torsdag 12 april 2018 - 16:58

DEN NYA KROPPSDELEN

F29D8B32 8985 4CE8 8EB9 E8FEE30FD575Här är jag inte ensam, här har jag just skuffat barnvagnen över klipporna på Ugnsholmen för att se öppet hav.

Jag sitter på Ysin (bar i Helsingfors), har en öl och en halväten wokportion framför mej. Tanken var att jag ska skriva på mitt manus, författarkursen jag går är snart slut och jag måste spurta för att hinna komma i mål. 

Istället för att ha manusdokumentet öppet scrollade jag nyss här på bloggen och tittade på gamla bilder av Drakungen.

Jag lämnade över barnet till Mira för ett par timmar sedan. När jag promenerade iväg kändes det jäkligt skumt. I flera veckors tid har jag alltid haft en extra person med mej, oftast helt fast i mej. Att gå ute utan barnvagn och nu sitta på bar ensam är ovant. För visst är det jännä hur snabbt man vänjer sej vid saker, som t.ex. vid att ha en liten varm kropp intill sin hela tiden.

Det är från ena ytterligheten till den andra. Från att vara hemma och ha ett barn fast i sej till att sitta ensam mitt i en full lokal.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, det är bara så himla olika. Och jäkligt bra så.

lördag 7 april 2018 - 16:26

OM AMNINGENS VÅNDOR

IMG 8642

 

Det viktigaste jag lärt mej om amning under de senaste sex veckorna är att jag ingenting vet om amning. Egentligen. Eller att jag ingenting visste om amning, trots att jag läst på och pratat mycket med vänner som ammar.

Under graviditeten när jag fick frågan om hur jag kommer att göra och själv tänkte på amning var det ungefär “om det funkar så bra så, men det är ingen stor grej om det inte funkar, det finns ju andra sätt”. Och så tänker jag fortfarande, jag lägger verkligen ingen medveten prestige i amningen.

***

När Louna föddes var hon väldigt liten, en minimänniska. Hon orkade inte suga på bröstet på samma sätt som större och starkare bebisar. Genast från dag ett fick hon tilläggsmjölk, donerad modersmjölk, med plastspruta. Jag försökte börja amma genast, jag hade henne på bröstet så ofta jag orkade, men det var tungt och jag ville ibland hellre att hon skulle få tilläggsmjölken. Det gjorde ont och var påfrestande. Jag hade just gått igenom en jobbig graviditet och fött barn i ett par dygn. Jag var slut.

Jag försökte pumpa också. Helst skulle jag göra det åtta gånger om dagen sa man, men jag klarade av max två. Jag kunde inte pressa mej till bristningsgränsen, jag var slut. Vi fortsatte ge tilläggsmjölk och jag försökte amma däremellan. Så fortsatte vi när vi kom hem också och ganska snart började vi ge större mängder ersättning i flaska.

Samtidigt steg min mjölk och amningen kändes lättare, rent fysiskt. Jag ville ändå fortsätta med ersättningen, dels för att jag visste att hon behövde den extra mjölken och dels för att hon då inte skulle vara totalt beroende av mej och min kropp - och för min egen mentala hälsas skull.

***

Första gången barnet sög sej fast ordentligt i min bröstvårta på sjukhuset översköljdes jag av en bottenlös sorg. Alla världens bekymmer och ett enormt vemod sköljde över mej. Jag grät av förtvivlan över saker jag inte kunde sätta ett namn på. Det sitter i fortfarande, men inte lika alltomfattande som de första dagarna. 

Under de senaste veckorna har jag också märkt ett intressant, och förstås rätt tungt, fenomen. Några gånger om dagen drar en kolossal ångest över mej, en ångest där jag känner att det inte finns nåt hopp och ingen framtid, jag vill bara ge upp. Ska jag vara ärlig så blir det nästan lite skrämmande och suicidalt för några sekunder. En liten stund (15-30 sekunder, typ) efter att ångesten dragit fram känner jag hur mjölken rinner till i brösten och känslan försvinner för vinden. (!!)

Samma sak varje dag. Nu när jag förstått hur det hänger ihop och att den galna känslan kommer att försvinna genast när det kniper till i brösten, har jag förstås en miljon gånger lättare att handskas med den, trots att jag alltid får en snabb panikkänsla när ångesten exploderar.

Visst berättas det ju att amningen är alltomfattande, men att den skulle vara en SÅ STOR upplevelse, på gott och ont, hade jag ingen aning om.

(Det har faktiskt ett namn också, D-MER, här kan man läsa mer om det. Det fick jag veta av Min Kompis Karin som vet allt om allt, ingen inom hälsovården har ens nämnt syndromet.)

***

Ibland när jag står och värmer ersättning åt Lillspiggen kan jag känna ett känsla av misslyckande. Det är också intressant med tanke på att jag tänker att jag inte lägger någon prestige i amningen. Att det inte är viktigt för just mej att helamma, att jag tycker det är skönt när också Mira kan delta i matningarna. Ändå smyger den ibland på, känslan av att jag inte är bra nog.

Där tror jag igen det ligger mycket förväntningar på den som ammar, från samhället och samtiden. Det är ju inte så att någon direkt ser ner på personer som inte ammar sina barn, men det pratas alltid om att lyckas amma. Fick du amningen att funka, räcker din mjölk till, etc. Det nekande svaren på de frågorna blir lätt jämförbara med misslyckanden. Själv känner jag också att jag måste förklara varför vi ger ersättning, “hon fick det från början för att hon ju var så liten och inte orkade äta tillräckligt” istället för “jag delammar och det är underbart!”.

Så länge barnet får näring är det mindre viktigt varifrån den kommer, och jag är ju exakt av den åsikten att alla måste göra prick och precis så som det funkar bäst för dem själva, barnet i fråga och familjen runtom.

Ändå. Den där känslan som bara kommer nånstans ifrån, som troligen handlar om Moderskapet och Kvinnligheten. Jag vill inte sluta amma, trots att jag tidvis tycker det är både tungt och ångestfyllt, och aldrig att jag känt någon eufori eller fått några kicks av det. Det är så paradoxalt och bakvänt, om ni förstår vad jag menar.

***

Jag hade inte den minsta aning om att amning kan KÄNNAS så här mycket. Jag visste ju att den väcker tankar och reaktioner när man pratar om det, men att det kunde vara så här genomgripande och fullständigt, det hade jag verkligen ingen aning om.

tisdag 3 april 2018 - 10:48

VÄLKOMMEN VARDAG

0341DF8C B3CD 418B 9E13 2F472A1A37FDMira fångade oss i morgonkasa under påsken.

Egentligen har ju Mira jobbat redan en vecka, men det är först i dag som jag känner att vardagen på riktigt börjar. Dels var förra veckan kort, dels var min mamma här i några dagar. Det blev en mjuklandning i vardagen på tumanhand med Lilldraken.

Än vågar jag förstås inte säga hur det kommer att bli, men på basis av de få dagar vi var ensamma förra veckan så tänker jag ändå att vi kommer att fixa det galant. Att planera in lite aktiviteter ibland är nog a och o, tror jag. Vi blir säkert rätt less på varann om vi bara ska stirra in i varandras nunor här hemma hela dagarna.

Jag är ju förstås livrädd för att gå på familjecaféer och dylika evenemang, men det lättade lite efter att jag i torsdags var på Regnbågsfamiljecafé i Sörnäs. Eftersom jag visste att det är ett tryggt ställe så gick det mycket lättare att gå dit. Så månne jag inte vågar börjar gå på andra tillställningar småningom också.

Herregud vad barnet vuxit förresten! För bara nån vecka sen var hon ju en galet liten och skör fågelunge. Nu känns hon mycket bastantare, håller upp och svänger på huvudet lagom bra och har börjat fokusera blicken på saker. Hon känns liksom så mycket mera med än för bara en liten stund sen. SNART BÖRJAR HON SKOLAN OCH FLYTTAR HEMIFRÅN.

Ja hohhoh. Lovar rapportera mer snart. Till exempel om hur Quentin reagerat på bebisen och hur amningen går. Tjing!

fredag 23 mars 2018 - 11:51

EN MÅNAD AV ATT INTE VARA GRAVID

Jo jag vet, det blir mest bara snack om bebisar och föräldraskap på bloggen nu men c'est la vie, och mitt la vie handlar ungefär prick om just de sakerna för tillfället. Vill en ha vackra bilder och skön inspis kan en ju alltid klicka in sej på Sandra Beijers blogg istället. 

IMG 8895Den här loppan är en månad gammal i dag.

MEN I DAG ÄR DET EN FESTDAG! I dag fyller Drakungen en hel månad! I fyra veckor har vi lyckats hålla barnet i liv. Ganska stort om ni frågar mej. I och för sej känns det kanske inte som att det faktiskt gått en hel månad redan - samtidigt som det känns som att Drakis alltid funnits. Men förutom barnet är det allra bästa förstås att inte vara gravid längre!

Visst känns det trist och alldeles galet tråkigt att ha haft en graviditet som jag knappt alls kunnat njuta av (två veckor där mot slutet nångång kändes helt okej), och för att kompensera tänker jag istället på allt som är bättre nu när barnet är på utsidan.

1. Jag kan sitta!
De sista veckorna av graviditeten hade jag en nerv i kläm i ryggen och kunde varken sitta eller stå. Att ligga raklång och gå i smärtor i flera veckor var ju inte särkilt gemytligt. Det försvann så gott som direkt när Lillspunken kikade ut mellan mina ben. Utan ryggontet sitter jag nu som fan, sitter och njuuuuuter, står och går och njuuuuuter. Hundra poäng!

2. Jag kan ha byxor!
Visserligen går jag mest runt i verkkare och yogapants, men jag KAN ha byxor på mej om jag vill. Har nu till och med TVÅ par byxor som passar och det är heavenly. Tack för det (televerket, höhö).

3. Jag vill inte dö!
Jag har pratat till lust och leda om min förlossningsdepression och hur svårt det var att få hjälp (att FÅ hjälp), och nu när jag fött så har den värsta mådåligheten försvunnit. Eller ska vi säga som så, ångesten har blivit annorlunda och visar sej inte lika ofta som tidigare. TOPPEN, säger jag till det!

4. Jag kan röra på mej!
Min kondis är förstås helt usel för tillfället, men jag KAN röra mej och gå på promenader. Det går långsamt ibland och jag har träningsvärk efteråt, men det är så skööööhöööönt att faktiskt kunna röra sej längre sträckor utan att flåsa sönder eller gråta av smärta. En fungerande kropp är MAGNIFIK!

Ja det var väl ungefär det. Plus att jag har gett mej själv lov att gå till frissan nu när Lilliputten är ute, måste bara boka den där tiden...

IMG 8894Den nya innefrisyren, varsågoda.

Tack för visat intresse, ha en fin fredag!

söndag 18 mars 2018 - 17:40

DAGEN NÄR DRAKUNGEN FÖDDES

Undertrycket visade igen över 100. Jag tog mina morgonmediciner och lade mej ner för att vila på soffan. Det kom OS på tv:n, parsprint i skidåkning - snart skulle hockeyn börja. Finlands damlejon mot Ryssland.

Jag mätte trycket igen. Det låg stadigt över 100.

Klockan 12 frågade jag Mira om vi borde ringa Kvinnokliniken, dom hade ju faktiskt sagt att jag skulle ringa om det var så här, hela tiden över hundra. Det hade legat på över hundra sen söndagen. Nu var det onsdag. Onsdagen den 21 februari 2018.

Vi blev inkallade till jouren. Jag duschade, klädde på mej och sen tog vi bussen till Kvinnis. Det steg på ett ett gäng högljudda unga tjejer i Kampen, deras intetsägande prat gjorde att mitt huvud tänkte sprängas. Jag var så slut på att vara gravid att en högst normal bussresa kändes som helvetets förmak.

När vi kommit fram, blivit intagna och sköterskan mätte mitt blodtryck tänkte jag dimpa. Plötsligt låg det på en rimlig nivå.

IMG 8153Älskar sjukhusbyxorna!

Sköterskan skrev upp resultaten, tog fostrets hjärtljud och bad oss sedan vänta i aulan. Hon skulle höra vad läkaren hade att säga.

Tyngd av missmod gick jag mot vänteutrymmet. Det brände i ögonen - dom skulle helt säkert skicka hem oss. Jag skulle inte föda nu heller. Vi skulle troligen inte ens få träffa en läkare.

I tjugo livslånga minuter satt vi och väntade tills en sköterska sa mitt namn och bad oss följa med. Vi blev förvånade av att ledas in till ett undersökningsrum där jag blev ombedd att ta av mej byxorna, det skulle göras en kontroll av babyns vikt.

"Hen börjar kanske vara lite hungrig", sa läkaren som förklarade att bebisar till föderskor med högt blodtryck oftast inte växer sej så stora. Att det liksom är motsatsen till diabetesbarn.

Sen hörde vi de efterlängtade och förlösande orden: “Skulle ni ta illa upp om vi satte igång den här förlossningen nu?”

"NEJ!" sa jag lite för entusiastiskt. Jag fattade inte att jag ÄNTLIGEN skulle få igång förlossningen, att jag snart skulle 1) ha min bebis 2) slippa vara gravid. I den stunden såg jag nog mest framemot att slippa vara gravid, om vi ska vara ärliga.

Den underbara, underbara läkaren satte in en ballong i livmodern som skulle stimulera igång mitt egna förlossningsarbete. Sedan fick vi vänta på en plats på avdelningen. Klockan visade 15.00.

IMG 8164

Väl på avdelningen, efter en avstickare till caféet för smörgås och karkki, fick jag en säng i ett rum för fyra föderskor. Fönsterplats!

Vi spatserade fram och tillbaka i korridoren utanför rummet, det skulle hjälpa ballongen att göra sitt jobb. Från rummen hördes olika mängder skrik och stönande. Vi fnissade.

Klockan 20 ville barnmorskan känna hur ballongen satt, och det visade sej att den hade kommit ut ur livmodern och kunde dras bort. Strax därefter kom en läkare och konstaterade att nej, den ballongen hade inte uppfyllt sitt syfte och vips låg jag igen i en gynstol och fick en ny ballong, den här gången en dubbel, inlagd. Medan hjärtljudsmonitorn tog upp sina siffror och tal, blev en av mina högljudda rumskompisar förd till förlossning medan en annan spydde och ropade på sin skapare. Jag satte fingrarna i öronen för att stå ut. Klockan visade 22.

Mira åkte hem för att sova och hänga med katten. Jag åt kvällsmål och promenerade runt i korridoren. Det började värka ordentligt i nedre ryggen och magen. Vid 23 försökte jag sova. En ny föderska rullades in i rummet. Hon var tyst fram till klockan 03, då fördes hon också iväg. Ensam låg jag kvar, utan sömn. En gång slumrade jag till medan jag såg på Gilmore Girls. Ted och Kajs podd hjälpte mej genom många sammandragningar.

bbcdb3c5 9aef 47f3 8215 1673f63a3291Från förlossningssalen, här har jag för mej att jag har rätt ont. Därav det ganska svaga peacetecknet.

På morgonen när jag gick på toaletten kunde jag inte kissa. Barnmorskan sa att jag kunde gå i duschen och testa kissa där, att det kanske skulle gå bättre om jag stod. Det gjorde det.

Jag messade med Mira och hon lovade komma på förmiddagen, någon stress var det inte eftersom inga egentliga värlar kommit igång.

Jag promenerade runt och väntade, inget hände. Mira kom och vi fortsatte med samma, gå runt, titta på tv, sitta i rummet, gå runt, titta på tv, sitta i rummet. Det skidades i Korea. Vi åt matsäck.

Under eftermiddagen när jag gick på toa kom ballongerna ut.Kanske det börjar hända nåt, tänkte jag.

En läkare kom för att undersöka mej och konstaterade att jag var fem cm öppen. Samtidigt spräckte hon fosterhinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten, men nåt sånt märkte jag inte av. Lite ljusrött klet kom det varje gång jag gick på toa, that’s it.

Sen hände inget mer under kvällen.

6b1e98f1 a028 4eb6 aac4 f97c299c7ad5Här har epiduralen börjat verka. <3

Barnmorskan som kom på kvällsskift berättade att läkarn ordinerat oxytocindropp och att jag skulle få det klockan 18. Det skulle sätta igång förlossningen, sa hon. Klockan 19.30 kom hon och lade in droppet.

Ganska snabbt efter droppet började jag få värkar. Vid klockan 23 började de vara så intensiva att jag inte längre klarade av att vara på avdelningen. Fyrapersonersrummet som jag låg i var som tur tomt då och Mira kunde stanna kvar, annars hade hon behövt åka hem klockan 21.

Vid 23.30 gjorde värkarna rejält ont och vi blev äntligen skickade till förlossningsavdelningen. Förlossningssalen var en skön himmel i jämförelse med rummet jag hade varit i. Barnmorskan som luktade både tobak och parfym (en rätt skön blandning) undersökte och sa att sådär tre-fyra centimeter var jag öppen. Mindre än de sagt på avdelningen.

Jag fick en spruta med något alldeles fantastiskt, Mira som är sjukskötare, berättade senare att det är starkare än morfin. Inte konstigt att det kändes jävligt bra just då. Smärtan lindrades rätt snabbt och vi lade oss på en säng tillsammans och slumrade till. Några timmar senare började värkarna kännas smärtsamma igen och jag fick en tens-maskin och lustgas. Med det och lite jämrande klarade jag mej igen i några timmar, tills jag fick en andra spruta med det alldeles underbara medlet.

IMG 8183

Vid klockan sex på morgonen hade jag jävligt ont igen och ringde på klockan. Nu vill jag ha epidural, sa jag.

Försök hålla ut så länge du kan ännu, det är bättre att sammandragningarna gör sitt jobb utan epidural när du är förstföderska. Ungefär så tror jag hon sa. Och jag höll ut. Jag höll ut så länge jag kunde och sen ringde vi på knappen.

Nu fixar jag det inte längre, sa jag till den nya barnmorskan som hade kommit på skift, med sej hade hon en barnmorskestuderande. Jag hade hållit ut så länge att det började bli kritiskt, jag orkade inte längre.

Det jag inte visste var att före de kan sätta in epiduralen måste det tas labbprov ochförrän labbsköterskan hunnit till förlossningssalen hade mina värkar ökat kolossalt i styrka. Med några minuters mellanrum kändes det som att någon slet itu min livmoder, rev loss mina äggstockar och tryckte ut mina tarmar. Jag skrek som ett skadeskjutet djur: det kommer något, något kommer! Jag kan inte hålla emot.

Samtidigt visste jag att jag måste hålla emot, om jag inte gör det kommer jag att gå sönder, slitas i stycken. Det kändes som en evighet av avgrundsvrål före barnmorskan sa att labbsvaren kommit, nu kan vi ringa anestesiläkaren.

Men hen kom aldrig. Vi väntade och jag skrek. Alla helvetets eldar brände i min kropp och jag höll på att slitas samman.

När jag hörde paniken i Miras röst, "Ni måste ringa läkaren!" sa hon, blev jag själv rädd. När jag märkte att barnmorskan var rädd kände jag för första gången att det här kommer inte att gå, jag kommer att dö på den här britsen, i det här rummet, på det här sjukhuset. Det är ute med mej nu, tänkte jag tills nästa sammandragning kom och slet all reson ur mej igen.

IMG 8196

Efteråt berättades att det tagit ungefär en och en halv timme av djuriska skrik innan läkaren kom. Jag kommer ihåg när hen skulle sätta in vad det nu än är dom sätter in i ryggen, och de bad mej ligga stilla. Just då kom en jordbävningssammandragning och jag skrek att det går inte nu, rör mej inte! När den gick om skrek jag att lägg in den nu! och jag fick en sammandragning och det var det svåraste jag varit med om att ligga stilla då och jag tror jag svimmade litegrann och plötsligt var epiduralen där och efter några sista vrål ebbade allt ut och plötsligt kom min egen själ tillbaka och jag visste igen vem jag var.

Sen skedde en totalomvändning. Plötsligt låg jag där på britsen och slängde skämt kring mej och skrattade. En gång till kom de och tryckte mer epidural i mej och sen lollade jag på igen. Barnmorskan kom och undersökte mej och visste berätta att under timmen jag legat och skrikit hade jag slitits upp helt, jag var alltså fullt öppen. Nu kan vi börja föda, sa hon.

Krystvärkarna kom klockan 13.

Sen var allt ett lättsamt himmelrike. En värk kom, jag krystade. En till värk, jag krystade. Det sägs att man vet när man ska krysta, jag är inte alls säker på om jag hade vetat utan att barnmorskan hade sagt till mej, men jag lyssnade på henne, jag gjorde som hon sa och jag kände mej trygg och omhändertagen.

Värkarna var inte hemskt intensiva så det tog en stund att få ut bebisen, hjärtljuden försvann i ett skede och de fick klippa upp le vagine för att hon skulle ploppa ut. Men sen kom hon, huvud först och sen FLOFF så var hon ute och jag skrek Tää on ihan hullua! och plötsligt låg hon på mitt bröst.

Louna föddes 23.02.2018 klockan 13.40, strategiska mått: 2290g och 47cm. Den där timmen före epiduralen är det aboslut värsta (upphöjt i hundra) jag varit med om, men jag skulle ändå inte säga att det orsakat något större trauma. It is what it is och ingen kunde förutse att labbproven och läkarens ankomst skulle dröja på det sätt de gjorde.

IMG 8228

Jag vill säga att jag fylldes av en total kärlek när Drakungen lades på mitt bröst, så där som alla skriver i den Facebookgrupp för marsbebisar 2018 jag är med i, att det är den största kärleken som fyllt dem. Men det var det inte. Det kändes bara helt vansinnigt. Jag fattade inte vad som hände och jag fattade inte vem hon var. Men jag skrattade när jag såg henne, jag skrattade när jag höll om henne. Det var ett gutturalt, avgrundsskratt som bottnade i den största av kärlekar. Den kärleken behöver bara lite tid för att hitta fram och bli den alltomfattande kraft den verkligen är.

fredag 16 mars 2018 - 18:06

MOTHER OF DRAGON(S)

Jaha, vad tycker ni om den nya headern då? Äsch, bara nåt jag slängde ihop nyss. Bilden är naturligtvis fotad av den mäktiga Björn Fagerholm. Photoshopskillzen är mina egna. Alltså jag har beskurit en bild och satt text på. Ganska hc om ni frågar mej.

Eftersom Louna kallades Drakungen på internet före hon föddes så är jag nu alltså mother of dragon(s). Det är bäst att Deanerys inte visar sej vara en alldeles hemsk skurk i sista säsongen av GoT nu, för då är allt förstört. Och man vet sannerligen aldrig med den serien.

header1mod

Här hemma trälar vi på. Vaknar med tre timmars mellanrum om nätterna för att mata vår lilla Doctor Snuggles, matar mest hela tiden på dagen också. Däremellan går vi på vagnpromenader. Jag är galet trött och luktar sur mjölk mest hela tiden, mitt hår har aldrig varit så yrt som det är nu och jag har på mej verkkare eller yogabyxor HELA TIDEN, men allt detta till trots är det rätt trevliga dagar vi lever. 

För tillfället är vi två vuxna här hemma, ännu nästa vecka har Mira föräldraledigt. Sen är jag on my own med Lillspunken. Känner mej seminervös, men det ska väl gå bra ska vi tro.

Ni är säkert också ivriga på att få höra om min förlossning kan jag tro. Det ska ni få, jag skrev ner en förlossningberättelse här för några dar sen, men den blev fyra sidor lång så jag antar att jag får sålla lite om nån alls ska orka med den, hehe.

Här får ni ännu en bonusbild på Lillspiggen sina Muminpappanbyxor.

IMG 8702

Katten Quentin och bebisen är lika på det viset, de gömmer gärna sitt huvud i min armhåla.

PS: Hur tänker ni förresten när ni lägger upp bilder på era barn? Funderar mycket kring det och vill inte vara alltför hispig, för en vill ju ändå visa hur gölligt barn en har osv, men inte heller för manisk och lägga upp precis hela barnets liv. Hör gärna hur ni har löst det!

tisdag 13 mars 2018 - 08:12

18 DAGAR AV BEBIS

F250C40D F9C0 488B B0E5 FBBF76D169CAVi sover och äter mest, hur klyschigt det än låter.

En total babybubbla, så kunde man kalla den senaste tiden här hos oss. Efter första veckan hemma med besök varje dag, fredade vi hela förra veckan för att lära känna vår nya familjemedlem.

Det behövdes. Det är visserligen fantastiskt hjärtevärmande att visa upp den nya skapelsen för familj och vänner, men det hinner vi ju med i resten av våra liv. Nu behöver vi tid tillsammans.

För så himla enkelt och lätt är det ju inte alla gånger, det här med att ta hand om en totalt försvarslös varelse. En del saker kommer visserligen rätt naturligt, medan jag kämpar för att fixa andra. Lillspiggen har ju bara funnits i 18 dagar, så en får väl ge sej själv lite nåd också. Det kommer, och allt går ju rätt bra hittills.

Jag har också en känsla av att vilja hålla kvar, ruva på min hemlighet, min bebis. Ha henne för mej själv, för oss själva.

Ingenting jag skriver verkar heller riktigt hänga ihop eller ha nån djupare mening. Mitt huvud har nog mosats lite av Lillspunkens söthet och hela den här omställningen. Återkommer snarast med djupare analys av lifvet.

fredag 2 mars 2018 - 10:08

GRAVIDBILDERNA SOM NÄSTAN INTE BLEV AV

Hur blev det med bilderna från fotograferingen förra veckan undrar ni? Nå det blev ju riktigt bra. Himla tur att vi tog bilderna när vi gjorde, för två dagar senare hoppade vi på bussen till Kvinnokliniken för att kolla upp mina blodtryck och på den resan blev vi.

Idag är förresten Lounas beräknade ankomstdag. Tänk att vi fått ha henne en vecka ren! Och att vi klarat av det! Sjukt.

Fotograf: Björn Fagerholm

5DR 7307

5DR 7251

5DR 7215

5DR 6844

5DR 6818

5DR 7160

5DR 7344

5DR 7419

5DR 7552

onsdag 28 februari 2018 - 09:18

FEM DAR SOM MAMMA

F7F3B964 CAEF 4C5F BA4A C73A4E4E0254

 

Idag har Louna funnits till i fem dagar. Tänk att en människa kan vara så färsk! Hon äter och sover mest för tillfället - och är väldigt väldigt söt. Hur kan världens sötaste unge ha kommit till just oss undrar man ju.

Hemma har vi kekulerat sen måndag eftermiddag och allt skulle vara perfekt om jag inte hade så ont i underlivet. Men that too shall pass, måste en ju tänka.

Det talas om sibirisk kyla utomhus men vi har bubblat in oss här hemma. Lollar på i badrock och yllesockor och för en stund stängdes faktiskt världen utanför av. Känner inget behov av befatta mej med samhället riktigt ännu.

Den stora moderskärleken då? Alltså Louna är det finaste jag nånsin sett, men är jag faktiskt en mamma? Känns både revolutionerande och vansinnigt. Mest vill jag bara ligga under ett täcke med henne i famnen.

fredag 23 februari 2018 - 21:14

LOUNA ÄR HÄR!

IMG 8210

Hon är här nu, Louna Leia Lucia! Med de strategiska måtten 2290 gram och 47 cm är hon ändå det största som kommit ur mej nånsin.

Alla mår bra, vi har ett familjerum på Kvinnokliniken och Louna är ungefär det finaste ever?!

Återkommer med the gory details om förlossningen lite senare, nu ska jag se på mitt barn.