Visa alla inlägg skrivna oktober 2017

måndag 30 oktober 2017 - 09:55

TRE BRA HELGSAKER

Bra saker som hänt under veckoslutet:

1. Vi tror att vi kommit på ett namn åt Drakisen. Måste ännu se och känna på det en stund innan jag vågar säga att det nog blir så. Vad är i ett namn egentligen? Nå ganska mycket. Vi har bollat med en hel massa namn och sånt vi har tyckt ska passa en dag, har känts helt oacceptabelt följande dag.

Märker också att vi av någon outgrundlig anledning fastnat vid flera namn som börjar på E och L.

2. Bokmässan! Jag ser så framemot den varje år, men nu var jag lite orolig hur jag skulle våga och orka. Ni vet, en massa folk, en massa intryck, en massa bekanta. Jag har ju mest umgåtts med Quentin den senaste månaden.

Min kompis Karin höll mej i handen och lotsade vägen in till mässan, och det var tur, för annars kanske jag helt och hållet skulle ha stannat hemma. Sen gick jag runt med min styvmor i några timmar och lyssnade på lite föredrag innan jag darrande styrde stegen mot den finlandssvenska avdelningen. Där plockade jag på mej de böcker jag var ute efter, hejade och mojade på bekanta och promenerade sedan raskt ut till spårvagnen och begav mej mot hemmets trygghet. 

Jag missade i princip alla de diskussioner jag hade velat se på lördagen, men jag var i alla fall där. Det får en vara nöjd och glad med tänker jag.

3. På söndagen gick Mira och jag på brunch och jag åt efterrätter tills jag sprack, sen tittade vi på serier resten av dagen och det var så jäkla skönt. Vi har nu Stranger Things 2 avklarad. Jag är lite kluven till serien, helt enkelt eftersom jag är RÄDD. Men visst är den ju sevärd.

Den här bilden får representera veckoslutet:

[embed width=500 height=300 class=left thumbnail=http://i.pinimg.com/originals/40/13/f0/4013f022ac191f8ec22e0889b4d39dc2.gif?r=5974]http://i.pinimg.com/originals/40/13/f0/4013f022ac191f8ec22e0889b4d39dc2.gif[/embed]

Nu är det måndag och jag har ångest som vanligt. Att toodeloo bara, hoppas du har en ångestfri dag och får en fin vecka!

torsdag 26 oktober 2017 - 10:15

FEELING LORELAI GILMORE

[embed width=480 height=360 class=left thumbnail=http://media.giphy.com/media/l0ErAPxo8r9aXLSH6/giphy.gif?r=56810]http://media.giphy.com/media/l0ErAPxo8r9aXLSH6/giphy.gif[/embed]

Finns det nån som älskar snön mer än Lorelai Gilmore?

I hela mitt vuxna liv har jag hatat vintern och med den, snön. Jag har inte kunnat tänka mej något värre än mörker, kyla och våta vita vita klimpar som faller ner från himlen och landar på min eyeliner.

Men i år. Jag har väntat på snön och julen i en månad redan och mina förväntningar var skyöhga när jag gick och lade mej igår. "Snöoväder att vänta i södra Finland" och allt vad de sa på nyheterna.

Ni kan ju ana hur besviken jag blev på morgonen när jag ivrigt trevade efter mina brillor och plirade ut - och såg regnet.

För tillfället ser det ut att komma nåt slags slask från himlen, det är lite bättre än vatten. Men jag slutar inte vänta, för mej räknas inte det här som första snön.

Jag väntar ännu på den där dagen när det är mörkt och stora vita flingor dalar ner på min mössa medan jag vandrar på upplysta gator i Rödbergen. 

Vänta bara.

onsdag 25 oktober 2017 - 07:02

TÄND ETT LJUS

IMG 4834Som bonus får ni en bild på magan tagen ur en awkward vinkel i en dålig spegel. Håll till godo.

 

Det här var ju en rimlig lista just nu när klockorna snart vrids mot ännu mörkare etc.

Vad ger ljus i ditt liv?
Det är olika vid olika tidpunkter förstås. Ni inser kanske att det just nu är rätt mörkt i lifvet, men det är klart det finns ljus. Jag ser framemot att känna mer av Drakungen i magen (nu känns det mest som förstoppning och bajskorvar som flyter runt i magen). Jag är också otroligt pepp och glad över skrivkursen jag är med på, för nu har jag äntligen typer som så småningom börjar leva i mitt huvud. Det ger mej en rutin och nåt att se framemot, att öppna dokumentet och lägga till några rader.

Hur överlever du höstmörkret? Fem knep.
1. Stearinljus. Alltid och överallt. Det ska finnas en hel arsenal i skåpet vid alla tidpunkter under hösten och vintern, och de ska gärna tändas både morgon och kväll.
2. Musik. Sköna listor med lugn musik som kan tryckas igång när som helst.
3. Böcker. Just nu har jag tagit fram Antti Tuuris Pohjanmaa, en bok jag tänkt läsa i åratal men aldrig kommit mej för.
4. Kompisar. Att kunna umgås med vänner är guld. Vänner och partner. Att bara få ösa ur sej sin höstångest.
5. Katt. En katt är alltid bra att ha, den kan en prata med och klappa. Underskatta aldrig den tröstande förmågan en mjuk päls bidrar med!

Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?
Som tur har jag vänner jag kan prata med, och som jag sa här ovan så är det GULD. Jag råkar också ha turen att ha en bästis som jag har blodsband till, känns som att vi förstår varann på ett helt annat plan då. 
Sen pratar jag också med psykologer och läkare för tillfället, fast jag inser att det inte är förunnat alla och att det kan vara svårt att komma ända dit. Försök ändå, om det känns som att du behöver det. Annars: skriv. För dej själv eller för internet, ut med allt bara. Det hjälper.

Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?
Att prata får en att klara av vardagen, lättar på ångest och håller en i liv. Helt enkelt.

Hur kunde du vara ett ljus för något annan?
Just nu kan jag det inte. Det är förstås viktigt att hjälpa andra, att lyssna och dela med sej och så. Men en måste också känna till sina begränsningar, om en inte själv kan vara ett  ljus i sitt eget liv kan det vara svårt att dela med sej också. Ta på dej syremasken själv före du hjälper barn och medpassagerare, liksom.

Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? #DelaLjus #JagTänderLjus
Varje allhelgona minns jag min dagmamma Elvi som var en trygghet och en stadig pelare i min barndom. 

En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret
Till alla er som orkar ta hand om andra, alla som jobbar med människor, som vårdar och ser till att vi har det bra. Tack, ni vet nog inte hur viktiga ni är.

En låt som får mig på bra humör

Fortfarande en favorit.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/CHk5SWVO4p8/hqdefault.jpg?r=37825]http://youtu.be/CHk5SWVO4p8[/embed]

tisdag 17 oktober 2017 - 10:34

WE CAN'T DO IT

Screen Shot 2017 10 17 at 11.53.12Se den här serien, tips! Skärmdump från svt.se.

Jag vill alltid lite mer än vad jag klarar av.

Det citatet antecknade jag i telefonappen när jag kollade på Svt-serien We can't do it om unga kvinnors utbrändhet. Det är en helt bra serie (tre delar á 30 min), den gav till och med några insikter. Fast de där insikterna kommer jag inte längre ihåg, för det är väl lite så att också min hjärna har börjat lägga av.

Det känns som jag blir utmattad bara av att skriva om det här igen, att tänka på det ger mej ont i bröstet och hög puls. Jag är så trött på att gå igenom de här samma känslorna av otillräcklighet, ångest, skam och dåligt självförtroende år efter år, dag efter dag. Men jag inser ju att jag behöver göra det, dels för mej själv - att sätta ord på vad jag känner, dels för devisen jag har med all min öppenhet: alltid hjälper det någon.

Jag brände ut mej för första gången när jag var kring 28, eller det var första gången jag sökte hjälp för min trötthet. Efter det har det rullat på. Ingen har berättat för mej hur jag borde göra med mitt jobbjag, hur jag ska hushålla med min tid eller att det finns andra möjligheter än de jag blivit serverad.

Jag säger inte att någon annan än jag borde ha tagit itu med mina problem, men samtidigt tänker jag att det finns så många runt mej, på så många arbetsplatser sedan jag var 28, som har känt till och vetat och sett mina dåliga perioder. Och säkert försökt hjälpa, men om vi har ett samhälle som inte ens har resurser att sköta alla deprimerade personer vi har, för att inte tala om seniorerna, hur ska vi då hitta de rätta instanserna när det kommer till jobbstress och utbrändhet?

Vad finns det ens för instanser? Jag vet inte. Företagshälsovård, kommunal hälsovård, psykpoli, FPA-stödd terapi. Där kommer vi kanske åt symptomen och det hjälper om vi också utvecklat olika grader av depression i hela stressvevan. Men sen är det vila en stund och tillbaka in i orkanen.

Hur ska vi komma åt de samhällsstrukturer som gör att vi dels måste jobba massor för att klara oss, dels känner att vi BEHÖVER göra det för att få uppskattning/lyckas/prestera/inte bli av med följande jobberbjudande? Det liksom bara virvlar på utan att en tänker på det.

Ingen aning alltså, hur vi ska komma åt det här. Jag vet knappt hur jag själv ska planera de kommande månaderna. Jag kan inte tänka längre än två dagar framåt.

Äh jag vet inte, har ni några smarta synpunkter att komma med? För som det sades i We can't do it, det här är inte längre ett individproblem. Snart har vi bränt ut alla de som verkligen ska jobba de kommande femtio åren. Så rent praktiskt: om alla unga bränner ut sej, vem ska hålla upp det här landet när vi går i pension?

fredag 13 oktober 2017 - 21:09

TVÅ ARMAR OCH TVÅ BEN

IMG 4527IMG 4534

Alltså är det allmän kunskap att en graviditet endast innehåller två ultraljud? Jag var säker på att det skulle komma fler längre fram, men i dag på Kvinnokliniken sa barnmorskan att tack och hej, hoppas att ej se er mera här. Ja, för skulle det bli fler ultraljud är det för att nåt misstänks, ni fattar.

Ja, så vi hade det andra ultra i dag (eg tredje, vi var ju på tidigt ultra i vecka sju, men det betalade vi själva på privatklinik - mkt angenäm upplevelse). Drakungen har två hjärnahlvor, ett hjärta som ser ut som det ska, två ben, två armar och tio fingrar. Fungerande inre organ. Allt det här såg barnmorskan på den gryniga skärmen. Så fascinerande, att nån kan utläsa sånthär av den där svartvita fjantbilden!

Jag har känt något som rört sej i magen ibland, typ jag har funderat om det är bebisen eller en klump bajs som rört sej, men tydligen är det nog bebin. När jag låg där på Kvinnoklinikens brits och kollade på skärmen kändes det N Ä S T A N lite verkligt när Drakungen for upp och ner och fram och tillbaka. Så jävla sjukt i huvudet att det kan finnas en riktig levande typ där i magen.

Apråpå ryggen var den en aning bättre när jag vaknade på morgonen. Sov med benen på ett berg av dynor, tror det avlastade ryggen rätt rejält. Nå, under dagen har det kommit tillbaka och efter att jag tidigare ikväll delade ut ett pris på Regnbågshelgens ungdomskväll var jag tvungen att linka hem gråtande. Nu har jag hittat en ställning på soffan som känns rätt ok, och har nu gjort Mira till min uppasserska och ber henne hämta godis och vatten åt mej. Funkar än så länge rätt bra och godiset är gott.

torsdag 12 oktober 2017 - 07:28

KOM IHÅG ATT TRÄNA RYGGEN! JAJABLABLA...

IMG 4501

I ett par dagar har jag haft en lite molande värk i vänstra sidan av ryggen. Det börjar liksom där vid midjetrakten och rör sej ner mot korsryggen. Lite obekvämt har det varit att stiga upp efter att ha suttit länge och så, men inget som direkt har hindrat mej från att LEVA, så att säga.

Tidigt i morse när jag begav mej ut på min sedvanliga toalettvandring kom jag nästan inte upp. Släppte till och med några tårar på vägen till och från vessan för att det gjorde så ont i ryggen. Det går inte att böja sej, röra sej snabbt eller ens riktigt skratta eller andas djupt. 

Nu inser jag ju att det är tidig morgon, det här mjukas säkert upp lite under dagen och bara jag kommer mej för ska jag gå ut på en långsam promenad. Men jag tänkte bara kolla med er mina husgudar, har ni några bra trix och knep för ont i ryggen? Jag antar att många som varit gravida haft nån form av ryggont, jag vet absolut inte vilken form det här är, men antar bara att det har med graviditeten och med det som händer i kroppen att göra.

Förresten sa min goda vän Linnéa åt mej redan när vi började fundera på bebis "KOM IHÅG ATT TRÄNA RYGGEN, DU VET ATT DU SVANKAR OCH DET KAN BLI ETT PROBLEM". Hur många tror jag lydde order och tränade ryggmusklerna? Ni kan svara i kommentarsfältet.

tisdag 10 oktober 2017 - 16:10

THE SOUNDTRACK OF MY LIFE

Min kompis Ida B skrev en statusuppdatering på Facebook där hon funderade på vilka sju låtar som skulle ingå i hennes livs soundtrack. Jag började såklart också fundera och klicka runt i mina Spotifylistor. Några låtar var självskrivna, andra hittade jag efter en stunds letande och lyssnande. 

Jag inser också att mitt livs soundtrack nog ändrar för varje årstid och varje år som går. Men just nu, hur känns det just nu?

Sju låtar känns ganska lite, samtidigt var jag tvungen att riktigt fundera igenom vilka sju som skulle få komma med. 

Här kommer de i den ordning jag ordnade dem på i en spellista, vet inte vad ordningen betyder, men det ska vara just den här.

 

1. The National - Sorrow

De två första raderna förklarar ju allt. 
Jag fullkomligt älskar den här låten annars också. Videon är från när National uppträdde med låten på MoMA i New York i sex timmar i sträck. (A lot of) Sorrow hette verket, naturligtvis.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/yygckt8-dcQ/hqdefault.jpg?r=48858]http://youtu.be/yygckt8-dcQ[/embed]

 

2. Kent - Elvis

Det här är lite det allmängiltiga i att bli missförstådd, misstrodd och vara lite knäpp. Just så där som det allt som oftast känns. 
Dessutom är det den här låten jag brukar namedroppa om någon frågar vilken min favorit är av alla Kentlåtar.

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/YB0F-_Ok2vw/hqdefault.jpg?r=49623]http://youtu.be/YB0F-_Ok2vw[/embed]

3. Silvana Imam - Svär på min mamma

Ibland behöver en stå framför spegeln och tycka att en är oövervinnerlig. Då är det Silvana som ringer i öronen. Min tid är kommen.
När jag hörde Silvana för första gången 2014 (bland de första låtar jag hörde var nog just den här) och när jag insåg att det här är en flata som rappar om att förändra världen OCH vara flata var det något som liksom klickade. Min tid är kommen.

Screen Shot 2017 10 10 at 15.50.47

4. Oskar Linnroos - Hur dom än

Det fanns en tid när jag lyssnade på Oskar Linnroos morgon, middag kväll och det här är en låt som ännu sitter kvar. En fuck you-låt att skrika och hoppa på stället till.
Vi ska göra det fast ingen verkar tro det.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/r6FATW9Pf2w/hqdefault.jpg?r=61812]http://youtu.be/r6FATW9Pf2w[/embed]

5. Beyoncé - 7/11

Det är klart Bey ska vara med på listan över mitt liv. Det här är den coola, in your face Beyoncé som skiter i vad folk tycker och dansar på balkongen i pantertrosor. Tjejfest med öl ur plaststop. Fuldans i hotellrummet. Det vill jag också göra.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/k4YRWT_Aldo/hqdefault.jpg?r=57081]http://youtu.be/k4YRWT_Aldo[/embed]

6. Dixie Chicks - Not ready to make nice

Den här låten skrev Dixie Chicks som svar på det rabalder som uppstod när de kommenterade George W Bushs invasion av Irak. We don't want this war, sa Natalie Maines och då bröt helvetet loss och radiokanaler vägrade spela deras låtar och de skulle inte ha nån åsikt.
Då kom den här. Och det är det här vi fortfarande måste känna, tänker jag. Vi kan inte hålla på och vara snälla mot dummisar, utan måste stå upp för världen och de som har det värre än oss. Det är i alla fall så jag vill försöka leva.

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/pojL_35QlSI/hqdefault.jpg?r=94334]http://youtu.be/pojL_35QlSI[/embed]

7. Säkert! - Fredrik

Sedan fortsätter vi lite på världförbättringstemat med Säkert! och Fredrik. Den här får symbolisera likasinnade, vänner, den solidaritet och lojalitet jag känner med och för många. Tack för att ni finns!

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/rgYVwhOlTl0/hqdefault.jpg?r=78883]http://youtu.be/rgYVwhOlTl0[/embed]

söndag 8 oktober 2017 - 13:11

SOCKERSUGET

IMG 4430Internet rösta för att mitt sockerintag beror på graviditet. Och vi vet ju alla att allt som sägs på internet är sant.

 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av godis och kakor. Visst, ge mej en örfil från Esplanad och jag äter den eller en fastlagsbulle med extra grädde, den slukar jag. Men nån godisråtta har jag def aldrig varit. Helst har jag hållit mej till popcorn och chips, eller popcornschips som är bland det godaste som finns.

Nu har jag däremot fått ett sånt jäkla sug efter socker att jag till och med bakat. Jag hatar att baka. 

Eller to be fair, kan man kalla att göra rocky roads för att baka? Det är ju i princip bara att blanda ingredienser... ANYWAY.

Jag har bakat, jag köper godis varannan dag och vill helst bara äta morotskaka eller chokladbakelser för jämnan. Eller pantterigodis! Aaaaaaaa M&M's, lakritspipor, Gott&Blandat!

Mira undrade igår vad det här nu beror på, är det graviditeten som gör att jag blir rabiat om jag inte får efterrätt? Eller är jag så trött och utmattad att jag bara måste få snabba sockerfixar hela tiden?

Jag antar kanske att det är en blandning av båda. Plus att när jag väl en gång börjat med godiset så blir det väl ett begär tänker jag. Som typ knartje, ni vet.

Nä, nu måste jag eventuellt klä på mej och gå till godisbutiken.

lördag 7 oktober 2017 - 12:28

HAR DU TESTAT STÄNGA AV MODEMET?

IMG 4411Quentin med sina bästa leksaker: sladd och hårband.

 

Nätet har varit långsamt och dåligt i en evighet här hemma. Jag bytte till och med kabeln som går mellan tv-uttaget och routern nyss, i hopp om att en sladd som är otuggad av små kattänder skulle funka bättre. Det gjorde den inte.

Ringde till slut internetkundtjänsten och berättade att jag försökt byta sladd och allt men att hastigheten är en tiondel av vad jag betalar för.

- Jassååååå, sade damen i andra änden släpigt och lite för lugnt. Har du testat stänga aaaav modemet?

Tror hon jag är dum, jag är V E R K L I G E N inte en sån som ringer kundtjänst utan att först ha rebootat min manick flera gånger.

- Visst, suckade jag. Jag har både stängt av den på knappen, dragit ut sladden och låtit den vara avstängd ett tag. Utan resultat!

- Jassåååå. Haaar du testaaat att trycka på reeeeboooootknappen som fiiiinnsss bakoooom modemeeeet?

SATANS! Det har jag inte gjort på länge tänkte jag, men ljög och sa att visst visst.

- Kaaanske vi äääändå teeestar, om du tryyyycker på knaaaappeeeen så kollaaaar jag hääääär vaaaad som häääändeeer meeed haastigheeeteeen.

Hur kunde jag missa det! I panik letade jag efter något att trycka in den lilla resetknappen med och hittade ett Rosa bandet som jag inte fått ur paketet ännu. Fumlade och fick till sist ut nålen och försökte trycka in den i hålet bakom modemet. Det kändes som det tog en miljon minuter förrän jag lyckades pricka rätt och lamporna slocknade. Sen tog det förstås en miljon minuter förrän de kom på igen och damen bad mej testa hastigheten.

POFF. Där var hastigheten uppe i just exakt vad jag betalar för.

Och jag skäms! För nu sitter damen säkert och suckar åt ännu en kund som inte fattat att resetta modemet innan hen ringde kundtjänst.

- Ja jo nu funkar det ju... Ja tack och hej och ha en trevlig dag, mumlade jag fram och tryckte av samtalet lika blossande röd i ansiktet som den röda luren på telefonskärmen.

Såååå tydligen var det inget fel på sladden som katten tuggat på eller delarklönten som sitter i väggen. Nåväl, Quentin fick i alla fall en helt egen sladd, nu får han tugga på den gamla kabeln i all oändlighet tills han tröttnar. 

Tack och hej och trevlig lördag.

fredag 6 oktober 2017 - 10:50

DEPRESSIONSDAGBOKEN DEL2

Jag insåg nyligen att jag i ett tidigare inlägg skrivit om en känsla som varat i ett halvt år. Det stämmer inte, den tidsrymd jag syftade på i det inlägget har de facto pågått i en och en halv månad, max två. Och det är spännande, för det känns verkligen som om det här tillståndet jag befinner mej i har pågått i M I N S T ett halvår.

Tiden är inte linjär och så vidare.

Det är säkert värt att tänka på ibland, att om en befinner sej i en svår situation som känns outhärdlig, har den troligen pågått en kortare tid än man tror. Och är över snabbare än man kan säga blueberrypie.

Äh, det där sista var en lögn. Det går inte att säga hur länge saker och ting håller i sej. Och knappast är det till nån glädje att tänka att det inte alls varit ett halvår av skit utan bara två månader när en sitter i det.

Likväl känns det som ett halvår av skit.

Jaha! Där sjabblade jag bort min egen point! Må så vara. 

Min sjukledighet har förlängts till slutet av månaden. Det känns fruktansvärt ångestfyllt, samtidigt som jag inser att det är oundvikligt. Värre blir det också av att jag inte träffat nån under de här två veckorna jag varit på saikku, utan har min första tid till shrinken på Kivelä först nästa onsdag. Och när jag talar om att tiden känns evig så gör den det verkligen i fråga om rehabiliteringen, eller vad jag ska kalla den. Jag sitter liksom i ett limbo och vet inte vad jag ska göra av mina tankar och rädslor.

Samtidigt vet jag att i det stora hela har jag tur, som får gå till psykologen 2,5 vecka efter mitt första läkarbesök på psykpoli. Eller inte vet jag. Jag tenderar väga och vända på saker, men faktum kvarstår: jag står här ensam (utan proffshjälp) med mina tankar fram till nästa onsdag. 

Och det känns som en evighet.