tisdag 24 juli 2018 - 11:04

VILKEN SÖT LITEN POJKE!

I början av sommaren charmade Lillkommandoran byxorna av människorna vi mötte på stan. Hon vägrade vagn och fick bäras på dagligen om vi skulle nånstans (som tur är denna fas så gott som förbi nu). En sån liten en som himpas runt på väcker förstås uppmärksamhet och folk kollar och ler. Små minimänniskor är ju faktiskt sjukt söta.

Bebisar är också lite som hundvalpar, människor kommer gärna fram och pratar och gullar. Det tycker jag är rätt fint i det här annars så introverta landet. Ofta frågar folk hur gammal Lounis är och annat neutralt chitchat. Finska språket är ju bra på det viset också att man inte genast behöver köna och/eller felköna folk.

Flera gånger har det ändå hänt att folk sagt saker i stil med "Oih mikä ihana hymypoika!" och "Onpa söpö pieni poika!", alltså: vilken söt liten pojke. Vi har funderat på det här och kommer inte på nåt annat än att det måste vara kläderna som gör det, att vi inte klär Louna i uteslutande rosa. Att hon har en vitgulrandig lippis på sej utomhus, att hon sällan har klänning till vardags. Helt enkelt för att vi som föräldrar fortfarande klär henne så som vi tycker, och vi gillar klara färger och former.

Jag skulle inte säga att det är ett personligt problem för mej om random främlingar felkönar mitt barn (jag menar, det kan ju också hända att vi själva felkönar barnet - det lär vi väl få veta sen när hen är äldre och hittar sin egen identitet) men det handlar om hela grejen runtomkring. 

Det här blogginlägget (på finska) var hemskt bra och beskrivande för hur det faktiskt är, hur vi faktiskt inte kommit längre, trots att det är 2018. Trots att det finns folk som låter barn vara så som dom själva vill, handlar det ändå i slutändan om reaktioner och om samhället låter din pojke ha långt hår eller din flicka gå klädd i blå kläder. Det handlar om sneda leenden här och fel hurrarop där. Läs det, det var väldigt bra och beksrivande!

Jag visste ju om könsindelningarna i t.ex. klädaffärer redan innan vi fick barn, men nu när jag på riktigt rör mej bland de här indelningarna blir jag ibland så matt och trött. Alla facebookgrupper där kläder säljs som flick- eller pojkkläder, alla indelningar i prinsessor och superhjältar. Det blir så in your face, att pojkar inte tillåts vara annat än tuffa och flickor ska vara rosa drömmar. (Jag har faktiskt nån gång kommenterat på de här säljannonserna, men orka vara den där som får suckar och ögonhimlande hela tiden.)

Och ni vet ju hur jag menar, för jag tycker absolut att flickor ska få ha rosa ryschpysch om de vill, men det ska OCKSÅ pojkar få ha. ALLA ska få ha rosa eller superhjältekläder - utan att nån ska komma och titta snett eller felköna. Könandet är annars också så 1900-tal.

Det här är gammal skåpmat, det här är saker vi pratat om redan i flera år, men det blir så himla aktuellt nu med det egna barnet. Hur ska vi lösa det här, hur ska vi låta våra barn vara sej själva? För som sagt, det handlar inte bara om vad vi lär våra ungar och hur vi själva är mot dem, det handlar så mycket om allt runtomkring - hur skyddar vi dem mot världen utan att stänga in dem?

Håhhåh, blir helt matt av att tänka på det här. Måste dricka lite kaffe och fundera.

fredag 29 juni 2018 - 19:23

HJÄLP, JAG TAPPAR HÅRET! & FEM SAKER JAG LÄRT MEJ VIA SOCIALA MEDIER

IMG 0025

För ett par veckor sedan började jag tappa hår. Jag hade hört att det kan bli så, att under eller efter amning kan håret lossa. På nåt vis tänkte jag ändå att det inte berör mej, eller att NÅJAAAAA lite hår som lossar kan väl inte vara farligt. 

Nu rengör jag min borste efter två hårtvättar (borstar bara när jag tvättat) för att den blir så full av hår. Katten Quentins hår har fått mitt rosablonda svall som allvarlig motståndare på yllemattan i vardagsrummet. Jag hittar till och med hårstrån i Kommandorans blöja ibland.

Efter en snabb gallup på min Instagram stories, har jag kommit fram till följande saker (källa: folk som hänger på some):

1. Det är inte amningen som gör att håret lossar, det är graviditeten. Hårsäckarna är alltid några månader sena på att reagera och därför faller håret för många när barnet är 3-4 månader. Hormonerna/trauma/det lossar inget under graviditeten - typ så.

2. För de flesta kommer håret tillbaka, andra får bestående vikar i pannan. (Det är såna jag börjat få, äkta gamelfarbror-vikar. Håller tummarna för att mitt kommer tillbaka.)

3. Så gott som alla som tappat håret på detta vis har en "amningspannlugg" som ibland går runt hela huvudet. Små minihår som börjar växa tillbaka där det tidigare fallit bort.

4. Vissa tappar också ögonbrynen.

5. Sociala medier är ljuvligt! Så peppigt och lyftande att folk skriver till varann om erfarenheter - även om det handlar om nåt så till synes litet problem som hårfall. 

Nåja. Lite angstar jag ju nog över håret jag tappat och tappar, mest för att jag sparat det så länge. Ni kanske kommer ihåg att jag hade sidorna rakade i flera år, det är det och en gammal pannlugg jag sparar ut, och nu blir allt snart en jämnlång page. MEN ÄH, det är bara hår och blir det panik så är det faktiskt bara att klippa en fräsh kort sommarfrilla.

Hej då!

tisdag 19 juni 2018 - 12:14

TVÅ HJÄRNCELLER KVAR

För en stund sedan började jag gråta för att jag inte kom ihåg vad granatäpple heter. Hulk hulk, jag har blivit så dum i huvudet, hulk hulk, min hjärna kommer aldrig att börja fungera igen.

Ungefär så.

Lillkommandoran sover max två timmar i sträck nuförtiden, också om nätterna. Hon vaknar, vill ha tissen, somnar om. Så det ÄR ju inte supermegahemskt jobbigt, men faktum kvarstår - jag sover max två timmar åt gången. Och det fördummar mej.

Amningshjärna vet jag inte riktigt vad det går ut på rent vetenskapligt, but I haz it. Det plus att inte ha sovit mer än 2-3 timmar i följd på fyra månader verkar ta ut sin rätt. Samtidigt vill jag inte klaga, för Spunken är ändå ett rätt hanterligt barn. Skriker bara ibland om eftermiddagarna, och sällan ens det numer.

Ändå är det ganska skönt att klaga litegrann. Det borde finnas en Klagande småbarnsföräldrar-grupp på FB där inga glada miner får visas och där man inte behöver försöka pigga upp den som klagar, utan bara konstatera att JA, ALLT ÄR SKIT TA EN BULLE. 

Får väl ta och starta en.

måndag 21 maj 2018 - 20:00

3 SAKER MED FÖRÄLDRASKAPET SOM TOG MEJ HELT PÅ SÄNGEN

I den privata Sevendays-gruppen på Facebook finns en önsketråd. Där får bloggare önska vad andra bloggare ska skriva om. Det här inlägget är ett kommersiellt samarbete med Linn, det var nämligen hon som gav mej rubriken. 

Och vilken rubruk sen! Det här är faktiskt nåt jag gått och funderat på, så lika gärna kan jag lägga ner det i ord.

Vi kör!

IMG 0576Lilltypen på kryde.

1. OBRYDDHETEN

Jag skulle inte kalla mej en nyhetsjunkie, men jag håller verkligen koll på vad som händer i Finland och världen. Jag läser tidningar, nyhetswebb, följer länkar som läggs upp på sociala medier. Förutom att hålla koll på samhället och samtiden, ser jag mej som aktivist. Jag försvarar mina egna och andra minoriteters rättigheter. Sällan sumpar jag en chans att uttala mej och synas i hbtiq-frågor, för så viktigt är det för mej.

Nåh.

Efter att Drakungen föddes kan jag nog räkna på två händer gångerna jag läst tidningen. Vad har Halla-aho sagt senast? Ingen aning. När var dagen mot trans- och homofobi? Jag vet inte. Hur kommenterade jag Israels vinst i ESC i förhållande till ockupationen i Palestina? Det gjorde jag inte.

Det är inte det att jag inte på riktigt skulle bry mej om de här sakerna mer, men jag orkar inte ta in allt. Det är inget jag heller har gjort avsiktligt, jag märkte det faktiskt först nyligen när jag började tänka på saken, att det blivit så här.

Varför blir det så då? Jag tänker kanske att det egentligen inte är så konstigt. Den tid jag tidigare har satt på tankeverksamhet gällande samhällsfrågor lägger jag nu på att lära känna (och hålla i liv) en ny liten person. Troligen kommer det att jämna ut sej i nåt skede, jag KOMMER säkert börja läsa tidningen igen och räta upp ryggraden när det kommer till min aktivism, men nu behöver jag tid att kura ihop mej och mysa med bebis.

Aldrig hade jag trott att det skulle bli så, och ännu mer överraskande; att jag skulle VARA HELT OKEJ med att det är så. Det rör mej inte i ryggen att jag inte har koll på varje liten brännande fråga. Jag har också slutat ha morkkis och skämmas över saker som tidigare känts jobbiga. The child works wonders för min världs- och existentiella ångest helt enkelt. Och herregud, tack för det.

 

2. TISSARNA

Det här kanske inte handlar om föräldraskap per se, men alltså tissarna efter förlossning, det är ju helt galet. Inte bara det att dom är enorma, det är hela tiden nåt asia med dem. 

Antingen är det amningen som känns ångestfylld eller så rinner dom eller så blir det hårda knölar som gör ont. Jag har haft bh konstant i tre månader, dag som natt - det går inte annars. Och till och med en sån masochistisk grej som när barnet griper tag och börjar äta när brösten är sprängfyllda, herregud så ont det gör och så härligt det känns samtidigt! 

Har aldrig varit så medveten om mina bröst tidigare.

 

3. ALLT ÄR SOM VANLIGT - MEN ALLT ÄR TOTALT OMSVÄNGT

"Det är det största som kan hända, att bli förälder", så sägs det. "Inget kommer att vara sej likt", har jag också hört. "Njut nu medan du kan göra saker, som att sova", är en annan klassiker.

Och visst, allt är helt totalt annorlunda, men ändå är livet precis som vanligt. Det är svårt att förklara, men jag är ju jag, ingen deus ex machina har plötsligt förvandlat mej till mamma. Mamma är nåt jag blir lite mer dag för dag, men mest av allt är jag mej själv och beter mej som mej själv. 

Det är jävligt skönt att märka också, att jag är jag. Jag har inte förvandlats till något nytt och jag har inte heller gått med i nån hemlig klubb där jag måste vara på ett visst sätt. Det som har hänt är att jag har en typ som jag har ansvar över, och det är klart justeringar behövs i en sån situation, men överlag är jag samma människa som tidigare.

 

***

 

På tal om önskelinlägg, ett av mina önskeinlägg var att Caroline skulle berätta lite vad hon tycker om och inte tycker om Petalax. Så spännande att se vad nån som är inflyttad tänker om hemmet jag är utflyttad från!

torsdag 12 april 2018 - 16:58

DEN NYA KROPPSDELEN

F29D8B32 8985 4CE8 8EB9 E8FEE30FD575Här är jag inte ensam, här har jag just skuffat barnvagnen över klipporna på Ugnsholmen för att se öppet hav.

Jag sitter på Ysin (bar i Helsingfors), har en öl och en halväten wokportion framför mej. Tanken var att jag ska skriva på mitt manus, författarkursen jag går är snart slut och jag måste spurta för att hinna komma i mål. 

Istället för att ha manusdokumentet öppet scrollade jag nyss här på bloggen och tittade på gamla bilder av Drakungen.

Jag lämnade över barnet till Mira för ett par timmar sedan. När jag promenerade iväg kändes det jäkligt skumt. I flera veckors tid har jag alltid haft en extra person med mej, oftast helt fast i mej. Att gå ute utan barnvagn och nu sitta på bar ensam är ovant. För visst är det jännä hur snabbt man vänjer sej vid saker, som t.ex. vid att ha en liten varm kropp intill sin hela tiden.

Det är från ena ytterligheten till den andra. Från att vara hemma och ha ett barn fast i sej till att sitta ensam mitt i en full lokal.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, det är bara så himla olika. Och jäkligt bra så.

lördag 7 april 2018 - 16:26

OM AMNINGENS VÅNDOR

IMG 8642

 

Det viktigaste jag lärt mej om amning under de senaste sex veckorna är att jag ingenting vet om amning. Egentligen. Eller att jag ingenting visste om amning, trots att jag läst på och pratat mycket med vänner som ammar.

Under graviditeten när jag fick frågan om hur jag kommer att göra och själv tänkte på amning var det ungefär “om det funkar så bra så, men det är ingen stor grej om det inte funkar, det finns ju andra sätt”. Och så tänker jag fortfarande, jag lägger verkligen ingen medveten prestige i amningen.

***

När Louna föddes var hon väldigt liten, en minimänniska. Hon orkade inte suga på bröstet på samma sätt som större och starkare bebisar. Genast från dag ett fick hon tilläggsmjölk, donerad modersmjölk, med plastspruta. Jag försökte börja amma genast, jag hade henne på bröstet så ofta jag orkade, men det var tungt och jag ville ibland hellre att hon skulle få tilläggsmjölken. Det gjorde ont och var påfrestande. Jag hade just gått igenom en jobbig graviditet och fött barn i ett par dygn. Jag var slut.

Jag försökte pumpa också. Helst skulle jag göra det åtta gånger om dagen sa man, men jag klarade av max två. Jag kunde inte pressa mej till bristningsgränsen, jag var slut. Vi fortsatte ge tilläggsmjölk och jag försökte amma däremellan. Så fortsatte vi när vi kom hem också och ganska snart började vi ge större mängder ersättning i flaska.

Samtidigt steg min mjölk och amningen kändes lättare, rent fysiskt. Jag ville ändå fortsätta med ersättningen, dels för att jag visste att hon behövde den extra mjölken och dels för att hon då inte skulle vara totalt beroende av mej och min kropp - och för min egen mentala hälsas skull.

***

Första gången barnet sög sej fast ordentligt i min bröstvårta på sjukhuset översköljdes jag av en bottenlös sorg. Alla världens bekymmer och ett enormt vemod sköljde över mej. Jag grät av förtvivlan över saker jag inte kunde sätta ett namn på. Det sitter i fortfarande, men inte lika alltomfattande som de första dagarna. 

Under de senaste veckorna har jag också märkt ett intressant, och förstås rätt tungt, fenomen. Några gånger om dagen drar en kolossal ångest över mej, en ångest där jag känner att det inte finns nåt hopp och ingen framtid, jag vill bara ge upp. Ska jag vara ärlig så blir det nästan lite skrämmande och suicidalt för några sekunder. En liten stund (15-30 sekunder, typ) efter att ångesten dragit fram känner jag hur mjölken rinner till i brösten och känslan försvinner för vinden. (!!)

Samma sak varje dag. Nu när jag förstått hur det hänger ihop och att den galna känslan kommer att försvinna genast när det kniper till i brösten, har jag förstås en miljon gånger lättare att handskas med den, trots att jag alltid får en snabb panikkänsla när ångesten exploderar.

Visst berättas det ju att amningen är alltomfattande, men att den skulle vara en SÅ STOR upplevelse, på gott och ont, hade jag ingen aning om.

(Det har faktiskt ett namn också, D-MER, här kan man läsa mer om det. Det fick jag veta av Min Kompis Karin som vet allt om allt, ingen inom hälsovården har ens nämnt syndromet.)

***

Ibland när jag står och värmer ersättning åt Lillspiggen kan jag känna ett känsla av misslyckande. Det är också intressant med tanke på att jag tänker att jag inte lägger någon prestige i amningen. Att det inte är viktigt för just mej att helamma, att jag tycker det är skönt när också Mira kan delta i matningarna. Ändå smyger den ibland på, känslan av att jag inte är bra nog.

Där tror jag igen det ligger mycket förväntningar på den som ammar, från samhället och samtiden. Det är ju inte så att någon direkt ser ner på personer som inte ammar sina barn, men det pratas alltid om att lyckas amma. Fick du amningen att funka, räcker din mjölk till, etc. Det nekande svaren på de frågorna blir lätt jämförbara med misslyckanden. Själv känner jag också att jag måste förklara varför vi ger ersättning, “hon fick det från början för att hon ju var så liten och inte orkade äta tillräckligt” istället för “jag delammar och det är underbart!”.

Så länge barnet får näring är det mindre viktigt varifrån den kommer, och jag är ju exakt av den åsikten att alla måste göra prick och precis så som det funkar bäst för dem själva, barnet i fråga och familjen runtom.

Ändå. Den där känslan som bara kommer nånstans ifrån, som troligen handlar om Moderskapet och Kvinnligheten. Jag vill inte sluta amma, trots att jag tidvis tycker det är både tungt och ångestfyllt, och aldrig att jag känt någon eufori eller fått några kicks av det. Det är så paradoxalt och bakvänt, om ni förstår vad jag menar.

***

Jag hade inte den minsta aning om att amning kan KÄNNAS så här mycket. Jag visste ju att den väcker tankar och reaktioner när man pratar om det, men att det kunde vara så här genomgripande och fullständigt, det hade jag verkligen ingen aning om.

söndag 18 mars 2018 - 17:40

DAGEN NÄR DRAKUNGEN FÖDDES

Undertrycket visade igen över 100. Jag tog mina morgonmediciner och lade mej ner för att vila på soffan. Det kom OS på tv:n, parsprint i skidåkning - snart skulle hockeyn börja. Finlands damlejon mot Ryssland.

Jag mätte trycket igen. Det låg stadigt över 100.

Klockan 12 frågade jag Mira om vi borde ringa Kvinnokliniken, dom hade ju faktiskt sagt att jag skulle ringa om det var så här, hela tiden över hundra. Det hade legat på över hundra sen söndagen. Nu var det onsdag. Onsdagen den 21 februari 2018.

Vi blev inkallade till jouren. Jag duschade, klädde på mej och sen tog vi bussen till Kvinnis. Det steg på ett ett gäng högljudda unga tjejer i Kampen, deras intetsägande prat gjorde att mitt huvud tänkte sprängas. Jag var så slut på att vara gravid att en högst normal bussresa kändes som helvetets förmak.

När vi kommit fram, blivit intagna och sköterskan mätte mitt blodtryck tänkte jag dimpa. Plötsligt låg det på en rimlig nivå.

IMG 8153Älskar sjukhusbyxorna!

Sköterskan skrev upp resultaten, tog fostrets hjärtljud och bad oss sedan vänta i aulan. Hon skulle höra vad läkaren hade att säga.

Tyngd av missmod gick jag mot vänteutrymmet. Det brände i ögonen - dom skulle helt säkert skicka hem oss. Jag skulle inte föda nu heller. Vi skulle troligen inte ens få träffa en läkare.

I tjugo livslånga minuter satt vi och väntade tills en sköterska sa mitt namn och bad oss följa med. Vi blev förvånade av att ledas in till ett undersökningsrum där jag blev ombedd att ta av mej byxorna, det skulle göras en kontroll av babyns vikt.

"Hen börjar kanske vara lite hungrig", sa läkaren som förklarade att bebisar till föderskor med högt blodtryck oftast inte växer sej så stora. Att det liksom är motsatsen till diabetesbarn.

Sen hörde vi de efterlängtade och förlösande orden: “Skulle ni ta illa upp om vi satte igång den här förlossningen nu?”

"NEJ!" sa jag lite för entusiastiskt. Jag fattade inte att jag ÄNTLIGEN skulle få igång förlossningen, att jag snart skulle 1) ha min bebis 2) slippa vara gravid. I den stunden såg jag nog mest framemot att slippa vara gravid, om vi ska vara ärliga.

Den underbara, underbara läkaren satte in en ballong i livmodern som skulle stimulera igång mitt egna förlossningsarbete. Sedan fick vi vänta på en plats på avdelningen. Klockan visade 15.00.

IMG 8164

Väl på avdelningen, efter en avstickare till caféet för smörgås och karkki, fick jag en säng i ett rum för fyra föderskor. Fönsterplats!

Vi spatserade fram och tillbaka i korridoren utanför rummet, det skulle hjälpa ballongen att göra sitt jobb. Från rummen hördes olika mängder skrik och stönande. Vi fnissade.

Klockan 20 ville barnmorskan känna hur ballongen satt, och det visade sej att den hade kommit ut ur livmodern och kunde dras bort. Strax därefter kom en läkare och konstaterade att nej, den ballongen hade inte uppfyllt sitt syfte och vips låg jag igen i en gynstol och fick en ny ballong, den här gången en dubbel, inlagd. Medan hjärtljudsmonitorn tog upp sina siffror och tal, blev en av mina högljudda rumskompisar förd till förlossning medan en annan spydde och ropade på sin skapare. Jag satte fingrarna i öronen för att stå ut. Klockan visade 22.

Mira åkte hem för att sova och hänga med katten. Jag åt kvällsmål och promenerade runt i korridoren. Det började värka ordentligt i nedre ryggen och magen. Vid 23 försökte jag sova. En ny föderska rullades in i rummet. Hon var tyst fram till klockan 03, då fördes hon också iväg. Ensam låg jag kvar, utan sömn. En gång slumrade jag till medan jag såg på Gilmore Girls. Ted och Kajs podd hjälpte mej genom många sammandragningar.

bbcdb3c5 9aef 47f3 8215 1673f63a3291Från förlossningssalen, här har jag för mej att jag har rätt ont. Därav det ganska svaga peacetecknet.

På morgonen när jag gick på toaletten kunde jag inte kissa. Barnmorskan sa att jag kunde gå i duschen och testa kissa där, att det kanske skulle gå bättre om jag stod. Det gjorde det.

Jag messade med Mira och hon lovade komma på förmiddagen, någon stress var det inte eftersom inga egentliga värlar kommit igång.

Jag promenerade runt och väntade, inget hände. Mira kom och vi fortsatte med samma, gå runt, titta på tv, sitta i rummet, gå runt, titta på tv, sitta i rummet. Det skidades i Korea. Vi åt matsäck.

Under eftermiddagen när jag gick på toa kom ballongerna ut.Kanske det börjar hända nåt, tänkte jag.

En läkare kom för att undersöka mej och konstaterade att jag var fem cm öppen. Samtidigt spräckte hon fosterhinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten, men nåt sånt märkte jag inte av. Lite ljusrött klet kom det varje gång jag gick på toa, that’s it.

Sen hände inget mer under kvällen.

6b1e98f1 a028 4eb6 aac4 f97c299c7ad5Här har epiduralen börjat verka. <3

Barnmorskan som kom på kvällsskift berättade att läkarn ordinerat oxytocindropp och att jag skulle få det klockan 18. Det skulle sätta igång förlossningen, sa hon. Klockan 19.30 kom hon och lade in droppet.

Ganska snabbt efter droppet började jag få värkar. Vid klockan 23 började de vara så intensiva att jag inte längre klarade av att vara på avdelningen. Fyrapersonersrummet som jag låg i var som tur tomt då och Mira kunde stanna kvar, annars hade hon behövt åka hem klockan 21.

Vid 23.30 gjorde värkarna rejält ont och vi blev äntligen skickade till förlossningsavdelningen. Förlossningssalen var en skön himmel i jämförelse med rummet jag hade varit i. Barnmorskan som luktade både tobak och parfym (en rätt skön blandning) undersökte och sa att sådär tre-fyra centimeter var jag öppen. Mindre än de sagt på avdelningen.

Jag fick en spruta med något alldeles fantastiskt, Mira som är sjukskötare, berättade senare att det är starkare än morfin. Inte konstigt att det kändes jävligt bra just då. Smärtan lindrades rätt snabbt och vi lade oss på en säng tillsammans och slumrade till. Några timmar senare började värkarna kännas smärtsamma igen och jag fick en tens-maskin och lustgas. Med det och lite jämrande klarade jag mej igen i några timmar, tills jag fick en andra spruta med det alldeles underbara medlet.

IMG 8183

Vid klockan sex på morgonen hade jag jävligt ont igen och ringde på klockan. Nu vill jag ha epidural, sa jag.

Försök hålla ut så länge du kan ännu, det är bättre att sammandragningarna gör sitt jobb utan epidural när du är förstföderska. Ungefär så tror jag hon sa. Och jag höll ut. Jag höll ut så länge jag kunde och sen ringde vi på knappen.

Nu fixar jag det inte längre, sa jag till den nya barnmorskan som hade kommit på skift, med sej hade hon en barnmorskestuderande. Jag hade hållit ut så länge att det började bli kritiskt, jag orkade inte längre.

Det jag inte visste var att före de kan sätta in epiduralen måste det tas labbprov ochförrän labbsköterskan hunnit till förlossningssalen hade mina värkar ökat kolossalt i styrka. Med några minuters mellanrum kändes det som att någon slet itu min livmoder, rev loss mina äggstockar och tryckte ut mina tarmar. Jag skrek som ett skadeskjutet djur: det kommer något, något kommer! Jag kan inte hålla emot.

Samtidigt visste jag att jag måste hålla emot, om jag inte gör det kommer jag att gå sönder, slitas i stycken. Det kändes som en evighet av avgrundsvrål före barnmorskan sa att labbsvaren kommit, nu kan vi ringa anestesiläkaren.

Men hen kom aldrig. Vi väntade och jag skrek. Alla helvetets eldar brände i min kropp och jag höll på att slitas samman.

När jag hörde paniken i Miras röst, "Ni måste ringa läkaren!" sa hon, blev jag själv rädd. När jag märkte att barnmorskan var rädd kände jag för första gången att det här kommer inte att gå, jag kommer att dö på den här britsen, i det här rummet, på det här sjukhuset. Det är ute med mej nu, tänkte jag tills nästa sammandragning kom och slet all reson ur mej igen.

IMG 8196

Efteråt berättades att det tagit ungefär en och en halv timme av djuriska skrik innan läkaren kom. Jag kommer ihåg när hen skulle sätta in vad det nu än är dom sätter in i ryggen, och de bad mej ligga stilla. Just då kom en jordbävningssammandragning och jag skrek att det går inte nu, rör mej inte! När den gick om skrek jag att lägg in den nu! och jag fick en sammandragning och det var det svåraste jag varit med om att ligga stilla då och jag tror jag svimmade litegrann och plötsligt var epiduralen där och efter några sista vrål ebbade allt ut och plötsligt kom min egen själ tillbaka och jag visste igen vem jag var.

Sen skedde en totalomvändning. Plötsligt låg jag där på britsen och slängde skämt kring mej och skrattade. En gång till kom de och tryckte mer epidural i mej och sen lollade jag på igen. Barnmorskan kom och undersökte mej och visste berätta att under timmen jag legat och skrikit hade jag slitits upp helt, jag var alltså fullt öppen. Nu kan vi börja föda, sa hon.

Krystvärkarna kom klockan 13.

Sen var allt ett lättsamt himmelrike. En värk kom, jag krystade. En till värk, jag krystade. Det sägs att man vet när man ska krysta, jag är inte alls säker på om jag hade vetat utan att barnmorskan hade sagt till mej, men jag lyssnade på henne, jag gjorde som hon sa och jag kände mej trygg och omhändertagen.

Värkarna var inte hemskt intensiva så det tog en stund att få ut bebisen, hjärtljuden försvann i ett skede och de fick klippa upp le vagine för att hon skulle ploppa ut. Men sen kom hon, huvud först och sen FLOFF så var hon ute och jag skrek Tää on ihan hullua! och plötsligt låg hon på mitt bröst.

Louna föddes 23.02.2018 klockan 13.40, strategiska mått: 2290g och 47cm. Den där timmen före epiduralen är det aboslut värsta (upphöjt i hundra) jag varit med om, men jag skulle ändå inte säga att det orsakat något större trauma. It is what it is och ingen kunde förutse att labbproven och läkarens ankomst skulle dröja på det sätt de gjorde.

IMG 8228

Jag vill säga att jag fylldes av en total kärlek när Drakungen lades på mitt bröst, så där som alla skriver i den Facebookgrupp för marsbebisar 2018 jag är med i, att det är den största kärleken som fyllt dem. Men det var det inte. Det kändes bara helt vansinnigt. Jag fattade inte vad som hände och jag fattade inte vem hon var. Men jag skrattade när jag såg henne, jag skrattade när jag höll om henne. Det var ett gutturalt, avgrundsskratt som bottnade i den största av kärlekar. Den kärleken behöver bara lite tid för att hitta fram och bli den alltomfattande kraft den verkligen är.

fredag 16 mars 2018 - 18:06

MOTHER OF DRAGON(S)

Jaha, vad tycker ni om den nya headern då? Äsch, bara nåt jag slängde ihop nyss. Bilden är naturligtvis fotad av den mäktiga Björn Fagerholm. Photoshopskillzen är mina egna. Alltså jag har beskurit en bild och satt text på. Ganska hc om ni frågar mej.

Eftersom Louna kallades Drakungen på internet före hon föddes så är jag nu alltså mother of dragon(s). Det är bäst att Deanerys inte visar sej vara en alldeles hemsk skurk i sista säsongen av GoT nu, för då är allt förstört. Och man vet sannerligen aldrig med den serien.

header1mod

Här hemma trälar vi på. Vaknar med tre timmars mellanrum om nätterna för att mata vår lilla Doctor Snuggles, matar mest hela tiden på dagen också. Däremellan går vi på vagnpromenader. Jag är galet trött och luktar sur mjölk mest hela tiden, mitt hår har aldrig varit så yrt som det är nu och jag har på mej verkkare eller yogabyxor HELA TIDEN, men allt detta till trots är det rätt trevliga dagar vi lever. 

För tillfället är vi två vuxna här hemma, ännu nästa vecka har Mira föräldraledigt. Sen är jag on my own med Lillspunken. Känner mej seminervös, men det ska väl gå bra ska vi tro.

Ni är säkert också ivriga på att få höra om min förlossning kan jag tro. Det ska ni få, jag skrev ner en förlossningberättelse här för några dar sen, men den blev fyra sidor lång så jag antar att jag får sålla lite om nån alls ska orka med den, hehe.

Här får ni ännu en bonusbild på Lillspiggen sina Muminpappanbyxor.

IMG 8702

Katten Quentin och bebisen är lika på det viset, de gömmer gärna sitt huvud i min armhåla.

PS: Hur tänker ni förresten när ni lägger upp bilder på era barn? Funderar mycket kring det och vill inte vara alltför hispig, för en vill ju ändå visa hur gölligt barn en har osv, men inte heller för manisk och lägga upp precis hela barnets liv. Hör gärna hur ni har löst det!

fredag 24 november 2017 - 14:49

HUR BLIR BARN TILL?

Det var en söndag, vi hade varit på fest och jag låg i vår röda sammetssoffa och krabbisvåndades. Plötsligt sa jag till Mira: nä men kanske vi ändå ska ha barn?

Så började det hela, som så många andra bra saker - efter en riktigt lyckad fest.

IMG 6266

Tidigare hade jag starkt varit av den åsikten att jag kanske inte alls ska ha barn, nånsin. Att det räcker med att vara vi två. Visserligen kan det bra räcka att vara två (eller tre eller hur många man nu är i sitt förhållande) och jag är lite osäker på vad som egentligen fick mej att ändra mej, men när jag väl ändrade mej så var det som en blixt från klar himmel.

Dels tror jag att det har att göra med att många i min närhet hade fått barn eller var gravida, att min BFF väntade sitt första barn, att jag kanske hade en begynnande 40-årskris. Lite oklart, men jag vet inte varför det egentligen ska behöva vara så klart heller. Det är sällan någon ber en skriva en tiosidig essä om varför en egentligen bestämde sej för att bilda familj (eller ja, för samkönade kanske frågan actually kommer upp mer än för heteropar).

unnamedFör att vi båda ska kunna bli föräldrar måste vi dels vara gifta, dels måste Mira adoptera Drakungen sen när den föds.

Hur blir barn till då, undrar kanske många. BUU-Jontti har nyligen förklarat i tv hur det går till och här kan du se det, om du också undrar. (Skönt ändå att där inte pratades om samlag, för det är ju inte enda sättet ett barn blir till, inte ens för många heteropar.)

När vi bestämde oss för att försöka få barn började vi med att googla fertilitetskliniker. Eller vi googlade inte ens så mycket, vi letade fram den klinik där våra vänner E&O gick, och kollade deras taxor. Jag är en rätt spontan person, så väldigt snart hade vi en tid bokad för ett första besök.

IMG 9401

När ett par börjar en fertilitetsprocess på klinik går man alltid igenom det praktiska på första besöket. Hur det kommer att gå till, vad som händer, vilka risker som finns, lagstiftning. Sedan ska alla par eller självständiga kvinnor träffa en psykolog. 

Vårt första besök var trevligt medan psykologbesöket inte var nåt vidare. Eller så kommer jag ihåg det i alla fall. Det kändes som ett test att vi var tillräckligt bra att bli föräldrar, dessutom var det där med manliga förebilder som fick mej att se rött.

Men vi "godkändes". Efter det började kisistickornas tidevarv.

IMG 7661

Drakungen blev till sist till med hjälp av ivf, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning, men innan vi kom till det skedet gjordes tre inseminationer (och före DET valdes spermier). Den första och andra inseminationen gjordes i min naturliga cykel, alltså jag kissade på ovulationsstickor och när det såg ut som att det fanns ett moget ägg, kollade läkaren på kliniken med ultraljud att det faktiskt var så, och sen sprutades tvättade spermier in i mina äggledare. 

Det gav inga resultat, det är faktiskt rätt liten procentuell chans att bli gravid genom inseminering, typ dryga 10 procent av alla som insemineras på klinik blir gravida (då ska vi komma ihåg att den allra största delen av dem som söker sej till kliniker är heteropar som av en eller annan orsak inte blivit gravida efter många försök, så troligen är siffran lite högre för kvinnopar och självständiga kvinnor som kommer in). 

Den tredje insemineringen gjordes i en hormonell cykel, alltså ägglossningen kontrollerades med hjälp av hormonpreparat. Den lyckades inte heller.

unnamed 2

Graviditetstest nummer tre gjorde vi när vi var i Indien förra året i december, och när det också visade negativt bestämde vi oss för att börja diskutera ivf när vi kom hem. En inseminering kostar enligt klinikens webbsidor 565 euro, då inkluderar det två ultraljud. 

Vid det här laget hade vi redan tagit ett lån, för vi insåg att det kommer att kosta. Efter tre misslyckade insemineringar och alla mediciner och läkarbesök som kom på, ville vi inte slösa mer pengar på fler insemineringar som ändå hade väldigt liten chans att ge resultat. Procenten att få en lyckad ivf-befruktning är 50.

Vår läkare hade gärna fortsatt som förr ett tag till, men eftersom vi var privatkunder som betalade för oss, kunde vi ganska lätt faktiskt kräva en ivf-behandling. Jag kan visserligen tänka mej att läkare hellre gör insemineringar eftersom det är en icke-invasig behandling, men samtidigt kändes det som att de pumpade oss på pengar eftersom det fanns så liten chans att det funkade, statistiskt sett. (I något skede hade vi också en annan tanke.)

Så vi började ivf-behandlingen. Snabb översikt: jag tog hormonsprutor i några veckor för att flera äggceller skulle mogna samtidigt. När cellerna var mogna plockades de ut (under den mest fantastiska medicinering jag varit med om, lol) och befruktades av en biolog i klinikens laboratiorium. Hälften (6) av de utplockade (12), befruktade äggcellerna delade sej och börjande växa. Efter tre-fyra dagars väntan hade de vuxit tillräckligt och en av de befruktade cellerna inplanterades i min livmoder, resten frystes ner.

unnamed 7

Vi trodde att det lyckades redan vid den första inplanteringen, men i det tidiga ultraljudet i vecka sju visade det sej vara ett missfall.

Det tog en stund för oss båda att repa oss efter missfallet, men vi ville så klart försöka igen så snabbt som möjligt. Följande inplantering lyckades också, och vid det tidiga ultraljudet visade sej att det låg en liten böna med ett tickande hjärta där i livmodern. <3

IMG 0857

En ivf-behandling, inklusive två ultraljud, går loss på 2636 euro. Hormonsprutorna och medicnerna kostade kring 1000 euro, om jag minns rätt. Jag har inte full koll på exakta utgifter, det kom räkningar allt eftersom. Men det lån på 10 000 euro vi tog har helt gått åt. Det är bortbetalt om några år, så det är inte hela världen. Vi har inga bostadslån eller andra stora lån, så det kändes som en rimlig grej att göra - sätta några dona på sin familj.

I två veckor före, och tio veckor efter, inplanteringen tog jag ett hormonpreparat som gjorde mina livmoderslemhinnor tjockare och mer mottagliga (antar jag). Det var pure pain att tre gånger varje dag både äta och sticka in piller i snippan. Ni kan säkert tänka er mängden flytningar snipp-pillren ger. Eller om ni inte kan så kan jag berätta: de orsakar väldigt mycket flytningar. Så när den kuren var slut och ungefär 12-veckors gränsen klockades, var det en sån pure bliss med allt. Då kändes graviditeten nästan verklig.

IMG 0912Här är jag på väg på festival, gravid och genuint lycklig.

Och nu mårar vi på i vecka 27, jag känner sparkar och en tyngd i magen som gör att jag inser att där faktiskt finns något levande, något som är en del av mej men som är något helt individuellt. Och det känns bra.

***

När jag läser de gamla blogginläggen från vår tid på kliniken känns det så avlägset och overkligt. Tänk att det bara är ett drygt år sen vi var där för första gången. 

En evighet, så länge känns det att graviditeten hållit på, säkert för att jag varit både dyster och deprimerad genom det mesta av den. Det var inte riktigt så jag föreställde mej att det skulle bli.

IMG 2423Här tyckte vi redan att magen började synas ordentligt. LOL, säger jag nu.

Samtidigt är det här också det bästa som hänt, jag känner att både Mira och jag blivit mer jordade och stabila i varann, att våra tankemönster skiftar mot något bestående och verkligt. 

Om jag fick ändra på något i den här processen så är det bara mitt mående jag skulle ändra (och missfallet, obvi). För trots att det kändes som en lång och tung process att gå igenom på kliniken, är det så här i efterhand en yttepyttetid av våra liv. Det är här och nu som räknas (men kändes det NATURLIGTVIS INTE då).

IMG 9658

torsdag 13 juli 2017 - 09:48

DETTA HAR HÄNT

IMG 0863Här är första kompisbilden av mitt barn och Cias barn. You saw it here first!

 

Vill en vara romantisk kan en använda ord som midsommarmagi och barn av den ljusaste natten. För det var under midsommar vi började kissa på stickor och se att de visade ett ljuuuuust ljuuuuust plus. (Eller det var inget "plus" utan två streck i fönster bredvid varandra, vi köpte de billigaste stickorna för dessa förtidstester.)

Vi skulle egentligen testa först måndagen efter midsommar, men redan på torsdagen innan började vi. Eller nej, onsdagen! På onsdagen såg jag inget, på torsdagen ett ljust, ljust streck, fredagen ett nästan lika ljust streck, på lördagen syntes det ännu tydligare och på söndagen tydligt. På den riktiga testdagen hoppade ett plus fram rätt genast. Då tog vi den dyrare stickan vi fått från kliniken.

Oberoende vad stickan visade på testdagen, hade vi fått i uppdrag att ringa vår klinik. Eftersom det nu var ett plus, fick jag åka in för ett blodprov. Provet mäter hcg-värdet, som väl är graviditetshormonet, för att se om stickan hade rätt.

Det hade den. Mitt hcg låg på 658, som tydligen är högt för den vecka och dag jag var i då. Typ vanligt är mellan 100 och 500 just då tror jag. (Förra gången, när det visade sej vara missfall, hade jag haft 150-någå. Osäker om det betyder något eller inte.)

Jaha, men så. Det såg ut som jag var gravid. Med missfallet i färskt minne vågade vi ändå inte skrika ut det alltför högt - för tänk om det ändå inte fanns nåt liv därinne? Vi berättade för våra närmsta vänner och sen satte vi oss ner för att vänta på det tidiga ultraljudet. (Vi satt ju inte ner i tre veckor, men ni förstår.)

Det tidiga ultraljudet skulle göras i vecka sju, och just då var vår klinik på sommarpaus. Det kändes lite motigt att gå till ett helt nytt och främmande ställe, men det visade sej att stället vi valde (Perhe Arte) var det BÄSTA som hänt! Stark rekommendation. Gynekologen hade inte ens någon såndär oooobehaglig äcklig gynstol där en måste ligga med benen i vädret och visa upp hela heimani, utan jag fick ligga på en brits som var draperad med överkast och färggranna dynor i ett rum som såg MYSIGT ut. (Det var också billigare än ALLA andra ställen vi kollade.)

Nåja, tillbaka till saken. Igår var äntligen dagen för ultraljudet och klart vi var nervösa. Men trots att jag var nervös så fanns det något lugnt i mej. Förra gången grät jag hysteriskt redan före ultraljudet, för jag kände att något var fel. Nu visste jag på nåt plan att där bor någon, och trots att det var nervöst och lite ångestfyllt så kändes allt ändå okej. (En lär verkligen känna sin kropp i den här rumban.)

Gynekologen som gjorde ultrat var väldigt bra. Jag kan inte tåla läkare som pratar till mej som om jag vore 1) ett spädbarn 2) lite enkel, och det har vi haft tur med. Både vår klinikläkare och den här gynekologen är handlingens kvinnor och barska på sitt eget sätt. (Kan ju bli för mycket av det goda ibland på vår vanliga klinik, men kanske hellre det än daltande. Dessutom är jag ganska bra på att säga ifrån om jag tycker mej bli felbehandlad.)

Vi både såg hjärtat slå och hörde det ticka där i det mysiga rummet igår. Själv fascinerades jag mer av bilden på den hoppande klumpen än av själva hjärtljudet. Det var en så liten klump! Och den rörde sej snabbt, snabbt! Och det är vår bebis? Så SJUKT!

Fatta att en liten jäkla cellklump blir en riktig människa, som du och jag! Har så svårt att fatta hela den processen.

I övrigt mår jag rätt ok. Illamående har jag haft, men inga spyor ännu. Allt luktar illa och jag är SÅ INTE sugen på kaffe, vilket kanske är det mest sorliga i den här magiska soppan.