Header 4

Hälsa ur ett socialt, psykiskt och fysiskt perspektiv

Skrivet av Caroline Högnäs 16.06.2019 | 1 kommentar(er)

I mitt förra inlägg efterlyste jag inläggsidéer inom ämnet hälsa, eftersom det är hälso-temavecka på Sevendays. Jag fick några förslag (tack för dem!) och tänkte börja med att idag skriva om hur jag reflekterar kring min hälsa ur en fysisk, psykisk och social vinkel. Senare kommer det även att komma ett inlägg om träning och lite om hur jag själv tänker kring fördelningen mellan träning och vila.

Men nu till dagens ämne: hur reflekterar jag kring min hälsa ur ett fysiskt, psykiskt och socialt perspektiv?

Först och främst kan jag ju börja med att konstatera att det är otroligt intressant hur mycket dessa tre bitar påverkar varandra och hur viktiga de alla är för vårt allmänna välmående. Ofta glöms kanske den sociala biten lite bort när man talar om hälsa, och många tänker kanske hälsa som att må bra (psykiskt perspektiv) och vara frisk (fysiskt perspektiv), trots att den sociala biten är minst lika viktig och alla tre bitar mer eller mindre påverkar varandra på olika sätt. 

När det kommer till den sociala hälsan så är det kanske den delen där jag upplever att jag har haft minst ohälsa hittills under mitt liv. Så vi kan ju börja där.

Jag har växt upp i en trygg familj och har alltid haft en bra relation till mina föräldrar och till mina syskon. Ja, till och med väldigt bra. Också när jag går längre ut från släktträdet har relationerna hållits goda. Idag har jag även ett välfungerande parförhållande och en partner jag älskar, blir älskad av och känner mig trygg med. Också den nya familj jag har kommit in i via honom trivs jag med och har en bra relation till. Och jag vet så väl att allt detta inte alls är självklart.

Jag har också alltid haft den turen att ha vänner - också bra sådana. Redan från att jag var riktigt liten, kanske 4-5 år hade jag min bästa kompis Nina vid min sida. Under alla dessa vi varit vänner så tror jag vi har grälat kanske 1 gång. Om ens det? I lågstadiet var vi det bästisparet som "satt ihop" när det skulle delas lag på gymnastiken, som kunde varandras föräldrars telefonnummer, som hittade på dumma saker men alltid delade på ansvaret för konsekvenserna. Varför jag berättar det här är för att jag är säker på att min vänskapsrelation till Nina har varit jätteviktig för min hälsa under min barn- och ungdom. Jag tror även den relationen har hjälpt mig att undvika dåliga vänner under tonåren och också gjort mig till en bättre vän senare i livet. 

Trots att vänner har kommit och gått under åren, det har varit drama och det har varit tjafs, så har jag alltid haft några nära vänner och aldrig behövt känna mig ensam på den fronten. Trots att avståndet till vissa vänner har varit (och nu också är) geografiskt långt, så vet jag att de är bara ett telefonsamtal borta. Jag är så tacksam både för de äldre vänskapsrelationerna jag har, samt för att jag har fått lära känna flera nya människor och skapat nya vänskapsband också nu när jag blivit äldre. SF Brollop f

Den sociala hälsan och relationerna man har till människorna i ens omgivning tror jag påverkar väldigt mycket den psykiska hälsan, både direkt och indirekt. Att jag har folk omkring mig som får mig att känna mig trygg, älskad och accepterad kan säkerligen minska på min oro, stress och ångest och således bidra till en bättre psykisk hälsa för mig. 

Jag upplever att jag idag mår bra också på ett psykiskt plan. Med att må bra på ett psykiskt plan menar jag att jag överlag har bra självförtroende och självkänsla, jag känner att jag har en balans mellan jobb och fritid, känner glädje i vardagen - och jag har överlag en positiv inställning till livet.

Jag tycker inte att psykisk hälsa behöver betyda att man aldrig har ångest, stress eller känner sig nedstämd, utan mera kanske att man accepterar och kan hantera också de känslorna när de kommer. Och att man kan skilja på tillfälliga och bestående negativa känslor. För jag vet att det kommer perioder i livet då allt känns skit och jobbigt, själv hade jag en sådan senast under vintern. Men att vara medveten om att de inte är bestående tror jag är viktigt för den allmänna psykiska hälsan, i alla fall för mig. 

Men min psykiska hälsa har inte alltid varit bra och jag har även upplevt psykisk ohälsa. Trots att jag aldrig direkt har fått en diagnos, så har jag levt med ätstörningar och tillhörande hjärnspöken mer eller mindre under flera år. Under de jobbigaste perioderna kände jag mig väldigt misslyckad och otillräcklig. Det gick otroligt mycket tid och energi till att tänka på mat och jag kände mig så olycklig för om jag någon gång skall kunna känna mig normal igen. Ätstörningarna påverkade även sömnen, eftersom det var svårt att sova när jag var hungrig, vilket gjorde mig trött och energilös i vardagen. Att jag tränade som en galning gjorde inte heller situationen enklare.

Under denna tid blev jag också mera inåtvänd, orkade inte umgås lika mycket med vänner och vissa vänner orkade därför heller inte hålla kontakten med mig. Jag vet inte om jag kan beskylla dem för det, men här märkte jag i alla fall väldigt tydligt vem som på riktigt var mina goda vänner. Alina var en vän som var så enormt stöd för mig under denna period, och utan henne och mamma hade jag knappast klarat mig ur det så smärtfritt som jag till slut gjorde. Och här kommer vi igen tillbaka till det hur de sociala relationerna också påverkar den psykiska hälsan - och vice versa.

Minns denna bild så bra. Var sur för att mina lår såg så tjocka ut. Bevisar verkligen hur snedvriden bild jag hade på min egen kropp.
Foto: Apirat Nomnavi
IMG 9386

Förutom att ätstörningarna har påverkat min psykiska hälsa, så har det även påverkat min fysiska hälsa. Till exempel att min naturliga mens slutade och inte ville komma tillbaka så enkelt var en smäll jag fick ta när kroppen inte fick tillräckligt med energi. Detta har i sin tur även påverkat mig psykiskt efteråt och skapat oro för att till exempel aldrig kunna få barn.

Men överlag skulle jag dock säga att jag har haft, och har, en god fysisk hälsa. Förutom att jag under de senaste åren har haft en del mindre skavanker som problem med mensen och hormoner, cellförändringar, migrän och en mage som är otroligt känslig och har ställt till diverse problem, läkarbesök och besvärliga situationer, så har jag inget som fysiskt hindrar mig från ett normalt liv. Det är något jag är enormt tacksam över varje dag. 

En sak som jag märker redan när jag till exempel har en längre förkylning, huvudvärk eller magont, är hur mycket sämre jag mår också psykiskt då (här igen ett tydligt exempel på hur den fysiska hälsan påverkar den psykiska enormt mycket). Dels det att jag inte kan träna och röra på mig som jag skulle vilja, och inte får energi från det. Men också på grund av att jag har en tendens att (ofta lite för) snabbt oroa mig för saker och olika fysiska symptom som avviker från det normala kan snabbt skapa oro och stresskänslor för mig. 

Min fysiska hälsa försöker jag upprätthålla dels genom att röra på mig i vardagen och träna. Det känns extra viktigt för mig i och med att jag har ett jobb där jag är väldigt stillasittande. Jag försöker också hitta en balans i kosten; det vill säga äta bra och hälsosam mat, men på den nivån att det inte skall påverka min psykiska eller sociala hälsa negativt.

För åter igen: de hänger så mycket ihop och är alla så viktiga för vårt allmänna välmående.LISS intervju 4

 Hur tänker du kring hälsa och de olika perspektiven på hälsa? Är något viktigare än det andra?


Mensdagen jag missade

Skrivet av Caroline Högnäs 31.05.2019

Tidigare i veckan firades den internationella mensdagen. Jag förstår att ni som läst min blogg en tid blev besvikna att jag, mensbloggaren själv, inte uppmärksammade det här på bloggen. Men eftersom jag helt enkelt inte hann få upp något inlägg då, så kommer det nu i stället. 

För er som inte har någon aning om varför jag kallar mig själv mensbloggaren, så är det för att jag tidigare skrivit en del om just detta ämne. Jag har bland annat delat med mig av hur det är att lida av ofrivilligt utebliven mens. Jag har också skrivit om när jag efter 10 år fick min naturliga mens tillbaka och hur mitt liv och min kropp ändrades efter att jag fått den tillbaka. Ingen av er blir därför säkert förvånad när jag nu påstår att jag gärna är med och bidrar till att göra mens mindre tabubelagt.

Att minska tabun kring mens är också en del av tanken med en internationell mensdag. Förutom det så vill man med denna dag också uppmärksamma de utmaningar och problem som mens orsakar för kvinnor runt om i världen. För oss i Finland och andra utvecklade länder så är dessa problem inte så stora, när man sätter perspektiv på det. Ja visst kan det väl kännas lite jobbigt när mensen skall komma just då man är på väg på semester, eller när man skulle vilja sexa till det med sin dejt, eller när man tillsammans med sina vänner skall ut till sommarstugan som saknar rinnande vatten. 

Men vi kan köpa mensskydd i butiken eller bensinstationen. Vi klagar kanske lite över att mensskydd ens kostar - varför skall vi betala för något som vi inte köper frivilligt? Men vi har ändå tillgång till dem. Det har inte alla.

Vi har också tillgång till toaletter och rent vatten. Vi klagar kanske lite när det inte fanns en papperskorg i toaletten - vart har dom tänkt att man skall slänga sin använda tampong? Men vi har ändå tillgång till en toalett. Det har inte alla.

Vi kan prata öppet om mens. Vi klagar kanske lite att det ännu kan kännas lite äckligt med mens, speciellt bland det manliga könet - hur kan man tycka att världens naturligaste sak är äckligt? Men vi kan ändå prata om det och blir inte utstötta om vi gör det. Det kan inte alla.

Vi kan gå till en gynekolog om det är något som är fel. Vi klagar kanske lite på att det bara fanns lediga tider till den manliga gynekologen - varför är det alltid så lång väntetid till favoritgynekologen? Men vi får sällan infektioner p.g.a dåliga hygieniska förhållanden och om det är något som är fel så har vi någonstans att gå och hjälp att få. Det har inte alla.

Vi kan också gå i skola, få de jobb vi vill och utöva de sporter vi vill - fast vi har mens. Det kan faktiskt inte alla, än idag. 2019. Det tycker jag ändå är bra att påminna sig själv om. Som med så mycket annat, så har vi det ändå ganska jävligt bra.

mensdagenBild: Pixabay.


Om utseende, smink och annat ytligt

Skrivet av Caroline Högnäs 09.05.2019 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Det har skrivits om smink, skönhet och kvinnors strävan efter att vara vackra i den finlandssvenska bloggvärlden. Peppe Öhman tar i sitt inlägg måste alla kvinnor vara vackra upp hur det ställs krav på kvinnors utseende, eftersom utseende är något som kommenteras och premieras. Daniela skriver i sitt inlägg inte den tjejen om hur hon inte är den som orkar eller vill sätta så mycket tid och energi på sitt utseende.

Jag tycker att det här är ett väldigt intressant ämne tänkte jag spinna vidare på ämnet och reflektera kring hur jag själv ser på smink, utseendefixering och strävan efter att vara vacker. Jag vill inte på något sätt förminska problematiken kring pressen på kvinnors utseende, men jag vill lyfta fram ett kanske lite annat perspektiv på detta.

Först kan jag ju börja med att konstatera att jag nog i många fall bryr mig om mitt utseende, det gör jag. Men det är inget jag sätter massor med tid och energi på. Jag har aldrig testat microblading, spraytan, fillers, lösnaglar (de skulle sitta kvar högst en halv dag) eller något annat som känns mera avancerat. Jag har under perioder i mitt liv haft både löshår och lösögonfransar - men den biten där jag satsar mest på mitt utseende är nog genom smink.Smink 2

Jag har sminkat mig sedan högstadiet. När jag började sminka mig som yngre tonåring tänkte jag nog inte ens så mycket på varför jag sminkade mig, utan gjorde väl det mest för att jag kände mig lite mer vuxen när jag hade smink. Och så gjorde ju alla andra det (högstadiefilosofi: gör som alla andra så blir det bra). Men jag var inte speciellt intresserad av smink på den här tiden, och min dagliga rutin bestod av mascara och rouge, typ.

Sedan det har mitt intresse för smink/skönhet växt, och idag är smink en del av min vardag. Trots det, så är jag verkligen inte den som alltid går omkring tiptop fixad, det vet nog de flesta som känner mig. Jag brukar säga att jag har tre sminkpersonligheter:

Den fösta är osminkade jag. Jag går ofta och gärna omkring osminkad när jag är hemma, på gymmet eller till exempel skall in till stan på något ärende, eller och träffa vänner.Smink

Den andra är jobbsminkade jag. En vanlig vardag sätter jag kanske 5-10 minuter på smink, som består av foundation, concealer, mascara och ögonbrynspenna. Jag har ett sådant jobb, dit jag sminkar mig varje dag. Ingen har förstås tvingat mig att göra det (och de facto har vi ett väligt ”ledigt” kontor), men när jag går till jobbet så har jag alltså oftast både lite smink och andra kläder än jag har hemma. Det passar sig liksom inte att komma in i mina rosa mjuksibyxor och smutsigt hår varje dag om vi säger som så. 

Den tredje är festsminkade jag. För när det är någon fest, hör ni; då går jag all in med primer, foundation, puder, rouge, solpuder, contour, ögonskuggor i olika nyanser, ögonbryn, läppstift, setting spray osv. Jag tycker verkligen att det är så roligt att sminka mig och ifall vi är på väg någonstans en lördagkväll till exempel, kan jag på morgonen utbrista åt Henkka: jess, idag får jag sminka mig! Helt enkelt för att jag tycker det är roligt. Lite som en form av konst. Jag tycker till och med att det är så kul med smink att jag förutom att sminka mig själv också ofta har sminkat mina vänner och systrar, typ innan någon fest. Mitt största, roligaste och mest nervösa sminkuppdrag hade jag förra sommaren då jag fick sminka min kompis Sandra på hennes bröllop.SF Brollop k

Förutom att jag tycker det är kul med smink, så får smink mig vid många tillfällen att känna mig snyggare. Det tänker jag inte på något sätt förneka. Men absolut inte alltid. Har jag bestämt att jag har en dålig utseendedag (d.v.s. en dag då jag känner mig ful och fel) så kan inget smink eller inga lösögonfransar i världen rädda det. Jag kan liksom känna mig snyggast i världen osminkad och jag kan känna mig fulast i världen med den grymmaste festsminkningen.

En sak som har påverkat mitt sminkande ganska mycket den senaste tiden är min problemhy. Jag kan ärligt säga att jag gärna skulle skippa t.ex. foundation och concealer i min vardagliga sminkrutin, om min hy skulle vara bra. Men när den inte är det, så känns det faktiskt bra att kunna ta till lite smink för att dölja det värsta. Och det tänker jag inte ha dåligt samvete över att jag tycker.

För det må vara fucked up med alla skönhetsideal och ständiga strävan efter att vara vacker och få bekräftelse och allt det. Men det som är minst lika fucked up är när vi (speciellt kvinnor) börjar sätta pekpinnar åt varandra om hur vi skall och inte skall göra med eller tänka om våra utseenden. Jag har ju ofta den tråkiga var och en med sitt-attityder till olika fenomen, men när det kommer till utseende så har jag det rakt igenom.

För vad någon annan vill göra med sitt utseende tycker jag helt enkelt inte någon annan behöver bry sig om. Det är ingenting som direkt påverkar någon annan. Smink, tatueringar, hårfärg, smycken och kläder vi bär är något av de få saker vi kan påverka på vår egen kropp och vårt eget utseende. Det är något vi själva kan kontrollera och bestämma över och då tycker jag helt enkelt inte att någon annan har rätt att kommentera vad någon annan borde, eller inte borde, göra med sitt utseende.

Jag tycker liksom inte att man på något sätt skall behöva känna sig sämre för att man sminkar sig, är intresserad av skönhet eller sätter ner mycket tid och pengar på diverse skönhetsbehandlingar. Jag måste erkänna att jag blev smått provocerad av att bläddra i kommentarsfältet på Peppes inlägg. Det var många som hade varit snabba med att kommentera att de minsann inte sminkar sig eller bryr sig om sitt utseende (vilket det i sig inte är något fel med alls!). Men lite som att man på något sätt skulle vara lite bättre om man inte sminkar sig och vågar stå emot samhällets påtryckningar om att vi borde sminka oss för att bli bekräftade.

Jag tycker heller inte att smink direkt skall associeras till ytlighet/och eller osäkerhet. Många, kanske speciellt kanske den äldre generationen, är ofta snabba med att direkt dra paralleller mellan mycker smink och osäkerhet. Ojoj, hon måste ha dåligt självkänsla när hon har så där mycket smink på sig. Eh nä? Hur mycket eller lite smink någon bär, kan kanske, men behöver inte alls säga något om personens självkänsla. 5E6A98AF 7004 4D99 B5AA 3B4BF26CD69A

Jag vill avsluta med att poängtera att samtidigt som jag tycker att det här är ett väldigt intressant ämne som på många sätt nog är problematiskt, så blir jag lite smått ledsen när jag analyserar allt det här. För som jag lite var in på redan, så känns det här långt som ett fenomen där vi kvinnor ställer oss på olika sidor. Män skiter i smink och lösnaglar. Det gör de. De bryr sig inte om vad du har för märke på din foundation och de lägger troligtvis inte märke till vem som har mest glow på festen (de tror troligtvis att den personen är mest svettig). Så jag tror faktiskt det ganska långt är vi kvinnor som har åsikter om vår eget och andras skönhetsrutiner och sminkande och –inte sminkande. Och det sista vi kvinnor behöver är något som vi trycker ner varandra med.

Så låt bara den som vill sminka sig göra det, och respektera också att vissa låter bli.

 


Handlar strävan efter perfektion bara om yta?

Skrivet av Caroline Högnäs 07.03.2019

Kategorier:

Det har varit en del snack om sociala medier den senaste tiden. Och jag tänkte lägga mig i den diskussionen, för idag är jag lite trött på allt som heter sociala medier. 

Och förrän någon av er börjar skriva en kommentar där ni tänker påminna mig om att jag ju faktiskt själv frivilligt håller på med sociala medier, så vill jag bara säga: jag vet. Och för det mesta gillar jag det. Men idag - not so much. Och jag skall försöka förklara varför, men jag varnar redan nu att det kan bli flummigt, eftersom jag inte ens är helt ett med mina egna tankar kring detta ämne. 

När jag säger att jag är trött på sociala medier så tänker nog de flesta av er säkert att det är ytligheten i sociala medier som gör mig irriterad. För det är ju faktiskt oftast det som målas upp som det negativa med sociala medier, och nu tänker jag främst på t.ex. Instagram: hur det ger en skev bild av verkligheten att ständigt omges av bilder på de snyggaste kläderna, vassaste kindbenen, dyraste väskorna, muskulösaste pojkvännerna, turkosaste vattnen, färskaste blommorna i stilrenaste hemmen, mest vältränade rumporna, och så vidare. Och jag håller absolut med om att det finns för mycket för polerat och oäkta på sociala medier, men jag tror faktiskt inte att det är den enda bidragande orsaken till perfektionshets och det är inte det som fick mig att skriva detta inlägg.

För det som jag idag är trött på är faktiskt inte alla skönhets- och livsstilsideal utan snarare alla ideal om hur man bör och inte bör vara - på ett personlighetsmässigt och mentalt plan. 

Och ni bara: eeeh vad pratar hon nu om? Jag skall försöka förklara. Om jag frågar dig: har sociala medier någon gång fått dig att känna att du borde se ut eller leva på ett visst sätt? De flesta lär svara ja. Men om jag då frågar dig: har sociala medier någon gång fått dig att känna att du borde vara, tänka eller tycka på ett visst sätt? Jag vet ju inte, men jag tror att det är fler än jag som skulle svara ja också på den frågan. Och då är jag inte ens mamma.

Man skall vara driven, ha mål, jobba hårt, tycka om det man gör, ha en klar åsikt, helst lite avvikande från alla andras. Man skall vara stark, tro på sig själv, utan att framstå som egoistisk. Man skall hitta sin grej, det man brinner för, följa sina drömmar, leva i nuet. Man skall ha koll på saker, uttrycka sig faktabaserat, vara engagerad. Vara källkritisk. Men man skall också visa verkligheten, vara jordnära, mänsklig, relatable. Ha humor. Klaga lite, men inte för mycket. Visa sina brister, vara äkta, 100 % sig själv, och absolut inte tänka att man borde vara, tänka eller tycka på något annat sätt än vad man gör. 

IMG 2542

Och trots att många av de egenskaper jag just räknade upp är fina och på alla sätt positiva egenskaper, så är jag säker på att också detta kan skapa press och stress för många. För precis som det på t.ex. Instagram kan handla om att visa upp perfektion på ett ytligt plan, så kan det handla om att visa upp perfektion på ett mentalt plan genom att vara, tycka eller tänka på ett visst sätt, som anses beundransvärt. Missförstå mig inte. Jag menar inte att alla som visar upp sina personligheter på sociala medier låtsas vara något de inte är, eller är falska. Jag är ju själv också väldigt personlig ibland. Men jag menar mer att det också är lätt att välja att visa bara en del av sin personlighet, eller förstärka de delar som man själv tycker om eller vet att folk gillar. Och sedan att det då finns de som eftersträvar just de egenskaper som man får se hos en annan person. 

För så länge det handlar om sociala medier, så kommer vi att kunna forma hur vi vill uppfattas - medvetet eller omedvetet, vare sig det kommer till mer ytliga saker, eller hur vi framstår som personer. Vilket i båda fallen ofta inte speglar verkligheten till 100 %. 

Och det är nu jag skall försöka binda ihop säcken och komma fram till min poäng. Jag tror alltså inte att det är bara det ytliga i sociala medier som på något sätt får oss att sträva efter perfektion eller känna ångest. För jag är ganska säker på att om det bara skulle finnas fina bilder på stränder, dyra handväskor och underklädesmodeller så skulle intresset för sociala medier vara ganska litet. Men när det också finns så mycket annat där, bland annat personerna som är de mest drivna, omtänksamma, positiva, starka, ärliga, kloka, med bästa humorn och störst engagemang, så skapas en annan typ av strävan efter perfektion.  Ofta i kombination med det förstnämnda.

Men ja, precis som jag tycker att man inte skall visa bara det fina och det vackra, så tänker jag att man inte heller skall behöva sträva efter att vara beundransvärd och korrekt. Ständigt behöva tänka på hur man hur man är mest skön, politiskt korrekt och inspirerande. 

Ibland är det faktiskt bäst att inte alls tänka så mycket på vad alla andra tycker.


Som plan att inte ha en plan

Skrivet av Caroline Högnäs 09.01.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Jag är egentligen en planeringsmänniska.

Jag tycker om att ha mål och visioner och göra upp planer utgående från det. Fundera vad och hur jag skall göra och när jag skall göra det, för att det skall bli så enkelt och bra som möjligt att sedan komma fram till målet. Jag tycker på många sätt det är skönt att ha en färdig plan att följa och jag tycker det känns tryggt att ha saker och ting planerade på förhand trots att jag är fullt medveten om att jag kan behöva ändra på planerna.

Jag är inte den typiska carpe diem-typen. Inte mycket rum för spontanitet och inga enkelbiljetter till andra sidan världen. När jag tänker på något av det mest spontana jag gjort i mitt liv så är det första jag tänker på typ sommaren 2016 när jag och några kompisar var på vår sommarstuga och jag och Alina mitt i natten kom på att vi skulle beställa en taxi och åka in till stan för att hämta mat från Korv Görans. Living life as if there is no tommorow, som ni ser. (och nu har jag antagligen fått mig själv att framstå som världens tråkigaste person också. Men om ni frågar min pojkvän eller min mamma, så är jag nog faktiskt ganska rolig).

Nyår brukar vara en sådan tidpunkt då planeringsmänniskan i mig mår som allra bäst, inte minst när det kommer till träningen. Att få skriva in datum för lopp eller andra träningsmål och sedan göra en träningsplan att följa fram tills dess känns allt som oftast fantastiskt roligt. Men inte i år. Det lockar inte alls. Inte nu. Inte ens fast jag försöker. Inte ens fast jag fick ett erbjudande om att komma med och springa ett lopp i juni.

Jag är ganska (läs: väldigt) säker på att jag i något skede kommer att få feeling och boka in något lopp (kanske det i juni) eller sätta upp några andra mer konkreta träningsmål och sedan sätta mig ner med en kaffekopp i handen göra en plan att följa för att kunna nå de målen. Men inte nu. Nu är min plan att inte ha några planer. 

Och det känns riktigt skönt.

Caroline 5


Lucka 5: tankar om vikt och träning

Skrivet av Caroline Högnäs 05.12.2018

julkalender 5

Dagens lucka handlar om vikt. Mer exakt om kroppsvikt - ett ständigt aktuellt och ofta väldigt känsligt ämne som används allt för mycket i fel sammanhang, till exempel för att mäta träningsresultat eller lycka.

Jag väger mig inte. Sist jag vägde mig så var ungefär ett år sedan, då jag var på en obligatorisk hälsogranskning till arbetshälsovården på mitt dåvarande jobb. Siffran på vågen var ungefär det som jag hade förväntat mig. Jag skulle eventuellt väga mig någon gång ibland ifall jag ägde en våg, men jag bryr mig helt enkelt för lite om siffran på vågen för att jag skall gå och köpa en. Men så har det inte alltid varit.

Jag har tidigare skrivit om det här i bloggen. Men under den period då jag var som mest viktfokuserad så vägde jag mig varje dag. Varje dag, det första jag gjorde på morgonen. Siffran som stod på vågen var väldigt viktig, och den kunde till stor del påverka både mitt humör och mitt beteende den dagen: en lägre siffra än dagen före var förstås något positivt, medan en högre siffra än dagen före innebar en striktare dag i mat- och träningsväg.

Jag behöver knappast säga att jag är väldigt glad över att det här var och att jag idag vet att siffran på vågen inte kommer att påverka hur jag ser på mig själv eller hur jag mår psykiskt. Däremot att inte bry sig om siffran på vågen och att inte stå på vågen varje dag, påverkar väldigt mycket hur jag mår psykisktPositivt, förstås. För av erfarenhet så kommer vågen att skapa mer ångest än vad den är till nytta och att väga sig är något jag ännu idag till viss del ännu förknippar med hetsträning. Att träna för att få siffran på vågen ändra, inte för att må bra. 

Vågen är heller inte ett speciellt bra verktyg för att mäta resultat av träning. Den är riktigt dålig rent ut sagt. Ett vanligt fenomen, speciellt bland normalviktiga kvinnor (ja, väldigt generaliserat), är att man vill bygga muskler men samtidigt gå ner i vikt. För det första, så är det näst intill omöjlig ekvation, eftersom muskler väger så mycket mer än fett. Så ifall man ökar i muskelmassa, så kommer siffran på vågen i alla fall inte att gå ner, trots att man skulle tappa några kilon i fettvikt.

För det andra, så kan man ju fundera på varför man vill gå ner några kilon och hur den möjliga viktminskningen sist och slutligen kommer att påverka en. Knappast kommer det göra en lyckligare. Tänk som ett exempel ifall vågen skulle visa ens målvikt - och man skulle känna sig riktigt nöjd. Sedan skulle man få veta att vågen visade fel, och att det egentligen var fyra kilo mer man vägde. Skulle man fortfarande vara lika nöjd? Troligtvis inte, vilket är ganska fucked up. Nej, om man har som mål att bygga muskler så är spegeln/bilder ett bra mått, eller kanske måttband om man tycker om siffror.

Vågen kommer heller inte att berätta hur effektivt ett enskilt träningspass har varit. Viktökning/-sänkning direkt efter ett träningspass eller morgonen efter kan vara väldigt missvisande, då musklerna samlar vätska efter att man tränat dem, plus att t.ex. kroppens vätskebalans varierar. Så beroende på vilka muskler vi tränat, hur mycket vi svettats, hur mycket vi druckit, vad och hur mycket vi ätit och matens salthalt och så vidare, så kommer vågen att visa helt olika. Plus faktorer som menscykel och gjorda toalettbesök. Ett mycket bättre mått på hur bra träningspasset varit är att känna hur det känns. 

Jag vill ännu poängtera att jag inte är något praktexempel som alltid är nöjd med min kropp (fast det vore idealt) och aldrig känner att något kunde vara mera si eller så. Min poäng är bara att jag vet att det inte kommer att ändra fast vågen skulle visa 5 kg mer eller mindre. För den där siffran säger egentligen ingenting och vad den än visar så kommer jag troligtvis ändå att hitta någonting som skulle kunna vara mera si eller mera så. Och fast huvudsaken för mig är att känna att träningen är något som får mig att må bra, så tycker jag också om att kunna se konkret resultat och se hur kroppen utvecklas av träningen.

- Men jag behöver helt enkelt ingen våg till det längre. 


Från en före detta partyprinsessa

Skrivet av Caroline Högnäs 24.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Jag läste Ellens inlägg om hennes utmaning att vara utan alkohol i fyra månader.

Precis som hon skrev, så tänker folk säkert väldigt olika när dom hör en sådan där grej. För vissa kan det ju vara lika självklart att vara utan alkohol i fyra månader som det är att blinka. Medan någon kanske ser det som onödigt att sätta förbud åt sig på det sättet - man skall väl dricka om man vill.

Jag själv ser absolut inget negativt i att vara nykter en längre tid - och tycker att det är superbra att Ellen skriver så öppet om varför hon tagit beslutet. Jag känner också igen mig mycket i det som hon skriver. Jag har också varit en riktig partyprinsessa. Både under mitt sista år i gymnasiet, då jag fyllt 18, och mina tre första studieår på universitet var festandet en given del av mitt liv. Och jag kan också med handen på hjärtat säga att under dessa år fanns ingen fyra månaders nykterhetsperiod ens i mina tankar. Ångrar jag dessa år? Nej. Saknar jag det? Nej. 

IMG 2838

IMG 1168

 

Jag har egentligen aldrig tagit ett aktivt beslut att sluta festa, det har bara blivit så. Redan under mina två sista studieår så var jag den där tråkiga studeranden och vännen, som man alltid fick tjata på att få med på sitsarna - och som ibland skippade dem helt. På mitt utbyte så valde jag bort många fester, men i Madrid var det inget konstigt alls med att gå ut nykter - så där var det enkelt. Ingen reagerade ens. I Finland har vi tyvärr lite annan kultur och det är inte alltid accepterat och omtyckt att tacka nej till alkohol. Men jag har alltid varit bra att stå upp för mitt beslut att inte dricka. Trots att någon blivit sur. Om det är något man inte behöver göra så är det att dricka för någon annans skull. Fastän man inte är gravid.

Helt ärligt, en stor orsak till att jag dricker så sällan som jag gör nu för tiden, är att min livskvalitet försämras märkbart inte bara en, utan säkert 3 dagar efteråt. Sömnen lider, träningen lider, kosten lider = jag mår helt enkelt sämre psykiskt och fysiskt. Det är inte värt det. Förutom det, så är bakisångest något av det värsta jag vet - och något jag får oavsett vad jag har gjort eller inte gjort. Speciellt dom gångerna om det blivit lite för mycket. Det är inte värt det. Jag tror jag har festat vid 3 hela tillfällen hittills i år, och det räcker riktigt bra. 

Nu vill jag inte få detta att låta som att jag har gått och blivit nykterist och aldrig mer vill festa. För så är det inte heller. Jag tycker fortfarande det är kul att festa till det ibland. Och jag älskar ju rödvin och ibland vill jag dricka mer än ett glas av det. På samma kväll. Jag tycker det är kul att festa med mina vänner ibland - och jag gör fortfarande världens godaste sangria.

Dock är jag fast besluten om att gå ut, och nu nu menar jag ut som till en bar/krog, är något av det mest onödiga man kan göra om man är ett bra gäng på en bra förfest. Kvällen blir sällan bättre av det. Dyrt blir det också. Men på trevliga restauranger/uteserveringar/barer spenderar jag gärna en kväll då och då. 

Så nu vet ni det. 

Avslutar med en meme på mig själv, gjord av mig själv, antagligen någon söndag under åren 2012-2014.

IMG 7409


Störande x 5

Skrivet av Caroline Högnäs 22.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej,

Jag har ju tidigare på bloggen skrivit om störande gymbeteenden. De kan ni läsa om här och här.

Idag tänkte jag beröra lite samma ämne, men denna gång stannar jag utanför gymmet. Det vill säga; störande saker och beteenden på ett mer allmänt plan.

Tyckte detta ämne passade så bra så här måndagen till ära. Så, här kommer de:

 

Personer som kör mot rött

Alltså otroligt många bilister i Helsingfors prioriterar sin egen tid så mycket att dom tycker att det är helt okej att köra mot rött. Om någon blir påkörd på vägen är inte hela världen, bara dom hinner fram i tid. Nej men, det är på riktigt hemskt hur ofta bilister kör mot rött. Vägen där vi bor har varit ett enda trafikkaos under en längre tid, på grund av byggarbete, och jag förstår att folk blir irriterade av att allt står still i morgon- och eftermiddagstrafiken. Men här finns både skolor och daghem i närheten och jag kan inte förstå dem som susar iväg mot rött, trots att det står barn (och vuxna också för den delen) vid övergångsstället och har grön gubbe. Fy skäms på er.

 

Dåliga reklamer

Något av det värsta jag vet är riktigt dåliga tv-reklamer. Jag kan inte förstå vilket företag som betalar massor med pengar för att sända 15 sekunder av skräp - i marknadsföringssyfte ännu till. Internetcasino-reklamerna som kommer på Web-tv-kanalerna är nog värst. En annan som jag blundar när jag ser, som kommer på vanlig tv, är reklamen för diskmaskinstvättmedel, då en mamma säger till sin kanske 6-åriga son: unohdit tämän huoneeseesi, joten voit myös pestää sen och håller i en stor ugnsform som är helt smutsig. Alltså, vilken 6-årig pojke har en smutsig lasagneform i sitt rum? Och vilken mamma ber honom diska den? Och varför skulle jag vilja köpa deras diskmaskinstvättmedel när jag har sett denna? Vem kom på denna reklam? 

 

Folk som inte städar wc:n efter sitt besök

Alltså jag vet inte hur jag skall skall beskriva detta, så att det ändå hålls rumsrent. Men jag tror ni förstår vad jag menar: människor, som går på allmänna toaletter, till exempel på jobbplatsen, men inte ids använda toalettborsten efter sitt besök. Glömmer dessa personer bara att göra det eller är dom på riktigt så nonchalanta, att dom tycker att det är någon annans uppgift att städa upp efter dem. Det är vidrigt. Skitäckligt, bokstavligen.

 

Folk som går in i metron före folk har gått ut

Det finns två saker man behöver veta när man åker metro: i rulltrappan håller man höger, så att folk slipper förbi på vänster sida. Och: man låter folk gå ut ur metron innan man går in. Hur svårt kan det vara? För när den ena börjar gå in, kommer hela strömmen - och då är det omöjligt att komma ut - och det blir ett enda armbågsknuffande. Nu pratar jag rusningstider.

 

Folk som inte kan packa i flyget/tåget

Alltså har ni tänkt på hur enkelt det skulle vara i till exempel ett flygplan, om alla bara kunde lyssna till instruktionerna och göra som personalen säger. Raderna 1-16 går in genom framdörren, resten vid bakdörren. Och alla går in i den dörren som är närmast. Men värst är ändå de som inte kan packa i handbagageutrymmet. Ni vet, dom som kommer in i flyget, slänger slarvigt in sin väska, sin andra väska, sina taxfree-kassar... och sätter sig lugnt och skönt på sin plats och tittar på när andra kämpar med att få in sin ena väska. Att man bara får sätta in ett bagage per person berör givetvis inte dessa personer. Inte heller att man kan försöka packa så att någon annans väska också eventuellt ryms. Nej då.

 

Håller ni med eller är jag onödigt lättretlig? Har ni något beteende eller någon sak som ni stör er på?


Vad är du bra på?

Skrivet av Caroline Högnäs 17.10.2018

Kategorier:

Hej,

En av de vanligaste frågorna vid till exempel en jobbintervju, som vi säkert alla någon gång har fått svara på är: vilka är dina styrkor och svagheter? Att prata om sina svagheter på ett säljande sätt vid till exempel en jobbintervju kan förvisso vara väldigt utmanande, men idag tänkte jag ändå fokusera på den andra delen av frågan - att prata om och lyfta fram sina styrkor. För det kan vara minst lika utmanande.

I en jobbintervjusituation är det ofta rätt så enkelt att skryta på sig själv - för det hör ju till och det måste man göra ifall man vill ha jobbet. Det vet man redan innan, så man har förberett sig och radar på med alla möjliga fina adjektiv som ens lite passar in på en. Man är utåtriktad, social, positiv, jobbar bra i grupp, problemlösningsorienterad, flitig, noggrann, språkkunnig, flexibel, bra på siffror och så vidare - och man kunde fortsätta hur länge som helst. Ingen kommer ju till en jobbintervju och svarar att man inte har några styrkor, utan det mesta man gör brukar skita sig. Eller ja, kanske någon gör det, men jag tror inte så många arbetsgivare nappar på det.

Men varför är det egentligen så mycket svårare att berätta om sina styrkor i vardagliga livet? Eller ta emot komplimanger? För jag är ganska säker på att det är flera än jag som snabbt svarar nå, lite mera salt skulle det kanske ha fått vara, när någon säger att man lagat god mat. Eller nej, men vem som helst skulle ju ha gjort det samma, om någon berömmer en för en fin gärning man gjort. 

För att inte tala om att skriva ut på till exempel sociala medier att man är nöjd med något man åstadkommit eller lyckats med, ännu mindre något man tycker man är bra på. Man vill ju inte att någon skall tänka att man är en egocentrisk tönt som tror att man är bättre än alla andra. Samtidigt uppmanas man ständigt i dagens samhälle också att man skall vara framåt, ta för sig och ha ett starkt självförtroende för att lyckas. Sticka ut och inte vara som alla andra. Inte är det konstigt att man ständigt behöver fundera på hur man riktigt skall bete sig.

Men det som jag vill få sagt är att jag tycker att jobbintervjusituationen är ett ganska bra exempel på hurudan attityd vi borde ha lite oftare till oss själva och våra styrkor. För trots att den situationen inte är helt naturlig så kommer vi i den situationen att prata gott om oss själva, men ändå vara ödmjuka - ingen vill ju anställa en otrevlig besserwisser heller. För speciellt i dagens samhälle, där vi ständigt är omringade av människor som lyckas, är framgångsrika (utifrån sett!) och kanske omedvetet får oss att trycka ner oss själva, så tror jag ändå att det är jätteviktigt för vårt psyke och självförtroende att påminna oss om saker vi är bra på och saker vi kan. 

Jag är bra på att få saker och ting gjorda. Om det är något jag inte vet hur jag skall göra, så tar jag reda på. Jag är också bra på att komma i tid och annars vara punktlig med t.ex. deadlines. Jag är bra på att hålla löften. Jag är bra på att hoppa boxhopp. Jag är bra på att planera evenemang och tillställningar, på att organisera. Jag är bra på att göra fina ögonskuggor. Jag är bra på att se helheter. Jag är bra på lagsporter. Jag är bra på att komma med nya idéer. Jag är bra på att laga god gröt. Jag är bra på att överraska människor i min närhet. Jag är bra på att få andra att skratta. Jag är bra på att springa långt. Jag är bra på att städa. 

Okej, det får räcka. Alltså det är sjukt hur det kan påverka ens psyke att tänka så här. Jag känner mig plötsligt som världens superwoman. He he. Nu utmanar jag dig att testa - skriv en lista, eller ett blogginlägg, om saker du är bra på. Do it!


Jag bara skriver

Skrivet av Caroline Högnäs 23.09.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Hejsan,

Nu bara skriver jag. Jag har ingen aning vart det här inlägget kommer att styras... Styras? Så kan man ju kanske inte säga ens, men jag tänker inte sudda ut det heller och fundera ut något som låter bättre. Jag tänker inte trycka på back space-knappen som har en pil åt vänster, där man bara kan radera saker man skrivit.

Tänkt om man bara kunde göra så med saker man gör också, eller saker man säger. I verkliga livet alltså. Om man har gjort något eller sagt något som man kanske sedan inser att man kanske kunde ha låtit bli att göra eller säga, så skulle man bara kunna trycka på knappen med pilen åt vänster, och vips så skulle det vara borta och ingen skulle veta att man ens någon gång hade gjort eller sagt det.

Ibland när folk i intervjuer eller liknande får frågan om vad dom ångrar i sitt liv eller vad dom skulle ha gjort annorlunda, så är ett lite klyschigt svar att jag ångrar ingenting, för alla mina val har gjort mig till den jag är idag. Hey pleeease, säger jag då. Ingen chans. Såklart det finns saker man skulle ha kunnat lämna ogjorda om man på riktigt fick välja, kanske dock inget man vill säga högt. Det behöver ju inte vara något livsavgörande, men något finns det nog alltid. Eller? Kanske är det bara jag som inte alltid gjort de bästa valen i alla situationer. Nu har mitt kaffe kokat färdigt.

Jag skrollar lite på Instagram här medan jag sippar på mitt goda New York-kaffe. Det är nog det godaste kaffet man kan köpa i butik. Men alltså Instagram. Det är ett så intressant fenomen som jag säkert skulle kunna skriva en hel bok om. En sak jag har tänkt på, är bilder på kroppar. De är ju ganska vanliga på Instagram. Vilka kroppar skall få synas och vilka inte? Är någon kropp bättre än någon annan? Om vi avföljer konton som får oss att förminska vår egen kropp, betyder det att vi fortsätter följa bara sådana som får oss att känna att vår kropp duger? Vad är det för typs kroppar? Jämför vi alltid vår egen kropp med dom kroppar vi ser? Eller jämför vi oss bara med vissa?

Så många frågor, ja. I en perfekt värld skulle vi ju inte jämföra vår egen kropp med någon annans. Men det är ju i en perfekt värld, och en sådan finns ju inte på riktigt. Jag tycker det skall få finnas både valkar, vältränade kroppar, strechmarks, putande rumpor och allt där emellan på Instagram. Så får alla följa det som dom tycker ger mervärde och alla får dela med sig av det de tycker behöver finnas där.

För det är ju också ett faktum att sociala medier heter sociala medier för att det är vi själva som är aktiva och skapar innehållet där. Vi klagar ofta på vad det finns för mycket och för lite av, att det är för ytligt och hetsigt eller något annat. Men sen är det ju bara så också, att så länge vi gillar, delar, kommenterar och följer ett visst typs innehåll, så kommer det att finnas där. Lite som nationalekonomins grundprincip om utbud och efterfrågan. Det är vi som är aktiva på marknaden som styr vad som kommer att finnas och hur mycket, en jämvikt. Det här får mig att tänka på en av mina första grundkurser på Hanken. Som jag tyckte var så svår. Men jag klarade den. 

Disciplin. Att ha ett starkt pannben. Att vara envis. Det är en av mina starkaste personlighetsdrag. Jag har hört att folk med denna egenskap har lättare att få till exempel ätstörningar. Jag vet inte, men det kan hända. När jag var liten så låg jag flera timmar i en snödriva ute på gården när vi kommit hem från butiken, för att jag inte fått ett Kinder-ägg när vi var och handlade. När jag gick i gymnasiet bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt. Så jag satt där i snödrivan igen. Brutal jämförelse men jag tror ändå det kan ligga något i det. Vad länge sedan jag ätit Kinder-ägg, förresten. 

Sociala medier får ju ofta massa skit för att bidra till kroppshets och så vidare. Precis som att det inte skulle ha funnits kroppshets innan sociala medier. Nu gick jag i högstadiet före Instagram och Facebook kom, men nog kan jag säga att jag hade kroppsångest och att det fanns kroppsideal då också. Och så är jag tillbaka vid sociala medier igen. Läser ni ens ännu? Jag pratar om kroppsideal i högstadiet. Smal skulle man vara, annars orkade inte killarna lyfta upp en och bära en på ryggen när man inte orkade gå själv. Mig fick dom inte lyfta. Som kvinna skulle man inte vara för lång. Inte för vältränad heller. Ingen visste vem Kim K var. Stora bröst var sexigt.

Sexigt. Sexig. Varför tycker jag det är ett så fult ord? Lite pinsamt nästan. Jag kan liksom inte säga till min sambo att han är sexig, typ oj vad du är sexig, så där att jag är seriöst. Fast jag tycker han är det. Om jag vill säga det måste jag säga oooh, you sexy thing, eller något annat med en oseriös röst. Okej, blev det här för intimt nu? Jag menade verkligen inte under en sexuell akt liksom, men bara när jag någon gång tycker han ser extra bra ut, t.ex. när han rakar sig.

Sexig behöver ju verkligen inte heller ha något med utseendet att göra. Att vara snäll och ödmjuk tycker jag är sexigt. Att visa att man bryr sig om någon, att man vill deras bästa, att man finns där och ställer upp för den andra, att erbjuda en kram eller närhet när man ser att den andra behöver det - det är sexigt. Att inte svara på meddelanden, att försöka göra den andra svartsjuk, att ignorera den andra, att vara frånvarande, att bara bry sig om sig själv - det är osexigt af. Ah, nu kom en Kinder-reklam på TV. Jag måste nog köpa ett Kinder-ägg idag.

Min mamma sa alltid till mig och mina systrar när vi var yngre, att huvudsaken är att vi hittar en man som är snäll. Det kommer till och med min kompis Nina ihåg. Så tydligen har min mamma sagt det till våra kompisar också. Har jag berättat det här i bloggen tidigare? Nå ja, jag vet inte, men jag kan säga det igen. Hon är klok min mamma. Hon är faktiskt den bästa mamman man kan ha. Nej, jag korrigerar, hon är den bästa mamman jag och mina syskon kan ha. Och hon lever som hon lär - min pappa är också bäst.

Det är något jag är så otroligt tacksam över. Att jag har haft den lyckan att ha en trygg uppväxt och en så fin familj. Jag är så mycket medveten om att alla inte har det. När jag var liten förstod jag inte varför man inte alltid fick gå och sova över till vissa kompisar på helgerna, varför vissa bara hade en närvarande förälder, varför inte alla i klassen åkte på läger och annat jag tyckte var världens roligaste. Det var många saker som var enklare när man var liten. Inte kanske bättre, men enklare.

Jag kunde ju hålla på med detta hela dagen, men nu måste jag nog sluta. Det blev ett flummigt inlägg detta, men det är ju inte hemskt överraskande heller när man bara låter tankarna sväva utan att fördjupa sig i eller styra tankarna desto mer.