än tidigare men eftersom det är mer östrogen i min kropp har det blivit fina kurvor kring bröst och höft. Det bästa är däremot att jag känner mig sund. Har inga restriktioner med mat längre och tränar på gym, springer, yogar etc men det sker enligt när jag själv känner och orkar - inte för att jag måste tänka på min figur eller träna till inför något mål som en elitidrottare. Lycka till med mensen <3

    • Caroline Högnäs

      14.04.2018 09:56 (5 dagar sen)

      Tack så jättemycket för din kommentar! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver... så kul att höra att det ändå ordnade sig för dig! Kram <3


  • Karin

    15.04.2018 09:43 (4 dagar sen)

    Hej, brukar varken läsa eller uppskatta bloggar och bloggvärlden men här förstår jag vilken fin funktion bloggandet fyller. Jag har haft samma problem med överträning, trodde jag kunde äta mensen tillbaka. Men tränar man 10 timmar i veckan hjälper det inte att nå normalvikt. Har inte haft mens på flera år trots att jag nu är på bättringsväg. Tack för inlägget Caroline och tack för kommentaren Hemulen. Det hjälper att veta att andra både är i samma situation och att det finns en väg ut. Släppa kontrollen är skrämmande och ett liv utan träning känns inte som något jag fixar,i alla fall inte nu. Men fint att du klarade av det. Kanske vi andra också vågar!

    • Caroline Högnäs

      15.04.2018 21:06 (4 dagar sen)

      Hej, tack för din kommentar! precis därför ville jag dela med mig av detta.. ja, det där med att kunna släppa kontrollen är både skrämmande och svårt. Men visst ger det hopp när man får höra om dem som har lyckats! Lycka till och kämpa på till dig med! <3


  • Karin

    15.04.2018 09:48 (4 dagar sen)

    Hej, tack för bra inlägg och tack för Hemulens kommentar. Vi är många i samma situation. Jag trodde jag kunde äta tillbaka mensen men om man tränar 10 timmar i veckan så hjälper det inte att nå normalvikt. Har varit utan mens i flera år trots att jag nu känner mej bättre är kroppen inte nöjd. Att släppa kontrollen är skrämmande, fint att du vågade, Hemulen kanske det inspirerar oss andra att också våga!


  • Jessica

    18.04.2018 16:15 (1 dag sen)

    Vad nyttigt att du lyfter upp detta och de känslor som detta medför! Jag har också varit utan min mens i flera år av många orsaker. I flera år har jag försökt följa gynekologens råd att "träna måttligt, ät ordentligt, koppla av" utan att det hjälpt. Ifjol våras fick jag hjälp från en bra gynekolog. Jag hade ju önskat min mens skulle komma tillbaka av sig själv, men samtidigt var jag rädd att jag bara skadade min kropp mera om jag inte fick tillbaka den. Hon ordinerade mig hormontillskott och jag tog dem som hon rekommenderat, och för en tid tillbaka fick jag äntligen en mens av mig själv! Jag grät av lycka och tänkt att jag nog kommer vara den lyckligast blödande kvinnan varje månad framöver. Det har inte kommit fler ggr sen det, men jag vet ändå att min kropp kan och drömmer om att jag inte skall ha problem att bli gravid i framtiden! Hoppas du får kunnig hjälp och tack för du lyfte upp denna viktiga sak :)

    • Caroline Högnäs

      18.04.2018 21:35 (21 timmar sen)

      Hej och tack så mycket för din kommentar! Vad bra om du hittade en bra gynekolog som kunde hjälpa och att det kom igång :) det som jag inte skrev i inlägget som också nu är ett problem för mig är att jag lider av migrän med aura... (eller jag gjorde det regelbundet som liten). Eftersom jag inte fått några symptom av p-piller och det var länge sedan jag hade migrän, så antog min gynekolog också att det kan vara ok för mig att äta en kur med gulkroppshormoner som skulle sätta igång mensen (säkert liknande som du hade fått?). Men när jag ätit halva kuren fick jag ett hemskt migrän-anfall med bortdomningar och synrubbningar så gynekologen tyckte inte jag kunde äta den till slut.. och nu ville den läkaren jag var till sist inte heller ge något hormonellt åt mig av den orsaken.. men får se nu :) hoppas det ordnar sig för dig med och jag känner så igen mig i att vara "den lyckligaste blödande kvinnan" heh! :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.