Visa inlägg taggade med 'tankar'
Mensdagen jag missade
Tidigare i veckan firades den internationella mensdagen. Jag förstår att ni som läst min blogg en tid blev besvikna att jag, mensbloggaren själv, inte uppmärksammade det här på bloggen. Men eftersom jag helt enkelt inte hann få upp något inlägg då, så kommer det nu i stället.
För er som inte har någon aning om varför jag kallar mig själv mensbloggaren, så är det för att jag tidigare skrivit en del om just detta ämne. Jag har bland annat delat med mig av hur det är att lida av ofrivilligt utebliven mens. Jag har också skrivit om när jag efter 10 år fick min naturliga mens tillbaka och hur mitt liv och min kropp ändrades efter att jag fått den tillbaka. Ingen av er blir därför säkert förvånad när jag nu påstår att jag gärna är med och bidrar till att göra mens mindre tabubelagt.
Att minska tabun kring mens är också en del av tanken med en internationell mensdag. Förutom det så vill man med denna dag också uppmärksamma de utmaningar och problem som mens orsakar för kvinnor runt om i världen. För oss i Finland och andra utvecklade länder så är dessa problem inte så stora, när man sätter perspektiv på det. Ja visst kan det väl kännas lite jobbigt när mensen skall komma just då man är på väg på semester, eller när man skulle vilja sexa till det med sin dejt, eller när man tillsammans med sina vänner skall ut till sommarstugan som saknar rinnande vatten.
Men vi kan köpa mensskydd i butiken eller bensinstationen. Vi klagar kanske lite över att mensskydd ens kostar - varför skall vi betala för något som vi inte köper frivilligt? Men vi har ändå tillgång till dem. Det har inte alla.
Vi har också tillgång till toaletter och rent vatten. Vi klagar kanske lite när det inte fanns en papperskorg i toaletten - vart har dom tänkt att man skall slänga sin använda tampong? Men vi har ändå tillgång till en toalett. Det har inte alla.
Vi kan prata öppet om mens. Vi klagar kanske lite att det ännu kan kännas lite äckligt med mens, speciellt bland det manliga könet - hur kan man tycka att världens naturligaste sak är äckligt? Men vi kan ändå prata om det och blir inte utstötta om vi gör det. Det kan inte alla.
Vi kan gå till en gynekolog om det är något som är fel. Vi klagar kanske lite på att det bara fanns lediga tider till den manliga gynekologen - varför är det alltid så lång väntetid till favoritgynekologen? Men vi får sällan infektioner p.g.a dåliga hygieniska förhållanden och om det är något som är fel så har vi någonstans att gå och hjälp att få. Det har inte alla.
Vi kan också gå i skola, få de jobb vi vill och utöva de sporter vi vill - fast vi har mens. Det kan faktiskt inte alla, än idag. 2019. Det tycker jag ändå är bra att påminna sig själv om. Som med så mycket annat, så har vi det ändå ganska jävligt bra.
Bild: Pixabay.
Till mitt 16-åriga jag
Hej,
Jag kanske har nämnt någon gång i förbifarten, att jag också har bloggat innan jag började blogga här på Sevendays. Jag startade min första blogg, carolinemilia, år 2008 - och bloggade mer eller mindre aktivt på den fram till 2012. Och ja, den är lösenordsskyddad idag och är alltså inte öppen för allmänheten att beskåda.
Men jag kommer själv åt den. Igår gick jag lite av en slump in på den och läste igenom några gamla inlägg. Och jag blev helt ärligt så ledsen av att läsa vissa saker jag hade skrivit. Det är intressant hur lätt man glömmer saker och känslor. Men det är också intressant hur känslor snabbt kommer tillbaka, när man så där konkret påminns om dem - som man lätt gör om man läser något man själv skrivit.
Här är några plock från inlägg som jag har skrivit i början av 2010:
"Var så otroligt trött idag i skolan igen. Alltså, inte trött då på det sättet att jag sovit för lite, utan helt enkelt helt slutkörd. Det går verkligen inte att beskriva den här känslan, men de känns lite som det gör efter ett hårt pass på gymmet - så känns det som hela tiden. Fast ja bara sitter här. I mina armar känns de ungefär som när man håller på ta armhävningar hela tiden fast ja inte gör något.
Så jag (och mest mamma) bestämde att jag är hemma från träningarna idag så ja får vila en dag och se om jag mår bättre imorgon.
"Jag vet inte om det är värre än jag tror eller om jag gör det värre än vad det egentligen är?
Jag är lite förvirrad nu just. Förr var det ju bara jag. Känns som jag inte hänger med själv. Som att jag bara står bredvid och ser på en dum, svag person som gör misstag om och om igen."
"Min kropp börjar säga ifrån ordentligt nu. Jag orkar som inte. Finns ingen energi. På mornarna orkar jag knappt ta mej upp ur sängen och i skolan orkar jag seriöst knappt gå upp för trapporna. Jag tycker till och med det är tungt att skratta... Jag känner inte ens igen mej själv."
"Skolan sög. Jag har varit trött och sjuk i kroppen hela dagen. Träningarna gick dåligt för jag va så slut. Usch den här känslan! Jag är smartare än så här."
Jag vet inte om jag vid den här tiden som jag skrivit dessa ens förstod hur allvarligt det ändå var. Jag tror inte det, för då skulle jag knappast ha skrivit om det så här. Jag tror att jag tänkte att det här var någon fas eller period, som går om snart. Lite som när man var olyckligt kär. Som alla någon gång är.
Jag skulle bara vilja krama om mitt 16-åriga jag och säga att det blir nog bra. Säga att det inte är meningen att träning skall kännas så där och att det inte alltid kommer att göra det. Men att jag inte är ensam att känna så. Jag skulle berätta att jag kommer att njuta av träning igen - men också av att vara ledig. Att jag tar trapporna i stället för hissen där jag bor, för att jag orkar det hur bra som helst. Jag skulle berätta att jag nog snart kommer att skratta så att magmusklerna blir sjuka igen. Jag skulle också vilja påminna mitt 16-åriga jag att man inte alltid behöver vara bäst på allt. Att allt inte handlar om prestation.
Samtidigt inser jag, att det nog kanske är något jag behöver påminna mitt 25-åriga jag om också. Jag är sällan riktigt nöjd med något jag gör och jag vill alltid bli bättre - ambitiös och framåtsträvande, kan man väl också kalla det. Men ibland behöver man (jag) nog stanna upp lite, speciellt i dagens samhälle. Stanna upp och fundera en stund hur långt jag faktiskt kommit, inse hur mycket jag åstadkommit och hur många bra saker jag har att vara lycklig och glad över. Som varken kräver prestation eller ambition. Inte i detta nu.
Där är hon, 16-åriga Caroline
Jag bara skriver
Hejsan,
Nu bara skriver jag. Jag har ingen aning vart det här inlägget kommer att styras... Styras? Så kan man ju kanske inte säga ens, men jag tänker inte sudda ut det heller och fundera ut något som låter bättre. Jag tänker inte trycka på back space-knappen som har en pil åt vänster, där man bara kan radera saker man skrivit.
Tänkt om man bara kunde göra så med saker man gör också, eller saker man säger. I verkliga livet alltså. Om man har gjort något eller sagt något som man kanske sedan inser att man kanske kunde ha låtit bli att göra eller säga, så skulle man bara kunna trycka på knappen med pilen åt vänster, och vips så skulle det vara borta och ingen skulle veta att man ens någon gång hade gjort eller sagt det.
Ibland när folk i intervjuer eller liknande får frågan om vad dom ångrar i sitt liv eller vad dom skulle ha gjort annorlunda, så är ett lite klyschigt svar att jag ångrar ingenting, för alla mina val har gjort mig till den jag är idag. Hey pleeease, säger jag då. Ingen chans. Såklart det finns saker man skulle ha kunnat lämna ogjorda om man på riktigt fick välja, kanske dock inget man vill säga högt. Det behöver ju inte vara något livsavgörande, men något finns det nog alltid. Eller? Kanske är det bara jag som inte alltid gjort de bästa valen i alla situationer. Nu har mitt kaffe kokat färdigt.
Jag skrollar lite på Instagram här medan jag sippar på mitt goda New York-kaffe. Det är nog det godaste kaffet man kan köpa i butik. Men alltså Instagram. Det är ett så intressant fenomen som jag säkert skulle kunna skriva en hel bok om. En sak jag har tänkt på, är bilder på kroppar. De är ju ganska vanliga på Instagram. Vilka kroppar skall få synas och vilka inte? Är någon kropp bättre än någon annan? Om vi avföljer konton som får oss att förminska vår egen kropp, betyder det att vi fortsätter följa bara sådana som får oss att känna att vår kropp duger? Vad är det för typs kroppar? Jämför vi alltid vår egen kropp med dom kroppar vi ser? Eller jämför vi oss bara med vissa?
Så många frågor, ja. I en perfekt värld skulle vi ju inte jämföra vår egen kropp med någon annans. Men det är ju i en perfekt värld, och en sådan finns ju inte på riktigt. Jag tycker det skall få finnas både valkar, vältränade kroppar, strechmarks, putande rumpor och allt där emellan på Instagram. Så får alla följa det som dom tycker ger mervärde och alla får dela med sig av det de tycker behöver finnas där.
För det är ju också ett faktum att sociala medier heter sociala medier för att det är vi själva som är aktiva och skapar innehållet där. Vi klagar ofta på vad det finns för mycket och för lite av, att det är för ytligt och hetsigt eller något annat. Men sen är det ju bara så också, att så länge vi gillar, delar, kommenterar och följer ett visst typs innehåll, så kommer det att finnas där. Lite som nationalekonomins grundprincip om utbud och efterfrågan. Det är vi som är aktiva på marknaden som styr vad som kommer att finnas och hur mycket, en jämvikt. Det här får mig att tänka på en av mina första grundkurser på Hanken. Som jag tyckte var så svår. Men jag klarade den.
Disciplin. Att ha ett starkt pannben. Att vara envis. Det är en av mina starkaste personlighetsdrag. Jag har hört att folk med denna egenskap har lättare att få till exempel ätstörningar. Jag vet inte, men det kan hända. När jag var liten så låg jag flera timmar i en snödriva ute på gården när vi kommit hem från butiken, för att jag inte fått ett Kinder-ägg när vi var och handlade. När jag gick i gymnasiet bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt. Så jag satt där i snödrivan igen. Brutal jämförelse men jag tror ändå det kan ligga något i det. Vad länge sedan jag ätit Kinder-ägg, förresten.
Sociala medier får ju ofta massa skit för att bidra till kroppshets och så vidare. Precis som att det inte skulle ha funnits kroppshets innan sociala medier. Nu gick jag i högstadiet före Instagram och Facebook kom, men nog kan jag säga att jag hade kroppsångest och att det fanns kroppsideal då också. Och så är jag tillbaka vid sociala medier igen. Läser ni ens ännu? Jag pratar om kroppsideal i högstadiet. Smal skulle man vara, annars orkade inte killarna lyfta upp en och bära en på ryggen när man inte orkade gå själv. Mig fick dom inte lyfta. Som kvinna skulle man inte vara för lång. Inte för vältränad heller. Ingen visste vem Kim K var. Stora bröst var sexigt.
Sexigt. Sexig. Varför tycker jag det är ett så fult ord? Lite pinsamt nästan. Jag kan liksom inte säga till min sambo att han är sexig, typ oj vad du är sexig, så där att jag är seriöst. Fast jag tycker han är det. Om jag vill säga det måste jag säga oooh, you sexy thing, eller något annat med en oseriös röst. Okej, blev det här för intimt nu? Jag menade verkligen inte under en sexuell akt liksom, men bara när jag någon gång tycker han ser extra bra ut, t.ex. när han rakar sig.
Sexig behöver ju verkligen inte heller ha något med utseendet att göra. Att vara snäll och ödmjuk tycker jag är sexigt. Att visa att man bryr sig om någon, att man vill deras bästa, att man finns där och ställer upp för den andra, att erbjuda en kram eller närhet när man ser att den andra behöver det - det är sexigt. Att inte svara på meddelanden, att försöka göra den andra svartsjuk, att ignorera den andra, att vara frånvarande, att bara bry sig om sig själv - det är osexigt af. Ah, nu kom en Kinder-reklam på TV. Jag måste nog köpa ett Kinder-ägg idag.
Min mamma sa alltid till mig och mina systrar när vi var yngre, att huvudsaken är att vi hittar en man som är snäll. Det kommer till och med min kompis Nina ihåg. Så tydligen har min mamma sagt det till våra kompisar också. Har jag berättat det här i bloggen tidigare? Nå ja, jag vet inte, men jag kan säga det igen. Hon är klok min mamma. Hon är faktiskt den bästa mamman man kan ha. Nej, jag korrigerar, hon är den bästa mamman jag och mina syskon kan ha. Och hon lever som hon lär - min pappa är också bäst.
Det är något jag är så otroligt tacksam över. Att jag har haft den lyckan att ha en trygg uppväxt och en så fin familj. Jag är så mycket medveten om att alla inte har det. När jag var liten förstod jag inte varför man inte alltid fick gå och sova över till vissa kompisar på helgerna, varför vissa bara hade en närvarande förälder, varför inte alla i klassen åkte på läger och annat jag tyckte var världens roligaste. Det var många saker som var enklare när man var liten. Inte kanske bättre, men enklare.
Jag kunde ju hålla på med detta hela dagen, men nu måste jag nog sluta. Det blev ett flummigt inlägg detta, men det är ju inte hemskt överraskande heller när man bara låter tankarna sväva utan att fördjupa sig i eller styra tankarna desto mer.