467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Den manliga förebilden - är han viktig?

Skrivet av Catariina Salo 01.12.2016 | 5 Kommentarer

"Haluan että mun lapsen ympärillä on turvallisia aikuisia ihmisiä sukupuolesta riippumatta. Se että on jotain tiettyä sukupuolta ei takaa mitään lapsen kehityksen kannalta, kyl se on paljon enemmän siitä persoonan arvoista kiinni kun genitaaleista.

Lapsi ei myöskään kasva missään häkissä - se lapsi saa kyl erilaisii vaikutelmii muualta kun kotoo, esim meidän lähiympäristöstä. Mitä aktiivisempiä me ollaan vanhempina sitä laajempi sosiaalinen verkosto lapsellakin on. Toivottavasti siinä verkostossa on hyviä ihmisä - sukupuolta määrittelemättä."

Det sa Mira nyss när jag berättade att det kommit en fråga om hur vi tänker oss med manliga förebilder till vårt barn, speciellt om vi får en son.

Och jag håller med henne. Det var en fråga som psykologen också frågade när vi gjorde ett av de första besöken på kliniken. Under det besöket rykte det ur mina öron, men jag kunde inte formulera det så där bra. Istället blev jag arg och sa att det nog inte är ett problem, vi lever i ett patriarkalt samhälle och mansmodeller finns överallt (ja, här väljer jag aktivt att inte använda uttrycket "manlig förebild").

Det är en fråga som ofta kommer, det här med manliga förebilder. Ärligt talat så är jag inte helt på det klara med vad som menas med det, vad är det man väntar att en person av manligt kön skulle tillföra vår familj? Det här är en fråga helt utan värdering, jag undrar ärligt.

Jag är helt säker på att vårt barn kommer att ha en massa superfina förebilder. Två mammor med bra värderingar, till exempel. Vår bekantskapskrets är också fylld av fiffiga typer; akademiker, hippier, kulturtyper, bokmalar, kockar, målare, skötare - straighta, gays, trans och cispersoner. Och det känns nästan viktigast, att det finns en diversitet av människor som har olika syn på världen - men har bra värderingar.

Med det är jag säker på att vårt barn kommer att komma långt här i livet.

Hur tänker ni på förebilder för era barn? Är ni själva bra manliga/kvinnliga förebilder - och är det viktigt? 

IMG 6026Bonusbild på en bra mänsklig förebild, fotad av Frida Lönnroos såklart.

Kommentarer

  • Hanna Stigzelius 01/12/2016 9:26pm (3 år sen)

    Klok fru du har! Och jag förstår er.

    Jag tänker att man ofta speglar sej själv i en förebild, och då blir det kanske oftast någon som är av samma kön som en själv. Jag har i alla fall svårt att ha manliga förebilder. De jag ser upp till och vill vara mer som är kvinnor. Och så var det absolut när jag var liten också.

    Och jag tror också att barn är likadana. Man ser upp till någon som man vill bli som när man stor. Och de fattar (tyvärr!?) grejen med kön väldigt tidigt tycker jag. En eventuell son kommer nog fatta rätt snabbt att han inte kan bli exakt som ni när han blir stor för han är kille. Men han kan förstås få era fina värderingar, det är väl kanske inte riktigt det. Utan mer spegel kanske?! Äh flummigt sorry.

    Tror nog ert framtida barn kommer få en massa himla fina förebilder i sitt liv!

    • Teresa 02/12/2016 11:31pm (3 år sen)

      Har du tänkt på att det kan ha något med din barndom och uppväxt att göra att dina förebilder endast varit kvinnor.....?De vuxna omkring dig som påverkat liksom.

    • Catariina Salo 02/12/2016 11:46pm (3 år sen)

      Fast jag tror inte att alla nödvändigtvis vill *bli* som sina förebilder. Mera att de är kiva typer att ha i sin omgivning/lära sej saker av.
      Och många jag ser upp till är t.ex. män, eller transpersoner. Jag tänker att könet inte påverkar vem man ser upp till.

  • pupi 01/12/2016 10:12pm (3 år sen)

    Vi går igenom samma process just nu men i vårt fall var det just psykologen som tog fram hur konstig hela frågan är och hen dekonstruerade den tillsammans med oss. Hen var den person som egentligen hjälpte att förbereda oss till frågan om manligs bilden istället för att vara den den som grillar oss. Gillade verkligen det. Tydligen beror det mycket på vilken klinik eller vilken psykolog vi råkar träffa under våra processer. Och ja, vi har blivit frågade Frågan av t.ex. vår första läkare som vi sedan bytte till en annan.

    Tack att du bloggar.

    • Catariina Salo 01/12/2016 10:26pm (3 år sen)

      Skönt att höra att det går den vägen också! Vår psykolog backade nog sen också, efter att jag ventilerat min ilska, och höll med om att det nog eg inte är ett problem. (Men varför ta upp det då?)

      Men nu är jag förstår nyfiken på hur er psykolog hjälpte er ta er an frågan! Berätta gärna mer om du vill och orkar! :))

      • pupi 03/12/2016 12:22am (3 år sen)

        Det började nog med en diskussion över om vi överhuvudtaget vill svara på den här frågan när/om den ställs. Jag såg det som en helt bra sak. Att i princip i förväg tänka på hur man vill reagera.

        Personligen kommer det säkert att bero mycket på vem som frågar men faktumet är att andra familjer inte behöver svara på sånt. Själv kommer jag t.ex. från en familj med en ensamförsörjare och så vitt jag vet har folk inte gått omkring och frågat min mamma om hon har många mannliga vänner som hennes barn får vara tillsammans med...

        Sen talade vi såklart om vad "manliga förebilder" överhuvudtaget betyder, stereotypier osv.

        Det som vi inte diskuterade med psykologen men som jag själv tänker på är att frågan också är någonslags form av samhällets kontroll av icke-heteropar - en manifestation av strukturer. Det är typ okej att finnas men vi borde ändå försöka följa normen, vara likadana och fylla alla förväntningar som stöder en uppfattning av vad en familj är (en hetero-kärnfamilj) och vad som behövs för att ett barn mår bra. Och så ska vi bevisa för andra hur vi tänker uppfylla alla dessa krav t.ex. genom att berätta hur vi i förväg har tänkt på att ta hand om "den manliga förebilden"

  • Patro 02/12/2016 11:23pm (3 år sen)

    Har inte funderat så mycket på det men så lever jag i heteroförhållande. Tänker så här när jag började fundera i natt: äh spelar roll? Eller för att uttrycka det annorlunda; jag tänker att det är en större utmaning för oss heteros att inte falla in i traditionella könsroller och istället förmedla till barnen att den i familjen som är bäst på något/tycker om att göra något/ har tid gör det oavsett kön. Den problematiken slipper ju ni!

    • Catariina Salo 02/12/2016 11:50pm (3 år sen)

      Nä men jag menar det, det här med manliga/kvinnliga förebilder kommer nästan endast fram när det pratas om samkönade föräldrar. Lika gärna kunde vi kanske prata om ifall jag kommer att bli en bra kvinnlig förebild för mitt barn.

      ANYWHO, du har rätt i att vi troligen klarar oss lättare undan könsrollerna i vår familj - kanske en fördel med regnbågsfamiljer!

      Du kommer förresten att bli en mkt bra förebild för vårt barn! <3

      • Patro 03/12/2016 1:25am (3 år sen)

        <3

  • E 06/12/2016 1:05am (3 år sen)

    Barn behöver vuxna som älskar och ser dem. Oavsett kön. Förebilder har man ju omkring sig på olika sätt och som betyder olika mycket. Det kommer barn alltid att hitta (morföräldrar, kompisars föräldrar, lärare, grannar, vänner, idoler/kändisar etc). Jag tycker att alla föräldrar borde ta några minuter och fundera över hur bra förebild hen är.

  • Linda 07/12/2016 12:36pm (3 år sen)

    Jag har också rätt ofta funderat kring den frågan, fastän jag lever i ett heteroförhållande. Det känns ibland som om det ofta, någonstans i bakgrunden av en manlig-kvinnlig-diskussion finns en attityd att det finns bara EN typ av manligt/kvinnligt, och det stämmer ju inte. Jag och min man är väldigt jämställda: Båda tog föräldraledigt, båda bidrar financiellt lika mycket till hushållskassan och när det gäller barnuppfostran är det absolut fifty-fifty som gäller hos oss. Vem där där manlig och vem kvinnlig, frågar jag mig... Vår dotter växer upp med två väldigt lika föräldrar. Och jag förmodar att det går bra, det också. :) Könet är oviktigt, föräldern som människa är viktig.

Skriv en kommentar