Vilken idiot springer 21 km frivilligt, och betalar dessutom för det?

lördag 18 augusti 2018 - 16:22 | 0 Kommentarer

Jag hatar att springa, det är det värsta jag vet. Det gör ont i mina vader och i mina lår. I mina axlar också. Ja, i hela kroppen faktiskt. Och så klämmer det på stortån, jag kommer säkert få en blå nagel. Kanske alla tånaglar. Och så faller dom av. Varför löptränar jag överhuvudtaget? Det här suger ju. Dessutom är jag dålig på det. Allt för långsam. Och så skaver mina trosor. Har jag inte lärt mig att jag inte ska springa i dessa? Kul med skavsår mellan skinkorna. Varför har jag gått och planerat in att jag skall springa ett halvmara om en månad? Eller nej, varför har jag inte tränat som jag borde? Nej, men det var tandens fel, att den blev inflammerad kunde jag ju ingenting åt. Och ja, så värmen förstås. Inte har jag ju kunnat springa när det är så varmt. Man vill ju inte få hjärtattack heller. Nej, men nu skyller jag ju bara ifrån mig. Det är nog helt mitt eget fel, jag kunde ha sprungit mer, eller börjat i tid. Borde jag bara skita i halvmaran? Nej, men då är jag en loser. Jag borde inte ha anmält mig från första början. Jag har nog bättre saker att sätta pengar på också. Att springa suger. Jävla endorfiner, det är nog bara skit. Vilken idiot springer ens 21 km frivilligt, och betalar dessutom för det?

Ungefär så här gick mina tankar under och efter torsdagens löprunda. Jag njöt inte alls av att springa och jag hade en dålig känsla under hela passet. Inte ens efteråt kändes det bra. Jag sa till och med till Nina som jag skall springa med, att jag nog inte kommer att delta i loppet ändå. Men så kom jag på mig själv, att om vi kommit överens om att springa det tillsammans och jag har sagt att jag skall delta, så kan jag inte ge upp så enkelt. 

Så jag ångrade mig. Jag gjorde en ny löprunda idag. Det kändes absolut inte jättebra, men bättre än i torsdags i alla fall. Jag lyssnade också på träningspodden under min löprunda, där Lovisa berättade att hon skulle springa ultravasan, d.v.s. 90 km om några dagar. Hon hade också tränat för lite och förberett sig för dåligt, tyckte hon. Plötsligt kändes det ändå som att 20 km kan jag nog lunka mig igenom, utan att ha tränat allt för mycket. Och dessutom har jag ju ännu några veckor tid på mig att samla kilometrar.

Nemeeen, du sprang ju just ett halvmara, såklart du kommer att klara detta. 

Men det här är ett av mina stora problem. Jag har alltid haft högra krav på mig själv och på det mesta jag tar mig an. Om jag gör något, så skall det vara ordentligt. Inte något ditåt eller halvbra. Om jag sätter ett mål, så vill jag nå det. Så när jag i våras bestämde mig att det blir ett nytt halvmara på hösten, där jag kanske till och med kunde sikta på att förbättra mitt personliga rekord - så är det svårt att trappa ner till att jag "bara" skall ta mig igenom det. Varför? Nej, jag vet inte heller. Så nu övar jag mig på att bli bättre på att kunna justera mina mål. 

Så ja, jag siktar ännu in mig på att ge Espoon rantapuolikas en chans. För just jag är väl den där idioten.

IMG 2548

Bilden är från det första loppet vi sprang tillsammans, jag och Nina. Helsinki City Run 2014.

Taggar:

Kategorier:

Träning & hälsa

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar