467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Det är inte ovanligt, men hjälper det?

Skrivet av Catariina Salo 24.04.2017 | 7 Kommentarer

Över tio procent av alla graviditeter (som man vetat om) slutar i missfall. Upp till 15 procent faktiskt. Det betyder, om jag räknar rätt, att minst en graviditet av tio slutar för tidigt.

För kvinnor över 35 år är procenten ännu högre.

Jag är 36 och förstföderska, men inte längre förstagångsgravid. Inte för jag nu helt vet hur man räknar.

Men det var det jag ville säga, att vi är så många. Jag fattar inte att det inte pratas mera om det! Jag har säkert hört om tio nya missfall bara under de senaste dagarna. Visst pratas det lite mer nu, när många av mina vänner varit eller är gravida, när det börjar synas runt en. Men inte före. 

Kanske det är så att det ska spridas vid lägerelden från kvinna till kvinna. Kanske vi ska viska om det i skymningstimmar och under nattliga samtal. Kanske det är så.

Fast ändå, det känns som att jag kunde ha varit mer beredd än jag var. Det känns som att vi är så många som besitter så mycket kunskap, att vi kunde göra något med den. Men kanske det inte skulle hjälpa. 

Eller så skulle det, vem vet?

Varför tror du att det är så tabu att prata om missfall?

(Och PS: Att det alltid pratats om hur ALLA blir gravida i misstag om man inte använder dubbla kondomer och p-spray. AKTA DEJ SÅ DU INTE BLIR GRAVID ALLA TONÅRINGAR SOM HAR HETEROSEX BLIR GRAVIDA! Klart det är bra att prata om vikten av kondom och planned parenthood, men det är ju SKITSVÅRT att bli gravid! Det memot hade jag missat.)

unnamed 9Woke up like this.

Kommentarer

  • Erica 24/04/2017 3:22pm (2 år sen)

    Jag berättade bara för ett par vänner att jag fick missfall i fjol, och dom var inte ens mina allra närmaste vänner. Orsaken tror jag låg mest i det att jag inte ville berätta åt så många att vi försöker bli gravida. Nu då jag är gravid igen så kan jag bra tänka mig att diskutera saken med mina vänner och berätta om det. Konstigt kanske, jag vet. Jag råkade precis som du ut för en tuulimunaraskaus. Jag är ledsen för er skull och hoppas du snart får ett plus på stickan igen.

  • Minna 24/04/2017 4:07pm (2 år sen)

    Det är så kreisigt, det börjar med att man är livrädd att bli gravid och slutar med att vara rädd att inte bli gravid. Lifvet.

  • Jessica Wiklund 24/04/2017 5:05pm (2 år sen)

    Kanske det inte vore dumt att göra stödet större just för missfall och att våga bli gravida igen. vi vill telexempel ha flera barn. men efter att jag blev steriliserad blev det svårare och så är det ju i ett samkönat äktenskap, Det är knepigt redan i från början.
    Det skulle behövas stödas mer och pratas mer hur att gå till väga.
    mera stöd och diskussioner när man behöver. <3

  • Jonna 24/04/2017 5:11pm (2 år sen)

    Mitt första missfall konstaterades på rutinultraljud någon gång i vecka 13. Då hade kroppen uppfört sig helt som skolboksexempel på tidig graviditet. Det tog 20 min från att sköterskan sa att det här ser inte normalt ut tills jag stod och svalde missfallspiller. Hela framtiden vändes upp och ner och jag kände mig så otroligt skör efteråt. För mig var det en försvarsmekanism att kunna bestämma vem jag berättade för, när och i vilken omfattning. Så ledsen att du måste gå igenom nåt liknande!

  • Linda 24/04/2017 10:31pm (2 år sen)

    Oj kära du, du har tvingats åka den smärtsammaste av alla känslomässiga bergochdalbanor. Jag lider verkligen med er, och hoppas innerligt att ni pratar och gråter och tillåter er själva sörja, och också tillåter er själva titta framåt.

    Missfall är så mycket mer vanligt än man skulle tro. Påsken 2014 svalde jag mina piller och låg och våndades med min tuulimunaraskaus som skulle ut. Vi hade varit så lyckliga; efter två års försök blev vi äntligen gravida av den andra inseminationen, men så gick det så här. Jag var arg och deprimerad och fick helt nya svarta tankar där jag tyckte att världen var så otroligt orättvis. Flicksnärtor som glömmer ett p-piller en fredag kväll föder välskapta, vackra barn, och här betalar jag mig sjuk för att få chansen att bli mamma. Jag blev nästan manisk. och genast nästa månad ville jag göra en ny insemination. Den inseminationen ledde till vårt, hittills enda, barn.

    I och med att jag blev gravid igen så fort efter missfallet kändes det okej att prata om det och berätta om missfallet när människor frågade om min graviditet, och i och med det har jag fått veta att otroligt många i min bekantskapskrets har varit med om missfall, och dessutom att otroligt många har svårt att få barn och har tvingats ta till fertilitetsbehandlingar. De senaste åren känns det som om flera börjat prata om det mer öppet, men det är nog absolut någonting som de flesta ännu tiger om. Tänk hur mycket mer förberedd man skulle vara om man visste hur ofta det kan gå fel, och framför allt stödet man skulle ha av andra om flera visste vad man går igenom..

    Jag är så ledsen för er skull, att ni tvingas få igenom det här. Kram <3

  • Babette 25/04/2017 11:10am (2 år sen)

    Jag var också med om ett missfall i mars, vilken var min första graviditet. Informationen tillgänglig samt bemötandet av en familj med missfall måste jag säga att lämnade mycket att önska. Det behövs verkligen pratas om mera detta. Efter mitt missfall googlade jag så klart och hittade en hel del kvinnor som skriver i bloggar om ämnet eller till och med är modiga nog att berätta på Youtube. Men som du säger skulle vi verkligen behöva prata mer IRL, även innan det händer. Så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och startade en blogg för att skriva av mig i. Glad över att ha hittat din blogg. Tack för ett viktigt inlägg!

  • Olivia 25/04/2017 6:34pm (2 år sen)

    Efter vårt missfall för ungefär exakt ett år sedan var jag också förvånad över hur lite det pratas om ämnet. Det är antagligen något man inte tänker på, förrän man påriktigt försöker bli gravid. Ett missfall är en så oförklarlig upplevelse, att det kan vara en svår sak att diskutera om med någon som inte varit med om det. Det är antagligen också något som blivit tabu, utan nån egentlig vettig orsak.

    Jag var nöjd över att jag pratat om graviditeten med flera stycken, eftersom jag då också fick prata ut om missfallet. Samtidigt som jag var ledsen, var jag också arg och svartsjuk på andra, som så lätt blivit gravida och helt gratis, medan jag måste betala tusentals euro för ett försök. Det kändes som om tusenlappar rinner ur mig.

Skriv en kommentar