onsdag 17 oktober 2018 - 21:04

Vad är du bra på?

Hej,

En av de vanligaste frågorna vid till exempel en jobbintervju, som vi säkert alla någon gång har fått svara på är: vilka är dina styrkor och svagheter? Att prata om sina svagheter på ett säljande sätt vid till exempel en jobbintervju kan förvisso vara väldigt utmanande, men idag tänkte jag ändå fokusera på den andra delen av frågan - att prata om och lyfta fram sina styrkor. För det kan vara minst lika utmanande.

I en jobbintervjusituation är det ofta rätt så enkelt att skryta på sig själv - för det hör ju till och det måste man göra ifall man vill ha jobbet. Det vet man redan innan, så man har förberett sig och radar på med alla möjliga fina adjektiv som ens lite passar in på en. Man är utåtriktad, social, positiv, jobbar bra i grupp, problemlösningsorienterad, flitig, noggrann, språkkunnig, flexibel, bra på siffror och så vidare - och man kunde fortsätta hur länge som helst. Ingen kommer ju till en jobbintervju och svarar att man inte har några styrkor, utan det mesta man gör brukar skita sig. Eller ja, kanske någon gör det, men jag tror inte så många arbetsgivare nappar på det.

Men varför är det egentligen så mycket svårare att berätta om sina styrkor i vardagliga livet? Eller ta emot komplimanger? För jag är ganska säker på att det är flera än jag som snabbt svarar nå, lite mera salt skulle det kanske ha fått vara, när någon säger att man lagat god mat. Eller nej, men vem som helst skulle ju ha gjort det samma, om någon berömmer en för en fin gärning man gjort. 

För att inte tala om att skriva ut på till exempel sociala medier att man är nöjd med något man åstadkommit eller lyckats med, ännu mindre något man tycker man är bra på. Man vill ju inte att någon skall tänka att man är en egocentrisk tönt som tror att man är bättre än alla andra. Samtidigt uppmanas man ständigt i dagens samhälle också att man skall vara framåt, ta för sig och ha ett starkt självförtroende för att lyckas. Sticka ut och inte vara som alla andra. Inte är det konstigt att man ständigt behöver fundera på hur man riktigt skall bete sig.

Men det som jag vill få sagt är att jag tycker att jobbintervjusituationen är ett ganska bra exempel på hurudan attityd vi borde ha lite oftare till oss själva och våra styrkor. För trots att den situationen inte är helt naturlig så kommer vi i den situationen att prata gott om oss själva, men ändå vara ödmjuka - ingen vill ju anställa en otrevlig besserwisser heller. För speciellt i dagens samhälle, där vi ständigt är omringade av människor som lyckas, är framgångsrika (utifrån sett!) och kanske omedvetet får oss att trycka ner oss själva, så tror jag ändå att det är jätteviktigt för vårt psyke och självförtroende att påminna oss om saker vi är bra på och saker vi kan. 

Jag är bra på att få saker och ting gjorda. Om det är något jag inte vet hur jag skall göra, så tar jag reda på. Jag är också bra på att komma i tid och annars vara punktlig med t.ex. deadlines. Jag är bra på att hålla löften. Jag är bra på att hoppa boxhopp. Jag är bra på att planera evenemang och tillställningar, på att organisera. Jag är bra på att göra fina ögonskuggor. Jag är bra på att se helheter. Jag är bra på lagsporter. Jag är bra på att komma med nya idéer. Jag är bra på att laga god gröt. Jag är bra på att överraska människor i min närhet. Jag är bra på att få andra att skratta. Jag är bra på att springa långt. Jag är bra på att städa. 

Okej, det får räcka. Alltså det är sjukt hur det kan påverka ens psyke att tänka så här. Jag känner mig plötsligt som världens superwoman. He he. Nu utmanar jag dig att testa - skriv en lista, eller ett blogginlägg, om saker du är bra på. Do it!

söndag 23 september 2018 - 16:24

Jag bara skriver

Hejsan,

Nu bara skriver jag. Jag har ingen aning vart det här inlägget kommer att styras... Styras? Så kan man ju kanske inte säga ens, men jag tänker inte sudda ut det heller och fundera ut något som låter bättre. Jag tänker inte trycka på back space-knappen som har en pil åt vänster, där man bara kan radera saker man skrivit.

Tänkt om man bara kunde göra så med saker man gör också, eller saker man säger. I verkliga livet alltså. Om man har gjort något eller sagt något som man kanske sedan inser att man kanske kunde ha låtit bli att göra eller säga, så skulle man bara kunna trycka på knappen med pilen åt vänster, och vips så skulle det vara borta och ingen skulle veta att man ens någon gång hade gjort eller sagt det.

Ibland när folk i intervjuer eller liknande får frågan om vad dom ångrar i sitt liv eller vad dom skulle ha gjort annorlunda, så är ett lite klyschigt svar att jag ångrar ingenting, för alla mina val har gjort mig till den jag är idag. Hey pleeease, säger jag då. Ingen chans. Såklart det finns saker man skulle ha kunnat lämna ogjorda om man på riktigt fick välja, kanske dock inget man vill säga högt. Det behöver ju inte vara något livsavgörande, men något finns det nog alltid. Eller? Kanske är det bara jag som inte alltid gjort de bästa valen i alla situationer. Nu har mitt kaffe kokat färdigt.

Jag skrollar lite på Instagram här medan jag sippar på mitt goda New York-kaffe. Det är nog det godaste kaffet man kan köpa i butik. Men alltså Instagram. Det är ett så intressant fenomen som jag säkert skulle kunna skriva en hel bok om. En sak jag har tänkt på, är bilder på kroppar. De är ju ganska vanliga på Instagram. Vilka kroppar skall få synas och vilka inte? Är någon kropp bättre än någon annan? Om vi avföljer konton som får oss att förminska vår egen kropp, betyder det att vi fortsätter följa bara sådana som får oss att känna att vår kropp duger? Vad är det för typs kroppar? Jämför vi alltid vår egen kropp med dom kroppar vi ser? Eller jämför vi oss bara med vissa?

Så många frågor, ja. I en perfekt värld skulle vi ju inte jämföra vår egen kropp med någon annans. Men det är ju i en perfekt värld, och en sådan finns ju inte på riktigt. Jag tycker det skall få finnas både valkar, vältränade kroppar, strechmarks, putande rumpor och allt där emellan på Instagram. Så får alla följa det som dom tycker ger mervärde och alla får dela med sig av det de tycker behöver finnas där.

För det är ju också ett faktum att sociala medier heter sociala medier för att det är vi själva som är aktiva och skapar innehållet där. Vi klagar ofta på vad det finns för mycket och för lite av, att det är för ytligt och hetsigt eller något annat. Men sen är det ju bara så också, att så länge vi gillar, delar, kommenterar och följer ett visst typs innehåll, så kommer det att finnas där. Lite som nationalekonomins grundprincip om utbud och efterfrågan. Det är vi som är aktiva på marknaden som styr vad som kommer att finnas och hur mycket, en jämvikt. Det här får mig att tänka på en av mina första grundkurser på Hanken. Som jag tyckte var så svår. Men jag klarade den. 

Disciplin. Att ha ett starkt pannben. Att vara envis. Det är en av mina starkaste personlighetsdrag. Jag har hört att folk med denna egenskap har lättare att få till exempel ätstörningar. Jag vet inte, men det kan hända. När jag var liten så låg jag flera timmar i en snödriva ute på gården när vi kommit hem från butiken, för att jag inte fått ett Kinder-ägg när vi var och handlade. När jag gick i gymnasiet bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt. Så jag satt där i snödrivan igen. Brutal jämförelse men jag tror ändå det kan ligga något i det. Vad länge sedan jag ätit Kinder-ägg, förresten. 

Sociala medier får ju ofta massa skit för att bidra till kroppshets och så vidare. Precis som att det inte skulle ha funnits kroppshets innan sociala medier. Nu gick jag i högstadiet före Instagram och Facebook kom, men nog kan jag säga att jag hade kroppsångest och att det fanns kroppsideal då också. Och så är jag tillbaka vid sociala medier igen. Läser ni ens ännu? Jag pratar om kroppsideal i högstadiet. Smal skulle man vara, annars orkade inte killarna lyfta upp en och bära en på ryggen när man inte orkade gå själv. Mig fick dom inte lyfta. Som kvinna skulle man inte vara för lång. Inte för vältränad heller. Ingen visste vem Kim K var. Stora bröst var sexigt.

Sexigt. Sexig. Varför tycker jag det är ett så fult ord? Lite pinsamt nästan. Jag kan liksom inte säga till min sambo att han är sexig, typ oj vad du är sexig, så där att jag är seriöst. Fast jag tycker han är det. Om jag vill säga det måste jag säga oooh, you sexy thing, eller något annat med en oseriös röst. Okej, blev det här för intimt nu? Jag menade verkligen inte under en sexuell akt liksom, men bara när jag någon gång tycker han ser extra bra ut, t.ex. när han rakar sig.

Sexig behöver ju verkligen inte heller ha något med utseendet att göra. Att vara snäll och ödmjuk tycker jag är sexigt. Att visa att man bryr sig om någon, att man vill deras bästa, att man finns där och ställer upp för den andra, att erbjuda en kram eller närhet när man ser att den andra behöver det - det är sexigt. Att inte svara på meddelanden, att försöka göra den andra svartsjuk, att ignorera den andra, att vara frånvarande, att bara bry sig om sig själv - det är osexigt af. Ah, nu kom en Kinder-reklam på TV. Jag måste nog köpa ett Kinder-ägg idag.

Min mamma sa alltid till mig och mina systrar när vi var yngre, att huvudsaken är att vi hittar en man som är snäll. Det kommer till och med min kompis Nina ihåg. Så tydligen har min mamma sagt det till våra kompisar också. Har jag berättat det här i bloggen tidigare? Nå ja, jag vet inte, men jag kan säga det igen. Hon är klok min mamma. Hon är faktiskt den bästa mamman man kan ha. Nej, jag korrigerar, hon är den bästa mamman jag och mina syskon kan ha. Och hon lever som hon lär - min pappa är också bäst.

Det är något jag är så otroligt tacksam över. Att jag har haft den lyckan att ha en trygg uppväxt och en så fin familj. Jag är så mycket medveten om att alla inte har det. När jag var liten förstod jag inte varför man inte alltid fick gå och sova över till vissa kompisar på helgerna, varför vissa bara hade en närvarande förälder, varför inte alla i klassen åkte på läger och annat jag tyckte var världens roligaste. Det var många saker som var enklare när man var liten. Inte kanske bättre, men enklare.

Jag kunde ju hålla på med detta hela dagen, men nu måste jag nog sluta. Det blev ett flummigt inlägg detta, men det är ju inte hemskt överraskande heller när man bara låter tankarna sväva utan att fördjupa sig i eller styra tankarna desto mer.

Taggar:

Kategorier:

tankar

Skriv en kommentar 2

lördag 11 augusti 2018 - 20:30

När Linn Jung slutade blogga på Sevendays

Hej,

Det pratas så ofta om det negativa med sociala medier - om hur det ger ångest, en förvrängd bild av verkligheten, hur det fokuseras allt för mycket på yta och utseende etc. Det pratas också om hur det ofta förekommer en negativ klang, mobbning och hat på olika SoMe-kanaler och jag har själv berört ämnet här. Det ligger ju förstås tyvärr en sanning i det. Men faktum är ju bara, att hur mycket vi än klagar och ojar oss över den negativa atmosfären på sociala medier, så kommer det ju i alla fall inte att bli bättre om vi inte själva ändrar på det. 

Utan att dra ut på inledningen desto mer, så det som jag ville komma till var att idag vill jag lyfta fram några kvinnor (av många) i den finlandssvenska blogosfären, som jag tycker förtjänar lite extra creds. Jag är allt för dålig på att kommentera och ge feedback direkt på bloggar (jobbar på det!), så nu ägnar jag ett helt inlägg åt det här på min egna blogg i stället.

Under året har det ju startats flera poddar i svenskfinland, och Sandra och Michelles är en av dem. Dom två har ju sina egna företag sedan länge tillbaka, som redan det är häftigt, men jag tycker det är så kul att de ändå bara gör nya saker de drömmer om och tycker är roligt! Det verkar inte finnas något som stoppar dessa två. 

Sandra har också samarbetat med Julia, som också är en som gör mycket och gör det bra. Förutom att Julia sköter om oss bloggare på Sevendays och har egna företag så ordnade hon och Sandra alltså förra veckan en influencer-resa till Åland, som det skulle ha varit så roligt att åka med på. Jag tycker verkligen det är så roligt att någon faktiskt tar tag i och ordnar dessa typer av evenemang!

Sen har vi Karolina och Daniela -en till duo som har startat en podcast i år. Enligt dem själva tvekade de först att starta en podd för att alla har ju en podd nu för tiden. Jag är glad att dom ändå gjorde det. Länge sedan någon med så bra åsikter satt och spelade in när dom pratade. Finns det förresten någon podd med bättre jingel (heter det förresten så, musiken som spelas före och under poddavsnitten)?

Några andra som jag vill lyfta fram är Helena Malm, som i gruppen Finlandssvenska bloggare på facebook delar med sig om sina historier, mycket från förr i tiden. Det är alltid lika intressant att läsa hennes texter! En sak är säker, jag skall också blogga när jag är i hennes ålder! En annan bloggare som jag fått upp ögonen för genom facebook är Leena Sahlström, som bloggar om sitt liv med cancerdiagnos. Hon är en så otroligt stark kvinna som verkligen förmedlar budskapet om att det alltid finns hopp! Så vill jag ännu ge en eloge till Ida - en otroligt driven person som för andra året i rad ordnade Jakobsdagar med bravur! Jag har aldrig sett så bra feelis i Jeppis, som det var under Tungevaag & Raaban konsterten - wow säger jag bara! 

Men det här inläggets rubrik då?

Ja, min rubrik var ju inte helt en clickbait. För till sist har vi då Linn och Anna. Att säga upp sig från sina jobb och verkligen satsa på något man tror på och vill göra, ja det är ju inte alla som gör det. Där krävs det förutom vilja och driv också rejält med mod. Men så häftigt, och det skall bli kul att följa med dem och deras nya företag. Det tråkiga med Bertills & Jung är ju dock att två bra bloggare också slutade på denna bloggportal. Men för att se det positiva i det, så här kan det gå när Linn Jung slutar blogga på Sevendays:

lista

skärmdump från sevendays interna grupp på facebook.

Jag skall vara helt ärlig. Jag tvekade innan jag skulle skicka in min ansökan om att få börja blogga på Sevendays - jag tveckade mycket och länge. Inte föra att jag inte skulle vilja starta en blogg, utan mer för att jag inte visste om det var helt min grej. Nej, jag skall vara helt ärlig. Mest undrade jag nog vad andra kommer att tänka. Typ lite men gumman, du är 10 år efter, att starta en blogg 2018 är ingen idé. Tror du dessutom att någon är intresserad av att veta vad du gör eller tänker?

Men obviously är ni. Och det är jättekul! 

Så ja, den sista jag vill ge lite creds till idag är mig själv - som vågade skicka in en bloggansökning till Sevendays och som kan producera (några i alla fall) inlägg som ni gärna läser.

Oh, jag kommer bara på fler och fler som jag skulle vilja hylla i inlägget, men måste nog sluta här. Det får bli en annan gång.

Och jag ber om ursäkt för ett väldigt råddigt inlägg. Men så blev det idag, heh.

 

torsdag 2 augusti 2018 - 18:30

Därför använder jag inte Natural Cycles

Hejsan,

Ett ständigt återkommande samtalsämne, både inom mina kompisgäng och bloggvärlden, är preventivmedel. Jag har också skrivit om det tidigare på bloggen, t.ex. här. Nästan alltid när jag diskuterar detta ämne med någon, så kommer vi in på det som jag tänkte ta upp i dagens inlägg, nämligen Natural Cycles. Innan jag börjar skriva något så vill jag poängtera att alla är olika, alla skall göra det som känns bäst för en själv och alla skall ta ansvar över sin egen kropp. Detta är alltså endast egna erfarenheter och åsikter.

Om någon mot förmodan inte hört om Natural Cycles, så är det så här kort förklarat en certifierad preventivmetod, där kvinnan med hjälp av en termometer mäter kroppstemperaturen varje morgon. Sedan sätter hon in temperaturen i en app, som säger om man kan ha oskyddat sex eller inte. Låter ju bra va?

Hmm. Jag kan börja med att erkänna att jag faktiskt har bytt åsikts-sida i denna fråga. I början ville jag så gärna tro att det här kunde fungera, eftersom jag inte heller flaggar för hormonella preventivmedel och ville sluta med dem. Så jag läste på, hörde massor med bra om metoden från influencers som var sponsrade av företaget, och intalade mig att det nog kan fungera som preventivmetod. Jag tycker fortfarande det skulle vara helt fantastiskt om det skulle göra det. Men tror jag det helt ärligt? Njae.

För det första så tycker jag att det är missvisande att kalla detta ett preventivmedel, då den egentligen bara talar om när man skall använda ett annat preventivmedel; kondom. Jag anser därför att Natural Cycles i princip är det samma som säkra perioder, dvs. att man skyddar sig eller inte har sex alls kring ägglossning. Så det kan väl fungera en tid, men det är kanske inte något jag skulle rekommendera som preventivmetod.

Nej, men vad pratar du om nu? Appen visar ju exakt när du har ägglossning och kan bli gravid?

Fast gör den? För att Natural Cycles skall fungera helt säkert, så måste man mäta temperaturen varje morgon, vid exakt samma tidpunkt, på exakt samma sätt. Man skall inte vara stressad, inte sjuk, inte glömsk eller trött. För då kan det visa fel och man kan bli gravid. Och hur lätt är det sedan för företaget att hävda att dom som har blivit gravida inte har gjort det tillräckligt ordentligt? Att det är personen som mäter det är fel på, inte appen/metoden.

Såklart är jag medveten om att ingen preventivmetod är 100 % säker. Men skillnaden med att ta ett p-piller t.ex. är att du tar ett piller - du har gjort vad du skall. Du har glömt ett p-piller - du har inte gjort vad du skall och du är inte skyddad. Med Natural Cycles kan du ha tagit tempen, men du kanske har gjort det på fel sätt eller vid fel tidpunkt eller sinnesstånd - du har alltså gjort vad du (tror) du skall, men du är kanske ändå inte skyddad. Så här förenklat.

Däremot tycker jag det är bra för en kvinna att följa med sin menscykel och lära känna sin kropp och olika signaler på det sättet. Men jag tycker inte det är en preventivmetod att rekommendera om en graviditet inte alls är tänkbar i ens livssituation, ännu mindre för sådana som kanske har flera partners, NC skyddar ju inte heller mot könssjukdomar. För sådana par som är i ett sådant skede i sitt förhållande, där en graviditet vore helt möjlig och där kvinnan har exakta rutiner, kan ju detta absolut fungera.
Jag gav själv denna metod en chans. Enligt den hade jag ägglossning tre gånger och appen menade att den hade hittat min menscykel. Jag kanske till och med skulle ha trott på det, men den lilla detaljen att jag inte hade någon mens eller ägglossning över huvudtaget under dessa månader gjorde ju att det inte kändes helt trovärdigt. Jag tappade helt enkelt förtroendet för denna preventivmetod.

Och ännu på tal om kondomer. De underskattade kondomerna. Som är riktigt bra på många (de flesta) sätt. De som säger att det förstör hela sexet har mycket att lära. Sex är nämligen så mycket mer än in och ut och sprut.

Safe sex är sexigt. ♥

Nu vill jag höra, håller du med mig eller tycker du jag har helt fel? Har du använt/använder du Natural Cycles och fungerar det för dig? Jag vill gärna veta!

 

 

tisdag 3 juli 2018 - 21:30

När en kommentar är mer än en kommentar

Hejsan, 

Jag har ju tidigare nämnt här i bloggen att jag är en riktig poddnörd. Jag går ofta med en podd i öronen på väg till och från jobbet, i butiken och när jag springer osv osv.

Igår lyssnade jag på Daniela och Karolinas senaste poddavsnitt, som handlar om kroppskomplex. Jag  tycker först och främst att de lyckades med det som dom lovade redan när de introducerade avsnittet, "vi skall prata om det på ett sätt som ingen annan har gjort". Det var ett mycket ärligt och intressant avsnitt.

För finns det något tråkigare än när poddare bara radar klyshor på klyshor? Såklart kan klyshor ha bra poänger, jag menar, dom har ju blivit klyshor av en orsak. Men när poddare bara säger saker som låter bra och som är enligt regelboken, fraser som man har hört så mycket att man kan dem utantill om någon väcker en mitt i natten, så då är det ingen vits att göra ett poddavsnitt av det.

Nå väl, tillbaka till saken. Jag kände igen mig i så mycket som Daniela och Karolina sa. Och en sak som fastnade lite extra var det där med att få kommentarer som sårar. För det är nog en sak som många inte tänker på, att en kommentar man slänger ur sig faktiskt kan ha allvarliga konsekvenser. 

Jag kommer ännu ihåg dem. Det var hösten 2009. 

En kille som jag tyckte om var sur på mig. Han kallar mig ful bitch.

Några dagar senare skulle jag på hälsogranskning. Jag spelade fotboll, tränade flera gånger i veckan och brydde mig egentligen noll i vad jag vägde under denna tid. Jag hade säkert inte ställt mig på en våg på ett år. När jag stiger på vågen i mottagningsrummet kommenterar hälsovårdaren "oj, man skulle inte tro att du väger så mycket... Nå men, du har säkert mycket muskler".

Följande morgon steg jag på vågen hemma, och följande, och följande, och följande. Jag sket i om det var muskler eller fett, siffran skulle ner. Och det gjorde den förvisso, men på ett väldigt osunt sätt.

Nu skyller jag inte något på någon, absolut inte. Jag är helt säker att hälsovårdaren inte menade något illa, men hon uttryckte sig väldigt klumpigt till en 16-årig tjej. Min poäng är snarare den, att man verkligen borde tänka efter två gånger vad man slänger ur sig åt någon annan, vare sig det är face to face eller bakom en skärm. För det är inte så lätt att ta tillbaka dom när dom en gång är sagda. Tyvärr är det ju också så, att elaka kommentarer har blivit allt mer vanliga sedan Instagram och andra sociala medier kom, nästan som något som hör till lite.

Samtidigt som jag skriver detta går jag in på Instagram. En finsk influencer har färgat sitt hår från mörkt till ljust och frågar med en halvkroppsbild sina följare vad dom tycker om håret. Den första kommentaren hon har fått är oj, jag tycker du har fått så feta lår. 

Ett annat exempel som är väldigt aktuellt just nu, i och med fotbolls VM, är fallet Jimmy Durmaz. För er som har missat det, handlar det alltså om en fotbollsspelare med utlänsk bakgrund i det svenska landslaget. I matchen mellan Tyskland och Sverige, tacklade Durmaz en tysk spelare i matchens sista minut, då ställningen ännu var 1-1, vilket ledde till att Tyskland gjorde mål och vann matchen. Durmaz fick sedan motta rasistiska, hatiska och hotfulla kommentarer på Instagram om att han inte hör hemma i Sverige, att han borde dö och att han är en terroristjävel, bland annat. Det här ledde till manifestationer, massor med offentliga uttalanden från både fotbollsmänniskor och andra kända personer och hashtaggen #backadurmaz. För att vissa inte kan bete sig online.

Så vad vill jag riktigt säga med detta? Jo, oavsett om en kommentar kommer ansikte-mot-ansikte eller via sociala medier, till klasskamraten eller till en person med 100k följare på Instagram, så kan det få konsekvenser som blir större och allvarligare än man tror. 

Så tänk bara efter. Ibland är det faktiskt bara bättre att vara tyst.

 

 

onsdag 30 maj 2018 - 18:09

Det där med abort

Idag tänkte jag tycka lite. 

Jag kan börja med att säga grattis till Irland och världen för att vi tagit ett steg i rätt riktning när det kommer till kvinnors rättigheter. Samtidigt som det känns som att det verkligen går ett steg framåt, får en sån här händelse mig också att känna att det på samma gång går två steg bakåt. För det är nu som alla motståndare så tydligt träder fram, och som man helt enkelt får inse att vi har en låååång väg kvar. 

Jag försöker på något sätt förstå dem som är emot abort och motsäger sig lagändringen i Irland, som tycker det gick till det sämre. Men alltså, jag har väldigt svårt att göra det. Samtidigt är jag medveten om att det här är en fråga som alltid kommer att dela åsikter, i alla fall under vår livstid. Jag kan bara konstatera, att det finns många som tänker så annorlunda än mig, som slänger ur sig saker, som jag har väldigt svårt att förstå:

"Fokus skall inte ligga på modern. Om barnet varit fött, hade vi tagit livet av det då?"

Men nu är ju inte barnet fött? Det är just det som detta handlar om. Jag anser, att man inte kan jämföra ett foster med varken ett barn eller en vuxen människa. Och jo, fokus bör ligga på modern, det är just vad den skall göra - precis som den skulle göra i det fall där modern väljer att behålla barnet och genomföra graviditeten. 

"Tänk att människoliv skall går till spillo för att säkerställa vår egen bekvämlighet"

Handlar det om bekvämlighet att göra en abort? Knappast. Jag tror snarare den kvinna som måste ta det beslutet skulle se det som en bekvämlighet ifall hennes hälsa, livssituation, ekonomiska situation, sociala situation etc skulle vara sådant, att hon inte ens behöver fundera på om hon klarar av att genomföra en graviditet och ta hand om ett barn, utan att det skulle vara så självklart - det först vore väl bekvämt? Men så är det ju tyvärr inte alltid. 

"De som har blivit gravid från våldtäkt och inte klarar av att ha barnet har ju möjligheten att adoptera bort det... barnet själv är oskyldig till våldtäkten."

KVINNAN ÄR VÄL FÖR F*N OCKSÅ OSKYLDIG TILL VÅLDTÄKTEN!? Nä, alltså det här är kanske det värsta. Att någon verkligen kan tycka att en kvinna som blivit våldtagen inte har rätt till abort - det gör mig riktigt, riktigt mörkrädd. 

"Varför skyddar man sig inte, så man inte skall behöva göra en abort? Vi har ett stort ansvar. Det är nog tid att börja tänka, innan man sätter i gång parningsleken"

Jaa, tänk om det ändå vore så enkelt. Det vore väl för härligt? Säkert finns det många som har ett och annat att förbättra när det kommer till säkert sex - det kan man ju inte komma ifrån. Det är dock många som blir gravida oplanerat, som väljer att inte göra en abort, utan väljer att fullfölja graviditeten. Samtidigt som det finns de som av en eller annan orsak inte vill eller kan göra det, utan väljer att göra abort - och det skall dom ha rätt till. Och så tåls det väl att tillägga är det nog är långt ifrån alla oönskade graviditeter som beror på oansvar, och ingen preventivmetod är tyvärr 100% säker, även om det vore idealt.

Trots att detta är något som jag själv inte har behövt göra eller ens fundera på - så är jag säker på att det är något som ingen kvinna önskar att de skall behöva gå igenom. Så det minsta vi som medmänniskor kan göra är väl att stöda alla kvinnor i att känna att de har rätt att bestämma över sin egen kropp.

 

 

 

Taggar:

Kategorier:

tankar

Skriv en kommentar 0

måndag 23 april 2018 - 20:30

Tankar de senaste dagarna - Avicii, löpträning och årets flopp

Hej,

Först kan jag ju nämnda att detta inlägg verkligen saknar en röd tråd. Det är helt enkelt bara en salig blandning tankar från de senaste tre dagarna. 

Lördag 21.4.2018
Ingen lär ju ha missat att Avicii, Tim Bergling, gick bort igår. När jag fick höra det var min första tanke i stil med "nej, fy vad sorgligt, han var ju så ung och hade ju ännu hela livet framför sig". Eftersom jag alltid har gillat elektronisk dansmusik, så har jag också lyssnat på, tyckt om, sjungit med i, dansat till och säkerligen också hånglat till många av hans låtar. Dock har jag aldrig varit nåt fan av specifikt honom, så jag tänkte verkligen inte att detta skulle beröra mig så mycket. Men det gör det. Jag vet inte om det har med det faktum att han var så ung att göra, eller att han var så otroligt begåvad och engagerad, eller att han var svensk, eller att han verkade vara så laid back med båda fötterna på jorden; lite som att det skulle ha kunnat vara någon man känner - typ grannkillen. Eller en blandning av allt detta. 

Men det var efter att jag såg dokumentären om honom idag som känslan blev ännu starkare. Jag kände bara en stor jävla sorg. Över hur det kunde gå så fel. Han säger i dokumentären att han inte kan förstå varför dom säger att han skall spela när dom ser hur han mår. Såg dom? Det gjorde dom. Men ville dom se? Knappast. "Dom" är alltså hans team, dom som jobbar med honom och hans spelningar. Eller kan man kalla det ett team när man behandlar sin lagkapten så? Den där industrin är verkligen helt fucked up. Ursäkta mitt ordval men det är hemskt hur någons hälsa, ja och till och med liv, riskeras för enorma summor pengar och andras framgång. Såklart är det ju som utomstående svårt att bedöma en situation man bara tar del av genom en dokumentär och andra medier. Men jag kände bara sånt medlidande, ilska och förtvivlan när jag såg hur han mådde och hur man samtidigt bara pushade honom. Och hur han också pushade sig själv och hade en enorm prestationsångest. Men varför drog ingen honom tillbaka? Han älskade ju att göra musik men allt runt omkring blev för mycket. Nu hjälper det inte att försöka dra mera.

Äh, det är bara så sorligt. Förutom att han var så begåvad så verkade han vara så otroligt dedikerad och engagerad i det han gjorde. Hans musik kommer alltid att påminna mig om varma sommarnätter, förfester med goda vänner och hela min studietid. Må han vila i frid.

Söndag 22.4.2018
Idag var jag och Nina, som jag alltså skall springa HCR med om en månad (!), ut på vår första gemensamma länk. Det visade sig vara en succé att springa tillsammans. Det blev en länk på strax under 17 km och strax över 100 minuter. Så någon racerfart hade vi inte på, men just så där lagom att man kan prata samtidigt som man springer. Tror det är jätteviktigt för mig att ännu få in ett riktigt långpass innan loppet, för att kroppen skall vänja sig vid påfrestningen tidsmässigt - alltså att jobba i typ 2 timmar i sträck. Jag går nämligen lite som en höftopererad pensionär idag. Igårkväll också.

Men efter torsdagens flopp-länk (då jag var ganska nära att kasta in handuken) så har jag nu betydligt bättre känsla inför loppet. Och då har jag ju faktiskt ännu 3 träningsveckor + loppveckan på mig att finslipa formen ännu. Det är verkligen sjukt hur det kan variera så mycket från en dag till en annan hur det går och hur det känns. Nåja, hoppas på flera lyckade länkar nu.

Måndag 23.4.2018
Tillbaka i nutiden då. Denna vecka startade jag med årets flopp. Jag såg nämligen under helgen att power skulle öppna en butik i köpcentret sello i Esbo. Jag är ju ingen tekniknörd direkt, så inget som fick mig att go wild på det sättet. Men, jag har en tid tänkt att jag skall köpa en ny dator inom en snar framtid, så när jag såg att dom hade MacBook air för 599€ som ett av öppningserbjudandena, kände jag direkt att det var ett för bra erbjudande för att strunta i - jag går och köper datorn på måndag. Sagt och gjort.

Eftersom det var i Esbo krävdes det lite extra arrangemang kring trafikförbindelserna och jag var tvungen att ta regionaltåget dit. Men gladeligen stiger jag upp lite tidigare än vanligt för att hinna till butiken tills dom öppnar klockan 08. Jag hade en vision om hur jag sedan glatt går till jobbet efteråt med min nya spontanköpta dator under armen. Tänkte att det är bäst att vara där i tid, eftersom det ju nog kan vara lite kö. Så jag var där strax innan 08.

Tror ni jag var ensam? Eh nej. 

Jag hade tydligen missat den lilla detaljen, att när en affär har öppningserbjudanden så fungerar det inte att vara där i det vad jag kallar i tid. Det är nämligen inte bara jag som tänker att jag skall slå till och köpa lite nya prylar just då. Kön var flera hundra meter, jag såg liksom inte ens slutet av den. Och dom släppte in ca 20 pers åt gången i butiken. Så jag skulle säkerligen ha fått vänta flera timmar innan jag hade kommit in i butiken och deras rajoitettu erä av datorn skulle nog för länge sedan ha varit slut. Kvinnan som pratade i mikrofonen utanför butiken småskrattade lite åt oss som kom till dit den där tiden: ojoj, ni är lite sena, dom som var först i kön har varit här sedan klockan 21:00 igår kväll.

Hahaaa, jag sov som tur j*vligt bra i natt i min egen säng, tänkte jag och så gick jag. Utan en dator under armen.

 

 

 

 

torsdag 12 april 2018 - 18:43

Hormoner och mens, eller mer icke-mens

Det har figurerat en del inlägg kring mens, hormoner, preventivmedel och kvinnokroppen överlag här i den finlandssvenska bloggvärlden den senaste tiden. Det är bra! Hur sjukt är det egentligen inte att mens ännu kan ses som något lite skamfyllt och småäckligt som man inte borde prata om så högt? Det hör trots allt till vardagen en stor del av livet för typ halva jordens befolkning. Dock inte till min.

Nej, just så är det. Jag har inte mens. Och nej, jag är inte gravid. Sanningen är att jag inte har haft mens på naturlig väg under största delen av mitt vuxna liv. Åh, men vad skönt. Aldrig mens, drömmen ju! kanske någon då tänker. Men nej, det är varken skönt eller normalt. Det kallas amenorré och drabbar en hel del kvinnor i olika grad.

Vi kan backa tillbaka till år 2010. Jag är 17 år och har haft mens helt normalt i några års tid. Men som jag tidigare tagit upp här i bloggen, så var min relation till mat och träning inte optimal (sådär milt uttryckt) och jag gick ner mycket i vikt under en kort tid och tränade otroligt mycket och hårt. Och vår kropp är smart. När den får för lite energi från mat att kunna fungera och prestera optimalt, går den in i någon sorts sparläge (jag är inte läkare, men så där förenklat förklarat). Hjärtat och hjärnan behöver fungera för att vi skall överleva, men andra "mindre viktiga" funktioner kan den dra in på för att spara energi. Typ mens. Det var också hur min kropp reagerade. Efter att mensen inte kommit tillbaka på ungefär ett halvt år, fick jag utskrivet p-piller. Och så har jag i princip ätit p-piller och andra hormonella preparat sen dess, tills förra sommaren. Det var ju så enkelt? Men att få kroppen och hormonproduktionen att återgå till det som den var innan hela den här soppan började är däremot inte lika enkelt. 

Är det inte lusigt hur vi människor ofta fungerar? Det man vill ha allra mest är det som vi inte har. Vi inser hur mycket man saknar något först när man inte har det längre. Och det känns som hormoner och hormonproduktion är något som man ofta tar för givet. Man kommer i puberteten som ung tjej, får mens, bli fertil och sen sluts cirkeln med klimakteriet. Men så är det ju inte alltid, och en icke-fungerande hormonproduktion kan orsaka olika både fysiska och psykiska besvär. Just nu vill jag bara ha min mens tillbaka. Och nu menar jag alltså inte att jag vill ha mens för att jag på något sätt saknar eller tycker det är roligt att blöda en gång i månaden, att ha mensvärk eller att sätta pengar på mensskydd. Men jag vill bara fungera normalt. Känna mig kvinnlig och frisk, slippa alla dessa konstiga symtom som nu uppenbarar sig en efter en. Inte behöva stressa över vad det är för fel på min kropp eller ännu värre, oroa mig för om den någonsin överhuvudtaget kommer att komma tillbaka. Man behöver ju inte heller vara kärnfysiker eller doktor i endokrinologi för att förstå att det inte går att bli gravid utan mens (=ägglossning) så där bara. Kommer jag någonsin kunna få barn? 

Jaa, det är lite stressigt. Och stressa får man inte, för då kommer mensen säkert inte tillbaka. Där snurrar hjulet. Samtidigt vill jag heller inte klaga allt för högt. Jag vet att det finns värre saker. Men detta känns just nu väldigt jobbigt och då kan jag heller inte förminska de känslorna med att försöka intala mig att det på något sätt är fel att känna så för jag skulle kunna ha det värre, trots att jag är medveten om att så är fallet. Jag vill också bara poängtera att jag inte heller försöker peaka att kvinnor som klagar över mens på semestern, pms eller mensvärk på något sätt skall ha dåligt samvete. Jag skulle troligtvis göra det själv också, om jag inte var i denna situation, hehe.

Varför skriver jag då detta inlägg? I ärlighetens namn; jag funderade länge om jag skall publicera det eller inte. Det känns ändå väldigt personligt och tanken att folk kommer att läsa detta är lite (väldigt)... skrämmande. Ändå känner jag att jag vill diskutera, ventilera och informera kring detta för mig väldigt aktuella ämne. Göra ett lite tabubelagt ämne lite... mindre tabu. För det är så mycket vanligare än man tror. Kanske det till och med finns någon av er som läser som är eller har varit i en liknande situation? En medsyster? Berätta gärna i så fall! Jag har hört att t.ex. maca-pulver, inositol, akupunktur, till och med en tesked matsoda varje morgon kan hjälpa... Men jag vet inte? Har ni tips på hur man kan make them hormones go wild, utan konstgjorda hormoner?

Och för er som undrar om jag bara sitter här hemma och väntar på att mensen skall komma som ett brev på posten, så kan jag meddela att nej, så är inte fallet. Jag har nu, igen, varit till en hormon-specialist och nu väntar ordentliga undersökningar med diverse provtagningar osv. Sen är det bara att hoppas på det bästa! 

Och än en gång, var rädd om er kropp, den har ni bara en av! ♥

onsdag 21 mars 2018 - 19:24

Veckans bekännelser

hej,

något av det mest uttjatade i sociala medier-världen, är ju det om att allt man ser på bloggar och på instagram inte är äkta, att det inte är riktiga liv och att ingen människa är perfekt... Seriöst, om det ännu finns någon som tror att allt man ser på sociala medier är verkligt så, sluta bara med det genast.

Nå men, det kommer därför säkert inte som någon chock direkt att jag inte heller är perfekt, höhö. För att stöda detta påstående så tänkte jag dela med mig av del 1 av min inläggsserie veckans bekännelser. Med bekännelser menar jag alltså saker jag inte nödvändigtvis är så stolt över, men som jag ändå gör, av vana eller annan orsak. Helt enkelt för att... (läs ovan).

 

Jag är urusel på att sopsortera och återvinna

Hemma hos oss har vi en roskis. Dit åker matrester, torra förpackningar, yoghurtburkar (med lock) och annat hushållsavfall. Det kan till och med hända att det slinker dit någon konservburk ibland, men oftast inte. Glas och metall försöker jag nog hålla skillt, men resten åker dit i samma påse. Av plast.

På tal om plastpåsar så plockar jag också mina frukter i små påsar i butiken och så sätter jag mina matvaror i plastkassar. Varje eviga gång.

Jag vet att jag borde skärpa mig.

 

Jag har aldrig donerat blod

Nä okej, jag är säkert inte den enda som inte har donerat blod, för alla kan eller får ju inte ens göra det. Men nu är det så, att jag skulle kunna göra det, men jag.... gör det bara inte. Det värsta är att jag inte ens riktigt känner att jag vill göra det, fast jag vet att det är jätteviktigt. Men jag tänker väl att det inte hänger upp sig på mig ändå, precis så som man ju inte borde tänka. Mitt största problem är nämligen att jag är så otroligt rädd för nålar och sprutor. Och tanken av att mista massor med blod, bli svag och yr, och sen att någon skall ha mitt blod, är lite skrämmande på något sätt.

Jag vet att detta ju är helt fel tänkt, så jag skall nog fara å donera blod snart.

Imorgon faktiskt.

 

Jag kan vara aktivt osocial

Jag brukar sätta hörlurar i öronen, fast jag inte ens lyssnar på något, bara för att jag vill se upptagen ut så ingen skall prata med mig. Det här gör jag t.ex. på tåget, metron, gymmet, biblioteket etc. då jag verkligen inte har lust att prata med någon. 

Så till alla där ute: om någon du försöker ha en konversation med sätter hörlurar i öronen så kan det vara en social kod för: hej jag vill inte prata med dig.

Väldigt töntigt egentligen, som att jag skulle vara så busy och inte ha tid att byta några ord.

 

Jag kan bli irriterad...

...På gruppträningspass på gymmet, om någon som står framför mig inte alls kan koreografin. Det är jättehemskt egentligen, eftersom jag också tycker att det är bra att alla tränar, oavsett om man har bra kordination eller är första gången på ett pass.

Ändå kan jag bli smått irriterad om personen som valt att komma och stå framför mig har noll koll på takten, går till höger när man skall gå till vänster och inte alls lyssnar på vad instruktören säger.

Skäms på mig. Jag är ju där för att sköta mitt.

bekannelser

Bild från pixabay

 

 

Någon som har något ni vill bekänna? Jag lyssnar.

 



 

 

onsdag 7 mars 2018 - 18:30

Det där med preventivmedel

Jag vänder absolut inte kappan efter vinden.

Jag har ofta en åsikt, men håller den också ofta för mig själv och delar den endast med mina närmsta. Min åsikt kan ofta vara stark, men jag gör sällan väsen av den. Beror det kanske på att det är ämnen som inte berör mig tillräckligt mycket för att jag skall vilja sprida min åsikt åt allmänheten? Är jag rädd för konflikter? Jag vet inte riktigt. Men jag är till exempel en av dem som aldrig använt hashtagen #metoo offentligt. Inte för att det inte skulle finnas motiv för det, men mera för att det är något jag i stället har diskuterat med vänner, familj och andra jag har nära. Det är så jag har resonerat hittills. 

Jag tänker också väldigt ofta enligt filosofin sköjter tu tett så sköjter jag mett, som man skulle säga där jag har växt upp. Så när jag började blogga var jag ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket om olika fenomen som är aktuella i samhället, helt enkelt för att de ofta inte engagerar mig tillräckligt mycket och jag känner att jag inte har något slående att komma med inom många av dessa ämnen (som t.ex. feminism, hållbarhet, politik). Så då lämnar jag hellre dessa ämnen obehandlade. Jag känner också på nåt sätt att min åsikt ändå inte påverkar någon annans åsikt, för de som redan har en given sådan. Och så finns det ju dessutom redan massa andra bra bloggar som sköter om dessa ämnen, vilket är bra eftersom det oftast är jätteviktiga ämnen som bör diskuteras. 

Men, detta för mig (efter en liten, kort introduktion eh eh) in på dagens ämne. Det är nämligen en grej som jag känner att jag bara måste ta upp, som det har diskuterats om en hel del den senaste tiden. Det är diskussionen om gratis preventivmedel för unga. Jag hade tänkt bespara bloggen också från detta ämne, men idag läste jag en insändare som fick mig att bli, helt ärligt, riktigt förbannad. Jag tänkte citera en mening ur denna insändare, som jag läste i Österbottens tidning idag: "Tonåringar ska få gratis preventivmedel så att de på finare sätt horar sig till helvetet." Min första tanke var att jag läste fel, så lag läste den på nytt. Men nej, det står så. Min andra tanke var att om det verkligen finns människor som tänker så här år 2018? Uppenbarligen finns det.

Jag kan förstå att det finns människor som med religiösa eller annars konservativa motiv resonerar att sex är något som sker inom ett äktenskap jaada-jaada. Jag låter dem göra det. Men vad har det egenligen med frågan om gratis preventivmedel att göra? Gratis preventivmedel kommer inte att göra att alla ungdomar som annars inte skulle ha sex när de är 15, plötsligt goes crazy för att man får gratis p-piller? Alltså det är väl lite som att alla plötsligt skulle börja röka om man bestämde att alla skall få gratis nikotintuggummi? Nu är det inte helt ändamålsenligt att jämföra att röka med att ha sex eftersom den förstnämnda är något dåligt men förstår ni hur jag tänker? Däremot kommer det få dem som ändå skulle ha sex när de är 15 att vara mera medvetna, säkrare och förberedda när det kommer till sex. Dessutom kommer allt flera unga, med olika förutsättningar och möjliga trösklar, att ha samma chanser till att skydda sig.

Jag har också läst många som poängterar hur sex i tidig ålder är något som får unga tjejer att må dåligt. Här ser jag inte heller en orsak till att inte ge gratis preventivmedel åt unga. För återigen, gratis preventivmedel är inte något som kommer att få unga att ha mer sex, men däremot nog att ha säkrare sex och mera kunskap. Problemet till ångest eller skam är snarare att många helt enkelt har en snedvriden bild och tror att sex är något man borde känna skam över, eftersom det är tabu och man inte pratar om det med de unga på ett korrekt och öppet sätt. För att inte tala om hur psykiskt tungt (och ja, dyrt för samhället också) det är för en ung tjej som behöver genomgå en abort, eftersom personen inte hade råd, kunskap eller mod att fråga om råd angående preventivmetoder. Men att ge preventivmedel till unga kvinnor skulle diskussionen kring sex och hur man skall skydda sig från både könssjukdomar och oönskade graviditeter bli mera öppen, eftersom konsultation och uppföljning skulle vara en del av preventionen. 

Det är ju faktiskt också på tiden att man diskuterar med unga att det är helt okej att ha sex med sin pojk/flickvän, det är också okej att ha sex med någon man inte är i ett förhållande med, så länge det är på bådas lika vilkor, det är också okej att ha flera sexpartners och det är absolut okej att inte ha sex alls eller alls ens vara intresserad av det. Bara det känns bra och man tar ansvar för sin egen och sin partners hälsa. Och hora, det är något helt annat som hör hemma i helt andra diskussioner, hördu Benjamin.

Jag skulle ha så mycket mer att säga om ämnet, men jag lämnar det här. Men snälla, om jag en gång till läser orden tonåring, preventivmedel, hora och helvete i samma mening så tappar jag på riktigt tron på mänskligheten.