Header 4

Handlar strävan efter perfektion bara om yta?

Skrivet av Caroline Högnäs 07.03.2019

Kategorier:

Det har varit en del snack om sociala medier den senaste tiden. Och jag tänkte lägga mig i den diskussionen, för idag är jag lite trött på allt som heter sociala medier. 

Och förrän någon av er börjar skriva en kommentar där ni tänker påminna mig om att jag ju faktiskt själv frivilligt håller på med sociala medier, så vill jag bara säga: jag vet. Och för det mesta gillar jag det. Men idag - not so much. Och jag skall försöka förklara varför, men jag varnar redan nu att det kan bli flummigt, eftersom jag inte ens är helt ett med mina egna tankar kring detta ämne. 

När jag säger att jag är trött på sociala medier så tänker nog de flesta av er säkert att det är ytligheten i sociala medier som gör mig irriterad. För det är ju faktiskt oftast det som målas upp som det negativa med sociala medier, och nu tänker jag främst på t.ex. Instagram: hur det ger en skev bild av verkligheten att ständigt omges av bilder på de snyggaste kläderna, vassaste kindbenen, dyraste väskorna, muskulösaste pojkvännerna, turkosaste vattnen, färskaste blommorna i stilrenaste hemmen, mest vältränade rumporna, och så vidare. Och jag håller absolut med om att det finns för mycket för polerat och oäkta på sociala medier, men jag tror faktiskt inte att det är den enda bidragande orsaken till perfektionshets och det är inte det som fick mig att skriva detta inlägg.

För det som jag idag är trött på är faktiskt inte alla skönhets- och livsstilsideal utan snarare alla ideal om hur man bör och inte bör vara - på ett personlighetsmässigt och mentalt plan. 

Och ni bara: eeeh vad pratar hon nu om? Jag skall försöka förklara. Om jag frågar dig: har sociala medier någon gång fått dig att känna att du borde se ut eller leva på ett visst sätt? De flesta lär svara ja. Men om jag då frågar dig: har sociala medier någon gång fått dig att känna att du borde vara, tänka eller tycka på ett visst sätt? Jag vet ju inte, men jag tror att det är fler än jag som skulle svara ja också på den frågan. Och då är jag inte ens mamma.

Man skall vara driven, ha mål, jobba hårt, tycka om det man gör, ha en klar åsikt, helst lite avvikande från alla andras. Man skall vara stark, tro på sig själv, utan att framstå som egoistisk. Man skall hitta sin grej, det man brinner för, följa sina drömmar, leva i nuet. Man skall ha koll på saker, uttrycka sig faktabaserat, vara engagerad. Vara källkritisk. Men man skall också visa verkligheten, vara jordnära, mänsklig, relatable. Ha humor. Klaga lite, men inte för mycket. Visa sina brister, vara äkta, 100 % sig själv, och absolut inte tänka att man borde vara, tänka eller tycka på något annat sätt än vad man gör. 

IMG 2542

Och trots att många av de egenskaper jag just räknade upp är fina och på alla sätt positiva egenskaper, så är jag säker på att också detta kan skapa press och stress för många. För precis som det på t.ex. Instagram kan handla om att visa upp perfektion på ett ytligt plan, så kan det handla om att visa upp perfektion på ett mentalt plan genom att vara, tycka eller tänka på ett visst sätt, som anses beundransvärt. Missförstå mig inte. Jag menar inte att alla som visar upp sina personligheter på sociala medier låtsas vara något de inte är, eller är falska. Jag är ju själv också väldigt personlig ibland. Men jag menar mer att det också är lätt att välja att visa bara en del av sin personlighet, eller förstärka de delar som man själv tycker om eller vet att folk gillar. Och sedan att det då finns de som eftersträvar just de egenskaper som man får se hos en annan person. 

För så länge det handlar om sociala medier, så kommer vi att kunna forma hur vi vill uppfattas - medvetet eller omedvetet, vare sig det kommer till mer ytliga saker, eller hur vi framstår som personer. Vilket i båda fallen ofta inte speglar verkligheten till 100 %. 

Och det är nu jag skall försöka binda ihop säcken och komma fram till min poäng. Jag tror alltså inte att det är bara det ytliga i sociala medier som på något sätt får oss att sträva efter perfektion eller känna ångest. För jag är ganska säker på att om det bara skulle finnas fina bilder på stränder, dyra handväskor och underklädesmodeller så skulle intresset för sociala medier vara ganska litet. Men när det också finns så mycket annat där, bland annat personerna som är de mest drivna, omtänksamma, positiva, starka, ärliga, kloka, med bästa humorn och störst engagemang, så skapas en annan typ av strävan efter perfektion.  Ofta i kombination med det förstnämnda.

Men ja, precis som jag tycker att man inte skall visa bara det fina och det vackra, så tänker jag att man inte heller skall behöva sträva efter att vara beundransvärd och korrekt. Ständigt behöva tänka på hur man hur man är mest skön, politiskt korrekt och inspirerande. 

Ibland är det faktiskt bäst att inte alls tänka så mycket på vad alla andra tycker.


Som plan att inte ha en plan

Skrivet av Caroline Högnäs 09.01.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Jag är egentligen en planeringsmänniska.

Jag tycker om att ha mål och visioner och göra upp planer utgående från det. Fundera vad och hur jag skall göra och när jag skall göra det, för att det skall bli så enkelt och bra som möjligt att sedan komma fram till målet. Jag tycker på många sätt det är skönt att ha en färdig plan att följa och jag tycker det känns tryggt att ha saker och ting planerade på förhand trots att jag är fullt medveten om att jag kan behöva ändra på planerna.

Jag är inte den typiska carpe diem-typen. Inte mycket rum för spontanitet och inga enkelbiljetter till andra sidan världen. När jag tänker på något av det mest spontana jag gjort i mitt liv så är det första jag tänker på typ sommaren 2016 när jag och några kompisar var på vår sommarstuga och jag och Alina mitt i natten kom på att vi skulle beställa en taxi och åka in till stan för att hämta mat från Korv Görans. Living life as if there is no tommorow, som ni ser. (och nu har jag antagligen fått mig själv att framstå som världens tråkigaste person också. Men om ni frågar min pojkvän eller min mamma, så är jag nog faktiskt ganska rolig).

Nyår brukar vara en sådan tidpunkt då planeringsmänniskan i mig mår som allra bäst, inte minst när det kommer till träningen. Att få skriva in datum för lopp eller andra träningsmål och sedan göra en träningsplan att följa fram tills dess känns allt som oftast fantastiskt roligt. Men inte i år. Det lockar inte alls. Inte nu. Inte ens fast jag försöker. Inte ens fast jag fick ett erbjudande om att komma med och springa ett lopp i juni.

Jag är ganska (läs: väldigt) säker på att jag i något skede kommer att få feeling och boka in något lopp (kanske det i juni) eller sätta upp några andra mer konkreta träningsmål och sedan sätta mig ner med en kaffekopp i handen göra en plan att följa för att kunna nå de målen. Men inte nu. Nu är min plan att inte ha några planer. 

Och det känns riktigt skönt.

Caroline 5


Lucka 5: tankar om vikt och träning

Skrivet av Caroline Högnäs 05.12.2018

julkalender 5

Dagens lucka handlar om vikt. Mer exakt om kroppsvikt - ett ständigt aktuellt och ofta väldigt känsligt ämne som används allt för mycket i fel sammanhang, till exempel för att mäta träningsresultat eller lycka.

Jag väger mig inte. Sist jag vägde mig så var ungefär ett år sedan, då jag var på en obligatorisk hälsogranskning till arbetshälsovården på mitt dåvarande jobb. Siffran på vågen var ungefär det som jag hade förväntat mig. Jag skulle eventuellt väga mig någon gång ibland ifall jag ägde en våg, men jag bryr mig helt enkelt för lite om siffran på vågen för att jag skall gå och köpa en. Men så har det inte alltid varit.

Jag har tidigare skrivit om det här i bloggen. Men under den period då jag var som mest viktfokuserad så vägde jag mig varje dag. Varje dag, det första jag gjorde på morgonen. Siffran som stod på vågen var väldigt viktig, och den kunde till stor del påverka både mitt humör och mitt beteende den dagen: en lägre siffra än dagen före var förstås något positivt, medan en högre siffra än dagen före innebar en striktare dag i mat- och träningsväg.

Jag behöver knappast säga att jag är väldigt glad över att det här var och att jag idag vet att siffran på vågen inte kommer att påverka hur jag ser på mig själv eller hur jag mår psykiskt. Däremot att inte bry sig om siffran på vågen och att inte stå på vågen varje dag, påverkar väldigt mycket hur jag mår psykisktPositivt, förstås. För av erfarenhet så kommer vågen att skapa mer ångest än vad den är till nytta och att väga sig är något jag ännu idag till viss del ännu förknippar med hetsträning. Att träna för att få siffran på vågen ändra, inte för att må bra. 

Vågen är heller inte ett speciellt bra verktyg för att mäta resultat av träning. Den är riktigt dålig rent ut sagt. Ett vanligt fenomen, speciellt bland normalviktiga kvinnor (ja, väldigt generaliserat), är att man vill bygga muskler men samtidigt gå ner i vikt. För det första, så är det näst intill omöjlig ekvation, eftersom muskler väger så mycket mer än fett. Så ifall man ökar i muskelmassa, så kommer siffran på vågen i alla fall inte att gå ner, trots att man skulle tappa några kilon i fettvikt.

För det andra, så kan man ju fundera på varför man vill gå ner några kilon och hur den möjliga viktminskningen sist och slutligen kommer att påverka en. Knappast kommer det göra en lyckligare. Tänk som ett exempel ifall vågen skulle visa ens målvikt - och man skulle känna sig riktigt nöjd. Sedan skulle man få veta att vågen visade fel, och att det egentligen var fyra kilo mer man vägde. Skulle man fortfarande vara lika nöjd? Troligtvis inte, vilket är ganska fucked up. Nej, om man har som mål att bygga muskler så är spegeln/bilder ett bra mått, eller kanske måttband om man tycker om siffror.

Vågen kommer heller inte att berätta hur effektivt ett enskilt träningspass har varit. Viktökning/-sänkning direkt efter ett träningspass eller morgonen efter kan vara väldigt missvisande, då musklerna samlar vätska efter att man tränat dem, plus att t.ex. kroppens vätskebalans varierar. Så beroende på vilka muskler vi tränat, hur mycket vi svettats, hur mycket vi druckit, vad och hur mycket vi ätit och matens salthalt och så vidare, så kommer vågen att visa helt olika. Plus faktorer som menscykel och gjorda toalettbesök. Ett mycket bättre mått på hur bra träningspasset varit är att känna hur det känns. 

Jag vill ännu poängtera att jag inte är något praktexempel som alltid är nöjd med min kropp (fast det vore idealt) och aldrig känner att något kunde vara mera si eller så. Min poäng är bara att jag vet att det inte kommer att ändra fast vågen skulle visa 5 kg mer eller mindre. För den där siffran säger egentligen ingenting och vad den än visar så kommer jag troligtvis ändå att hitta någonting som skulle kunna vara mera si eller mera så. Och fast huvudsaken för mig är att känna att träningen är något som får mig att må bra, så tycker jag också om att kunna se konkret resultat och se hur kroppen utvecklas av träningen.

- Men jag behöver helt enkelt ingen våg till det längre. 


Från en före detta partyprinsessa

Skrivet av Caroline Högnäs 24.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Jag läste Ellens inlägg om hennes utmaning att vara utan alkohol i fyra månader.

Precis som hon skrev, så tänker folk säkert väldigt olika när dom hör en sådan där grej. För vissa kan det ju vara lika självklart att vara utan alkohol i fyra månader som det är att blinka. Medan någon kanske ser det som onödigt att sätta förbud åt sig på det sättet - man skall väl dricka om man vill.

Jag själv ser absolut inget negativt i att vara nykter en längre tid - och tycker att det är superbra att Ellen skriver så öppet om varför hon tagit beslutet. Jag känner också igen mig mycket i det som hon skriver. Jag har också varit en riktig partyprinsessa. Både under mitt sista år i gymnasiet, då jag fyllt 18, och mina tre första studieår på universitet var festandet en given del av mitt liv. Och jag kan också med handen på hjärtat säga att under dessa år fanns ingen fyra månaders nykterhetsperiod ens i mina tankar. Ångrar jag dessa år? Nej. Saknar jag det? Nej. 

IMG 2838

IMG 1168

 

Jag har egentligen aldrig tagit ett aktivt beslut att sluta festa, det har bara blivit så. Redan under mina två sista studieår så var jag den där tråkiga studeranden och vännen, som man alltid fick tjata på att få med på sitsarna - och som ibland skippade dem helt. På mitt utbyte så valde jag bort många fester, men i Madrid var det inget konstigt alls med att gå ut nykter - så där var det enkelt. Ingen reagerade ens. I Finland har vi tyvärr lite annan kultur och det är inte alltid accepterat och omtyckt att tacka nej till alkohol. Men jag har alltid varit bra att stå upp för mitt beslut att inte dricka. Trots att någon blivit sur. Om det är något man inte behöver göra så är det att dricka för någon annans skull. Fastän man inte är gravid.

Helt ärligt, en stor orsak till att jag dricker så sällan som jag gör nu för tiden, är att min livskvalitet försämras märkbart inte bara en, utan säkert 3 dagar efteråt. Sömnen lider, träningen lider, kosten lider = jag mår helt enkelt sämre psykiskt och fysiskt. Det är inte värt det. Förutom det, så är bakisångest något av det värsta jag vet - och något jag får oavsett vad jag har gjort eller inte gjort. Speciellt dom gångerna om det blivit lite för mycket. Det är inte värt det. Jag tror jag har festat vid 3 hela tillfällen hittills i år, och det räcker riktigt bra. 

Nu vill jag inte få detta att låta som att jag har gått och blivit nykterist och aldrig mer vill festa. För så är det inte heller. Jag tycker fortfarande det är kul att festa till det ibland. Och jag älskar ju rödvin och ibland vill jag dricka mer än ett glas av det. På samma kväll. Jag tycker det är kul att festa med mina vänner ibland - och jag gör fortfarande världens godaste sangria.

Dock är jag fast besluten om att gå ut, och nu nu menar jag ut som till en bar/krog, är något av det mest onödiga man kan göra om man är ett bra gäng på en bra förfest. Kvällen blir sällan bättre av det. Dyrt blir det också. Men på trevliga restauranger/uteserveringar/barer spenderar jag gärna en kväll då och då. 

Så nu vet ni det. 

Avslutar med en meme på mig själv, gjord av mig själv, antagligen någon söndag under åren 2012-2014.

IMG 7409


Störande x 5

Skrivet av Caroline Högnäs 22.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej,

Jag har ju tidigare på bloggen skrivit om störande gymbeteenden. De kan ni läsa om här och här.

Idag tänkte jag beröra lite samma ämne, men denna gång stannar jag utanför gymmet. Det vill säga; störande saker och beteenden på ett mer allmänt plan.

Tyckte detta ämne passade så bra så här måndagen till ära. Så, här kommer de:

 

Personer som kör mot rött

Alltså otroligt många bilister i Helsingfors prioriterar sin egen tid så mycket att dom tycker att det är helt okej att köra mot rött. Om någon blir påkörd på vägen är inte hela världen, bara dom hinner fram i tid. Nej men, det är på riktigt hemskt hur ofta bilister kör mot rött. Vägen där vi bor har varit ett enda trafikkaos under en längre tid, på grund av byggarbete, och jag förstår att folk blir irriterade av att allt står still i morgon- och eftermiddagstrafiken. Men här finns både skolor och daghem i närheten och jag kan inte förstå dem som susar iväg mot rött, trots att det står barn (och vuxna också för den delen) vid övergångsstället och har grön gubbe. Fy skäms på er.

 

Dåliga reklamer

Något av det värsta jag vet är riktigt dåliga tv-reklamer. Jag kan inte förstå vilket företag som betalar massor med pengar för att sända 15 sekunder av skräp - i marknadsföringssyfte ännu till. Internetcasino-reklamerna som kommer på Web-tv-kanalerna är nog värst. En annan som jag blundar när jag ser, som kommer på vanlig tv, är reklamen för diskmaskinstvättmedel, då en mamma säger till sin kanske 6-åriga son: unohdit tämän huoneeseesi, joten voit myös pestää sen och håller i en stor ugnsform som är helt smutsig. Alltså, vilken 6-årig pojke har en smutsig lasagneform i sitt rum? Och vilken mamma ber honom diska den? Och varför skulle jag vilja köpa deras diskmaskinstvättmedel när jag har sett denna? Vem kom på denna reklam? 

 

Folk som inte städar wc:n efter sitt besök

Alltså jag vet inte hur jag skall skall beskriva detta, så att det ändå hålls rumsrent. Men jag tror ni förstår vad jag menar: människor, som går på allmänna toaletter, till exempel på jobbplatsen, men inte ids använda toalettborsten efter sitt besök. Glömmer dessa personer bara att göra det eller är dom på riktigt så nonchalanta, att dom tycker att det är någon annans uppgift att städa upp efter dem. Det är vidrigt. Skitäckligt, bokstavligen.

 

Folk som går in i metron före folk har gått ut

Det finns två saker man behöver veta när man åker metro: i rulltrappan håller man höger, så att folk slipper förbi på vänster sida. Och: man låter folk gå ut ur metron innan man går in. Hur svårt kan det vara? För när den ena börjar gå in, kommer hela strömmen - och då är det omöjligt att komma ut - och det blir ett enda armbågsknuffande. Nu pratar jag rusningstider.

 

Folk som inte kan packa i flyget/tåget

Alltså har ni tänkt på hur enkelt det skulle vara i till exempel ett flygplan, om alla bara kunde lyssna till instruktionerna och göra som personalen säger. Raderna 1-16 går in genom framdörren, resten vid bakdörren. Och alla går in i den dörren som är närmast. Men värst är ändå de som inte kan packa i handbagageutrymmet. Ni vet, dom som kommer in i flyget, slänger slarvigt in sin väska, sin andra väska, sina taxfree-kassar... och sätter sig lugnt och skönt på sin plats och tittar på när andra kämpar med att få in sin ena väska. Att man bara får sätta in ett bagage per person berör givetvis inte dessa personer. Inte heller att man kan försöka packa så att någon annans väska också eventuellt ryms. Nej då.

 

Håller ni med eller är jag onödigt lättretlig? Har ni något beteende eller någon sak som ni stör er på?


Vad är du bra på?

Skrivet av Caroline Högnäs 17.10.2018

Kategorier:

Hej,

En av de vanligaste frågorna vid till exempel en jobbintervju, som vi säkert alla någon gång har fått svara på är: vilka är dina styrkor och svagheter? Att prata om sina svagheter på ett säljande sätt vid till exempel en jobbintervju kan förvisso vara väldigt utmanande, men idag tänkte jag ändå fokusera på den andra delen av frågan - att prata om och lyfta fram sina styrkor. För det kan vara minst lika utmanande.

I en jobbintervjusituation är det ofta rätt så enkelt att skryta på sig själv - för det hör ju till och det måste man göra ifall man vill ha jobbet. Det vet man redan innan, så man har förberett sig och radar på med alla möjliga fina adjektiv som ens lite passar in på en. Man är utåtriktad, social, positiv, jobbar bra i grupp, problemlösningsorienterad, flitig, noggrann, språkkunnig, flexibel, bra på siffror och så vidare - och man kunde fortsätta hur länge som helst. Ingen kommer ju till en jobbintervju och svarar att man inte har några styrkor, utan det mesta man gör brukar skita sig. Eller ja, kanske någon gör det, men jag tror inte så många arbetsgivare nappar på det.

Men varför är det egentligen så mycket svårare att berätta om sina styrkor i vardagliga livet? Eller ta emot komplimanger? För jag är ganska säker på att det är flera än jag som snabbt svarar nå, lite mera salt skulle det kanske ha fått vara, när någon säger att man lagat god mat. Eller nej, men vem som helst skulle ju ha gjort det samma, om någon berömmer en för en fin gärning man gjort. 

För att inte tala om att skriva ut på till exempel sociala medier att man är nöjd med något man åstadkommit eller lyckats med, ännu mindre något man tycker man är bra på. Man vill ju inte att någon skall tänka att man är en egocentrisk tönt som tror att man är bättre än alla andra. Samtidigt uppmanas man ständigt i dagens samhälle också att man skall vara framåt, ta för sig och ha ett starkt självförtroende för att lyckas. Sticka ut och inte vara som alla andra. Inte är det konstigt att man ständigt behöver fundera på hur man riktigt skall bete sig.

Men det som jag vill få sagt är att jag tycker att jobbintervjusituationen är ett ganska bra exempel på hurudan attityd vi borde ha lite oftare till oss själva och våra styrkor. För trots att den situationen inte är helt naturlig så kommer vi i den situationen att prata gott om oss själva, men ändå vara ödmjuka - ingen vill ju anställa en otrevlig besserwisser heller. För speciellt i dagens samhälle, där vi ständigt är omringade av människor som lyckas, är framgångsrika (utifrån sett!) och kanske omedvetet får oss att trycka ner oss själva, så tror jag ändå att det är jätteviktigt för vårt psyke och självförtroende att påminna oss om saker vi är bra på och saker vi kan. 

Jag är bra på att få saker och ting gjorda. Om det är något jag inte vet hur jag skall göra, så tar jag reda på. Jag är också bra på att komma i tid och annars vara punktlig med t.ex. deadlines. Jag är bra på att hålla löften. Jag är bra på att hoppa boxhopp. Jag är bra på att planera evenemang och tillställningar, på att organisera. Jag är bra på att göra fina ögonskuggor. Jag är bra på att se helheter. Jag är bra på lagsporter. Jag är bra på att komma med nya idéer. Jag är bra på att laga god gröt. Jag är bra på att överraska människor i min närhet. Jag är bra på att få andra att skratta. Jag är bra på att springa långt. Jag är bra på att städa. 

Okej, det får räcka. Alltså det är sjukt hur det kan påverka ens psyke att tänka så här. Jag känner mig plötsligt som världens superwoman. He he. Nu utmanar jag dig att testa - skriv en lista, eller ett blogginlägg, om saker du är bra på. Do it!


Jag bara skriver

Skrivet av Caroline Högnäs 23.09.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Hejsan,

Nu bara skriver jag. Jag har ingen aning vart det här inlägget kommer att styras... Styras? Så kan man ju kanske inte säga ens, men jag tänker inte sudda ut det heller och fundera ut något som låter bättre. Jag tänker inte trycka på back space-knappen som har en pil åt vänster, där man bara kan radera saker man skrivit.

Tänkt om man bara kunde göra så med saker man gör också, eller saker man säger. I verkliga livet alltså. Om man har gjort något eller sagt något som man kanske sedan inser att man kanske kunde ha låtit bli att göra eller säga, så skulle man bara kunna trycka på knappen med pilen åt vänster, och vips så skulle det vara borta och ingen skulle veta att man ens någon gång hade gjort eller sagt det.

Ibland när folk i intervjuer eller liknande får frågan om vad dom ångrar i sitt liv eller vad dom skulle ha gjort annorlunda, så är ett lite klyschigt svar att jag ångrar ingenting, för alla mina val har gjort mig till den jag är idag. Hey pleeease, säger jag då. Ingen chans. Såklart det finns saker man skulle ha kunnat lämna ogjorda om man på riktigt fick välja, kanske dock inget man vill säga högt. Det behöver ju inte vara något livsavgörande, men något finns det nog alltid. Eller? Kanske är det bara jag som inte alltid gjort de bästa valen i alla situationer. Nu har mitt kaffe kokat färdigt.

Jag skrollar lite på Instagram här medan jag sippar på mitt goda New York-kaffe. Det är nog det godaste kaffet man kan köpa i butik. Men alltså Instagram. Det är ett så intressant fenomen som jag säkert skulle kunna skriva en hel bok om. En sak jag har tänkt på, är bilder på kroppar. De är ju ganska vanliga på Instagram. Vilka kroppar skall få synas och vilka inte? Är någon kropp bättre än någon annan? Om vi avföljer konton som får oss att förminska vår egen kropp, betyder det att vi fortsätter följa bara sådana som får oss att känna att vår kropp duger? Vad är det för typs kroppar? Jämför vi alltid vår egen kropp med dom kroppar vi ser? Eller jämför vi oss bara med vissa?

Så många frågor, ja. I en perfekt värld skulle vi ju inte jämföra vår egen kropp med någon annans. Men det är ju i en perfekt värld, och en sådan finns ju inte på riktigt. Jag tycker det skall få finnas både valkar, vältränade kroppar, strechmarks, putande rumpor och allt där emellan på Instagram. Så får alla följa det som dom tycker ger mervärde och alla får dela med sig av det de tycker behöver finnas där.

För det är ju också ett faktum att sociala medier heter sociala medier för att det är vi själva som är aktiva och skapar innehållet där. Vi klagar ofta på vad det finns för mycket och för lite av, att det är för ytligt och hetsigt eller något annat. Men sen är det ju bara så också, att så länge vi gillar, delar, kommenterar och följer ett visst typs innehåll, så kommer det att finnas där. Lite som nationalekonomins grundprincip om utbud och efterfrågan. Det är vi som är aktiva på marknaden som styr vad som kommer att finnas och hur mycket, en jämvikt. Det här får mig att tänka på en av mina första grundkurser på Hanken. Som jag tyckte var så svår. Men jag klarade den. 

Disciplin. Att ha ett starkt pannben. Att vara envis. Det är en av mina starkaste personlighetsdrag. Jag har hört att folk med denna egenskap har lättare att få till exempel ätstörningar. Jag vet inte, men det kan hända. När jag var liten så låg jag flera timmar i en snödriva ute på gården när vi kommit hem från butiken, för att jag inte fått ett Kinder-ägg när vi var och handlade. När jag gick i gymnasiet bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt. Så jag satt där i snödrivan igen. Brutal jämförelse men jag tror ändå det kan ligga något i det. Vad länge sedan jag ätit Kinder-ägg, förresten. 

Sociala medier får ju ofta massa skit för att bidra till kroppshets och så vidare. Precis som att det inte skulle ha funnits kroppshets innan sociala medier. Nu gick jag i högstadiet före Instagram och Facebook kom, men nog kan jag säga att jag hade kroppsångest och att det fanns kroppsideal då också. Och så är jag tillbaka vid sociala medier igen. Läser ni ens ännu? Jag pratar om kroppsideal i högstadiet. Smal skulle man vara, annars orkade inte killarna lyfta upp en och bära en på ryggen när man inte orkade gå själv. Mig fick dom inte lyfta. Som kvinna skulle man inte vara för lång. Inte för vältränad heller. Ingen visste vem Kim K var. Stora bröst var sexigt.

Sexigt. Sexig. Varför tycker jag det är ett så fult ord? Lite pinsamt nästan. Jag kan liksom inte säga till min sambo att han är sexig, typ oj vad du är sexig, så där att jag är seriöst. Fast jag tycker han är det. Om jag vill säga det måste jag säga oooh, you sexy thing, eller något annat med en oseriös röst. Okej, blev det här för intimt nu? Jag menade verkligen inte under en sexuell akt liksom, men bara när jag någon gång tycker han ser extra bra ut, t.ex. när han rakar sig.

Sexig behöver ju verkligen inte heller ha något med utseendet att göra. Att vara snäll och ödmjuk tycker jag är sexigt. Att visa att man bryr sig om någon, att man vill deras bästa, att man finns där och ställer upp för den andra, att erbjuda en kram eller närhet när man ser att den andra behöver det - det är sexigt. Att inte svara på meddelanden, att försöka göra den andra svartsjuk, att ignorera den andra, att vara frånvarande, att bara bry sig om sig själv - det är osexigt af. Ah, nu kom en Kinder-reklam på TV. Jag måste nog köpa ett Kinder-ägg idag.

Min mamma sa alltid till mig och mina systrar när vi var yngre, att huvudsaken är att vi hittar en man som är snäll. Det kommer till och med min kompis Nina ihåg. Så tydligen har min mamma sagt det till våra kompisar också. Har jag berättat det här i bloggen tidigare? Nå ja, jag vet inte, men jag kan säga det igen. Hon är klok min mamma. Hon är faktiskt den bästa mamman man kan ha. Nej, jag korrigerar, hon är den bästa mamman jag och mina syskon kan ha. Och hon lever som hon lär - min pappa är också bäst.

Det är något jag är så otroligt tacksam över. Att jag har haft den lyckan att ha en trygg uppväxt och en så fin familj. Jag är så mycket medveten om att alla inte har det. När jag var liten förstod jag inte varför man inte alltid fick gå och sova över till vissa kompisar på helgerna, varför vissa bara hade en närvarande förälder, varför inte alla i klassen åkte på läger och annat jag tyckte var världens roligaste. Det var många saker som var enklare när man var liten. Inte kanske bättre, men enklare.

Jag kunde ju hålla på med detta hela dagen, men nu måste jag nog sluta. Det blev ett flummigt inlägg detta, men det är ju inte hemskt överraskande heller när man bara låter tankarna sväva utan att fördjupa sig i eller styra tankarna desto mer.


När Linn Jung slutade blogga på Sevendays

Skrivet av Caroline Högnäs 11.08.2018 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

Hej,

Det pratas så ofta om det negativa med sociala medier - om hur det ger ångest, en förvrängd bild av verkligheten, hur det fokuseras allt för mycket på yta och utseende etc. Det pratas också om hur det ofta förekommer en negativ klang, mobbning och hat på olika SoMe-kanaler och jag har själv berört ämnet här. Det ligger ju förstås tyvärr en sanning i det. Men faktum är ju bara, att hur mycket vi än klagar och ojar oss över den negativa atmosfären på sociala medier, så kommer det ju i alla fall inte att bli bättre om vi inte själva ändrar på det. 

Utan att dra ut på inledningen desto mer, så det som jag ville komma till var att idag vill jag lyfta fram några kvinnor (av många) i den finlandssvenska blogosfären, som jag tycker förtjänar lite extra creds. Jag är allt för dålig på att kommentera och ge feedback direkt på bloggar (jobbar på det!), så nu ägnar jag ett helt inlägg åt det här på min egna blogg i stället.

Under året har det ju startats flera poddar i svenskfinland, och Sandra och Michelles är en av dem. Dom två har ju sina egna företag sedan länge tillbaka, som redan det är häftigt, men jag tycker det är så kul att de ändå bara gör nya saker de drömmer om och tycker är roligt! Det verkar inte finnas något som stoppar dessa två. 

Sandra har också samarbetat med Julia, som också är en som gör mycket och gör det bra. Förutom att Julia sköter om oss bloggare på Sevendays och har egna företag så ordnade hon och Sandra alltså förra veckan en influencer-resa till Åland, som det skulle ha varit så roligt att åka med på. Jag tycker verkligen det är så roligt att någon faktiskt tar tag i och ordnar dessa typer av evenemang!

Sen har vi Karolina och Daniela -en till duo som har startat en podcast i år. Enligt dem själva tvekade de först att starta en podd för att alla har ju en podd nu för tiden. Jag är glad att dom ändå gjorde det. Länge sedan någon med så bra åsikter satt och spelade in när dom pratade. Finns det förresten någon podd med bättre jingel (heter det förresten så, musiken som spelas före och under poddavsnitten)?

Några andra som jag vill lyfta fram är Helena Malm, som i gruppen Finlandssvenska bloggare på facebook delar med sig om sina historier, mycket från förr i tiden. Det är alltid lika intressant att läsa hennes texter! En sak är säker, jag skall också blogga när jag är i hennes ålder! En annan bloggare som jag fått upp ögonen för genom facebook är Leena Sahlström, som bloggar om sitt liv med cancerdiagnos. Hon är en så otroligt stark kvinna som verkligen förmedlar budskapet om att det alltid finns hopp! Så vill jag ännu ge en eloge till Ida - en otroligt driven person som för andra året i rad ordnade Jakobsdagar med bravur! Jag har aldrig sett så bra feelis i Jeppis, som det var under Tungevaag & Raaban konsterten - wow säger jag bara! 

Men det här inläggets rubrik då?

Ja, min rubrik var ju inte helt en clickbait. För till sist har vi då Linn och Anna. Att säga upp sig från sina jobb och verkligen satsa på något man tror på och vill göra, ja det är ju inte alla som gör det. Där krävs det förutom vilja och driv också rejält med mod. Men så häftigt, och det skall bli kul att följa med dem och deras nya företag. Det tråkiga med Bertills & Jung är ju dock att två bra bloggare också slutade på denna bloggportal. Men för att se det positiva i det, så här kan det gå när Linn Jung slutar blogga på Sevendays:

lista

skärmdump från sevendays interna grupp på facebook.

Jag skall vara helt ärlig. Jag tvekade innan jag skulle skicka in min ansökan om att få börja blogga på Sevendays - jag tveckade mycket och länge. Inte föra att jag inte skulle vilja starta en blogg, utan mer för att jag inte visste om det var helt min grej. Nej, jag skall vara helt ärlig. Mest undrade jag nog vad andra kommer att tänka. Typ lite men gumman, du är 10 år efter, att starta en blogg 2018 är ingen idé. Tror du dessutom att någon är intresserad av att veta vad du gör eller tänker?

Men obviously är ni. Och det är jättekul! 

Så ja, den sista jag vill ge lite creds till idag är mig själv - som vågade skicka in en bloggansökning till Sevendays och som kan producera (några i alla fall) inlägg som ni gärna läser.

Oh, jag kommer bara på fler och fler som jag skulle vilja hylla i inlägget, men måste nog sluta här. Det får bli en annan gång.

Och jag ber om ursäkt för ett väldigt råddigt inlägg. Men så blev det idag, heh.

 


Därför använder jag inte Natural Cycles

Skrivet av Caroline Högnäs 02.08.2018 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

Hejsan,

Ett ständigt återkommande samtalsämne, både inom mina kompisgäng och bloggvärlden, är preventivmedel. Jag har också skrivit om det tidigare på bloggen, t.ex. här. Nästan alltid när jag diskuterar detta ämne med någon, så kommer vi in på det som jag tänkte ta upp i dagens inlägg, nämligen Natural Cycles. Innan jag börjar skriva något så vill jag poängtera att alla är olika, alla skall göra det som känns bäst för en själv och alla skall ta ansvar över sin egen kropp. Detta är alltså endast egna erfarenheter och åsikter.

Om någon mot förmodan inte hört om Natural Cycles, så är det så här kort förklarat en certifierad preventivmetod, där kvinnan med hjälp av en termometer mäter kroppstemperaturen varje morgon. Sedan sätter hon in temperaturen i en app, som säger om man kan ha oskyddat sex eller inte. Låter ju bra va?

Hmm. Jag kan börja med att erkänna att jag faktiskt har bytt åsikts-sida i denna fråga. I början ville jag så gärna tro att det här kunde fungera, eftersom jag inte heller flaggar för hormonella preventivmedel och ville sluta med dem. Så jag läste på, hörde massor med bra om metoden från influencers som var sponsrade av företaget, och intalade mig att det nog kan fungera som preventivmetod. Jag tycker fortfarande det skulle vara helt fantastiskt om det skulle göra det. Men tror jag det helt ärligt? Njae.

För det första så tycker jag att det är missvisande att kalla detta ett preventivmedel, då den egentligen bara talar om när man skall använda ett annat preventivmedel; kondom. Jag anser därför att Natural Cycles i princip är det samma som säkra perioder, dvs. att man skyddar sig eller inte har sex alls kring ägglossning. Så det kan väl fungera en tid, men det är kanske inte något jag skulle rekommendera som preventivmetod.

Nej, men vad pratar du om nu? Appen visar ju exakt när du har ägglossning och kan bli gravid?

Fast gör den? För att Natural Cycles skall fungera helt säkert, så måste man mäta temperaturen varje morgon, vid exakt samma tidpunkt, på exakt samma sätt. Man skall inte vara stressad, inte sjuk, inte glömsk eller trött. För då kan det visa fel och man kan bli gravid. Och hur lätt är det sedan för företaget att hävda att dom som har blivit gravida inte har gjort det tillräckligt ordentligt? Att det är personen som mäter det är fel på, inte appen/metoden.

Såklart är jag medveten om att ingen preventivmetod är 100 % säker. Men skillnaden med att ta ett p-piller t.ex. är att du tar ett piller - du har gjort vad du skall. Du har glömt ett p-piller - du har inte gjort vad du skall och du är inte skyddad. Med Natural Cycles kan du ha tagit tempen, men du kanske har gjort det på fel sätt eller vid fel tidpunkt eller sinnesstånd - du har alltså gjort vad du (tror) du skall, men du är kanske ändå inte skyddad. Så här förenklat.

Däremot tycker jag det är bra för en kvinna att följa med sin menscykel och lära känna sin kropp och olika signaler på det sättet. Men jag tycker inte det är en preventivmetod att rekommendera om en graviditet inte alls är tänkbar i ens livssituation, ännu mindre för sådana som kanske har flera partners, NC skyddar ju inte heller mot könssjukdomar. För sådana par som är i ett sådant skede i sitt förhållande, där en graviditet vore helt möjlig och där kvinnan har exakta rutiner, kan ju detta absolut fungera.
Jag gav själv denna metod en chans. Enligt den hade jag ägglossning tre gånger och appen menade att den hade hittat min menscykel. Jag kanske till och med skulle ha trott på det, men den lilla detaljen att jag inte hade någon mens eller ägglossning över huvudtaget under dessa månader gjorde ju att det inte kändes helt trovärdigt. Jag tappade helt enkelt förtroendet för denna preventivmetod.

Och ännu på tal om kondomer. De underskattade kondomerna. Som är riktigt bra på många (de flesta) sätt. De som säger att det förstör hela sexet har mycket att lära. Sex är nämligen så mycket mer än in och ut och sprut.

Safe sex är sexigt. ♥

Nu vill jag höra, håller du med mig eller tycker du jag har helt fel? Har du använt/använder du Natural Cycles och fungerar det för dig? Jag vill gärna veta!

 

 


När en kommentar är mer än en kommentar

Skrivet av Caroline Högnäs 03.07.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Hejsan, 

Jag har ju tidigare nämnt här i bloggen att jag är en riktig poddnörd. Jag går ofta med en podd i öronen på väg till och från jobbet, i butiken och när jag springer osv osv.

Igår lyssnade jag på Daniela och Karolinas senaste poddavsnitt, som handlar om kroppskomplex. Jag  tycker först och främst att de lyckades med det som dom lovade redan när de introducerade avsnittet, "vi skall prata om det på ett sätt som ingen annan har gjort". Det var ett mycket ärligt och intressant avsnitt.

För finns det något tråkigare än när poddare bara radar klyshor på klyshor? Såklart kan klyshor ha bra poänger, jag menar, dom har ju blivit klyshor av en orsak. Men när poddare bara säger saker som låter bra och som är enligt regelboken, fraser som man har hört så mycket att man kan dem utantill om någon väcker en mitt i natten, så då är det ingen vits att göra ett poddavsnitt av det.

Nå väl, tillbaka till saken. Jag kände igen mig i så mycket som Daniela och Karolina sa. Och en sak som fastnade lite extra var det där med att få kommentarer som sårar. För det är nog en sak som många inte tänker på, att en kommentar man slänger ur sig faktiskt kan ha allvarliga konsekvenser. 

Jag kommer ännu ihåg dem. Det var hösten 2009. 

En kille som jag tyckte om var sur på mig. Han kallar mig ful bitch.

Några dagar senare skulle jag på hälsogranskning. Jag spelade fotboll, tränade flera gånger i veckan och brydde mig egentligen noll i vad jag vägde under denna tid. Jag hade säkert inte ställt mig på en våg på ett år. När jag stiger på vågen i mottagningsrummet kommenterar hälsovårdaren "oj, man skulle inte tro att du väger så mycket... Nå men, du har säkert mycket muskler".

Följande morgon steg jag på vågen hemma, och följande, och följande, och följande. Jag sket i om det var muskler eller fett, siffran skulle ner. Och det gjorde den förvisso, men på ett väldigt osunt sätt.

Nu skyller jag inte något på någon, absolut inte. Jag är helt säker att hälsovårdaren inte menade något illa, men hon uttryckte sig väldigt klumpigt till en 16-årig tjej. Min poäng är snarare den, att man verkligen borde tänka efter två gånger vad man slänger ur sig åt någon annan, vare sig det är face to face eller bakom en skärm. För det är inte så lätt att ta tillbaka dom när dom en gång är sagda. Tyvärr är det ju också så, att elaka kommentarer har blivit allt mer vanliga sedan Instagram och andra sociala medier kom, nästan som något som hör till lite.

Samtidigt som jag skriver detta går jag in på Instagram. En finsk influencer har färgat sitt hår från mörkt till ljust och frågar med en halvkroppsbild sina följare vad dom tycker om håret. Den första kommentaren hon har fått är oj, jag tycker du har fått så feta lår. 

Ett annat exempel som är väldigt aktuellt just nu, i och med fotbolls VM, är fallet Jimmy Durmaz. För er som har missat det, handlar det alltså om en fotbollsspelare med utlänsk bakgrund i det svenska landslaget. I matchen mellan Tyskland och Sverige, tacklade Durmaz en tysk spelare i matchens sista minut, då ställningen ännu var 1-1, vilket ledde till att Tyskland gjorde mål och vann matchen. Durmaz fick sedan motta rasistiska, hatiska och hotfulla kommentarer på Instagram om att han inte hör hemma i Sverige, att han borde dö och att han är en terroristjävel, bland annat. Det här ledde till manifestationer, massor med offentliga uttalanden från både fotbollsmänniskor och andra kända personer och hashtaggen #backadurmaz. För att vissa inte kan bete sig online.

Så vad vill jag riktigt säga med detta? Jo, oavsett om en kommentar kommer ansikte-mot-ansikte eller via sociala medier, till klasskamraten eller till en person med 100k följare på Instagram, så kan det få konsekvenser som blir större och allvarligare än man tror. 

Så tänk bara efter. Ibland är det faktiskt bara bättre att vara tyst.