Veckans bekännelser

Skrivet av Caroline Högnäs 21.03.2018 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Något av det mest uttjatade i sociala medier-världen, är ju det om att allt man ser på bloggar och på instagram inte är äkta, att det inte är riktiga liv och att ingen människa är perfekt... Seriöst, om det ännu finns någon som tror att allt man ser på sociala medier är verkligt så, sluta bara med det genast.

Nå men, det kommer därför säkert inte som någon chock direkt att jag inte heller är perfekt, höhö. För att stöda detta påstående så tänkte jag dela med mig av del 1 av min inläggsserie veckans bekännelser. Med bekännelser menar jag alltså saker jag inte nödvändigtvis är så stolt över, men som jag ändå gör, av vana eller annan orsak. Helt enkelt för att... (läs ovan).

Jag är urusel på att sopsortera och återvinna

Hemma hos oss har vi en roskis. Dit åker matrester, torra förpackningar, yoghurtburkar (med lock) och annat hushållsavfall. Det kan till och med hända att det slinker dit någon konservburk ibland, men oftast inte. Glas och metall försöker jag nog hålla skillt, men resten åker dit i samma påse. Av plast.

På tal om plastpåsar så plockar jag också mina frukter i små påsar i butiken och så sätter jag mina matvaror i plastkassar. Varje eviga gång.

Jag vet att jag borde skärpa mig.

Jag har aldrig donerat blod

Nä okej, jag är säkert inte den enda som inte har donerat blod, för alla kan eller får ju inte ens göra det. Men nu är det så, att jag skulle kunna göra det, men jag.... gör det bara inte. Det värsta är att jag inte ens riktigt känner att jag vill göra det, fast jag vet att det är jätteviktigt. Men jag tänker väl att det inte hänger upp sig på mig ändå, precis så som man ju inte borde tänka. Mitt största problem är nämligen att jag är så otroligt rädd för nålar och sprutor. Och tanken av att mista massor med blod, bli svag och yr, och sen att någon skall ha mitt blod, är lite skrämmande på något sätt.

Jag vet att detta ju är helt fel tänkt, så jag skall nog fara å donera blod snart.

Imorgon faktiskt.

Jag kan vara aktivt osocial

Jag brukar sätta hörlurar i öronen, fast jag inte ens lyssnar på något, bara för att jag vill se upptagen ut så ingen skall prata med mig. Det här gör jag t.ex. på tåget, metron, gymmet, biblioteket etc. då jag verkligen inte har lust att prata med någon.

Så till alla där ute: om någon du försöker ha en konversation med sätter hörlurar i öronen så kan det vara en social kod för: hej jag vill inte prata med dig.

Väldigt töntigt egentligen, som att jag skulle vara så busy och inte ha tid att byta några ord.

Jag kan bli irriterad...

...På gruppträningspass på gymmet, om någon som står framför mig inte alls kan koreografin. Det är jättehemskt egentligen, eftersom jag också tycker att det är bra att alla tränar, oavsett om man har bra kordination eller är första gången på ett pass.

Ändå kan jag bli smått irriterad om personen som valt att komma och stå framför mig har noll koll på takten, går till höger när man skall gå till vänster och inte alls lyssnar på vad instruktören säger.

Skäms på mig. Jag är ju där för att sköta mitt.

bekannelser