Header 4

När en kommentar är mer än en kommentar

Skrivet av Caroline Högnäs 03.07.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Hejsan, 

Jag har ju tidigare nämnt här i bloggen att jag är en riktig poddnörd. Jag går ofta med en podd i öronen på väg till och från jobbet, i butiken och när jag springer osv osv.

Igår lyssnade jag på Daniela och Karolinas senaste poddavsnitt, som handlar om kroppskomplex. Jag  tycker först och främst att de lyckades med det som dom lovade redan när de introducerade avsnittet, "vi skall prata om det på ett sätt som ingen annan har gjort". Det var ett mycket ärligt och intressant avsnitt.

För finns det något tråkigare än när poddare bara radar klyshor på klyshor? Såklart kan klyshor ha bra poänger, jag menar, dom har ju blivit klyshor av en orsak. Men när poddare bara säger saker som låter bra och som är enligt regelboken, fraser som man har hört så mycket att man kan dem utantill om någon väcker en mitt i natten, så då är det ingen vits att göra ett poddavsnitt av det.

Nå väl, tillbaka till saken. Jag kände igen mig i så mycket som Daniela och Karolina sa. Och en sak som fastnade lite extra var det där med att få kommentarer som sårar. För det är nog en sak som många inte tänker på, att en kommentar man slänger ur sig faktiskt kan ha allvarliga konsekvenser. 

Jag kommer ännu ihåg dem. Det var hösten 2009. 

En kille som jag tyckte om var sur på mig. Han kallar mig ful bitch.

Några dagar senare skulle jag på hälsogranskning. Jag spelade fotboll, tränade flera gånger i veckan och brydde mig egentligen noll i vad jag vägde under denna tid. Jag hade säkert inte ställt mig på en våg på ett år. När jag stiger på vågen i mottagningsrummet kommenterar hälsovårdaren "oj, man skulle inte tro att du väger så mycket... Nå men, du har säkert mycket muskler".

Följande morgon steg jag på vågen hemma, och följande, och följande, och följande. Jag sket i om det var muskler eller fett, siffran skulle ner. Och det gjorde den förvisso, men på ett väldigt osunt sätt.

Nu skyller jag inte något på någon, absolut inte. Jag är helt säker att hälsovårdaren inte menade något illa, men hon uttryckte sig väldigt klumpigt till en 16-årig tjej. Min poäng är snarare den, att man verkligen borde tänka efter två gånger vad man slänger ur sig åt någon annan, vare sig det är face to face eller bakom en skärm. För det är inte så lätt att ta tillbaka dom när dom en gång är sagda. Tyvärr är det ju också så, att elaka kommentarer har blivit allt mer vanliga sedan Instagram och andra sociala medier kom, nästan som något som hör till lite.

Samtidigt som jag skriver detta går jag in på Instagram. En finsk influencer har färgat sitt hår från mörkt till ljust och frågar med en halvkroppsbild sina följare vad dom tycker om håret. Den första kommentaren hon har fått är oj, jag tycker du har fått så feta lår. 

Ett annat exempel som är väldigt aktuellt just nu, i och med fotbolls VM, är fallet Jimmy Durmaz. För er som har missat det, handlar det alltså om en fotbollsspelare med utlänsk bakgrund i det svenska landslaget. I matchen mellan Tyskland och Sverige, tacklade Durmaz en tysk spelare i matchens sista minut, då ställningen ännu var 1-1, vilket ledde till att Tyskland gjorde mål och vann matchen. Durmaz fick sedan motta rasistiska, hatiska och hotfulla kommentarer på Instagram om att han inte hör hemma i Sverige, att han borde dö och att han är en terroristjävel, bland annat. Det här ledde till manifestationer, massor med offentliga uttalanden från både fotbollsmänniskor och andra kända personer och hashtaggen #backadurmaz. För att vissa inte kan bete sig online.

Så vad vill jag riktigt säga med detta? Jo, oavsett om en kommentar kommer ansikte-mot-ansikte eller via sociala medier, till klasskamraten eller till en person med 100k följare på Instagram, så kan det få konsekvenser som blir större och allvarligare än man tror. 

Så tänk bara efter. Ibland är det faktiskt bara bättre att vara tyst.

 

 


Det där med abort

Skrivet av Caroline Högnäs 30.05.2018

Kategorier:
Taggar:

Idag tänkte jag tycka lite. 

Jag kan börja med att säga grattis till Irland och världen för att vi tagit ett steg i rätt riktning när det kommer till kvinnors rättigheter. Samtidigt som det känns som att det verkligen går ett steg framåt, får en sån här händelse mig också att känna att det på samma gång går två steg bakåt. För det är nu som alla motståndare så tydligt träder fram, och som man helt enkelt får inse att vi har en låååång väg kvar. 

Jag försöker på något sätt förstå dem som är emot abort och motsäger sig lagändringen i Irland, som tycker det gick till det sämre. Men alltså, jag har väldigt svårt att göra det. Samtidigt är jag medveten om att det här är en fråga som alltid kommer att dela åsikter, i alla fall under vår livstid. Jag kan bara konstatera, att det finns många som tänker så annorlunda än mig, som slänger ur sig saker, som jag har väldigt svårt att förstå:

"Fokus skall inte ligga på modern. Om barnet varit fött, hade vi tagit livet av det då?"

Men nu är ju inte barnet fött? Det är just det som detta handlar om. Jag anser, att man inte kan jämföra ett foster med varken ett barn eller en vuxen människa. Och jo, fokus bör ligga på modern, det är just vad den skall göra - precis som den skulle göra i det fall där modern väljer att behålla barnet och genomföra graviditeten. 

"Tänk att människoliv skall går till spillo för att säkerställa vår egen bekvämlighet"

Handlar det om bekvämlighet att göra en abort? Knappast. Jag tror snarare den kvinna som måste ta det beslutet skulle se det som en bekvämlighet ifall hennes hälsa, livssituation, ekonomiska situation, sociala situation etc skulle vara sådant, att hon inte ens behöver fundera på om hon klarar av att genomföra en graviditet och ta hand om ett barn, utan att det skulle vara så självklart - det först vore väl bekvämt? Men så är det ju tyvärr inte alltid. 

"De som har blivit gravid från våldtäkt och inte klarar av att ha barnet har ju möjligheten att adoptera bort det... barnet själv är oskyldig till våldtäkten."

KVINNAN ÄR VÄL FÖR F*N OCKSÅ OSKYLDIG TILL VÅLDTÄKTEN!? Nä, alltså det här är kanske det värsta. Att någon verkligen kan tycka att en kvinna som blivit våldtagen inte har rätt till abort - det gör mig riktigt, riktigt mörkrädd. 

"Varför skyddar man sig inte, så man inte skall behöva göra en abort? Vi har ett stort ansvar. Det är nog tid att börja tänka, innan man sätter i gång parningsleken"

Jaa, tänk om det ändå vore så enkelt. Det vore väl för härligt? Säkert finns det många som har ett och annat att förbättra när det kommer till säkert sex - det kan man ju inte komma ifrån. Det är dock många som blir gravida oplanerat, som väljer att inte göra en abort, utan väljer att fullfölja graviditeten. Samtidigt som det finns de som av en eller annan orsak inte vill eller kan göra det, utan väljer att göra abort - och det skall dom ha rätt till. Och så tåls det väl att tillägga är det nog är långt ifrån alla oönskade graviditeter som beror på oansvar, och ingen preventivmetod är tyvärr 100% säker, även om det vore idealt.

Trots att detta är något som jag själv inte har behövt göra eller ens fundera på - så är jag säker på att det är något som ingen kvinna önskar att de skall behöva gå igenom. Så det minsta vi som medmänniskor kan göra är väl att stöda alla kvinnor i att känna att de har rätt att bestämma över sin egen kropp.

 

 

 


Tankar de senaste dagarna - Avicii, löpträning och årets flopp

Skrivet av Caroline Högnäs 23.04.2018

Kategorier:

Hej,

Först kan jag ju nämnda att detta inlägg verkligen saknar en röd tråd. Det är helt enkelt bara en salig blandning tankar från de senaste tre dagarna. 

Lördag 21.4.2018
Ingen lär ju ha missat att Avicii, Tim Bergling, gick bort igår. När jag fick höra det var min första tanke i stil med "nej, fy vad sorgligt, han var ju så ung och hade ju ännu hela livet framför sig". Eftersom jag alltid har gillat elektronisk dansmusik, så har jag också lyssnat på, tyckt om, sjungit med i, dansat till och säkerligen också hånglat till många av hans låtar. Dock har jag aldrig varit nåt fan av specifikt honom, så jag tänkte verkligen inte att detta skulle beröra mig så mycket. Men det gör det. Jag vet inte om det har med det faktum att han var så ung att göra, eller att han var så otroligt begåvad och engagerad, eller att han var svensk, eller att han verkade vara så laid back med båda fötterna på jorden; lite som att det skulle ha kunnat vara någon man känner - typ grannkillen. Eller en blandning av allt detta. 

Men det var efter att jag såg dokumentären om honom idag som känslan blev ännu starkare. Jag kände bara en stor jävla sorg. Över hur det kunde gå så fel. Han säger i dokumentären att han inte kan förstå varför dom säger att han skall spela när dom ser hur han mår. Såg dom? Det gjorde dom. Men ville dom se? Knappast. "Dom" är alltså hans team, dom som jobbar med honom och hans spelningar. Eller kan man kalla det ett team när man behandlar sin lagkapten så? Den där industrin är verkligen helt fucked up. Ursäkta mitt ordval men det är hemskt hur någons hälsa, ja och till och med liv, riskeras för enorma summor pengar och andras framgång. Såklart är det ju som utomstående svårt att bedöma en situation man bara tar del av genom en dokumentär och andra medier. Men jag kände bara sånt medlidande, ilska och förtvivlan när jag såg hur han mådde och hur man samtidigt bara pushade honom. Och hur han också pushade sig själv och hade en enorm prestationsångest. Men varför drog ingen honom tillbaka? Han älskade ju att göra musik men allt runt omkring blev för mycket. Nu hjälper det inte att försöka dra mera.

Äh, det är bara så sorligt. Förutom att han var så begåvad så verkade han vara så otroligt dedikerad och engagerad i det han gjorde. Hans musik kommer alltid att påminna mig om varma sommarnätter, förfester med goda vänner och hela min studietid. Må han vila i frid.

Söndag 22.4.2018
Idag var jag och Nina, som jag alltså skall springa HCR med om en månad (!), ut på vår första gemensamma länk. Det visade sig vara en succé att springa tillsammans. Det blev en länk på strax under 17 km och strax över 100 minuter. Så någon racerfart hade vi inte på, men just så där lagom att man kan prata samtidigt som man springer. Tror det är jätteviktigt för mig att ännu få in ett riktigt långpass innan loppet, för att kroppen skall vänja sig vid påfrestningen tidsmässigt - alltså att jobba i typ 2 timmar i sträck. Jag går nämligen lite som en höftopererad pensionär idag. Igårkväll också.

Men efter torsdagens flopp-länk (då jag var ganska nära att kasta in handuken) så har jag nu betydligt bättre känsla inför loppet. Och då har jag ju faktiskt ännu 3 träningsveckor + loppveckan på mig att finslipa formen ännu. Det är verkligen sjukt hur det kan variera så mycket från en dag till en annan hur det går och hur det känns. Nåja, hoppas på flera lyckade länkar nu.

Måndag 23.4.2018
Tillbaka i nutiden då. Denna vecka startade jag med årets flopp. Jag såg nämligen under helgen att power skulle öppna en butik i köpcentret sello i Esbo. Jag är ju ingen tekniknörd direkt, så inget som fick mig att go wild på det sättet. Men, jag har en tid tänkt att jag skall köpa en ny dator inom en snar framtid, så när jag såg att dom hade MacBook air för 599€ som ett av öppningserbjudandena, kände jag direkt att det var ett för bra erbjudande för att strunta i - jag går och köper datorn på måndag. Sagt och gjort.

Eftersom det var i Esbo krävdes det lite extra arrangemang kring trafikförbindelserna och jag var tvungen att ta regionaltåget dit. Men gladeligen stiger jag upp lite tidigare än vanligt för att hinna till butiken tills dom öppnar klockan 08. Jag hade en vision om hur jag sedan glatt går till jobbet efteråt med min nya spontanköpta dator under armen. Tänkte att det är bäst att vara där i tid, eftersom det ju nog kan vara lite kö. Så jag var där strax innan 08.

Tror ni jag var ensam? Eh nej. 

Jag hade tydligen missat den lilla detaljen, att när en affär har öppningserbjudanden så fungerar det inte att vara där i det vad jag kallar i tid. Det är nämligen inte bara jag som tänker att jag skall slå till och köpa lite nya prylar just då. Kön var flera hundra meter, jag såg liksom inte ens slutet av den. Och dom släppte in ca 20 pers åt gången i butiken. Så jag skulle säkerligen ha fått vänta flera timmar innan jag hade kommit in i butiken och deras rajoitettu erä av datorn skulle nog för länge sedan ha varit slut. Kvinnan som pratade i mikrofonen utanför butiken småskrattade lite åt oss som kom till dit den där tiden: ojoj, ni är lite sena, dom som var först i kön har varit här sedan klockan 21:00 igår kväll.

Hahaaa, jag sov som tur j*vligt bra i natt i min egen säng, tänkte jag och så gick jag. Utan en dator under armen.

 

 

 

 


Hormoner och mens, eller mer icke-mens

Skrivet av Caroline Högnäs 12.04.2018 | 4 kommentar(er)

Det har figurerat en del inlägg kring mens, hormoner, preventivmedel och kvinnokroppen överlag här i den finlandssvenska bloggvärlden den senaste tiden. Det är bra! Hur sjukt är det egentligen inte att mens ännu kan ses som något lite skamfyllt och småäckligt som man inte borde prata om så högt? Det hör trots allt till vardagen en stor del av livet för typ halva jordens befolkning. Dock inte till min.

Nej, just så är det. Jag har inte mens. Och nej, jag är inte gravid. Sanningen är att jag inte har haft mens på naturlig väg under största delen av mitt vuxna liv. Åh, men vad skönt. Aldrig mens, drömmen ju! kanske någon då tänker. Men nej, det är varken skönt eller normalt. Det kallas amenorré och drabbar en hel del kvinnor i olika grad.

Vi kan backa tillbaka till år 2010. Jag är 17 år och har haft mens helt normalt i några års tid. Men som jag tidigare tagit upp här i bloggen, så var min relation till mat och träning inte optimal (sådär milt uttryckt) och jag gick ner mycket i vikt under en kort tid och tränade otroligt mycket och hårt. Och vår kropp är smart. När den får för lite energi från mat att kunna fungera och prestera optimalt, går den in i någon sorts sparläge (jag är inte läkare, men så där förenklat förklarat). Hjärtat och hjärnan behöver fungera för att vi skall överleva, men andra "mindre viktiga" funktioner kan den dra in på för att spara energi. Typ mens. Det var också hur min kropp reagerade. Efter att mensen inte kommit tillbaka på ungefär ett halvt år, fick jag utskrivet p-piller. Och så har jag i princip ätit p-piller och andra hormonella preparat sen dess, tills förra sommaren. Det var ju så enkelt? Men att få kroppen och hormonproduktionen att återgå till det som den var innan hela den här soppan började är däremot inte lika enkelt. 

Är det inte lusigt hur vi människor ofta fungerar? Det man vill ha allra mest är det som vi inte har. Vi inser hur mycket man saknar något först när man inte har det längre. Och det känns som hormoner och hormonproduktion är något som man ofta tar för givet. Man kommer i puberteten som ung tjej, får mens, bli fertil och sen sluts cirkeln med klimakteriet. Men så är det ju inte alltid, och en icke-fungerande hormonproduktion kan orsaka olika både fysiska och psykiska besvär. Just nu vill jag bara ha min mens tillbaka. Och nu menar jag alltså inte att jag vill ha mens för att jag på något sätt saknar eller tycker det är roligt att blöda en gång i månaden, att ha mensvärk eller att sätta pengar på mensskydd. Men jag vill bara fungera normalt. Känna mig kvinnlig och frisk, slippa alla dessa konstiga symtom som nu uppenbarar sig en efter en. Inte behöva stressa över vad det är för fel på min kropp eller ännu värre, oroa mig för om den någonsin överhuvudtaget kommer att komma tillbaka. Man behöver ju inte heller vara kärnfysiker eller doktor i endokrinologi för att förstå att det inte går att bli gravid utan mens (=ägglossning) så där bara. Kommer jag någonsin kunna få barn? 

Jaa, det är lite stressigt. Och stressa får man inte, för då kommer mensen säkert inte tillbaka. Där snurrar hjulet. Samtidigt vill jag heller inte klaga allt för högt. Jag vet att det finns värre saker. Men detta känns just nu väldigt jobbigt och då kan jag heller inte förminska de känslorna med att försöka intala mig att det på något sätt är fel att känna så för jag skulle kunna ha det värre, trots att jag är medveten om att så är fallet. Jag vill också bara poängtera att jag inte heller försöker peaka att kvinnor som klagar över mens på semestern, pms eller mensvärk på något sätt skall ha dåligt samvete. Jag skulle troligtvis göra det själv också, om jag inte var i denna situation, hehe.

Varför skriver jag då detta inlägg? I ärlighetens namn; jag funderade länge om jag skall publicera det eller inte. Det känns ändå väldigt personligt och tanken att folk kommer att läsa detta är lite (väldigt)... skrämmande. Ändå känner jag att jag vill diskutera, ventilera och informera kring detta för mig väldigt aktuella ämne. Göra ett lite tabubelagt ämne lite... mindre tabu. För det är så mycket vanligare än man tror. Kanske det till och med finns någon av er som läser som är eller har varit i en liknande situation? En medsyster? Berätta gärna i så fall! Jag har hört att t.ex. maca-pulver, inositol, akupunktur, till och med en tesked matsoda varje morgon kan hjälpa... Men jag vet inte? Har ni tips på hur man kan make them hormones go wild, utan konstgjorda hormoner?

Och för er som undrar om jag bara sitter här hemma och väntar på att mensen skall komma som ett brev på posten, så kan jag meddela att nej, så är inte fallet. Jag har nu, igen, varit till en hormon-specialist och nu väntar ordentliga undersökningar med diverse provtagningar osv. Sen är det bara att hoppas på det bästa! 

Och än en gång, var rädd om er kropp, den har ni bara en av! ♥


Veckans bekännelser

Skrivet av Caroline Högnäs 21.03.2018

Kategorier:

Något av det mest uttjatade i sociala medier-världen, är ju det om att allt man ser på bloggar och på instagram inte är äkta, att det inte är riktiga liv och att ingen människa är perfekt... Seriöst, om det ännu finns någon som tror att allt man ser på sociala medier är verkligt så, sluta bara med det genast.

Nå men, det kommer därför säkert inte som någon chock direkt att jag inte heller är perfekt, höhö. För att stöda detta påstående så tänkte jag dela med mig av del 1 av min inläggsserie veckans bekännelser. Med bekännelser menar jag alltså saker jag inte nödvändigtvis är så stolt över, men som jag ändå gör, av vana eller annan orsak. Helt enkelt för att... (läs ovan).

Jag är urusel på att sopsortera och återvinna

Hemma hos oss har vi en roskis. Dit åker matrester, torra förpackningar, yoghurtburkar (med lock) och annat hushållsavfall. Det kan till och med hända att det slinker dit någon konservburk ibland, men oftast inte. Glas och metall försöker jag nog hålla skillt, men resten åker dit i samma påse. Av plast.

På tal om plastpåsar så plockar jag också mina frukter i små påsar i butiken och så sätter jag mina matvaror i plastkassar. Varje eviga gång.

Jag vet att jag borde skärpa mig.

Jag har aldrig donerat blod

Nä okej, jag är säkert inte den enda som inte har donerat blod, för alla kan eller får ju inte ens göra det. Men nu är det så, att jag skulle kunna göra det, men jag.... gör det bara inte. Det värsta är att jag inte ens riktigt känner att jag vill göra det, fast jag vet att det är jätteviktigt. Men jag tänker väl att det inte hänger upp sig på mig ändå, precis så som man ju inte borde tänka. Mitt största problem är nämligen att jag är så otroligt rädd för nålar och sprutor. Och tanken av att mista massor med blod, bli svag och yr, och sen att någon skall ha mitt blod, är lite skrämmande på något sätt.

Jag vet att detta ju är helt fel tänkt, så jag skall nog fara å donera blod snart.

Imorgon faktiskt.

Jag kan vara aktivt osocial

Jag brukar sätta hörlurar i öronen, fast jag inte ens lyssnar på något, bara för att jag vill se upptagen ut så ingen skall prata med mig. Det här gör jag t.ex. på tåget, metron, gymmet, biblioteket etc. då jag verkligen inte har lust att prata med någon. 

Så till alla där ute: om någon du försöker ha en konversation med sätter hörlurar i öronen så kan det vara en social kod för: hej jag vill inte prata med dig.

Väldigt töntigt egentligen, som att jag skulle vara så busy och inte ha tid att byta några ord.

Jag kan bli irriterad...

...På gruppträningspass på gymmet, om någon som står framför mig inte alls kan koreografin. Det är jättehemskt egentligen, eftersom jag också tycker att det är bra att alla tränar, oavsett om man har bra kordination eller är första gången på ett pass.

Ändå kan jag bli smått irriterad om personen som valt att komma och stå framför mig har noll koll på takten, går till höger när man skall gå till vänster och inte alls lyssnar på vad instruktören säger.

Skäms på mig. Jag är ju där för att sköta mitt.

bekannelser

Bild från pixabay

Någon som har något ni vill bekänna? Jag lyssnar.


Det där med preventivmedel

Skrivet av Caroline Högnäs 07.03.2018 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Jag vänder absolut inte kappan efter vinden.

Jag har ofta en åsikt, men håller den också ofta för mig själv och delar den endast med mina närmsta. Min åsikt kan ofta vara stark, men jag gör sällan väsen av den. Beror det kanske på att det är ämnen som inte berör mig tillräckligt mycket för att jag skall vilja sprida min åsikt åt allmänheten? Är jag rädd för konflikter? Jag vet inte riktigt. Men jag är till exempel en av dem som aldrig använt hashtagen #metoo offentligt. Inte för att det inte skulle finnas motiv för det, men mera för att det är något jag i stället har diskuterat med vänner, familj och andra jag har nära. Det är så jag har resonerat hittills. 

Jag tänker också väldigt ofta enligt filosofin sköjter tu tett så sköjter jag mett, som man skulle säga där jag har växt upp. Så när jag började blogga var jag ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket om olika fenomen som är aktuella i samhället, helt enkelt för att de ofta inte engagerar mig tillräckligt mycket och jag känner att jag inte har något slående att komma med inom många av dessa ämnen (som t.ex. feminism, hållbarhet, politik). Så då lämnar jag hellre dessa ämnen obehandlade. Jag känner också på nåt sätt att min åsikt ändå inte påverkar någon annans åsikt, för de som redan har en given sådan. Och så finns det ju dessutom redan massa andra bra bloggar som sköter om dessa ämnen, vilket är bra eftersom det oftast är jätteviktiga ämnen som bör diskuteras. 

Men, detta för mig (efter en liten, kort introduktion eh eh) in på dagens ämne. Det är nämligen en grej som jag känner att jag bara måste ta upp, som det har diskuterats om en hel del den senaste tiden. Det är diskussionen om gratis preventivmedel för unga. Jag hade tänkt bespara bloggen också från detta ämne, men idag läste jag en insändare som fick mig att bli, helt ärligt, riktigt förbannad. Jag tänkte citera en mening ur denna insändare, som jag läste i Österbottens tidning idag: "Tonåringar ska få gratis preventivmedel så att de på finare sätt horar sig till helvetet." Min första tanke var att jag läste fel, så lag läste den på nytt. Men nej, det står så. Min andra tanke var att om det verkligen finns människor som tänker så här år 2018? Uppenbarligen finns det.

Jag kan förstå att det finns människor som med religiösa eller annars konservativa motiv resonerar att sex är något som sker inom ett äktenskap jaada-jaada. Jag låter dem göra det. Men vad har det egenligen med frågan om gratis preventivmedel att göra? Gratis preventivmedel kommer inte att göra att alla ungdomar som annars inte skulle ha sex när de är 15, plötsligt goes crazy för att man får gratis p-piller? Alltså det är väl lite som att alla plötsligt skulle börja röka om man bestämde att alla skall få gratis nikotintuggummi? Nu är det inte helt ändamålsenligt att jämföra att röka med att ha sex eftersom den förstnämnda är något dåligt men förstår ni hur jag tänker? Däremot kommer det få dem som ändå skulle ha sex när de är 15 att vara mera medvetna, säkrare och förberedda när det kommer till sex. Dessutom kommer allt flera unga, med olika förutsättningar och möjliga trösklar, att ha samma chanser till att skydda sig.

Jag har också läst många som poängterar hur sex i tidig ålder är något som får unga tjejer att må dåligt. Här ser jag inte heller en orsak till att inte ge gratis preventivmedel åt unga. För återigen, gratis preventivmedel är inte något som kommer att få unga att ha mer sex, men däremot nog att ha säkrare sex och mera kunskap. Problemet till ångest eller skam är snarare att många helt enkelt har en snedvriden bild och tror att sex är något man borde känna skam över, eftersom det är tabu och man inte pratar om det med de unga på ett korrekt och öppet sätt. För att inte tala om hur psykiskt tungt (och ja, dyrt för samhället också) det är för en ung tjej som behöver genomgå en abort, eftersom personen inte hade råd, kunskap eller mod att fråga om råd angående preventivmetoder. Men att ge preventivmedel till unga kvinnor skulle diskussionen kring sex och hur man skall skydda sig från både könssjukdomar och oönskade graviditeter bli mera öppen, eftersom konsultation och uppföljning skulle vara en del av preventionen. 

Det är ju faktiskt också på tiden att man diskuterar med unga att det är helt okej att ha sex med sin pojk/flickvän, det är också okej att ha sex med någon man inte är i ett förhållande med, så länge det är på bådas lika vilkor, det är också okej att ha flera sexpartners och det är absolut okej att inte ha sex alls eller alls ens vara intresserad av det. Bara det känns bra och man tar ansvar för sin egen och sin partners hälsa. Och hora, det är något helt annat som hör hemma i helt andra diskussioner, hördu Benjamin.

Jag skulle ha så mycket mer att säga om ämnet, men jag lämnar det här. Men snälla, om jag en gång till läser orden tonåring, preventivmedel, hora och helvete i samma mening så tappar jag på riktigt tron på mänskligheten.


Det ljuva finska språket

Skrivet av Caroline Högnäs 13.02.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Hej,

En sak jag ofta tar för givet, eller i alla fall inte tänker på att jag borde vara mer tacksam över, är att jag pratar tre språk flytande. Min svenska är absolut starkast av dessa språk, men jag klarar mig också finfint på både finska och engelska. Engelska är ju runt omkring en hela tiden och till exempel under mitt utbyte pratade jag nästan enbart engelska (y un poco espanol hehe). Finska har jag i släkten från mammas sida och mitt främsta jobbspråk har hittills varit finska. 

Men, har ni tänkt på att ju fler språk man pratar desto flera ord börjar man sakna på de övriga språken? Eller kanske det är bara jag? haha. Nej men, det finns några ord på finska, som jag helt enkelt saknar i svenskan. Kalsarikännit är ju ett av de internationellt kändaste finska orden som saknar direkt översättning på många andra språk. Ni vet, det blir att sitta hemma i sina kalsonger och dricka sig full, eller något ditåt, på svenska. När man översätter ett blir det alltså antingen en lång mening, eller så blir innebörden inte riktigt den samma som på orginalspråket.

Men det låter ju inte så snyggt att blanda språk heller. När jag själv började umgås mer med finlandssvenskar från Helsingforsregionen i samband med att jag började studera, så kunde jag störa mig nåt enormt på att varannat ord de sa var på finska. Meningar som "jag lähtee nu himaan" eller "hon är nog tosi kiva" fick mina öron att blöda, typ. Trots att jag gillar dessa människor väldigt mycket så har jag försökt att inte själv börja blanda in finska ord när jag pratar svenska. Men det finns några undantag. Några finska ord/uttryck som jag gillar och som saknar motsvarande ord på svenska. Nämligen:

Myötähäpeä
Google translate säger skammen, skam, vilken skam. Njäääääe, inte riktigt. Myötähäpeä är ju egentligen ett ganska fult och onödigt ord, eftersom det betyder att man skäms för någon annan. Det vill säga, personen i fråga kanske inte själv skäms, men någon annan skäms ändå för dennes skull. Som exempel när man tittar på någon dokusåpa på TV och tycker att någon är pinsam, så skäms man för denne, trots att personen själv kanske är stolt över sig själv utan att känna den minsta skam. Man känner lite myötähäpeä helt enkelt. Men jo, lite onödigt, men ändå lite roligt ord som jag oftast använder i mindre seriösa sammanhang.

Saamaton
Google translate säger shiftless. Alltså när man försöker översätta till svenska. Jag tycker att saamaton är ett så bra ord för att inte få någonting gjort. För mig betyder saamaton inte samma sak som att vara lat, utan mer att man kanske nog försöker men man får ändå ingenting till stånd. Oeffektiv? Olönsam? Njäe, inte riktigt, det låter mera som en maskin eller ett program än som ett adjektiv för att beskriva en person. Saamaton kan också vara mer som en attityd. När man inte riktigt tar tag i saker eller ignorerar problem i stället för att ta itu med dem. Sen kan jag  t.ex. vara tillfälligt saamaton när jag skall städa. Jag börjar nog på, men gör ändå bara massa annat, typ hittar nåt intressant på nån hylla eller låda som jag börjar pyssla med i stället. Tror också det är ett ganska vanligt fenomen att vara lite saamaton när man typ borde läsa på tent eller något. Anyone?

Laidasta laitaan
Alltså det här är ju inte heller ett ord på finska, men ett bra uttryck. Ni vet, om man vill beskriva en dålig restaurang så fanns det mat laidasta laitaan. Då fanns det alltså pizza, hamburgare, vårrullar och så kanske lite tacos på samma meny. Om någon frågar vad de spelade för musik på Mellen en lördag så var det också laidasta laitaan (ni som vet, ni vet). På svenska skulle det väl vara något i stil med från en ytterlighet till en annan, men tja, låter lite väl uppstyltat. I alla fall om man pratar om Mellen.  

Sen finns det andra ord som laite på gymmet. Tycker det är mycket bättre och mer omfattande än maskin eller utrustning när man pratar om gymgrejer. Ruokavalio tycker jag också är mycket bättre än diet. Diet tycker jag har en mycket mer negativ klang och förknippas ju ofta med bantning. Detta gäller inte för ruokavalio, som klarare beskriver att det handlar om hur någon äter. Kost är ju bättre men inte helt samma sak. 

Det finns säkert många andra ord också, men dessa är nu de som jag ofta stöter på. Ni får mycket gärna berätta om ni har nåt förslag på svenska ord som kunde ersätta dessa! Och har ni exempel på något ord ni saknar på svenska? Skulle ju vara intressant att höra.

 


Min relation till träning - då och nu

Skrivet av Caroline Högnäs 08.02.2018 | 2 kommentar(er)

Okej nu tänker jag kliva ut från min comfort zone. Blotta mig lite. Men bara för att jag tycker det är så extremt viktigt ämne, speciellt i dagens samhälle. Och eftersom jag i denna blogg skriver en del om träning och kommer att göra det också i framtiden, vill jag att ni som läser skall veta var jag står i denna fråga, även om ämnet till viss del kan kännas lite uttjatat. Jag vill prata om träningshets. 

Under flera års tid har samhället präglats av en så kallad fitnessboom eller hälsotrend. Det är förstås på många olika sätt en jättebra sak och det är fint att man mer och mer uppmuntrar till en hälsosam livsstil. För vi vet ju alla att träning och fysisk aktivitet av olika slag till största delen har en positiv inverkan på vår hälsa. T.ex. kan det minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt ledskador av olika slag, och så har det en positiv inverkan på hjärnans olika funktioner. Ja, det är det som gör att det kallas hälsosamt med träning. Men gränsen för när träning inte längre är så hälsosamt är hårfin. Precis som med det mesta, så är ingenting bra när det blir för mycket av det. Så är det ju också med träning.

Jag skall berätta min egen story. Träning har varit en självklar del av min vardag ända sedan jag var ett litet barn. Jag började spela fotboll som 8-åring. När jag var liten tänkte jag nog knappast på att jag tränade och att det på nåt sätt hade en positiv effekt på hälsan. Jag for på fotbollsträningar och spelade bollsporter på eftis mest för att det var roligt och för att jag fick träffa mina kompisar. Men med åren blev träningen mera prestationsinriktad. Jag ville ha en plats i öppningselvan och visste att jag behöver träna för att förtjäna den. Förutom att bara träna fotboll introducerades vi till styrketräning, konditionsträning, löpträning och dynamiska övningar och streching av olika slag. Vi lärde oss varför alla dessa träningspass var viktiga och vilken funktion de hade på ens utveckling inom idrotten. När jag blev mera medveten blev jag också mera intresserad och jag började söka mycket information själv. Jag började också jämföra mig mer med andra.

Under första året i gymnasiet började jag träna allt mera och allt hårdare. På samma gång började jag äta allt mindre och "hälsosammare", för att jag till en början tänkte att det har en positiv inverkan på min träning. Men snabbt var jag där, i den onda spiralen. Där träningarna inte längre bara var roligt utan mer ett måste. Där maten bara var det som skulle förbrännas på träningen. Jag minns så bra när jag stolt berättade att jag hade tränat 15 dagar i sträck och konstaterade att det kanske skulle vara på tiden med en vilodag. En vilodag betydde en timmes promenad, för det var ju inte träning? Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att ha lektioner på hösta våningen i skolan, för jag orkade knappt gå upp för trapporna. Jag fortsatte springa fast det gjorde ont. Ett kex gav mig ångest. Folk i min omgivning började förstås märka att allt inte stod rätt till och det blev en tuff tid där jag kunde ljuga till både mina föräldrar och mina kompisar om hur och vad jag hade ätit och tränat. Eller ja, kanske inte ljuga, men undvika att berätta som det var. När jag sedan var hos skolhälsovårdaren och hon så där diskret under vårt samtal plockade fram en broschyr om en ätstörningsklinik blev jag bara förbannad. Jag hade ju ingen ätstörning!?

Men det var efter det jag på riktigt fattade. Om jag inte tar tag i det här nu så kan det gå riktigt illa. Jag fightades en lång tid med mina hjärnspöken. Men jag hade otroligt fina vänner och föräldrar som stöttade mig. Och så är jag ju jävligt envis. Jag bestämde mig för att jag skall fixa det. Även om det tog en mycket lång tid så gjorde jag det. För det kan jag säga idag.

Träning är fortfarande en viktig del av min vardag, men jag har lyckats få den till något som ger mera än den tar. Och det tror jag är otroligt viktigt. Jag får inte längre ångest över att ta en vilodag, jag tränar inte om det inte känns bra eller gör ont. Jag tränar för att jag gillar att känna att min kropp är stark och utvecklas, att den fungerar och för att jag mår så bra efteråt. Det påverkar mig positivt både fysiskt och psykiskt. Jag tränar också för att det är en stund på dagen som jag kopplar bort tankarna från annat vardagsstress och har quality-time med mig själv. Jag tycker fortfarande att det är viktigt med en hälsosam kost. Men i min hälsosamma kost ingår numera även att äta vad jag känner för. Och det betyder inte heller en dag av frossa och sedan sex dagar svält, utan helt enkelt att jag kan äta det vad jag känner för en tisdagkväll utan att få dåligt samvete. Jag önskar också att jag kunde säga att jag älskar min kropp dygnet runt, alla dagar i veckan, men där är jag inte riktigt ännu. Men det är väl mänskligt, antar jag. 

Vad vill jag då komma till med detta? Jo, jag vill poängtera att jag med mina träningsinlägg aldrig vill uppfattas som att jag hetsar till träning. Dock vill jag gärna inspirera med olika träningstips och uppmuntra till att träna för att det är roligt och för att det förhoppningsvis också får andra att må bra. Det må låta klyshigt, men så är det. Jag är medveten om att det finns allt för många där ute som har varit/är i samma situation som jag var, till er vill jag gärna säga att ni inte är ensamma och det finns alltid hjälp att fås. Jag vill också påminna er att vara snälla åt er själva och er kropp. Den har ni bara en av ♥

Armtraning

Jag är lite nervös att trycka på publicera, så var snälla :)


4 x situationer

Skrivet av Caroline Högnäs 05.02.2018

Kategorier:

Hej, 

På bloggar snurrar det ju nu som då personliga faktalistor som typ 5 saker du inte visste om mig, 7 saker jag stör mig på eller 4 saker du inte skall inleda en konversation med om du vill att jag skall svara (nä okej dendär sista har jag aldrig sett men den skulle ju seriöst vara ganska kul, haha). Jag tycker ju själv dessa är bland de roligaste som finns att läsa när andra bloggare har skrivit dem.

Häromdagen när jag åkte tåg och det kom ett meddelande om att tåget kanske inte kan åka vidare, fick jag flashbacks till en av de mest stressiga situationerna jag någonsin befunnit mig i. Jag tänkte dela med mig av denna berättelse åt er, tillsammans med några andra situationer jag befunnit mig i, som antingen har varit skrämmande/nervösa eller bara konstiga. Men som har lämnat i minnet.

Ofrivilligt frivillig taxiresa
Det var söndag och jag och Henkka skulle åka på en efterlängtad resa till Lissabon. Jag hade varit på begravning i Pedersöre dagen innan, så jag var tvungen att ta tåget från Bennäs till Vanda flygfält dagen vi skulle åka. Som tur skulle vårt flyg åka först 18:15, men jag bokade ett tåg så jag skulle vara i god tid, över tre timmar före, i Helsingfors. Men någonstans mitt ute i skogen innan Parkano stannar plötsligt tåget. Sen hörs det från högtalaren: "det är ett allvarligt elfel, vi vet inte när vi kan fortsätta, alla som skall med flyg vänligen kontakta personalen". Panik. Tåget skulle troligtvis stå länge, så dom skulle beställa en buss som skulle ta oss till Helsingfors. Problemet var bara det, att vi var mitt ute i skogen, så för bussen att komma dit skulle ta ungefär en timme, och att sedan fylla hela bussen, komma därifrån osv... skulle ta tid.

Busschauffören säger att med riktigt tur med trafiken är vi på flygfältet i Vanda strax efter 18:00. Men då skulle ju mitt flyg lyfta. Jag började kolla andra flyg, men nästa skulle åka först nästa dag. Henkka var redan på flygfältet. Jag var så nervös och svettig att jag mådde illa, jag ville ju inte missa mitt flyg, men jag visste att jag inte hinner om jag åker med bussen. Och så kom räddningen. En kvinna efterlyste frivilliga för att dela en taxi från Tammerfors till Helsingfors. Det lät ju helt sjukt. 180 km med en taxi och inte ens säkert att jag ändå skulle hinna. Men jag tänkte att jag inte hade något att förlora. Så 16:30 sätter vi oss i taxin. En timme och 45 min innan mitt flyg skulle åka. 180 km. Lite (läs: väldigt mycket) överhastighet, tur att det var motorväg. Jag var tvungen att påminna mig själv att andas för jag var så nervös. Men 17:45, 25 minuter innan flyget skulle lyfta är jag framme. Som tur hade jag inget bagage att checka in och det var ingen kö till security-checken. Jag hann. 

tag vr forsenadnästan lite komiskt

When I met skogens konung
Jag skulle springa från Jakobstad till Edsevö en dag förra sommaren. Jag hade som vanligt musik i öronen och kände att jag hade riktigt bra flow på. Jag sprang på en cykelväg i skogskanten. Plötsligt ser jag hur något rör på sig ca 5 meter framför mig i skogen. Det är en f*cking älg. Säkert två meter hög. Den tittar på mig och jag tittar på den. Den ser cool ut men jag får panik. Jag backar och springer in på en skogsväg åt andra hållet, eftersom jag visste att det skulle komma ett bostadsområde där snart. Jag har säkert aldrig sprungit så snabbt. Jag kollade bakåt hela tiden för att se om älgen kom efter. Alltså haha, jag kan skratta åt detta idag och det såg säkert sjukt roligt ut, men då var jag helt sjukt rädd.

Utan telefon och internet
Under mitt utbyte i Madrid skulle jag och Henkka åka tillsammans till Rom. Han skulle komma från Finland och jag från Madrid. Dock hade vi lite olika tidtabeller och flög dessutom till olika flygfält i Rom, så vi hade bestämt att vi hörs när vi är framme och träffas sedan på hotellet. Jag kom fram lite tidigare och skulle då åka till hotellet, jag satte mig i en taxi och sa addressen till hotellet. Eftersom jag bodde i Madrid då, så använde jag ett prepaid abonnemang och när jag skulle skicka till Henkka att jag var framme kom ett meddelande från telefonbolaget, att jag inte har saldo kvar. Jag kunde inte heller ladda mera eftersom jag inte hade internet och satt i en taxi.

Så där satt jag, utan internet och utan möjlighet att ringa eller ta emot samtal, i en helt ny stad som jag aldrig varit i, med en helt främmande man i en taxi. Jag var skiträdd. Bättre blev det ju inte av att han körde på massa små gator, jag tyckte till och med att jag såg vissa byggnader flera gånger och fick känslan att han kör i cirklar. Han pratade dessutom väldigt dålig engelska och min italienska är begränsad till ciao bella typ, så det var inte så lätt att diskutera med honom. Jag visste också att hotellet bara låg ca 5 km utanför centrum, så trots att det var mycket trafik blev jag väldigt suspekt när vi hade åkt över 40 minuter. Men efter en stund stannade han och släppte av mig och jag var så lättad. Jag betalade 40€ för den taxiresan, Henkka betalade sen 9€ för samma resa. Men då var jag endast lättad att jag kom fram. 

Vidrig överraskning på Universitetet
När jag var på utbyte i Madrid, satt jag och två andra tjejer och gjorde på ett grupparbete i ett tomt klassrum på universitetet. Obs, detta är alltså mitt under en skoldag. Plötsligt ser jag hur en kille står i dörröppningen. Han tittar på oss, drar ner byxorna och ja, börjar masturbera. Jag blir chockad och min reflex är bara att titta bort, så jag och den ena andra tjejen svänger bara bort huvudet, vilket gör att han bara fortsätter. Som tur hade vi den sista tjejen med oss, en temperamentsfull fransyska. Hon stiger upp, börjar ropa åt honom att gå därifrån. Han går därifrån. Det var något av det vidrigaste jag varit med om. Dock var det inte första gången jag ofrivilligt såg ett manligt könsorgan under min tid i Madrid. Det finns en hel del blottare speciellt i parkerna där, vilket är otroligt tragiskt. Men att det skulle hända på universitetet på skoltid hade jag nog inte räknat med. Vi borde ju förstås ha anmält detta, men tror tyvärr vi aldrig gjorde det.

Huhhu, fick typ hög puls av att bara skriva dessa.