DAGEN NÄR DRAKUNGEN FÖDDES

söndag 18 mars 2018 - 17:40 | 3 Kommentarer

Undertrycket visade igen över 100. Jag tog mina morgonmediciner och lade mej ner för att vila på soffan. Det kom OS på tv:n, parsprint i skidåkning - snart skulle hockeyn börja. Finlands damlejon mot Ryssland.

Jag mätte trycket igen. Det låg stadigt över 100.

Klockan 12 frågade jag Mira om vi borde ringa Kvinnokliniken, dom hade ju faktiskt sagt att jag skulle ringa om det var så här, hela tiden över hundra. Det hade legat på över hundra sen söndagen. Nu var det onsdag. Onsdagen den 21 februari 2018.

Vi blev inkallade till jouren. Jag duschade, klädde på mej och sen tog vi bussen till Kvinnis. Det steg på ett ett gäng högljudda unga tjejer i Kampen, deras intetsägande prat gjorde att mitt huvud tänkte sprängas. Jag var så slut på att vara gravid att en högst normal bussresa kändes som helvetets förmak.

När vi kommit fram, blivit intagna och sköterskan mätte mitt blodtryck tänkte jag dimpa. Plötsligt låg det på en rimlig nivå.

IMG 8153Älskar sjukhusbyxorna!

Sköterskan skrev upp resultaten, tog fostrets hjärtljud och bad oss sedan vänta i aulan. Hon skulle höra vad läkaren hade att säga.

Tyngd av missmod gick jag mot vänteutrymmet. Det brände i ögonen - dom skulle helt säkert skicka hem oss. Jag skulle inte föda nu heller. Vi skulle troligen inte ens få träffa en läkare.

I tjugo livslånga minuter satt vi och väntade tills en sköterska sa mitt namn och bad oss följa med. Vi blev förvånade av att ledas in till ett undersökningsrum där jag blev ombedd att ta av mej byxorna, det skulle göras en kontroll av babyns vikt.

"Hen börjar kanske vara lite hungrig", sa läkaren som förklarade att bebisar till föderskor med högt blodtryck oftast inte växer sej så stora. Att det liksom är motsatsen till diabetesbarn.

Sen hörde vi de efterlängtade och förlösande orden: “Skulle ni ta illa upp om vi satte igång den här förlossningen nu?”

"NEJ!" sa jag lite för entusiastiskt. Jag fattade inte att jag ÄNTLIGEN skulle få igång förlossningen, att jag snart skulle 1) ha min bebis 2) slippa vara gravid. I den stunden såg jag nog mest framemot att slippa vara gravid, om vi ska vara ärliga.

Den underbara, underbara läkaren satte in en ballong i livmodern som skulle stimulera igång mitt egna förlossningsarbete. Sedan fick vi vänta på en plats på avdelningen. Klockan visade 15.00.

IMG 8164

Väl på avdelningen, efter en avstickare till caféet för smörgås och karkki, fick jag en säng i ett rum för fyra föderskor. Fönsterplats!

Vi spatserade fram och tillbaka i korridoren utanför rummet, det skulle hjälpa ballongen att göra sitt jobb. Från rummen hördes olika mängder skrik och stönande. Vi fnissade.

Klockan 20 ville barnmorskan känna hur ballongen satt, och det visade sej att den hade kommit ut ur livmodern och kunde dras bort. Strax därefter kom en läkare och konstaterade att nej, den ballongen hade inte uppfyllt sitt syfte och vips låg jag igen i en gynstol och fick en ny ballong, den här gången en dubbel, inlagd. Medan hjärtljudsmonitorn tog upp sina siffror och tal, blev en av mina högljudda rumskompisar förd till förlossning medan en annan spydde och ropade på sin skapare. Jag satte fingrarna i öronen för att stå ut. Klockan visade 22.

Mira åkte hem för att sova och hänga med katten. Jag åt kvällsmål och promenerade runt i korridoren. Det började värka ordentligt i nedre ryggen och magen. Vid 23 försökte jag sova. En ny föderska rullades in i rummet. Hon var tyst fram till klockan 03, då fördes hon också iväg. Ensam låg jag kvar, utan sömn. En gång slumrade jag till medan jag såg på Gilmore Girls. Ted och Kajs podd hjälpte mej genom många sammandragningar.

bbcdb3c5 9aef 47f3 8215 1673f63a3291Från förlossningssalen, här har jag för mej att jag har rätt ont. Därav det ganska svaga peacetecknet.

På morgonen när jag gick på toaletten kunde jag inte kissa. Barnmorskan sa att jag kunde gå i duschen och testa kissa där, att det kanske skulle gå bättre om jag stod. Det gjorde det.

Jag messade med Mira och hon lovade komma på förmiddagen, någon stress var det inte eftersom inga egentliga värlar kommit igång.

Jag promenerade runt och väntade, inget hände. Mira kom och vi fortsatte med samma, gå runt, titta på tv, sitta i rummet, gå runt, titta på tv, sitta i rummet. Det skidades i Korea. Vi åt matsäck.

Under eftermiddagen när jag gick på toa kom ballongerna ut.Kanske det börjar hända nåt, tänkte jag.

En läkare kom för att undersöka mej och konstaterade att jag var fem cm öppen. Samtidigt spräckte hon fosterhinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten, men nåt sånt märkte jag inte av. Lite ljusrött klet kom det varje gång jag gick på toa, that’s it.

Sen hände inget mer under kvällen.

6b1e98f1 a028 4eb6 aac4 f97c299c7ad5Här har epiduralen börjat verka. <3

Barnmorskan som kom på kvällsskift berättade att läkarn ordinerat oxytocindropp och att jag skulle få det klockan 18. Det skulle sätta igång förlossningen, sa hon. Klockan 19.30 kom hon och lade in droppet.

Ganska snabbt efter droppet började jag få värkar. Vid klockan 23 började de vara så intensiva att jag inte längre klarade av att vara på avdelningen. Fyrapersonersrummet som jag låg i var som tur tomt då och Mira kunde stanna kvar, annars hade hon behövt åka hem klockan 21.

Vid 23.30 gjorde värkarna rejält ont och vi blev äntligen skickade till förlossningsavdelningen. Förlossningssalen var en skön himmel i jämförelse med rummet jag hade varit i. Barnmorskan som luktade både tobak och parfym (en rätt skön blandning) undersökte och sa att sådär tre-fyra centimeter var jag öppen. Mindre än de sagt på avdelningen.

Jag fick en spruta med något alldeles fantastiskt, Mira som är sjukskötare, berättade senare att det är starkare än morfin. Inte konstigt att det kändes jävligt bra just då. Smärtan lindrades rätt snabbt och vi lade oss på en säng tillsammans och slumrade till. Några timmar senare började värkarna kännas smärtsamma igen och jag fick en tens-maskin och lustgas. Med det och lite jämrande klarade jag mej igen i några timmar, tills jag fick en andra spruta med det alldeles underbara medlet.

IMG 8183

Vid klockan sex på morgonen hade jag jävligt ont igen och ringde på klockan. Nu vill jag ha epidural, sa jag.

Försök hålla ut så länge du kan ännu, det är bättre att sammandragningarna gör sitt jobb utan epidural när du är förstföderska. Ungefär så tror jag hon sa. Och jag höll ut. Jag höll ut så länge jag kunde och sen ringde vi på knappen.

Nu fixar jag det inte längre, sa jag till den nya barnmorskan som hade kommit på skift, med sej hade hon en barnmorskestuderande. Jag hade hållit ut så länge att det började bli kritiskt, jag orkade inte längre.

Det jag inte visste var att före de kan sätta in epiduralen måste det tas labbprov ochförrän labbsköterskan hunnit till förlossningssalen hade mina värkar ökat kolossalt i styrka. Med några minuters mellanrum kändes det som att någon slet itu min livmoder, rev loss mina äggstockar och tryckte ut mina tarmar. Jag skrek som ett skadeskjutet djur: det kommer något, något kommer! Jag kan inte hålla emot.

Samtidigt visste jag att jag måste hålla emot, om jag inte gör det kommer jag att gå sönder, slitas i stycken. Det kändes som en evighet av avgrundsvrål före barnmorskan sa att labbsvaren kommit, nu kan vi ringa anestesiläkaren.

Men hen kom aldrig. Vi väntade och jag skrek. Alla helvetets eldar brände i min kropp och jag höll på att slitas samman.

När jag hörde paniken i Miras röst, "Ni måste ringa läkaren!" sa hon, blev jag själv rädd. När jag märkte att barnmorskan var rädd kände jag för första gången att det här kommer inte att gå, jag kommer att dö på den här britsen, i det här rummet, på det här sjukhuset. Det är ute med mej nu, tänkte jag tills nästa sammandragning kom och slet all reson ur mej igen.

IMG 8196

Efteråt berättades att det tagit ungefär en och en halv timme av djuriska skrik innan läkaren kom. Jag kommer ihåg när hen skulle sätta in vad det nu än är dom sätter in i ryggen, och de bad mej ligga stilla. Just då kom en jordbävningssammandragning och jag skrek att det går inte nu, rör mej inte! När den gick om skrek jag att lägg in den nu! och jag fick en sammandragning och det var det svåraste jag varit med om att ligga stilla då och jag tror jag svimmade litegrann och plötsligt var epiduralen där och efter några sista vrål ebbade allt ut och plötsligt kom min egen själ tillbaka och jag visste igen vem jag var.

Sen skedde en totalomvändning. Plötsligt låg jag där på britsen och slängde skämt kring mej och skrattade. En gång till kom de och tryckte mer epidural i mej och sen lollade jag på igen. Barnmorskan kom och undersökte mej och visste berätta att under timmen jag legat och skrikit hade jag slitits upp helt, jag var alltså fullt öppen. Nu kan vi börja föda, sa hon.

Krystvärkarna kom klockan 13.

Sen var allt ett lättsamt himmelrike. En värk kom, jag krystade. En till värk, jag krystade. Det sägs att man vet när man ska krysta, jag är inte alls säker på om jag hade vetat utan att barnmorskan hade sagt till mej, men jag lyssnade på henne, jag gjorde som hon sa och jag kände mej trygg och omhändertagen.

Värkarna var inte hemskt intensiva så det tog en stund att få ut bebisen, hjärtljuden försvann i ett skede och de fick klippa upp le vagine för att hon skulle ploppa ut. Men sen kom hon, huvud först och sen FLOFF så var hon ute och jag skrek Tää on ihan hullua! och plötsligt låg hon på mitt bröst.

Louna föddes 23.02.2018 klockan 13.40, strategiska mått: 2290g och 47cm. Den där timmen före epiduralen är det aboslut värsta (upphöjt i hundra) jag varit med om, men jag skulle ändå inte säga att det orsakat något större trauma. It is what it is och ingen kunde förutse att labbproven och läkarens ankomst skulle dröja på det sätt de gjorde.

IMG 8228

Jag vill säga att jag fylldes av en total kärlek när Drakungen lades på mitt bröst, så där som alla skriver i den Facebookgrupp för marsbebisar 2018 jag är med i, att det är den största kärleken som fyllt dem. Men det var det inte. Det kändes bara helt vansinnigt. Jag fattade inte vad som hände och jag fattade inte vem hon var. Men jag skrattade när jag såg henne, jag skrattade när jag höll om henne. Det var ett gutturalt, avgrundsskratt som bottnade i den största av kärlekar. Den kärleken behöver bara lite tid för att hitta fram och bli den alltomfattande kraft den verkligen är.

Kategorier:

bebé gravidbloggen louna

3

Kommentarer

  • Jenny

    18.03.2018 20:49 (4 månader sen)

    Åh vad roligt att få läsa din förlossningsberättelse. Tack för att du delade med dig. Nog är det sjukt hur det kan vända så fort man får smärtlindring som funkar. Jag gick från att ligga och gny i smärtor och vara helt frånvarande till att på nån kort minut ligga och diskutera barnmorskornas arbetsförhållanden.

    • Catariina Salo

      18.03.2018 21:01 (4 månader sen)

      Nämen eller hur! Från att vara säker på att nu dör jag till att skrattande fundera på sjukhusets inomhusluftsproblem. :D


  • Karin/Famnen redo

    19.03.2018 22:15 (4 månader sen)

    Tack för din berättelse! Älskar förlossningsberättelser, jag läste och höll andan, det var så spännande. Jag kände igen mig i att den där omedelbara kärleken som "alla" andra skriver om inte infann sig just där i förlossningssalen, man hade liksom lite annat i huvudet (och i underredet...) just då! :D Men visst är det helt galet att föda barn. Och att barn överhuvudtaget kan bli till. Och livet överhuvudtaget, och universum... * förlorar sig i djupa tankar *


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.