Visa alla inlägg skrivna september 2016

måndag 26 september 2016 - 13:40

Mardrömmar och val

Biologen på barnlöshetskliniken hade aldrig tidigare varit med om att någon inte hade några kriterier alls på donatorn. Personligen tycker jag att det känns konstigt. Det finns ju en möjlighet att det läkaren sa på första besöket, om att vi i något skede MÅSTE välja något kriterum, påverkar andra i så stark mån att de inte vågar vägra. Eller så har alla kriterier på donatorn av olika anledningar, vad vet jag.

Biologen var lite förundrad och sa att hon vill inte vara ansvarig för att välja ut vårt eventuella barn, så vi kom överens om en lösning.

Vi väljer klinikens egen sperma, som är donerad här på plats och ställe i Finland. På så vis belastar vi inte världen med transport av spermier från ett annat land (de beställer från ett annat Nordisk land), sen väljer vi en siffra på måfå (alla är märkta med siffror) och tar den sperman. Kan inte förstå att det inte finns någon färdig mall för det här.

För övrigt hade jag min första graviditetsmardröm i natt. Jag drömde att min sambo lämnade mej och vår barnprocess och stack iväg utan större förklaring. Det var en enorm förlust, på många plan. Snart är vi inte ensamma i det här livet mera, det börjar småningom gå upp för mej. Och det känns bra.

torsdag 22 september 2016 - 13:39

Vad är ditt barn värt?

Det händer inget just nu. Vi går bara och väntar. Väntar på samtal från biologen, väntar på min mens.

Samtidigt som jag förstås är ivrig så känner jag mej också lugn. Jag ligger inte vaken om nätterna eller räknar dagar. Det känns som att jag, trots att det här beslutet kom rätt snabbt, undermedvetet har processerat saken och kan se på det hela rätt nyktert.

Det universum väljer att ge, det kommer vi att få.

Det är förresten inte det minsta gratis att gå igenom den här fertilitetsvården. Som tur har vår klinik samarbete med ett kreditbolag (det kan hända att de flesta kliniker har det i dag, så tänker jag mej i alla fall) som vi kunnat ansöka om en klumpsumma från.

Vi fick rådet att ansöka om en summa på 5000 euro till att börja med. Så det gjorde vi. I praktiken betyder det att vi inte behöver betala något för gångerna vi går till kliniken nu, utan allt samlas på ett konto som vi börjar betala av på efter avslutad vård.

Varje gång vi ens sätter in foten på kliniken klirrar pengarna iväg. Första besöket var över hundra euro, psykologbesöket likaså. Rättigheter att använda en viss donators sperma är närmare tusen euro, och sen är varje "olki", alltså den mängd som används vid varje befruktning, knappa femhundra euro.

Vi tänkte vi skulle beställa fem olkin, vi kan fast kalla dem halmstrån, känns ju poetiskt och rätt logiskt. Det betyder att vi kan försöka bli gravida fem gånger. Lyckas det inte får vi tänka om - eller beställa fler.

Insemineringen kostar förstås också, men inte nära på lika mycket som det kommer att kosta om jag inte blir gravid genom "normal" inseminering på kliniken. Efter tre gånger av inseminering är det normalt att testa på IVF, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning. Då snackar vi tusentals euro.

Jag fasar för ekonomin. Varken jag eller min sambo har några toppjobb, trots att vi nog klarar oss bra. I värsta fall får vi väl flytta längre bort från centrum för att få ner hyran, trots att den vi har nu ligger under marknadspris.

Jag vet inte hur det är med heteropar och barnlöshetsvård, men jag har för mej att där finns möjlighet att få det hela billigare via staden/kommunen, för oss finns inte den möjligheten.

PS: Tack för kommentarerna. Det är dels för andra jag skriver det här, jag har själv inget att falla tillbaka på, jag vet inget om att skaffa barn som kvinnopar. Hoppas vi kan bidra med lite info och erfarenhet åt någon där ute!

fredag 16 september 2016 - 13:37

Psykologbesöket - är det här ett test?

Enligt lagen måste alla som söker sej till barnlöshetsvård gå igenom ett psykologbesök. Främst för att ha lagstiftningen på det klara.

Det kändes däremot som ett test. Nu ska vi testas om vi FÅR bli föräldrar, om vi duger, om vi är tillräckligt bra. Jag gick in i rummet med en spänd känsla, en känsla av att jag måste vara på min vakt och försvara mitt liv och mina val.

Och visst, jag tänkte bränna propparna redan efter fem minuter. Psykologen började prata om manliga förebilder för vårt barn och hur barnet kommer att behöva en manlig idol. Jag frustade ut att det kommer inte att vara ett problem, barn får intryck från omvärlden hela tiden och det lär nog finnas män i barnets liv.

(Min partner sa efteråt när vi gick på post-klinik-kaffe att hon bara väntade på att jag skulle gå igång på vad psykologen sade, att hon riktigt såg ångan stiga från mitt huvud. Lol.)

Psykologen märkte nog också min frustration och sa att nej nej, inte tror hon heller att det blir ett problem men att hennes jobb är att ruska om oss lite, att se om vi tänkt på saker.

Resten av sessionen löpte problemfritt och var faktiskt ganska informativt.

Vi funderade kring det framtida barnet, enligt lagen från 2007 har personer som kommit till med hjälp av donerade könsceller rätt att få reda på donatorns identitet vid 18-års ålder. Det kommer troligen att betyda att det i framtiden kommer att bildas olika grupper där personer letar efter sina halvsyskon. Helt förståeligt, men något jag inte tänkt på.

Att barnet kan ta reda på donatorn ser jag inget problem med, vi måste bara vara ärliga från början med att det finns en möjlighet att ta reda på, men att donatorn inte har nån skyldighet att påbörja någon kontakt.

Mitt största orosmoment hittills har varit valet av sperma. Vid vårt första besök sa läkaren att i något skede kommer vi att måsta välja utseendekriterier för donatorn. Det har varit ett stort no-no för mej, inte heller min partner är intresserad av att leka Gud och välja hurdant barn vi får. Jag har tänkt att om universum väljer att ge oss ett barn så tar vi vad vi får, då är det ingen skillnad på om donatorn är kort, lång, mörk eller ljus.

Jag berättade om den här oron för psykologen varpå hon sade att nej, vi behöver verkligen inte välja. Att det egenligen gör hennes jobb lättare att vi inte har några kriterier, för de som har kriterier kanske inte inser att barnet inte nödvändigtvis får det utseende som donatorn har.

Så nu väljs en donator på måfå åt oss och det är en oerhörd lättnad för mej. Jag har verkligen inget behov av att styra naturen ännu mer än vi gör för tillfället.

Nu väntar vi bara. När min nästa mens börjar om cirka två veckor ska vi ringa kliniken. Då händer något som jag inte riktigt är säker på vad (kanske nån hormonbehandling?) och vid nästa ovulering kommer jag att bli inseminerad med måfå-sperman.

Rätt spännande!

torsdag 15 september 2016 - 13:36

Om ojämlikheten

Jag har aldrig känt mej särskilt utsatt på grund av att jag är bisexuell. Inte har jag känt mej förtryckt för att jag är i ett förhållande med en kvinna heller. Inga glåpord har ropats efter mej på gatan och på sin höjd har jag fått nyfikna frågor av vänner och bekanta.

Jag vet, jag är lyckligt lottad på det viset.

Det är först nu när vi vill ha barn, som jag fått smaka på hur ojämlikt det är att leva som hbtiq-person i Finland.

Som jag skrev i det tidigare inlägget måste vi registrera partnerskap för att båda av oss rent juridiskt ska ha rätt till vårt gemensamma barn. Och även om vi tänkt att vi ska gifta oss i något skede, känns det förnedrande och kränkande att vi måste göra det för att skaffa barn.

Det känns förnedrande att vi inte själva får bestämma när vi ska gifta oss, utan vi måste göra det nu. Det känns kränkande att vi inte kan skaffa barn utan att någon har oss att skriva under ett partnerskap. Det ligger en tidsfrist på vårt liv som det är nu.

Det är klart man kan tänka på det som en juridisk handling, och det gör vi väl främst också. Det känns ändå som att det tar bort något från den där festen vi planerar, att vi inte den dagen kan stega fram till en domare och bli vigda, med alla våra vänner och vår familj runt oss.

Det känns som att vi blir berövade något, något som varje heteropar har rätt till. Utan att de ens reflekterar över det.

måndag 12 september 2016 - 13:34

Ja, andra mamman måste adoptera vårt gemensamma barn

Medborgarinitiativet om moderskapslagen har fått tillräckligt med underskrifter och lämnades över till riksdagen i förra veckan. I initiativet kritiseras det faktum att kvinnopar måste genomgå en intern adoption för att båda mammorna ska ha samma juridiska rättigheter (och skyldigheter) gentemot sitt barn.

Som det är nu är det endast den biologiska mamman som har juridisk rätt till barnet - trots att båda varit med hela graviditeten och gemensamt planerat barnet.

I praktiken betyder det här för oss att om jag bär barnet, måste min partner adoptera barnet. För att hon ska ha rätt att adoptera barnet måste vi ha ingått partnerskap, och gärna före jag blir gravid. Registrerar vi partnerskap efter det, då hamnar vi på en åtta veckors betänketid i adoptionsprocessen. En tid under vilken min parner inte har rätt att göra nägra beslut gällande vårt gemensamma barn eller ens är skyldig för barnets uppehälle. If worse comes to worse: skulla jag dö, skulle hon inte ha någon laglig rätt till sitt eget barn.

Sjukt, no?

Jämför med heteropar som är gifta: mannen räknas utan vidare som barnets juridiska far.

Jämför med heteropar i som ej är gifta: mannen går in och erkänner sittt faderskap (Ja hej hej, jo det var jag som gjorde barnets mamma gravid.) och räknas då som barnets juridiska far.

En ändring av moderskapslagen skulle ge samma rätt åt en icke-biologisk mamma i ett samkönat förhållande. Att erkänna sitt moderskap, simple as that.

Tack till alla som skrev under btw, ni är guld.

söndag 11 september 2016 - 13:33

Handlar det om själviskhet?

Det jag funderat väldigt mycket på i och med barn överhuvudtaget är hur själviskt det känns. Speciellt nu när jag själv är på väg att försöka bli gravid - är jag självisk?

Jo och nej.

Klart det är en självisk handling att planera familj, det är ju för dej själv du gör det. Ofta tillsammans med en partner. Du kanske är rädd för att bli ensam på jorden, att inte lämna något efter dej, du vill ha någon större mening med livet, du vill föra vidare ditt släktled. Eller varför folk nu bildar familj. Gemenskap? Sammanhörighet? Ja det finns väl olika tankar.

Men i grund och botten är det en självisk handling - det är för dej själv du vill ha barn, inte för barnets skull.

Nu när den här själviskheten slagit mej har jag funderat igen. Är det här en helt galen tanke och ett helt galet projekt? Det finns ju miljoner barn där ute - och här i hemlandet - som skulle behöva ett hem. Varför känner jag att jag behöver ett biologiskt barn?

Det behöver jag inte heller, jag skulle gärna adoptera. För oss är det ändå så gott som omöjligt. Lesbiska och bögar har inte adoptionsrätt. En av oss kunde förstås adoptera som ensamstående, men det är en lång process och vi kanske inte ens har rätt till det när de börjar gå igenom våra inre och yttre liv. Vem vet?

Kunde vi vara fosterfamilj? Kanske, det vet jag inte.

Och någonstans här slår själviskheten in. Att en av oss bär vårt barn är faktiskt den lättaste vägen. Visst känner jag också att fan vad najs att känna på det där med att vara gravid! (Fast det troligen kommer att vara allt annat än najs.)

Så jag vet inte, är jag självisk? Det är jag nog. Det är säkert de flesta av oss.

Sen att vi har möjligheten att uppfostra en helt nu, medveten och mera jämställd generation - det är ett stort plus.

Jag känner mej väldigt intrasslad i min egen tankevärld.

lördag 10 september 2016 - 13:32

På dagens inköpslista

Batat
Basilika
Fryspåsar
Glass
Ovulationstest

fredag 9 september 2016 - 13:31

EDIT på förra inlägget

Alltså herregud, så klart ska jag sluta röka och dricka när jag är gravid! Men att sluta redan nu ökar chanserna att BLI gravid.

Fan så fel det lät nu hela det förra inlägget.

När man är gravid har man ju en orsak att sluta för man ÄR ju gravid, tänker att det går av sej själv. Men nu händer ju inget på en månad. Jag ska bara gå runt och vänta på att min nästa mens börjar - sen ska vi börja på processerna.

Äh. Ni vet.

fredag 9 september 2016 - 13:30

Slut på öl och cigg

Jag röker sporadiskt, på helger och så. Dricker öl så gott som varje veckoslut. Det har blivit så, det är lite av en social kod - öl och cigg på veckosluten.

Vår läkare var noga med att påpeka att på kliniken är de "hälsonazin" (hennes egna ord) och sa att det vore dags för mej att sluta. Även med de få cigaretter jag röker. Samma sa hon till min partner. Och va fan, om jag ska ge upp en fäbless i livet för att jag ska bära vårt barn så ska jag nog tvinga henne att göra det också.

Läkaren sa också att det är vetenskapligt bevisat att rökningen kan skada spermierna hos det kommande barnet, om det är ett barn med spermier som kommer.

Nåväl. Eftersom vi kommer att sätta en hel del pengar på det här projetet (vi ansökte nyss om en kredit på 5000 euro) så är det väl lika bra att ta till alla små knep som kan öka chanserna att snabbt bli gravid.

Så hej då tobak och öl, jag kommer troligtvis att sakna er. Men allt kommer att vara värt det när jag ser in i mitt barns ögon osv bla bla yada yada ni vet.

(Sen att vi bor i en alkoholkultur där man måste ursäkta sej för att man inte dricker kan ju bli lite tricky. Inte för att det här barnförsöket är någon superhemlighet men det är ändå lite känsligt. Måste hitta på en bra strategi, tips?)

torsdag 8 september 2016 - 13:29

Första besöket

I dag hade vi vårt första besök på kliniken. Vi togs emot av en kvinnlig läkare som kändes väldigt bra - hon verkade på riktigt bry sej.

Efter att hon förklarat det ena och det andra i över en halvtimme slog missmodet till. Chansen att lyckas bli gravid via en insemination är bara 20 %. Alltså 80 % blir INTE gravida. En insemination följer alltså kroppens egna menstuationscykel och läkarna rättar sej efter den.

Om jag inte blivit gravid efter tre inseminationsförsök måste vi testa med något annat. Detta andra är då troligen IVF, alltså ta ut celler ur mej, fertilisera dem i en liten plastskål och sedan plantera in det hela i livmodern. Då är chanserna 40-50 %.

Oddsen alltså, det är ju nästan som att hålla på med lotto! (Okejjj, inte helt, men ni fattar.)

Läkaren gjorde också en titt in i min livmoder med ultra. Spännande hur dom på riktigt fattar vad det är dom ser. Vi såg hela showen på en monitor medan hon visade på alla ägg som håller på att mogna i mina äggledare och visade hur min livmoder ser ut. Jag ba MMMHMMMMM fattar inget.

Som tur var allt okej, livmodern var fin och båda äggledarna producerar flera ägg. Så det finns möjlighet att prova en insemination helt "ekologist", alltså utan desto vidare hormoner.

Skönt, eftersom jag av någon orsak alltid tänkt att mina ägg säkert skrumpnat och att min livmoder är livlös.

Nästa steg är att ta blodprov och kolla mjölksyran (???? vet ej) och köldkörtelfunktionerna. Om allt är ok så kan vi gå vidare och en insemination kan se om ca en månad.

Fast först måste vi prata med en psykoterapeut. Säkert så vi fattar vad vi ger oss in på, hur vi ska prata med barnet om dess biologiska "pappa" och sånt.

Puh, men nu är det i alla fall på gång.