Lucka 22: Nina skidade 70 km i Italienska Alperna

lördag 22 december 2018 - 10:00 | 0 Kommentarer

48393986 362357547654585 7971354070382280704 n

I dagens lucka finns julkalenderns sista gästbloggsinlägg. Den här gången är det min kompis Nina som har skrivit och hon delar med sig om en mycket spännande upplevelse och fina bilder från när hon skidade ett långlopp i Italienska alperna! I inlägget kan ni läsa om känslorna och tankarna som snurrar i ens huvud under ett 70 km långt lopp, och vad man gör när ena skidan går sönder 5 km före målgång...

Nina har ju figurerat en del här på bloggen tidigare. Hon är min äldsta kompis och en av de få träningskompisar jag har. Vi har sprungit många kilometrar tillsammans genom åren, bland annat två halvmaraton. Och halvmaraton i all ära, men jag kan bara lyfta på hatten åt Nina som klarar av en utmaning som den som hon berättar om i detta inlägg. Hon är lite smågalen - and I like it. 

Det här lär också vara första och sista gången det i denna blogg finns ett skidåknings-inlägg, så enjoy!

48413973 433764873826092 7739049429759426560 n

 

Här är Ninas inlägg:

"Caroline frågade för några veckor sedan om jag kan gästblogga i hennes julkalender och visst kan jag det. Jag och Caroline har både hunnit träna och diskutera träning tillsammans många timmar i våra dagar. Vi har morgonlänkat före skolan i högstadiet, sprungit två halvmaraton ihop och mycket mer. Men ett intresse som vi inte delar och som jag inte tror att Caroline kommer att skriva särskilt mycket om i sin blogg är skidåkning, och därför ska jag dela med mig om upplevelserna från när jag skidade ett långlopp, Marcialonga, i norra Italien i januari detta år.  

48430096 2690762000934009 200646724446846976 n

 

Marcialonga är 70 km långt och skidas som sagt i norra italien, med start i Moena och målgång i Cavalese. Det brukar stå ca 7000 skidåkare på startlinjen varje år. Loppet börjar med stigning i 20 km före man vänder, och efter det går det huvudsakligen utför eller är ganska platt ända tills den sista ordentliga klättringen upp till Cavalese börjar. Den är endast ca 2,5 km lång, men väldigt brant. 

Min resa till Marcialonga började med att min kompis Emmi på en julfest i fjol frågade om jag kommer med till Italien och skidar - de hade nämligen en extra startplats. Det var endast en månad kvar till själva loppet och jag har skidat väldigt lite de senaste åren, så jag var osäker på om 70 km skulle vara för långt... Tanken fick gro några dagar, men jag kom sedan fram till att vad är det värsta som kan hända, folk i sämre skick än mig har väl klarat av att ta sig igenom värre utmaningar. En vecka senare hade jag bokat resan till Italien.

Jag har tävlingsskidat när jag var yngre, men efter att jag flyttat till Helsingfors för över 6 år sedan så har det inte blivit många km per år. Så jag paniktränade i princip hela jullovet för att skrapa ihop så många långpass och kilometrar som möjligt.

Sen kom då äntligen dagen som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag hade aldrig deltagit i ett långlopp tidigare och fick därför starta i sista ledet. Jag hade på förhand planerat att ta det lugnt i början och sagt åt mig själv att jag nog hinner bli trött på 70 km: jag behöver inte ta ut mig på de första 20 kilometrarna.

Eftersom det var väldigt trångt i spåret fungerade min plan väldigt bra, nästan lite för bra, och det var omöjligt att skida fort i början. Fördelen med att jag inte hade hunnit förbereda mig och tränat så mycket var att jag inte hade några tidsmål och kunde njuta av atmosfären, publiken som hejade ivrigt, strålande solsken och vackra vyer under tiden som folkmassan segade sig framåt i makligt tempo.

48411918 2340328589567310 1796479893865758720 n

Spåret går i en dal längs en älv genom små byar och man ser höga, vackra berg runt omkring. Efter ca 20 km träffade jag Emmi som stakade sig runt trots skadad vrist (strongt eller galet, vet ej) och det var riktigt trevligt att ha sällskap en stund. Någonstans här kände jag att min bindning var lös och den for fram och tillbaka lite för varje steg. Jag bestämde mig för att inte göra något åt det utan fortsatte färden. Det fanns bra med vätskestationer där man fick fylla på energiförrådet: sportdryck, choklad och medhavda energigels smakade toppen.

Spåret blev efter en stund lättare och det var en del utför, vilket kändes fantastiskt - plötsligt var jag snabb! Jag skidade på i god fart och passerade många andra åkare. Det här var ju riktigt kul, tänkte jag. Vid 50 km började jag känna mig trött första gången, även vänster axel hade börjat göra ordentligt ont. Nu behövdes publikens hejjarop ännu mer: brava, brava, fick man höra längs spåret.

Inne i städerna fanns det inga spår och den lösa snön kom nästan upp till knäna. Det blev så småningom lite svårare att hålla humöret uppe. När det var 15 km kvar tog jag emot en ljummen espressoshot med allt för mycket socker som smakade himmelriket, lite Coca Cola på det och jag fortsatte glatt stakandet (konstigt hur glad man kan bli av koffein).

Med 10 km kvar kändes kilometrarna bara längre och längre och vid 65 km hände det som inte fick hända, en del av bindningen kom lös från skidan och där var jag 5 km från mål med bara en skida. Första reaktionen var att gråta en skvätt, sen var det bara att ”dra upp snoro” å springa tillbaka till servicestationen med skidan i handen. När jag stod i kön till servicen såg jag en massa skidåkare skida förbi som jag kämpat för att passera tidigare. Det var riktigt surt. När bindningen äntligen var fast var det snart dags att börja den sista klättringen uppåt. Jag tänkte ”1, 2, 1, 2” för mig själv när jag gick uppför backen.

När jag såg mållinjen och äntligen krossade den var jag så nöjd med mig själv, jag hade klarat det. 70 km hade jag skidat, wow!

48363018 319256665352733 7393028030962073600 n

 

Även fast jag upplevde lite missöden och jag inte kunde klä på mig själv på några dagar på grund av förskräckligt sjuk axel var det tydligen så roligt att jag anmälde mig till nästa år igen. Den här gången kommer jag ha lite mera tid på att träna, ta med egen skruvmejselgrej samt få starta i några startled längre fram. Jag ser mycket fram emot det."

--------

Caroline här igen. Så här i juletider så kan jag ju avsluta detta inlägg med att berätta en liten julig anekdot, som handlar om Nina. Vi var som sagt redan bästa kompisar när vi va små, och gick i samma söndagsskola. På en söndagskoljulfest någon gång på 90-talet, var det allsång och adventspsalmen hosianna som skulle sjungas.

Nina har en storasyster som heter Anna, och jag tyckte givetvis det var lite orättvist att Anna fick all uppmärksamhet, så efter att sången var slut frågade jag med hög röst av prästen:

- Varför kan vi inte sjunga hos-i-nina i stället?

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar