Visa alla inlägg skrivna februari 2017

tisdag 28 februari 2017 - 14:48

Det dåliga samvetet och en snigel på pizzan

Det har varit en bisarr vecka. Om jag var förvirrad för en vecka sedan är det inget mot vad jag är nu.

Efter att min styvfar gick bort för en vecka sedan har jag inte hunnit andas ut, det kan ses både som bra och dåligt. Det måste finnas tid att behandla sorgen.

Att kunna vara med min mamma i förra veckan var oerhört viktigt för mej. Jag såg att det var till stöd för henne och jag kunde inte tänka mej en bättre plats att vara på just då. Det känns som att all dynamik mellan familjemedlemmar kastas om när någon dör. Allt slängs liksom upp, det snurrar runt lite i vinden och sen landar det lite hipp som happ. Här ser jag också för- och nackdelar, riva upp gamla mönster men också tappa invanda.

I alla fall. Jag kom tillbaka hem i fredags och hade sen tidigare planerat program för hela helgen. Än var det yogafestival, än glassfest. Och sen var det ett årsmöte där jag valdes till ordförande. Sen har det rullat på i strid ström med jobb, intervjuer, åsikter, möten och dåligt samvete.

Intressant det dåliga samvetet, det har nämligen kommit de senaste veckorna och gäller främst det människorättsliga samvetet. Det känns som att jag gör för lite och för dåligt, vilket leder till att jag inte längre orkar läsa artiklar eller se nyheter vilket leder till ännu sämre samvete. Läste en rubrik nånstans att aktivister är de som lättast bränner ut sej i dag, och jag menar nu inte att jag är burnoutaktivist (så höga tankar har jag inte om mej själv), men jag tror det ligger nåt i det. 

En annan grej som nyss hände var att jag var hemma hos en känd finlandssvensk och gjorde en intervju, satt i hens ljusa soffa och ställde väl genomtänka och smarta frågor när jag känner att min mens börjar och efter det var det enda jag kunde tänka på en enorm blodfläck på den ljusa soffan.

Nej, jag hade inte blött igenom. Nej, jag vågade inte avbryta och gå på toaletten.

En bildkavalkad:

IMG 1087<3

IMG 1103En studie i kaffe och sorg.

IMG 1133Först snöade det fint, sen blev det snöstorm i Österbotten.

IMG 1159Llamor och veganglass.

IMG 1200En ny styrelse! <3

IMG 1204Mona Hatoum på Kiasma.

IMG 1205Mona Hatoum.

IMG 1198Finns inget som inte blir bättre av en snigelpizza.

IMG 1226En Muffins! <3 

fredag 24 februari 2017 - 11:16

Tågbloggen 2.0.1 (eller hur går siffrorna?)

Jag har försökt skriva ett inlägg ända sedan vi startade i Vasa, nu är tåget snart i Tavastehus och jag raderar textrad efter textrad. För dåligt, för sorgligt, för sliskigt, för martyrigt.

Det behöver kanske inte sägas så mycket nu, det får kännas istället.

Tack för alla fina ord och hälsningar via olika medier och in person, ni anar inte hur mycket de betyder. 

Photo on 24 02 17 at 10.22 2

Hej från tågets extra-luokka. Hur skulle jag nu komma ihåg att sportlov både börjar och tar slut idag, så det enda lediga var den dyrare klassen. Måste försöka dricka kaffe för 13 euro, det är väl i princip det enda som är bättre med den här platsen, gratis kaffe.

onsdag 22 februari 2017 - 14:08

Döden bar blå lakan

Döden bar blå lakan. Urtvättade, mjuka blå lakan.

Eller var det livet som var urtvättat, blått och inte ville ge sej av? Vi väntade tillsammans, mamma och jag. På döden.

Eller var det livet vi väntade på, att livet skulle släppa taget?

Det som först känns skrämmande och ogreppbart blir med tiden nästan vänskapligt. Att sitta i samma rum med döden - eller livet? - ger en tid att reflektera, att komma över rädslan.

Min mammas man gick bort i natt. Vi väntade på det bredvid varandra, men när stunden till slut kom var de tillsammans, i sömn båda två, men tillsammans.

Döden var väntad. Sjukdomen hade varit lång.

Praktiska detaljer, lunch och middag kokas, tack-kakor till sjukhuspersonal bakas, begravning, dödsannonser, bouppteckning, flytt. Saker som håller huvudet upptaget. En välsignelse, kanske.

Det handlar inte om mej, det handlar om mamma. Och det ska det få göra.

(Om nån har tips på mysig, förmånlig tvåa i Vasa till min mamma får ni gärna höra av er.)

IMG 1045

tisdag 21 februari 2017 - 08:31

På min egen begäran - Tågbloggen 2.0 är här

De av er som var med under catariina.com- och ratata-eran kommer kanske ihåg Tågbloggen. Det var ett ständigt återkommande inslag i bloggen, skriven under de oändligt många och långa resorna som jag åtog mej med statens rälstrafik. Ofta ackompanjerades Tågbloggen av en grynig selfie tagen med datorns photobooth.

Nu när jag igen titulerar mej bloggare och samtidigt sitter på ett tåg, är det ju lätt att gå tillbaka till gamla invanda mönster. Därför presenterar jag: Tågbloggen 2.0.

MIN MORGON

Kl 05.56

Jag vaknar av att jag har en kattrumpa i ansiktet. Efter att jag klappat sagda rumpa en stund, tittar jag på klockan och inser att den kommer att ringa om fyra minuter. Våndas.

Kl 06.00

Alarmet går på. Jag våndas. Svarar på ett whatsappmeddelande av min pappa, kollar om mailappen visar några olästa mejl, scrollar Facebook.

Kl 06.14

Mira tjatar på att jag ska stiga upp, frågar om jag vill ha kaffe. Jag rullar ur sängen, kravlar till toan, orkar just och just lyfta ena handen för att borsta tänderna.

Kl 06.32

Står mitt på golvet och är förvirrad. Vad ska jag ha med mej till Vasa? Hur gör man när man packar? Var är datorn?

Kl 06.47

Går ut genom dörren.

Kl 07.04

Står vid kaffeståndet på järnvägsstationen och tänker att jag kan väl vara lite wild and crazy och beställa en specialkaffe. Pepparmintchokladkaffe låter gott!

Kl 07.16

Sitter på tåget och tittar på det äckliga kaffet som är toppad med vispgrädde och karkki. Det visar sej att specialkaffe är mer en efterrätt än en överlevnadsmetod. Känner mej kränkt.

Kl 07. 37

Håller för näsan och dricker det sista av kaffet, det kostade ju fem euro.

kl 07.50

Har skickat några jobbmejl. Klickar igång poddappen och lyssnar på Hietanen&Henrikson.

Kl 08.16

Bestämmer mej för att jag måste självhjälpsboken som nämns i podden.

Kl 08.32

Tittar ut genom mitt eget, nästan privata, tågfönster. Har betalat nio euro extra för att sitta i övervåningen ovan restaurangvagnen. Mycket mer värt än en specialkaffe för fem euro. Lyssnar ikapp de avsnitt av Ted&Kaj jag missat.

Kl 08.57

Jaha, se på fan, solen skiner.

Kl 09.07

Tåget anländer till Tammerfors.

Kl 09.23

Läser Hbl och hittar till min överraskning mitt eget namn i en annons. Det handlar om det här evenemanget.

Kl 09.35

Det gör ont i mina ytteröron av hörlurarna. Funderar på om jag borde börja gå på gym - och också vilken pizza jag ska äta på O Sole Mio i Vasa dit jag tänker gå med mamma.

Kl 09.39

Vi stannar i Parkano. Jag har alltid undrat vem det är som egentligen bor där. Tidigare har jag tyckt att det är det sista stället jag vill bo, men nu har jag lärt känna en person som kommer från Parkano och plötsligt är inte stället så fruktansvärt mera. Dessutom påminner stationsbyggnaden om den byggnad som fanns på Vasa flygfält när jag var liten. Fast inte vill jag bo där.

Kl 09.54

Köpte biljett till jogafestivalen på Kabelfabriken. Min lättja har tagit över och mattan har hållits snyggt inrullad i sin påse i flera veckor. Hoppas på ny ENERGI och VITALITET på mässan. Ska gå på ett meditationspass och ett kundalinipass, väldigt pepp. Tänker också göra en aurafotografering så jag kan jämföra med förra årets bild. Viktigt.

Kl 10.01

Skriver fler jobbmejl. Knåpar ihop en marknadsföringstext till sociala medier. Photoshoppar.

Kl 10.18

Tåget stannar i Seinäjoki och jag som sitter så att jag ser direkt in mot stationen, inser att nästan alla stationer på sträckan Helsingfors-Vasa ligger på samma sida av rälsen. Är det nån grej med att ha stationen till väster (?) om spåren? Ylistaro, Tervajoki och den där tredje för Laihia ligger ju förstås på andra sidan. Men alla andra inte. 

Kl 10.35

Kissar.

Kl 10.36

Köper kaffe.

Kl 10.44

Planerar ett pressmeddelande.

Kl 10.57

Kan inte sluta tänka på det här med tågstationerna och att jag är något PÅ SPÅREN. Messar Linnéa om saken, hon föreslår att det hänger ihop med illuminati på nåt sätt. Är benägen att hålla med.

Kl 11.02

Platta åkrar med grå lador flimrar förbi. Österbotten mitt Österbotten, som jag älskar och hatar dej. Min ögonsten.

Kl 11.03

Packar ihop datorn för att snart stiga av tåget i Vasa. Stationen ligger väster om spåren.

IMG 1011

måndag 20 februari 2017 - 22:31

Fyra måndagstankar

Mitt liv handlar tydligen om spontana tankar och splittrade händelser just nu. VÄL SÅ.

1. Det snöade i morse. Jag har väntat på mera snö i flera veckor, men nu när jag köpt en ny vårjacka (en knälång bomberjacka från Monki, ASSNYGG) tyckte jag snöfallet kändes lite onödigt.

2. Jag tror katten Quentin är så mycket lyckligare nu när jag jobbar hemifrån rätt mycket. Förra våren var han ensam så mycket medan vi jobbade att jag var tvungen att lipa ibland. Vi funderade på att skaffa en kompis åt honom men nu har vi övergett den tanken. Jag tror def att Quene är en ensamkatt, men vill ha människosällskap. (En gång var han och skötas hos min kaveri Bifu som har tre katter, då satt han bakom en fåtölj och skakade hela tiden han var där. Tror han är rädd för andra djur?)

3. Jag är så himla glad över min måndagsskrivklubb! I dag träffades vi hemma hos Anne och skrev så fingrarna blödde i två timmar. Sen svor vi och skrockade, drack lite rödvin och kekulerade (använde jag ordet rätt?). Bästa sättet att börja veckan.

4. Nä men jag kommer inte på nåt mer. Hej då!

16831893 10155748385645752 3900855308808411796 nBild: Keijo. Fotomodeller: Snygga.

 

16819498 1748217565204247 2859522274493406429 oBild: Anne. Fotomodeller: Passivt aggressiva.

söndag 19 februari 2017 - 14:36

Fyra söndagstankar

1. Det är rätt skönt att stressen kommer i vågor nuförtiden. Det gör att den inte ens känns som stress, för en vet att den är över om ett par dagar.

Den här veckan har varit överraskande stressig, men eftersom förra veckan var relativt lugn, hade jag så att säga LADDADE BATTERIER inför denna konfrontation.

Både teaterjobbet och frilansandet har sysselsatt mej under de senaste sju dagarna, i dag inkluderat. Som tur mest roliga saker.

2. Så himla trist och orättvist att Krista inte gick vidare i Melodifestivalen igår. Hon var enda orsaken till att jag tittade och jag som kan vara rätt cynisk och hård, tyckte att hennes låt var progressiv och hade ett kul beat. Dessutom var hon helt RROOAAARRR på scenen och hade förtjänat en plats i final. (Jag Google translatade just "deserve" från eng till swe eftersom jag inte kom ihåg ordet "förtjäna"?!?!?!)

3. Är så himla glad att få jobba med "min" fotograf Frida igen, att dagens söndagsjobb kändes som rena rama semestern. Frida hjälpte mej med ett filmjobb på Konstfabriken i Borgå, jag är redaktör för en dokumentär om positiv integration och vi filmade Ahmed Alalousis fotoutställning. Sjukt bra utställning (slutar i dag!), sjukt bra typer.

4. Söndag betyder söndagsbastu. Jag har årskort till Helsingfors stads simhallar (eller egentligen är det specialsimkort som en får köpa för 54€ om en har funktionsvariation/sjukdom/etc, och jag har astma) med vilket jag går och bastar till Georgsgatans simhall om söndagarna. Inte alltid men ofta. Tänk att min kvartersbastu (ja, jag tar ordet kvarter till sin maxgräns här) är Georgsgatans simhall. Blessed.

fridaahmedFrida har en juttu för att filma folks skor. Frida Lönnroos&Ahmed Alalousi.

fredag 17 februari 2017 - 09:44

Att donera celler till sin partner - eller hur jag blev rasande på min läkare

Igår exploderade jag på vår läkare på kliniken. Jag har blivit bättre och bättre på att säga ifrån och trots att det var rätt jobbigt är jag stolt över mej själv att jag faktiskt sa allt jag funderade över - det är trots allt ett människoliv vi håller på och lagar. 

Mira har under hela den här processen känt sej lite åsidosatt, det är ju som känt min kropp som gått igenom alla behandlingar. För att avlasta mej och för att själv vara mer med i processen kom vi på att vi kunde använda Miras äggceller medan det är jag som bär barnet. Egentligen var det en bekant som frågade varför vi inte gör så, vi hade inte ens tänkt på att det alternativet finns.

Eftersom vi nu går över till ivf, ska ändå äggceller plockas ut och befruktas i ett labb. Då känns det ju nästan lite romantiskt, och absolut mest jämlikt, att äggen plockas ur Mira och de befruktade embryona (embryot) planteras in i mej. Jag skulle alltså bära Miras biologiska barn, och sen skulle vi göra tvärtom senare vid ett eventuellt syskon.

Jag vet inte med er, men för mej låter det rätt logiskt och bra.

Så lät det också när jag mejlade kliniken och frågade om det här är möjligt, "visst är det möjligt, vi bokar in en ny tid med er läkare" (katching, dit for hundra euro).

Det visar sej ändå att det inte alls är så där bara.

Läkaren var väldigt oförstående och undrade varför i hela friden vi vill göra det såhär. Jag gjorde mitt bästa för att förklara att det skulle kännas bäst för oss båda att vara mer delaktiga i det som händer och att det rent fysisk skulle bli lättare om inte en kropp var utsatt för allt tryck.

Vår läkare förstod inte. Hon menade att en dylik åtgärd endast görs om det finns "en orsak" till det. Jag försökte förklara att det är väl en orsak att göra det mer jämlikt och att båda får vara med. Det gick inte hem.

Jag undrade också försynt (ok, här var jag inte så försynt mera) varför vi inte blivit informerade om den här möjligheten från början, varpå läkaren svara att det "inte egentligen är en möjlighet, men vi gör det om ni vill".

*total frustration, vad menar du, vad vill du ha sagt, varför säger du emot dej själv hela tiden*

Att plocka ut äggcellerna är ett "invasivt ingrepp" och därför vill de inte blanda in flera personer. Men när jag påtalade att det ju vore bättre om en kropp inte både var med om det invasiva ingreppet först, och direkt en graviditet därpå, sa hon att en "normal ung kropp nog ska klara av det". 

*alltså va, du kan inte vara seriös, och varför sitter du och flinar*

Så ja, vi får göra det på det här sättet om vi vill, men då måste vi princip börja helt från början - med det första psykologbesöket. Det ska tas nya blodprov och göras nya undersökningar. Och det är riktigt, riktigt pissigt eftersom vi redan hållit på i flera månader. (Katching, katching, katching.)

Eventuellt håller vi oss till den ursprungliga planen, vi ska ännu fundera över veckoslutet. Men min point här: borde vi inte ha fått veta om den här möjligheten från början? Och är det bara jag, eller skulle det inte vara helt AWESOME att dela upp allting? Att båda får vara med?

"Det är ingen som vill göra det så om det inte finns ett fysiskt hinder för den ena parten i förhållandet att bära barnet" säger läkaren. 

Det görs inte för att ingen berättar om möjligheterna till det, hävdar jag. ELLER? Är jag helt galen när jag inte kan förstå läkarens syn på det här?

Fattar ni hur jag tänker?

 

(Okej nu säger Mira att allt troligtvis beror på lagstiftning och att det kan ses som uthyrning av livmoder och bla bla blaaaa, MEN DET GÖRS JU ändå? Varfööööör kan man inte berätta om alla möjligheter?)

(Jag passade på att berätta alla andra klagomål till läkaren också, om hur jag tycker vi blivit behandlade. Man ska väl inte behöva ta dålig service av läkare? De ÄR väl inga gudar, trots att de gör lite magi? En del tog hon faktiskt till sej. Tack för det.)

torsdag 16 februari 2017 - 21:36

Couscoussallad och reseplanscher

Först: tack till alla som kommenterat och mejlat gällande förra inlägget! Jag ska sammanställa något trevligt av det i nåt skede, men först måste jag komma överens med vår egna klinik. Var där igen imorse och pratade (eller jag höjde rösten och slog näven i bordet och skakade efteråt och hade huvudvärk resten av dagen för jag brukar inte våga bli arg på auktoriteter och vår läkare är en riktig auktoritet), men jag berättar mer om det lite senare. Promise. Måste smälta saker först.

Andra: min bästizzz har affischer utställda på Come to Finlands fina Finland 100-utställning på Nationalmuseet! Vi var en sväng på vernissage i dag, men det var förstås så mycket folk att vi inte klarade av att vara där länge.

Det är ändå en väldigt fin utställning som jag rekommenderar! Massor gamla originalposters och fina nya konstverk. Och postershoppen är bäst! Vi ska förstås beställa via nätet eftersom vi inte klarade av att köa i människohelvetet.

IMG 0915Den här nya postern var finast! Den ska vi köpa och ha på väggen.

Linnéa har jobbat med utställningen och formgett pocketboken som går hand i hand med affischerna. Stolt!!

IMG 0914Bästizzz + bok.

Tredje: tips på världens enklaste och godaste sallad! Jag har lärt mej den av Minna.

Koka lite couscous.
Blanda med en halv till en burk av din favoritpesto.
Tärna Myrttisen maustekurkku.
Skär andra grönsaker du vill ha med (i dag hade vi gurka, tomat, minimajs och kikärter).
Blanda.
Färdigt!

Couscousen+peston+kryddgurkan ger en OEMOTSTÅNDLIG bas för vilken sallad som helst. 

Klart, slut, hej då!

IMG 0916Den längst till höger är en Vasa-plansch som Linnéa gjort! Har en bricka med samma motiv här hemma, mycket snyggt. Tips till alla Österbottningar!

onsdag 15 februari 2017 - 12:49

Hjälp mej hjälpa er - vilken är den bästa kliniken?

Det här är kanske ett långsökt inlägg, men det skadar inte att testa. Kanske jag blir överraskad av att folk gärna vill berätta om sina erfarenheter, hoppas!

Det gäller nämligen val av fertilitetskliniker. Eftersom både jag och Mira är likadana allt-ska-hända-genast-typer så gjorde vi nästan ingen research före vi valde klinik. Eller vi gjorde absolut NOLL research. Det råkade sej så att ett bekant par gått dit vi valde att gå, så tänkte vi att jahapp, vi bokar väl en tid då.

Nu har det ändå gått så att vi inte är helt hundra procent nöjda med hur vi behandlats på kliniken. Inget dramatiskt är inblandat, men det känns som att vi inte fått all behövlig info på förhand utan det sipprar fram saker lite allt eftersom.

Jag ids inte outa kliniken ännu, det kan ju hända att de skärper sej, men jag vill supergärna höra om era erfarenheter. För om jag lärt mej något av att blogga om assisterad befrukting så är det att vi är MÅNGA, heteros, homos, cis- och transpersoner, som gått igenom samma sak.

Nu skulle vi däremot behöva kartlägga våra erfarenheter lite, för jag är säker på att många skulle dra nytta av det! Ja, t.ex. vi kan dra nytta av det om vi bestämmer oss för att testa en annan klinik vid ett eventuellt syskon (till barnet som alltså inte ens finns ännu).

Ni får vara superanonyma och jag kommer aldrig att yppa ett ord om någons identitet! Kommentera, mejla eller skriv till mej på Facebook.

c808118836135f325a88b3b58e24af2aPS: Kompisar, om vi nån gång kommer så långt att en baby shower kommer på fråga vill jag ha ett sånt här spel! Och ja, jag vill ha en shower, men nej jag vill inte ha en blöjkaka. Varsågoda för info!

tisdag 14 februari 2017 - 20:44

Se till att alla får veta vem vi är - och vad vi står för

Så. Vi var just och såg på Tom of Finland på bio. Vi kan ju börja med att konstatera att jag hulkade mej igenom halva filmen och grät nästan hela promenaden från Kampen till Rödbergen.

Visst, den var asbra. Strålande skådisprestationer av Pekka Strang och de andra skådisarna. Fina bilder, bra tempo, vackert uppbyggd.

Det som allt ändå handlar om är att den är VIKTIG. Det är en så jävla viktig film, speciellt i Finland - och världen - år 2017.

Året när vår nation fyller 100 år och vi stolt firar det med kultur och bildning säger nyhetsankaret i dag, samma dag jag gråtit mej igenom den vackraste filmen på länge, att den lag om könsneutralt äktenskap som redan godkänts och stiger i kraft om två veckor, ska tas upp till behandling i lagutskottet. Jag både hör och läser att det inte kommer att leda till något, att äktenskapslagen egentligen inte kan stoppas mera. Men ändå, ändå ska det tas upp för att förödmjuka alla som berörs av den. 

Alla som direkt berörs, alla som har en vän, en släkting en kompis som berörs, alla ska förödmjukas ännu en sista gång. Ännu en gång ska vi få känna av att vi inte är välkomna, det finns de som inte vill ha oss här, människor som vill oss illa - psykiskt och fysiskt.

Se till att alla får veta om oss, säger Nipa till sin livskamrat Touko Laaksonen innan sin död. Det kan vi tänka på ännu i dag - när våra biografer ska börja visa filmen om vårt lands kanske mest kända konstnär - att vi finns och vi är värda.

Det finns inga lagförslag som kan dra vårt människovärde i smutsen. Vi kommer inte att försvinna trots att ni står på gatorna och basunerar mot oss. Och nu gömmer vi oss inte heller, revolutionen är i gång och den växer hela tiden.

Det är lätt för oss i dag att säga att vi jobbar för mänskliga rättigheter när så många redan banat en väg för oss, en väg som varit mycket farligare än många av oss i Finland i dag upplever. Det betyder inte att det är klart, att det är färdigt eller ofarligt nu. Det betyder inte att allt är färdigt. MEN. Det betyder att vi absolut inte, aldrig och never ever ever, får fucka upp det som redan har gjorts för oss. Och nu pratar jag om alla minoriteter. Vi måste fan alla ställa oss upp och säga att NAH AH, vi godkänner inte det här.

Behåll era lagutskott. Och kom i alla fall inte och be om ursäkt (som den där centerpartisten) om du röstat för att ett ärende ska tas upp i lagutskottet - gör något, använd din makt, stå upp för OSS. 

Tom of Finland är en viktig film på så många olika plan. Men mest är jag så oerhört tacksam för att den igen påminde mej om att det finns så sjukt många före oss som jobbat häcken av sej för att vi ska kunna stå här idag. 

Och jag ska göra mitt allt för att vi aldrig, aldrig, aldrig går bakåt mer. 

Amen.