Som plan att inte ha en plan

Skrivet av Caroline Högnäs 09.01.2019 | 2 Kommentarer

Jag är egentligen en planeringsmänniska.

Jag tycker om att ha mål och visioner och göra upp planer utgående från det. Fundera vad och hur jag skall göra och när jag skall göra det, för att det skall bli så enkelt och bra som möjligt att sedan komma fram till målet. Jag tycker på många sätt det är skönt att ha en färdig plan att följa och jag tycker det känns tryggt att ha saker och ting planerade på förhand trots att jag är fullt medveten om att jag kan behöva ändra på planerna.

Jag är inte den typiska carpe diem-typen. Inte mycket rum för spontanitet och inga enkelbiljetter till andra sidan världen. När jag tänker på något av det mest spontana jag gjort i mitt liv så är det första jag tänker på typ sommaren 2016 när jag och några kompisar var på vår sommarstuga och jag och Alina mitt i natten kom på att vi skulle beställa en taxi och åka in till stan för att hämta mat från Korv Görans. Living life as if there is no tommorow, som ni ser. (och nu har jag antagligen fått mig själv att framstå som världens tråkigaste person också. Men om ni frågar min pojkvän eller min mamma, så är jag nog faktiskt ganska rolig).

Nyår brukar vara en sådan tidpunkt då planeringsmänniskan i mig mår som allra bäst, inte minst när det kommer till träningen. Att få skriva in datum för lopp eller andra träningsmål och sedan göra en träningsplan att följa fram tills dess känns allt som oftast fantastiskt roligt. Men inte i år. Det lockar inte alls. Inte nu. Inte ens fast jag försöker. Inte ens fast jag fick ett erbjudande om att komma med och springa ett lopp i juni.

Jag är ganska (läs: väldigt) säker på att jag i något skede kommer att få feeling och boka in något lopp (kanske det i juni) eller sätta upp några andra mer konkreta träningsmål och sedan sätta mig ner med en kaffekopp i handen göra en plan att följa för att kunna nå de målen. Men inte nu. Nu är min plan att inte ha några planer. 

Och det känns riktigt skönt.