lördag 9 december 2017 - 16:53

EN LÖRDAG I ETT LIV

IMG 5960

Visst är det konstigt det där, vad en nattsömn kan göra. Jag sov i tio och en halv timme i min internatsäng, men endast *en* kisspaus vid klockan två, och kände mej *NÄSTAN* utvilad när klockan ringde 8.30.

Jag vill gärna inte prata så mycket om min depression för tillfället, så vi kan ju kalla den Dystern istället så låter det lite trevligare. Dystern har gjort att de senaste veckorna varit hemskt utmanande, trots att det ändrar från dag till dag. Därför har den här lördagen känts så otroligt peppig och fin och bra och mjuk som bomull.

Liksom, tänk att jag får vara på skrivkurs med en massa kloka människor som berättar om sina skrivprocesser och får ha så smarta och bra lärare som Mia och Monika! Den här gången har vi Monika Fagerholm som lärare och jag kan ju inte påstå att jag inte är lite starstruck. Jag menar, ni har väl LÄST Den amerikanska flickan? HJÄRTA. (Fast man får kanske inte erkänna att man är starstruck? Äh, skit samma! Det är så jäkla inspirerande!)

Så ja, att få vara på skrivkurs, att ha sovit, att få hänga med bra människor - det värmer så införbannat i hjärtat. PLUS att jag i dag insåg en viktig grej i mitt manus som troligen kommer att hjälpa mej framåt. 

Tänk att igår hade jag sån ångest att jag actually funderade på om jag alls klarar av att gå på kurs. SÅ GLAD ATT JAG GJORDE DET HJÄRTA HJÄRTA HJÄRTA

Så tack och hej, hoppas ni haft en lika inspirerande dag som jag! 

(Förlåt för superpeppighet, vi återgår snart till status quo: bitter och ledsen.)

lördag 18 november 2017 - 11:25

ÅTERBLICK VECKA 25

Hej bloggen!

Igår gick vi in i ny graviditetsvecka, 26 har börjat nu. Jag blir alldeles råddig med veckorna och hur mycket som har gått och vad allt betyder. Sån jäkla tur att det finns appar.

Kalenderveckan, måndag-nu, har varit helt fasansfull, för att vara ärlig. Den har bestått av besvikelser i vården, svåra ångestattacker, kraftlöshet och missmod.

MEN det har också funnits fina saker och jag tänkte att vi kunde koncentrera oss på dem nu!

IMG 5290

Till exempel tycker jag väldigt bra om min mage för tillfället. Min vän Patricia sa tidigare att veckorna 20-30 är snyggveckorna. Och visst, de gånger jag haft annat än mysbyxor och oborstat hår de här veckorna har jag känt mej rätt okej med min spegelbild.

 

IMG 5286

Jag har träffat tre minimänniskor under veckan. Det här är en av dem, Minimello, och jag tycker den ungen är så festlig! Hon låter och grymtar och skrattar och verkar tycka att jag är ganska kul. 

 

IMG 5284

Vi måste ta en bild till på den här tanten, så sjukt rolig typ! Hennes mamma är också så himla bra som drar ut mej ibland.

 

IMG 5283

Fåglarna har äntligen hittat bollarna vi lagt ut åt dem på balkongen och det är så jäkla trevligt att se på när Quentin tittar på dem genom förnstret. Jag har inte varit helt säker på om den katten har någon jaktinstinkt över huvudtaget, men nog finns där något rudimentärt i honom också! 

Nu väntar jag mest på snön och det utlovas sådant nästa vecka. 

torsdag 9 november 2017 - 09:27

HUR TAMPAS DU MED ÅNGEST?

reallifehorrormoviesReal life horror movies av Gemma Correll.

 

I en kommentar fick jag frågan hur jag klarar mej igenom en superångesfylld dag. Det är en bra fråga som jag funderat mycket på och jobbat med de senaste veckorna.

För någon månad sedan när jag inte klarade av tillvaron längre och sökte hjälp, frågade alla läkare jag träffade vilka verktyg min terapi gett mej att handskas med min ångest. Sanningen är att inga alls. Min terapeut pratade rätt sällan (aldrig?) om praktiska tillvägagångssätt när det kom till ångest, och nu när det kommit upp igen har det gjort mej rätt frustrerad. Samtidigt har det tvingat mej att i nuet fundera på hur jag handskas med ångesten.

Jag kan varken ge några tips eller sanningar när det kommer till ångest, men genom att gå igenom vad jag själv känner och hur jag agerar kommer jag kanske lite närmare mina egna problem.

En sak jag märkt är att jag handskas med ångest genom att göra och överleva. När det bränner och dunkar i bröstet och det är svårt att känna någon ordning i livet är det skönt att börja organisera. Att se till att saker inte är intrasslade i varann, sej själva eller i livet, att se till att prylar ligger på rätt plats. 

Det här kan vara både bra och destruktivt, det beror på vad det är jag börjar organisera. Det går nämligen att organisera både sockor och mycket större saker. Börjar jag organisera större saker göder jag bara ångesten med mera stress, tvättar jag kläder och viker handdukar lugnar sej min hjärna.

7077700af3c3e3e54fd6c367434a2054Bild.

Som god lutheran går också 75 % av min vakna tid till att ha dåligt samvete, vilket föder ångest, vilket göder stress. Jag har dåligt samvete för i princip allt. Att jag inte jobbar, att jag inte träffar folk, att jag träffar folk, att jag laddar upp bilder på sociala medier, att jag inte laddar upp bilder, att jag skriver, att jag inte skriver, att jag beter mej dåligt hemma, att jag är trött, att jag är glad, att jag sover, att jag inte kan sova. You get the drift. Allt kan bli en faktor för dåligt samvete när man mår psykiskt dåligt - och fast man inte ens skulle må så dåligt vågar jag påstå.

Mot dåligt samvete-ångest har jag inte hittat nån riktigt bra lösning ännu, men ett par grejer jag gjort som jag tycker har hjälpt lite är att införa vissa internetregler. Jag försöker kolla mejlen och facebook max en gång om dagen, jag har ett autosvar på mejlen som gör att jag vet att de som skriver till mej i viktiga ärenden vet vart de kan vända sej istället, jag har helt tagit bort facebookappen på telefonen och gömt mejlappen. Det här underlättar minilite.

När jag igen vädrade mitt dåliga samvete för psykologen, och speciellt det att jag inte riktigt vet hur jag får bete mej när jag är sjukskriven, sa hon: jag har aldrig sett en tillfriskningsprocess som börjat genom att endast ligga i sängen. Det brukar jag försöka tänka på. Att jag FÅR och SKA göra det jag orkar med, och vila när jag behöver. En sak om dagen, tre dagar i veckan får jag planera in - ungefär. Det har jag själv bestämt och håller mej ibland till det.

Livet stannar ju inte upp bara för att en mår dåligt, och det finns en hel del praktiska saker som måste skötas. Det försöker jag leva med så gott det går, men försöker också vara snäll mot mej själv om allt inte alltid lyckas exakt så som jag tänkt eller om jag måste inhibera eller avboka något. C'est la vie, etc. 

När vi pratade ångesthantering med psykologen gav hon mej ett knippe papper med olika tips, bland annat andningsövningar och andra rent fysiska grejer som kan funka. Och ja, det har varit bra att känna till och tänka på i stunden när den Stora ångesten väller in, att jag måste försöka andas igenom det här. Samtidigt kan jag bli ännu mer frustrerad av tips som "andas med hela magen" och "varva varmt och kallt mot huden" eftersom det känns så banalt. Men faktum är att varje gång jag går i en het dusch märker jag efteråt att jag lugnat ner mej.

Här finns en del tips förresten.

3a57abe28008f96a772d223b143e9304Bild.

måndag 30 oktober 2017 - 09:55

TRE BRA HELGSAKER

Bra saker som hänt under veckoslutet:

1. Vi tror att vi kommit på ett namn åt Drakisen. Måste ännu se och känna på det en stund innan jag vågar säga att det nog blir så. Vad är i ett namn egentligen? Nå ganska mycket. Vi har bollat med en hel massa namn och sånt vi har tyckt ska passa en dag, har känts helt oacceptabelt följande dag.

Märker också att vi av någon outgrundlig anledning fastnat vid flera namn som börjar på E och L.

2. Bokmässan! Jag ser så framemot den varje år, men nu var jag lite orolig hur jag skulle våga och orka. Ni vet, en massa folk, en massa intryck, en massa bekanta. Jag har ju mest umgåtts med Quentin den senaste månaden.

Min kompis Karin höll mej i handen och lotsade vägen in till mässan, och det var tur, för annars kanske jag helt och hållet skulle ha stannat hemma. Sen gick jag runt med min styvmor i några timmar och lyssnade på lite föredrag innan jag darrande styrde stegen mot den finlandssvenska avdelningen. Där plockade jag på mej de böcker jag var ute efter, hejade och mojade på bekanta och promenerade sedan raskt ut till spårvagnen och begav mej mot hemmets trygghet. 

Jag missade i princip alla de diskussioner jag hade velat se på lördagen, men jag var i alla fall där. Det får en vara nöjd och glad med tänker jag.

3. På söndagen gick Mira och jag på brunch och jag åt efterrätter tills jag sprack, sen tittade vi på serier resten av dagen och det var så jäkla skönt. Vi har nu Stranger Things 2 avklarad. Jag är lite kluven till serien, helt enkelt eftersom jag är RÄDD. Men visst är den ju sevärd.

Den här bilden får representera veckoslutet:

Nu är det måndag och jag har ångest som vanligt. Att toodeloo bara, hoppas du har en ångestfri dag och får en fin vecka!

tisdag 17 oktober 2017 - 10:34

WE CAN'T DO IT

Screen Shot 2017 10 17 at 11.53.12Se den här serien, tips! Skärmdump från svt.se.

Jag vill alltid lite mer än vad jag klarar av.

Det citatet antecknade jag i telefonappen när jag kollade på Svt-serien We can't do it om unga kvinnors utbrändhet. Det är en helt bra serie (tre delar á 30 min), den gav till och med några insikter. Fast de där insikterna kommer jag inte längre ihåg, för det är väl lite så att också min hjärna har börjat lägga av.

Det känns som jag blir utmattad bara av att skriva om det här igen, att tänka på det ger mej ont i bröstet och hög puls. Jag är så trött på att gå igenom de här samma känslorna av otillräcklighet, ångest, skam och dåligt självförtroende år efter år, dag efter dag. Men jag inser ju att jag behöver göra det, dels för mej själv - att sätta ord på vad jag känner, dels för devisen jag har med all min öppenhet: alltid hjälper det någon.

Jag brände ut mej för första gången när jag var kring 28, eller det var första gången jag sökte hjälp för min trötthet. Efter det har det rullat på. Ingen har berättat för mej hur jag borde göra med mitt jobbjag, hur jag ska hushålla med min tid eller att det finns andra möjligheter än de jag blivit serverad.

Jag säger inte att någon annan än jag borde ha tagit itu med mina problem, men samtidigt tänker jag att det finns så många runt mej, på så många arbetsplatser sedan jag var 28, som har känt till och vetat och sett mina dåliga perioder. Och säkert försökt hjälpa, men om vi har ett samhälle som inte ens har resurser att sköta alla deprimerade personer vi har, för att inte tala om seniorerna, hur ska vi då hitta de rätta instanserna när det kommer till jobbstress och utbrändhet?

Vad finns det ens för instanser? Jag vet inte. Företagshälsovård, kommunal hälsovård, psykpoli, FPA-stödd terapi. Där kommer vi kanske åt symptomen och det hjälper om vi också utvecklat olika grader av depression i hela stressvevan. Men sen är det vila en stund och tillbaka in i orkanen.

Hur ska vi komma åt de samhällsstrukturer som gör att vi dels måste jobba massor för att klara oss, dels känner att vi BEHÖVER göra det för att få uppskattning/lyckas/prestera/inte bli av med följande jobberbjudande? Det liksom bara virvlar på utan att en tänker på det.

Ingen aning alltså, hur vi ska komma åt det här. Jag vet knappt hur jag själv ska planera de kommande månaderna. Jag kan inte tänka längre än två dagar framåt.

Äh jag vet inte, har ni några smarta synpunkter att komma med? För som det sades i We can't do it, det här är inte längre ett individproblem. Snart har vi bränt ut alla de som verkligen ska jobba de kommande femtio åren. Så rent praktiskt: om alla unga bränner ut sej, vem ska hålla upp det här landet när vi går i pension?

söndag 8 oktober 2017 - 13:11

SOCKERSUGET

IMG 4430Internet rösta för att mitt sockerintag beror på graviditet. Och vi vet ju alla att allt som sägs på internet är sant.

 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av godis och kakor. Visst, ge mej en örfil från Esplanad och jag äter den eller en fastlagsbulle med extra grädde, den slukar jag. Men nån godisråtta har jag def aldrig varit. Helst har jag hållit mej till popcorn och chips, eller popcornschips som är bland det godaste som finns.

Nu har jag däremot fått ett sånt jäkla sug efter socker att jag till och med bakat. Jag hatar att baka. 

Eller to be fair, kan man kalla att göra rocky roads för att baka? Det är ju i princip bara att blanda ingredienser... ANYWAY.

Jag har bakat, jag köper godis varannan dag och vill helst bara äta morotskaka eller chokladbakelser för jämnan. Eller pantterigodis! Aaaaaaaa M&M's, lakritspipor, Gott&Blandat!

Mira undrade igår vad det här nu beror på, är det graviditeten som gör att jag blir rabiat om jag inte får efterrätt? Eller är jag så trött och utmattad att jag bara måste få snabba sockerfixar hela tiden?

Jag antar kanske att det är en blandning av båda. Plus att när jag väl en gång börjat med godiset så blir det väl ett begär tänker jag. Som typ knartje, ni vet.

Nä, nu måste jag eventuellt klä på mej och gå till godisbutiken.