Det utbrändheten lärde mig.
Facebook påminde mig för någon vecka sen tillbaka, hur läget såg ut för mig för sju år sen. Eller var det till och med åtta år? Kan säga som så: Var inte lika positiv som jag är idag. Jag var trött, utbränd och hade smärtor som tog ner humöret. Men skrev mest bara om den fysiska smärtan.
Sitter ditt värde i en siffra?
Ska iväg på ett viktigt möte, och har inte den tid jag vill för att dela med er av kloka tankar och insikter om livet. Därför är det prima att redan för två år sedan funderade jag mycket. Den här texten är skriven 26.9.2014.
Roboten vid din sida, när du tar dina sista andetag
Jag är återigen på avdelningen. Ensam i ett sjukhusrum. Ett opersonligt rum, med en hård säng. Det enda som pryder väggarna är en tv ur funktion, en tavla som föreställer en sjö och den självlysande skylten som visar var exit är. Inte så mycket distraktion och jag har varit för länge ensam i mina egna tankar. Börjar bli rädd. Jag har åter igen fått en skov och hela kroppen är inflammerad. Smärtorna gör mig förlamad och jag funderar om inflammationen har denna gång tagit sig till hjärtat. Eller något annat viktigt organ.
Det smärtstillande jag fått tidigare har gått ur kroppen och jag behöver hjälp. Trycker på knappen som visar att en vårdare ska snart vara vid min sida.
En mänsklig kontakt som kan hjälpa mig och förklara vad som pågår i min kropp. Om inte annat, ge mig lite gnutta trygghet.
Övervikt betyder inte automatiskt ohälsosam.
När jag var tolv år var det en speciell trend bland tjejerna. De började och avslutade sin dag med 200 situps. Prövade själv en gång, för att förstå varför det var så himla roligt, men kom knappt till tio. Jag började inte banta den dagen.
Det som ingen sa högt men som var baktanken bakom de sjukt många situpsen var att bli smal. Passa in och bli accepterad. Acceptera sig själv mer. Ingen av dessa människor hade problem med vikten eller var i en ålder då man ens skulle tänka tanken på hur man ser ut. En så ung kropp ska inte och klarar inte av ett sånt beteende. Men tyvärr är det inte så enkelt.
Kan man bli friskförklarad? JA!
Vill så gärna skriva om hälsa, och tro mig, jag väljer mina ord väl när jag skriver om just detta ämne. För jag är medveten om att det berör oss alla på ett sätt eller annat. Är du inte du själv sjuk så är det en nära anhörig som har en eller flera diagnoser i bagaget. Och det kan göra man reagarar på lite olika sätt.
De som inte klarar av det, är inte värt det.
Linn skriver om ångest och rädslan över att berätta det för världen. Hur mycket vill man egentligen berätta och vad ska andra tycka och tänka? Vill de ens vara med en om man inte alltid är på topp? Hur mycket ska främlingar behöva veta om en?
Samkönat äktenskap är inte en svår nöt att knäcka
Dricker måriskaffi och ska försöka hålla det här kort. Och det börjar bli väldigt lätt, eftersom detta är ett ämne jag skrivit om i minst tre år. Den där svåra nöten att knäcka: om samkönade ska få ingå äktenskap i kyrkan. YLE har frågat en prost/kyrkoherde om för- och nackdelar med att alla skulle få samma rätt att gifta sig i kyrkan, och jag förstår inte vad det skulle finnas för nackdelar.
NÄÄ HÖNI! Nej betyder nej.
Det som är värre än att inte få betjäning på eget modersmål, är banne mig de som inte kan ta ett nej. Du kanske är i en situation där någon vill sälja en viss produkt, frågar dig något men din magkänsla säger nej. Så du säger artigt ”Nej, tack!” för du har lärt dig att vara trevlig mot alla, men även sann mot dig själv.
Svartsjuk - hans bästa vän är en kvinna.
"Vad säger du om vänskap mellan män och kvinnor? Jag har precis börjat träffa en man vars bästa vän är en kvinna, men jag känner mig skeptisk till den typen av relation och börjar därför känna av lite svartsjuka även om jag känner starkt för mannen i fråga..."