Visa alla inlägg skrivna april 2018

torsdag 12 april 2018 - 16:58

DEN NYA KROPPSDELEN

F29D8B32 8985 4CE8 8EB9 E8FEE30FD575Här är jag inte ensam, här har jag just skuffat barnvagnen över klipporna på Ugnsholmen för att se öppet hav.

Jag sitter på Ysin (bar i Helsingfors), har en öl och en halväten wokportion framför mej. Tanken var att jag ska skriva på mitt manus, författarkursen jag går är snart slut och jag måste spurta för att hinna komma i mål. 

Istället för att ha manusdokumentet öppet scrollade jag nyss här på bloggen och tittade på gamla bilder av Drakungen.

Jag lämnade över barnet till Mira för ett par timmar sedan. När jag promenerade iväg kändes det jäkligt skumt. I flera veckors tid har jag alltid haft en extra person med mej, oftast helt fast i mej. Att gå ute utan barnvagn och nu sitta på bar ensam är ovant. För visst är det jännä hur snabbt man vänjer sej vid saker, som t.ex. vid att ha en liten varm kropp intill sin hela tiden.

Det är från ena ytterligheten till den andra. Från att vara hemma och ha ett barn fast i sej till att sitta ensam mitt i en full lokal.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, det är bara så himla olika. Och jäkligt bra så.

lördag 7 april 2018 - 16:26

OM AMNINGENS VÅNDOR

IMG 8642

 

Det viktigaste jag lärt mej om amning under de senaste sex veckorna är att jag ingenting vet om amning. Egentligen. Eller att jag ingenting visste om amning, trots att jag läst på och pratat mycket med vänner som ammar.

Under graviditeten när jag fick frågan om hur jag kommer att göra och själv tänkte på amning var det ungefär “om det funkar så bra så, men det är ingen stor grej om det inte funkar, det finns ju andra sätt”. Och så tänker jag fortfarande, jag lägger verkligen ingen medveten prestige i amningen.

***

När Louna föddes var hon väldigt liten, en minimänniska. Hon orkade inte suga på bröstet på samma sätt som större och starkare bebisar. Genast från dag ett fick hon tilläggsmjölk, donerad modersmjölk, med plastspruta. Jag försökte börja amma genast, jag hade henne på bröstet så ofta jag orkade, men det var tungt och jag ville ibland hellre att hon skulle få tilläggsmjölken. Det gjorde ont och var påfrestande. Jag hade just gått igenom en jobbig graviditet och fött barn i ett par dygn. Jag var slut.

Jag försökte pumpa också. Helst skulle jag göra det åtta gånger om dagen sa man, men jag klarade av max två. Jag kunde inte pressa mej till bristningsgränsen, jag var slut. Vi fortsatte ge tilläggsmjölk och jag försökte amma däremellan. Så fortsatte vi när vi kom hem också och ganska snart började vi ge större mängder ersättning i flaska.

Samtidigt steg min mjölk och amningen kändes lättare, rent fysiskt. Jag ville ändå fortsätta med ersättningen, dels för att jag visste att hon behövde den extra mjölken och dels för att hon då inte skulle vara totalt beroende av mej och min kropp - och för min egen mentala hälsas skull.

***

Första gången barnet sög sej fast ordentligt i min bröstvårta på sjukhuset översköljdes jag av en bottenlös sorg. Alla världens bekymmer och ett enormt vemod sköljde över mej. Jag grät av förtvivlan över saker jag inte kunde sätta ett namn på. Det sitter i fortfarande, men inte lika alltomfattande som de första dagarna. 

Under de senaste veckorna har jag också märkt ett intressant, och förstås rätt tungt, fenomen. Några gånger om dagen drar en kolossal ångest över mej, en ångest där jag känner att det inte finns nåt hopp och ingen framtid, jag vill bara ge upp. Ska jag vara ärlig så blir det nästan lite skrämmande och suicidalt för några sekunder. En liten stund (15-30 sekunder, typ) efter att ångesten dragit fram känner jag hur mjölken rinner till i brösten och känslan försvinner för vinden. (!!)

Samma sak varje dag. Nu när jag förstått hur det hänger ihop och att den galna känslan kommer att försvinna genast när det kniper till i brösten, har jag förstås en miljon gånger lättare att handskas med den, trots att jag alltid får en snabb panikkänsla när ångesten exploderar.

Visst berättas det ju att amningen är alltomfattande, men att den skulle vara en SÅ STOR upplevelse, på gott och ont, hade jag ingen aning om.

(Det har faktiskt ett namn också, D-MER, här kan man läsa mer om det. Det fick jag veta av Min Kompis Karin som vet allt om allt, ingen inom hälsovården har ens nämnt syndromet.)

***

Ibland när jag står och värmer ersättning åt Lillspiggen kan jag känna ett känsla av misslyckande. Det är också intressant med tanke på att jag tänker att jag inte lägger någon prestige i amningen. Att det inte är viktigt för just mej att helamma, att jag tycker det är skönt när också Mira kan delta i matningarna. Ändå smyger den ibland på, känslan av att jag inte är bra nog.

Där tror jag igen det ligger mycket förväntningar på den som ammar, från samhället och samtiden. Det är ju inte så att någon direkt ser ner på personer som inte ammar sina barn, men det pratas alltid om att lyckas amma. Fick du amningen att funka, räcker din mjölk till, etc. Det nekande svaren på de frågorna blir lätt jämförbara med misslyckanden. Själv känner jag också att jag måste förklara varför vi ger ersättning, “hon fick det från början för att hon ju var så liten och inte orkade äta tillräckligt” istället för “jag delammar och det är underbart!”.

Så länge barnet får näring är det mindre viktigt varifrån den kommer, och jag är ju exakt av den åsikten att alla måste göra prick och precis så som det funkar bäst för dem själva, barnet i fråga och familjen runtom.

Ändå. Den där känslan som bara kommer nånstans ifrån, som troligen handlar om Moderskapet och Kvinnligheten. Jag vill inte sluta amma, trots att jag tidvis tycker det är både tungt och ångestfyllt, och aldrig att jag känt någon eufori eller fått några kicks av det. Det är så paradoxalt och bakvänt, om ni förstår vad jag menar.

***

Jag hade inte den minsta aning om att amning kan KÄNNAS så här mycket. Jag visste ju att den väcker tankar och reaktioner när man pratar om det, men att det kunde vara så här genomgripande och fullständigt, det hade jag verkligen ingen aning om.

tisdag 3 april 2018 - 10:48

VÄLKOMMEN VARDAG

0341DF8C B3CD 418B 9E13 2F472A1A37FDMira fångade oss i morgonkasa under påsken.

Egentligen har ju Mira jobbat redan en vecka, men det är först i dag som jag känner att vardagen på riktigt börjar. Dels var förra veckan kort, dels var min mamma här i några dagar. Det blev en mjuklandning i vardagen på tumanhand med Lilldraken.

Än vågar jag förstås inte säga hur det kommer att bli, men på basis av de få dagar vi var ensamma förra veckan så tänker jag ändå att vi kommer att fixa det galant. Att planera in lite aktiviteter ibland är nog a och o, tror jag. Vi blir säkert rätt less på varann om vi bara ska stirra in i varandras nunor här hemma hela dagarna.

Jag är ju förstås livrädd för att gå på familjecaféer och dylika evenemang, men det lättade lite efter att jag i torsdags var på Regnbågsfamiljecafé i Sörnäs. Eftersom jag visste att det är ett tryggt ställe så gick det mycket lättare att gå dit. Så månne jag inte vågar börjar gå på andra tillställningar småningom också.

Herregud vad barnet vuxit förresten! För bara nån vecka sen var hon ju en galet liten och skör fågelunge. Nu känns hon mycket bastantare, håller upp och svänger på huvudet lagom bra och har börjat fokusera blicken på saker. Hon känns liksom så mycket mera med än för bara en liten stund sen. SNART BÖRJAR HON SKOLAN OCH FLYTTAR HEMIFRÅN.

Ja hohhoh. Lovar rapportera mer snart. Till exempel om hur Quentin reagerat på bebisen och hur amningen går. Tjing!