467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Brev till Edith

Skrivet av Catariina Salo 03.12.2016 | 1 Kommentarer

För en tid sedan blev jag ombedd att skriva en text om Edith Södergran till The Stockholm Review. Redaktören ville ha något med en "finlandssvensk koppling" och formen var fri.

Jag funderade några veckor och började sedan skriva. Så funkar jag oftast när jag skriver, jag tänker ett tag, sedan spyr jag alla bokstäver ur mej och därefter vill jag helst aldrig se texten igen.

I min google drive har jag massvis med dokument med påbörjade texter, dikter, inlägg - som jag aldrig vill kolla på igen. Ibland har jag öppnat nåt dokument och läst, blivit överraskad över att texten är så bra. Men oftast suger det till i magen och en skam sköljer över mej, hur har jag kunnat skriva sådär!

Det kanske inte är en hemskt bra egenskap för någon som skriver for a living, men sen igen, när det gäller journalistiska texter funkar jag helt annorlunda. 

Får ni andra nånsin den där känslan, att nu gör jag bara klart det här så behöver jag aldrig, aldrig tänka på det igen? Trots att det finns där out in the open för alla att se.

Kommer nog aldrig att skriva The Next Great American Novel om jag inte ens kan titta på mina skönlitterära texter. Oh well, jag kan göra andra saker - som t.ex. gnälla över mitt liv i bloggform

Nu tänker jag i alla fall länka till den där grejen jag skrev om Södergran. Varsågoda. (Själv tänker jag ignorera den och tänka att den inte existerar.)

Screen Shot 2016 12 03 at 10.57.56

Kommentarer

  • Anonym prokrastinerare 03/12/2016 11:25pm (3 år sen)

    Jag är precis sån. Jag tänker (prokrastinerar) oftast tills deadlinen kommer farligt nära. Sen spyr jag ur mig en mängd ord ut på pappret. Bryter ihop (inser själv att jag måst vara sjukt jobbig att leva med...), raderar hälften och skriver snabbt ihop något och lämnar in fem minuter innan deadline. Sen vill jag aldrig mer läsa skiten igen. Så här funkar jag oavsett om det handlar om studierna eller någon annan text. Spännande nog så fick högsta betyg på en text jag skrev i studierna men jag vägrar ändå öppna den igen. Bevisligen kan den ju inte vara riktigt dålig men det är ändå något som tar emot när jag ser dokumentet på datorn.

Skriv en kommentar