Visa inlägg taggade med 'gästblogg'
Lucka 18: gästblogg: gemenskap inom idrott
Stolt presenterar jag julkalenderns andra gästbloggsinlägg, som skrivits av min vän Sandra. Att just Sandra meddelade att hon gärna skriver ett inlägg och tog sig tiden att göra det värmer mitt hjärta väldigt mycket, eftersom jag vet att hon, precis som hon själv säger, ofta har ganska (läs: väldigt) fullt upp och tight schema.
Mycket i Sandras liv kretsar kring hälsa och träning och hon tar i sitt inlägg upp en sak som jag inte själv har så mycket erfarenhet av eller skriver om på min blogg: föreningsverksamhet och gemenskap inom idrott. Sandra jobbar mycket för barn- och ungas fysiska aktivitet och hon lyfter i sin text fram många bra argument till varför det är bra att låta barn vara med i olika idrottsföreningar- och gemenskaper. Väldigt intressant!
Här är en bild från många av de äventyr jag och Sandra gjort, då vi tillsammans med Nina åkte på roadtrip till Seinäjoki (eeh??) år 2011.
Här är Sandras inlägg:
"Spontant under veckan svarade jag på Carolines fråga om jag kan gästblogga. Jag kan ju erkänna att det var redan för flera veckor sedan vi fick frågan, men de som känner mig vet att jag inte precis är den snabbaste på att svara. Denna gång berodde de främst på att jag inte egentligen visste vad jag skulle blogga om. Julkalendern handlar om hälsa - och de som känner mig vet att hälsa är något som innefattar allt i mitt liv just nu, så att bestämma mig för vad jag skall skriva om inom det ämnet var inte precis det lättaste och jag funderade länge vilken bit av hälsa och träning jag kan lyfta upp, som Caroline inte ännu skrivit om. Men här kommer det; mitt gästbloggsinlägg, som förutom hälsa och träning framför allt handlar om idrottsföreningar och varför just jag tillbringar de flesta av dygnets timmar med att jobba för idrotten inom föreningar.
Hälsa och idrott har alltid varit en stor del av mitt liv, så det är väl egentligen ganska logiskt att jag tillbringar så pass mycket tid med det. För tillfället tränar jag 3 gymnastiklag, är med i föreningens styrelse som grenansvarig, jobbar för gymnastikförbundet genom olika sektioner med att utveckla gymnastiken som idrottsgren, håller läger, träningsdagar och utbildningar och så vidare. Nu som då håller jag även Rastis (del av skolan i rörelse-projekt som utbildar runt om i skolor i Österbotten och utbildar lek- och aktivitetsledare red. anm) utbildningar - allt för att öka den fysiska aktiviteten bland barn och ungdomar. Och det här är på min fritid. Förutom det studerar jag till ämneslärare i hälsokunskap och gymnastik på Åbo akademi. Som ni hör har det mesta jag gör till vardags med gymnastik, idrott och hälsa att göra.
Ett av de gymnastiklag som Sandra tränar
Men det var här för några veckor sedan som jag egentligen började fundera på varför jag egentligen prioriterar så mycket av min tid på föreningsverksamheten och att se till att andra har möjlighet att röra på sig och att idrotta. Det var under en lektion i gymnastik som vi diskuterade vad som har varit det bidragande orsaken till att man sysslat med idrott som barn. Om det var föräldrarna, kompisarna, media, miljön eller normerna som styrt om vi sysslat med idrott eller inte.
Det kom ganska snabbt fram att mitt svar skiljde sig från de andras. De andra kom fram till att det var deras föräldrar som var den största orsaken till varför de var idrottare, medan jag konstaterade att för min del så var föreningen den bidragande faktorn till idrotten. Och jo, förstås har mina föräldrar också påverkat i viss mån, det är ju inte precis så att jag som 3-åring traskade iväg själv till andra sidan av staden för att träna.
Men under årens lopp så är det föreningarna som fostrat mig till den idrottare jag är idag, främst kanske eftersom mina föräldrar inte är superinsatta i idrott eller föreningsverksamhet. Det är föreningen och tränarna som lärt mig om hur jag borde träna och hur jag borde lägga upp mitt liv för att orka med allt som hör till en idrottares vardag. Det är föreningarna som hållit mig kvar som idrottare och även som tränare. Och det är föreningarna som lärt mig och skapat för mig en hälsosam vardag och en enorm gemenskap. Och det vill jag föra vidare.
Gemenskap <3
Så man kan säga att det är gemenskapen som gör att jag tillbringar tid i gymnastiksalen än idag. För det är gemenskapen som gjort att jag har idrottat som barn och ungdom och det är gemenskapen som gör att jag än idag idrottar. Och då tänker ni säkert ja men vilken barn vill inte umgås med sina kompisar... Men det var inte personerna i sig som påverkat mig under årens lopp, för mina lagkompisar och föreningar har ändrat genom åren. Utan det som har gjort och format mig som idrottare är det att man kände att man hörde till något större, att man var viktig och man kände en gemenskap.
För några år sen skulle jag ha tyckt att gymnastik är världens bästa gren och att varje människa runt om i världen borde hålla på med det. Men i dagens läge är min åsikt att gymnastik inte lämpar sig för alla, utan det viktigaste är att alla känner att det håller på med något som de brinner för. Att de får vara fysiskt aktiva och röra på sig och att de får känna att de lyckas och får vara del av en större gemenskap.
Och det är där varje idrottsförening kommer in; idrottsföreningarna är där och fostrar varje barn och ungdom tillsammans med hemmet och skolan. Varje förening är en viktig del av att ge och skapa en viktig gemenskap och en positiv attityd till träningen för varje barn. Att se till att varje barn känner att de kan lyckas, och att de hör hemma just där. Och det är därför jag så innerligt skulle hoppas att varje barn skulle få uppleva föreningsverksamhet och få hitta just den förening som lämpar sig bäst.
Och det är också gemenskapen som gör att så många vuxna också hör till idrottsföreningar. Och jo gymträning och löpning och all slags individuell träning i all ära (inget illa menat Caroline), men det finns inget som går upp mot föreningsidrott och att få vara en del av en större gemenskap.
Hälsningar en sann föreningsfanatiker.”
Lucka 11: Min pojkvän gästbloggar
Jag är mycket stolt över att kunna presentera lucka nummer 11, som är ett blogginlägg skrivet av min pojkvän. Det var inte bara så där det här skedde, utan det krävdes lite övertalning. Men när jag sa att han inte behöver skriva om hur jag är som flickvän eller vårt förhållande ur hans synvinkel, utan att han får skriva om precis vad han vill, så gick han med på att ställa upp. Det kom därför inte som någon överraskning att hans inlägg handlar om fotboll.
Men när jag läste inlägget, insåg jag ändå snabbt att det inte alls handlar bara om fotboll, utan om gemenskap, grupptillhörighet - och hans största passion (efter mej). Jag har alltid tyckt att det är viktigt att vi har våra gemensamma intressen som att resa, äta god mat och så vidare. Men lika viktigt tycker jag också det är att vi kan ha våra egna intressen och våra egna andrum. För hans del fotboll/sport och för min del t.ex. bloggen - och att man stöder och respekterar den andra.
Här kommer Henriks inlägg:
" Jag har aldrig varit någon stor vän av att producera text; jag uttrycker mej ganska kort och koncist och kan tycka att skriva t.ex. en uppsats är det jobbigaste som finns. Caroline vet också detta, så det kom som en liten överraskning (läs: chock) då hon föreslog att jag skulle gästblogga på hennes blogg. Jag trodde först att det var ett skämt, men här sitter jag och knäpper in ord på hennes blogg. För att jag skulle gå med på detta bad jag dock att jag får fritt välja ett ämne. Så nu får ni (ifall ni inte redan har rullat på ögonen och tryckt på back-knappen) njuta av det första (och troligtvis sista) fotbollsinlägget på Carolines blogg!
Jag har alltid varit intresserad av sport och följt med olika grenar sedan länge. Fast jag naturligtvis håller på Finland i sportsammanhang finns det dock ett lag som jag känner lite extra för. Jag har varit en passionerad Juventus-anhängare i ca 15 år. Att jag håller på ett fotbollslag från Turin, Italien, som jag aldrig besökt i mitt liv och som jag aldrig haft någon annan koppling till heller, kan låta konstigt. Valet gjordes faktiskt på skolgården i lågstadiet. De flesta i min klass (de som var intresserade av fotboll, that is) höll på Real Madrid. Eftersom jag tyckte att det var lite tråkigt att alla skulle heja på samma lag ville jag välja ett annat lag. Valet föll på Juventus, en annan storklubb under den tidsperioden och en stor rival till just Real Madrid.
Många av de som följt med fotboll och mer specifikt Champions league (Europas största klubbtävling) kanske tänker att det där var nog det dummaste valet nånsin. Juventus har ju faktiskt förlorat 3 Champions league finaler under tiden jag hållit på klubben. Den första mot Milan år 2003, som slutade med att en 10-årig Henrik sprang till sitt rum och grät under täcket. Det senaste år 2017, mot just Real Madrid, var inte långt ifrån det heller.
Även om lagvalet gjorts åtminstone till en del av slump, har jag som Juventus-anhängare märkt att laget på något sätt passar min finska mentalitet. Förrän de senaste åren har laget alltid slått från underläge jämfört med andra europeiska storklubbar, likt Finland i t.ex. ishockey eller friidrott. Under tiden som jag varit Juventus-anhängare har jag också fått bli besviken flera gånger, och, till viss del, lärt mig att förvänta mig att någonting skiter sej. Låter väl ganska finskt, va?
Det som jag dock insett är att hela upplevelsen blir så otroligt mycket starkare och intressantare då man faktiskt bryr sej. Känslan då laget man älskar, efter alla motgångar och hjärtskärande förluster, äntligen vinner är något obeskrivligt fint. Då känns det som att man faktiskt är en av dom, vi är bäst, VI vann.
På tal om att vara en av dom så hamnade jag i somras helt oförväntat i en lite jobbig situation. Under fotbolls VM i Ryssland började det spridas rykten om att Cristiano Ronaldo skulle flytta över till Juventus. Då tänkte jag, som säkert de flesta andra: bullshit, det där händer aldrig, de har bara slut på saker att skriva om. När det då faktiskt hände, var jag helt förvirrad. Hur skall jag känna nu? Som bakgrundsfakta kan nämnas att jag alltså aldrig varit något stort Ronaldo-fan, inte minst på grund av hans mål mot Juventus som Real Madrid-spelare och hans arroganta utstrålning.
Efter att jag accepterat att han faktiskt är en Juventus-spelare har jag börjat se helt nya sidor av honom. Nu kan jag ju inte påstå att jag skulle känna honom på något sätt, men min uppfattning av honom är helt annorlunda nuförtiden. Då jag tidigare såg en egoistisk, arrogant och störande primadonna, ser jag nu en driven, ambitiös och grym lagspelare. Att en människas åsikt kan ändras så radikalt säger väl det mesta om min relation till laget. Bär du våra färger, är du en av oss.
Om någon mot förmodan läst detta inlägg ända till slut, hoppas jag att den väckt nya tankar kring bänkidrott. Även om det för speciellt kvinnor (egen erfarenhet, ingen generalisering) kan kännas som att deras partner bara slösar tid då hen kollar på en betydelselös match där 22 män springer efter en boll, kan det betyda så mycket mer. Att se sitt lag spela och leva för deras vinster och förluster är som vilken hobby som helst, likt att blogga."
