Header 4

Visa inlägg taggade med 'träningshets'

Vårt senaste poddavsnitt: ett ärligt avsnitt om träningshets och ätstörningar

Skrivet av Caroline Högnäs 12.07.2019

När jag och Corinne bestämde oss för att starta en podcast om träning, så var vi båda väldigt övertygade om att den inte bara skall handla om träningspepp, träningsglädje, rekord, hastigheter, svett och bara vara roligt, härligt, fantastiskt osv. För även om det är så träning känns till största del och vi båda älskar att träna, så har vi ändå båda erfarenheter av mindre lyckliga sidor av träning. Och eftersom vi vet att vi inte är de enda, så kändes det viktigt för oss att inkludera det i vår träningspodd, både för att vi tycker det är viktigt att man också vågar prata om de tyngre ämnena, men också eftersom vi upplever att träning också, i till exempel sociala medier, ofta förskönas något.

Jag har ju bloggat en del om min bakgrund med ätstörningar och träningshets. När jag började blogga så var det viktigt för mig att genast i början skriva om hur min relation till träning hade sett ut, eftersom jag visste att jag kommer att skriva en del om träning på bloggen. Då skrev jag detta inlägg. Det kändes liksom viktigt för mig att få fram att jag aldrig vill uppmuntra till träningshets med mina inlägg, samtidigt som jag ville finnas som någon sorts stöd för de som upplever eller har upplevt samma sak som jag. Lite samma sak känner jag med podden. 

Vårt senaste avsnitt handlar alltså om träningshets och ätstörningar. Jag delar med mig en del av min egen historia och bakgrund, lite om hur allting började, hur jag tog mig ur det men också hur det kan påverka mig ännu idag. Förutom det så diskuterar vi bland annat att kommentera vikt och andras kroppar. Desto mer tänker jag inte gå in på innehållet avsnittet, för det får ni helt enkelt lyssna själva. Men om avsnittet väcker några tankar eller frågeställningar hos er, får ni gärna höra av er till exempel här. Eller så kan ni gå med i vår grupp på facebook där vi också gärna diskuterar avsnitten. Avsnittet hittar ni bland annat på itunes, spotify, soundcloud och podbean

Jag kan också bara konstatera att det inte var helt enkelt att prata om det här i en mikrofon. Det är ju enklare att skriva, då man kan tänka, analysera och välja sina ord och formuleringar. Att bara börja gräva fram alla gamla känslor var inte alls så lätt, och det märker man också på mig, speciellt i början av avsnittet. Men samtidigt tänker jag också att det är charmen med en podcast: det blir så spontant och mer äkta på något sätt. 

Hoppas ni gillar avsnittet ♥Caroline


Till mitt 16-åriga jag

Skrivet av Caroline Högnäs 13.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej,

Jag kanske har nämnt någon gång i förbifarten, att jag också har bloggat innan jag började blogga här på Sevendays. Jag startade min första blogg, carolinemilia, år 2008 - och bloggade mer eller mindre aktivt på den fram till 2012. Och ja, den är lösenordsskyddad idag och är alltså inte öppen för allmänheten att beskåda.

Men jag kommer själv åt den. Igår gick jag lite av en slump in på den och läste igenom några gamla inlägg. Och jag blev helt ärligt så ledsen av att läsa vissa saker jag hade skrivit. Det är intressant hur lätt man glömmer saker och känslor. Men det är också intressant hur känslor snabbt kommer tillbaka, när man så där konkret påminns om dem - som man lätt gör om man läser något man själv skrivit.

Här är några plock från inlägg som jag har skrivit i början av 2010:

"Var så otroligt trött idag i skolan igen. Alltså, inte trött då på det sättet att jag sovit för lite, utan helt enkelt helt slutkörd. Det går verkligen inte att beskriva den här känslan, men de känns lite som det gör efter ett hårt pass på gymmet - så känns det som hela tiden. Fast ja bara sitter här. I mina armar känns de ungefär som när man håller på ta armhävningar hela tiden fast ja inte gör något. 
Så jag (och mest mamma) bestämde att jag är hemma från träningarna idag så ja får vila en dag och se om jag mår bättre imorgon.

"Jag vet inte om det är värre än jag tror eller om jag gör det värre än vad det egentligen är?
Jag är lite förvirrad nu just. Förr var det ju bara jag. Känns som jag inte hänger med själv. Som att jag bara står bredvid och ser på en dum, svag person som gör misstag om och om igen."

"Min kropp börjar säga ifrån ordentligt nu. Jag orkar som inte. Finns ingen energi. På mornarna orkar jag knappt ta mej upp ur sängen och i skolan orkar jag seriöst knappt gå upp för trapporna. Jag tycker till och med det är tungt att skratta... Jag känner inte ens igen mej själv."

"Skolan sög. Jag har varit trött och sjuk i kroppen hela dagen. Träningarna gick dåligt för jag va så slut. Usch den här känslan! Jag är smartare än så här." 

Jag vet inte om jag vid den här tiden som jag skrivit dessa ens förstod hur allvarligt det ändå var. Jag tror inte det, för då skulle jag knappast ha skrivit om det så här. Jag tror att jag tänkte att det här var någon fas eller period, som går om snart. Lite som när man var olyckligt kär. Som alla någon gång är.

Jag skulle bara vilja krama om mitt 16-åriga jag och säga att det blir nog bra. Säga att det inte är meningen att träning skall kännas så där och att det inte alltid kommer att göra det. Men att jag inte är ensam att känna så. Jag skulle berätta att jag kommer att njuta av träning igen - men också av att vara ledig. Att jag tar trapporna i stället för hissen där jag bor, för att jag orkar det hur bra som helst. Jag skulle berätta att jag nog snart kommer att skratta så att magmusklerna blir sjuka igen. Jag skulle också vilja påminna mitt 16-åriga jag att man inte alltid behöver vara bäst på allt. Att allt inte handlar om prestation. 

Samtidigt inser jag, att det nog kanske är något jag behöver påminna mitt 25-åriga jag om också. Jag är sällan riktigt nöjd med något jag gör och jag vill alltid bli bättre - ambitiös och framåtsträvande, kan man väl också kalla det. Men ibland behöver man (jag) nog stanna upp lite, speciellt i dagens samhälle. Stanna upp och fundera en stund hur långt jag faktiskt kommit, inse hur mycket jag åstadkommit och hur många bra saker jag har att vara lycklig och glad över. Som varken kräver prestation eller ambition. Inte i detta nu.

CarolineDär är hon, 16-åriga Caroline