Det ljuva finska språket
Hej,
En sak jag ofta tar för givet, eller i alla fall inte tänker på att jag borde vara mer tacksam över, är att jag pratar tre språk flytande. Min svenska är absolut starkast av dessa språk, men jag klarar mig också finfint på både finska och engelska. Engelska är ju runt omkring en hela tiden och till exempel under mitt utbyte pratade jag nästan enbart engelska (y un poco espanol hehe). Finska har jag i släkten från mammas sida och mitt främsta jobbspråk har hittills varit finska.
Men, har ni tänkt på att ju fler språk man pratar desto flera ord börjar man sakna på de övriga språken? Eller kanske det är bara jag? haha. Nej men, det finns några ord på finska, som jag helt enkelt saknar i svenskan. Kalsarikännit är ju ett av de internationellt kändaste finska orden som saknar direkt översättning på många andra språk. Ni vet, det blir att sitta hemma i sina kalsonger och dricka sig full, eller något ditåt, på svenska. När man översätter ett blir det alltså antingen en lång mening, eller så blir innebörden inte riktigt den samma som på orginalspråket.
Men det låter ju inte så snyggt att blanda språk heller. När jag själv började umgås mer med finlandssvenskar från Helsingforsregionen i samband med att jag började studera, så kunde jag störa mig nåt enormt på att varannat ord de sa var på finska. Meningar som "jag lähtee nu himaan" eller "hon är nog tosi kiva" fick mina öron att blöda, typ. Trots att jag gillar dessa människor väldigt mycket så har jag försökt att inte själv börja blanda in finska ord när jag pratar svenska. Men det finns några undantag. Några finska ord/uttryck som jag gillar och som saknar motsvarande ord på svenska. Nämligen:
Myötähäpeä
Google translate säger skammen, skam, vilken skam. Njäääääe, inte riktigt. Myötähäpeä är ju egentligen ett ganska fult och onödigt ord, eftersom det betyder att man skäms för någon annan. Det vill säga, personen i fråga kanske inte själv skäms, men någon annan skäms ändå för dennes skull. Som exempel när man tittar på någon dokusåpa på TV och tycker att någon är pinsam, så skäms man för denne, trots att personen själv kanske är stolt över sig själv utan att känna den minsta skam. Man känner lite myötähäpeä helt enkelt. Men jo, lite onödigt, men ändå lite roligt ord som jag oftast använder i mindre seriösa sammanhang.
Saamaton
Google translate säger shiftless. Alltså när man försöker översätta till svenska. Jag tycker att saamaton är ett så bra ord för att inte få någonting gjort. För mig betyder saamaton inte samma sak som att vara lat, utan mer att man kanske nog försöker men man får ändå ingenting till stånd. Oeffektiv? Olönsam? Njäe, inte riktigt, det låter mera som en maskin eller ett program än som ett adjektiv för att beskriva en person. Saamaton kan också vara mer som en attityd. När man inte riktigt tar tag i saker eller ignorerar problem i stället för att ta itu med dem. Sen kan jag t.ex. vara tillfälligt saamaton när jag skall städa. Jag börjar nog på, men gör ändå bara massa annat, typ hittar nåt intressant på nån hylla eller låda som jag börjar pyssla med i stället. Tror också det är ett ganska vanligt fenomen att vara lite saamaton när man typ borde läsa på tent eller något. Anyone?
Laidasta laitaan
Alltså det här är ju inte heller ett ord på finska, men ett bra uttryck. Ni vet, om man vill beskriva en dålig restaurang så fanns det mat laidasta laitaan. Då fanns det alltså pizza, hamburgare, vårrullar och så kanske lite tacos på samma meny. Om någon frågar vad de spelade för musik på Mellen en lördag så var det också laidasta laitaan (ni som vet, ni vet). På svenska skulle det väl vara något i stil med från en ytterlighet till en annan, men tja, låter lite väl uppstyltat. I alla fall om man pratar om Mellen.
Sen finns det andra ord som laite på gymmet. Tycker det är mycket bättre och mer omfattande än maskin eller utrustning när man pratar om gymgrejer. Ruokavalio tycker jag också är mycket bättre än diet. Diet tycker jag har en mycket mer negativ klang och förknippas ju ofta med bantning. Detta gäller inte för ruokavalio, som klarare beskriver att det handlar om hur någon äter. Kost är ju bättre men inte helt samma sak.
Det finns säkert många andra ord också, men dessa är nu de som jag ofta stöter på. Ni får mycket gärna berätta om ni har nåt förslag på svenska ord som kunde ersätta dessa! Och har ni exempel på något ord ni saknar på svenska? Skulle ju vara intressant att höra.
Min relation till träning - då och nu
Okej nu tänker jag kliva ut från min comfort zone. Blotta mig lite. Men bara för att jag tycker det är så extremt viktigt ämne, speciellt i dagens samhälle. Och eftersom jag i denna blogg skriver en del om träning och kommer att göra det också i framtiden, vill jag att ni som läser skall veta var jag står i denna fråga, även om ämnet till viss del kan kännas lite uttjatat. Jag vill prata om träningshets.
Under flera års tid har samhället präglats av en så kallad fitnessboom eller hälsotrend. Det är förstås på många olika sätt en jättebra sak och det är fint att man mer och mer uppmuntrar till en hälsosam livsstil. För vi vet ju alla att träning och fysisk aktivitet av olika slag till största delen har en positiv inverkan på vår hälsa. T.ex. kan det minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt ledskador av olika slag, och så har det en positiv inverkan på hjärnans olika funktioner. Ja, det är det som gör att det kallas hälsosamt med träning. Men gränsen för när träning inte längre är så hälsosamt är hårfin. Precis som med det mesta, så är ingenting bra när det blir för mycket av det. Så är det ju också med träning.
Jag skall berätta min egen story. Träning har varit en självklar del av min vardag ända sedan jag var ett litet barn. Jag började spela fotboll som 8-åring. När jag var liten tänkte jag nog knappast på att jag tränade och att det på nåt sätt hade en positiv effekt på hälsan. Jag for på fotbollsträningar och spelade bollsporter på eftis mest för att det var roligt och för att jag fick träffa mina kompisar. Men med åren blev träningen mera prestationsinriktad. Jag ville ha en plats i öppningselvan och visste att jag behöver träna för att förtjäna den. Förutom att bara träna fotboll introducerades vi till styrketräning, konditionsträning, löpträning och dynamiska övningar och streching av olika slag. Vi lärde oss varför alla dessa träningspass var viktiga och vilken funktion de hade på ens utveckling inom idrotten. När jag blev mera medveten blev jag också mera intresserad och jag började söka mycket information själv. Jag började också jämföra mig mer med andra.
Under första året i gymnasiet började jag träna allt mera och allt hårdare. På samma gång började jag äta allt mindre och "hälsosammare", för att jag till en början tänkte att det har en positiv inverkan på min träning. Men snabbt var jag där, i den onda spiralen. Där träningarna inte längre bara var roligt utan mer ett måste. Där maten bara var det som skulle förbrännas på träningen. Jag minns så bra när jag stolt berättade att jag hade tränat 15 dagar i sträck och konstaterade att det kanske skulle vara på tiden med en vilodag. En vilodag betydde en timmes promenad, för det var ju inte träning? Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att ha lektioner på hösta våningen i skolan, för jag orkade knappt gå upp för trapporna. Jag fortsatte springa fast det gjorde ont. Ett kex gav mig ångest. Folk i min omgivning började förstås märka att allt inte stod rätt till och det blev en tuff tid där jag kunde ljuga till både mina föräldrar och mina kompisar om hur och vad jag hade ätit och tränat. Eller ja, kanske inte ljuga, men undvika att berätta som det var. När jag sedan var hos skolhälsovårdaren och hon så där diskret under vårt samtal plockade fram en broschyr om en ätstörningsklinik blev jag bara förbannad. Jag hade ju ingen ätstörning!?
Men det var efter det jag på riktigt fattade. Om jag inte tar tag i det här nu så kan det gå riktigt illa. Jag fightades en lång tid med mina hjärnspöken. Men jag hade otroligt fina vänner och föräldrar som stöttade mig. Och så är jag ju jävligt envis. Jag bestämde mig för att jag skall fixa det. Även om det tog en mycket lång tid så gjorde jag det. För det kan jag säga idag.
Träning är fortfarande en viktig del av min vardag, men jag har lyckats få den till något som ger mera än den tar. Och det tror jag är otroligt viktigt. Jag får inte längre ångest över att ta en vilodag, jag tränar inte om det inte känns bra eller gör ont. Jag tränar för att jag gillar att känna att min kropp är stark och utvecklas, att den fungerar och för att jag mår så bra efteråt. Det påverkar mig positivt både fysiskt och psykiskt. Jag tränar också för att det är en stund på dagen som jag kopplar bort tankarna från annat vardagsstress och har quality-time med mig själv. Jag tycker fortfarande att det är viktigt med en hälsosam kost. Men i min hälsosamma kost ingår numera även att äta vad jag känner för. Och det betyder inte heller en dag av frossa och sedan sex dagar svält, utan helt enkelt att jag kan äta det vad jag känner för en tisdagkväll utan att få dåligt samvete. Jag önskar också att jag kunde säga att jag älskar min kropp dygnet runt, alla dagar i veckan, men där är jag inte riktigt ännu. Men det är väl mänskligt, antar jag.
Vad vill jag då komma till med detta? Jo, jag vill poängtera att jag med mina träningsinlägg aldrig vill uppfattas som att jag hetsar till träning. Dock vill jag gärna inspirera med olika träningstips och uppmuntra till att träna för att det är roligt och för att det förhoppningsvis också får andra att må bra. Det må låta klyshigt, men så är det. Jag är medveten om att det finns allt för många där ute som har varit/är i samma situation som jag var, till er vill jag gärna säga att ni inte är ensamma och det finns alltid hjälp att fås. Jag vill också påminna er att vara snälla åt er själva och er kropp. Den har ni bara en av ♥
Jag är lite nervös att trycka på publicera, så var snälla :)
4 x situationer
Hej,
På bloggar snurrar det ju nu som då personliga faktalistor som typ 5 saker du inte visste om mig, 7 saker jag stör mig på eller 4 saker du inte skall inleda en konversation med om du vill att jag skall svara (nä okej dendär sista har jag aldrig sett men den skulle ju seriöst vara ganska kul, haha). Jag tycker ju själv dessa är bland de roligaste som finns att läsa när andra bloggare har skrivit dem.
Häromdagen när jag åkte tåg och det kom ett meddelande om att tåget kanske inte kan åka vidare, fick jag flashbacks till en av de mest stressiga situationerna jag någonsin befunnit mig i. Jag tänkte dela med mig av denna berättelse åt er, tillsammans med några andra situationer jag befunnit mig i, som antingen har varit skrämmande/nervösa eller bara konstiga. Men som har lämnat i minnet.
Ofrivilligt frivillig taxiresa
Det var söndag och jag och Henkka skulle åka på en efterlängtad resa till Lissabon. Jag hade varit på begravning i Pedersöre dagen innan, så jag var tvungen att ta tåget från Bennäs till Vanda flygfält dagen vi skulle åka. Som tur skulle vårt flyg åka först 18:15, men jag bokade ett tåg så jag skulle vara i god tid, över tre timmar före, i Helsingfors. Men någonstans mitt ute i skogen innan Parkano stannar plötsligt tåget. Sen hörs det från högtalaren: "det är ett allvarligt elfel, vi vet inte när vi kan fortsätta, alla som skall med flyg vänligen kontakta personalen". Panik. Tåget skulle troligtvis stå länge, så dom skulle beställa en buss som skulle ta oss till Helsingfors. Problemet var bara det, att vi var mitt ute i skogen, så för bussen att komma dit skulle ta ungefär en timme, och att sedan fylla hela bussen, komma därifrån osv... skulle ta tid.
Busschauffören säger att med riktigt tur med trafiken är vi på flygfältet i Vanda strax efter 18:00. Men då skulle ju mitt flyg lyfta. Jag började kolla andra flyg, men nästa skulle åka först nästa dag. Henkka var redan på flygfältet. Jag var så nervös och svettig att jag mådde illa, jag ville ju inte missa mitt flyg, men jag visste att jag inte hinner om jag åker med bussen. Och så kom räddningen. En kvinna efterlyste frivilliga för att dela en taxi från Tammerfors till Helsingfors. Det lät ju helt sjukt. 180 km med en taxi och inte ens säkert att jag ändå skulle hinna. Men jag tänkte att jag inte hade något att förlora. Så 16:30 sätter vi oss i taxin. En timme och 45 min innan mitt flyg skulle åka. 180 km. Lite (läs: väldigt mycket) överhastighet, tur att det var motorväg. Jag var tvungen att påminna mig själv att andas för jag var så nervös. Men 17:45, 25 minuter innan flyget skulle lyfta är jag framme. Som tur hade jag inget bagage att checka in och det var ingen kö till security-checken. Jag hann.
nästan lite komiskt
When I met skogens konung
Jag skulle springa från Jakobstad till Edsevö en dag förra sommaren. Jag hade som vanligt musik i öronen och kände att jag hade riktigt bra flow på. Jag sprang på en cykelväg i skogskanten. Plötsligt ser jag hur något rör på sig ca 5 meter framför mig i skogen. Det är en f*cking älg. Säkert två meter hög. Den tittar på mig och jag tittar på den. Den ser cool ut men jag får panik. Jag backar och springer in på en skogsväg åt andra hållet, eftersom jag visste att det skulle komma ett bostadsområde där snart. Jag har säkert aldrig sprungit så snabbt. Jag kollade bakåt hela tiden för att se om älgen kom efter. Alltså haha, jag kan skratta åt detta idag och det såg säkert sjukt roligt ut, men då var jag helt sjukt rädd.
Utan telefon och internet
Under mitt utbyte i Madrid skulle jag och Henkka åka tillsammans till Rom. Han skulle komma från Finland och jag från Madrid. Dock hade vi lite olika tidtabeller och flög dessutom till olika flygfält i Rom, så vi hade bestämt att vi hörs när vi är framme och träffas sedan på hotellet. Jag kom fram lite tidigare och skulle då åka till hotellet, jag satte mig i en taxi och sa addressen till hotellet. Eftersom jag bodde i Madrid då, så använde jag ett prepaid abonnemang och när jag skulle skicka till Henkka att jag var framme kom ett meddelande från telefonbolaget, att jag inte har saldo kvar. Jag kunde inte heller ladda mera eftersom jag inte hade internet och satt i en taxi.
Så där satt jag, utan internet och utan möjlighet att ringa eller ta emot samtal, i en helt ny stad som jag aldrig varit i, med en helt främmande man i en taxi. Jag var skiträdd. Bättre blev det ju inte av att han körde på massa små gator, jag tyckte till och med att jag såg vissa byggnader flera gånger och fick känslan att han kör i cirklar. Han pratade dessutom väldigt dålig engelska och min italienska är begränsad till ciao bella typ, så det var inte så lätt att diskutera med honom. Jag visste också att hotellet bara låg ca 5 km utanför centrum, så trots att det var mycket trafik blev jag väldigt suspekt när vi hade åkt över 40 minuter. Men efter en stund stannade han och släppte av mig och jag var så lättad. Jag betalade 40€ för den taxiresan, Henkka betalade sen 9€ för samma resa. Men då var jag endast lättad att jag kom fram.
Vidrig överraskning på Universitetet
När jag var på utbyte i Madrid, satt jag och två andra tjejer och gjorde på ett grupparbete i ett tomt klassrum på universitetet. Obs, detta är alltså mitt under en skoldag. Plötsligt ser jag hur en kille står i dörröppningen. Han tittar på oss, drar ner byxorna och ja, börjar masturbera. Jag blir chockad och min reflex är bara att titta bort, så jag och den ena andra tjejen svänger bara bort huvudet, vilket gör att han bara fortsätter. Som tur hade vi den sista tjejen med oss, en temperamentsfull fransyska. Hon stiger upp, börjar ropa åt honom att gå därifrån. Han går därifrån. Det var något av det vidrigaste jag varit med om. Dock var det inte första gången jag ofrivilligt såg ett manligt könsorgan under min tid i Madrid. Det finns en hel del blottare speciellt i parkerna där, vilket är otroligt tragiskt. Men att det skulle hända på universitetet på skoltid hade jag nog inte räknat med. Vi borde ju förstås ha anmält detta, men tror tyvärr vi aldrig gjorde det.
Huhhu, fick typ hög puls av att bara skriva dessa.