467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Det gör så ont!

Skrivet av Catariina Salo 23.04.2017 | 15 Kommentarer

Kategorier:

13fd2733d6a8db1f32c0976b23f58a0b

 

Fy fan vilka dagar. Jag är så utmattad och fylld av ångest att jag vill vända mej själv ut och in.

Jag har ätit så mycket mediciner att min magsäck värker, men äter jag dem inte gör det ont på andra ställen.

Jag tvingade mej själv att dricka öl för att slippa tänka. Det visade ju sej vara en värdelös idé, eftersom det bara ökar på mängden ångest i dag. Never again.

Hela dagen har jag växlat mellan apati och gråtattacker. Nyss råkade jag spilla på byxorna, grät förstås hysteriskt av det också.

Och jag funderar att det här ska jag inte skriva om för jag vill inte gnälla. Men sen inser jag att det här är min blogg och jag får verkligen gnälla hur mycket jag vill här.

För nu är det tungt. Det är riktigt för asigt och jävligt.

(För första gången har jag också börjat bli avundsjuk. På andra. Hatar det verkligen, för andras lycka är verkligen inte bort från mej. Gah.)

Kommentarer

  • Minna 23/04/2017 8:59pm (3 år sen)

    Jag är med dig här. Världens största kram!

  • Hannah 23/04/2017 9:01pm (3 år sen)

    Eländes elände, vad kan man säga. Finns inga ord som kan trösta. Men bra ändå att du lever ut sorgen och besvikelsen istället för att trycka ner den och vara sådär fine and dandy och tänka positiiiivt. Ibland behöver man få vältra sig i skiten ett tag för att sen orka ta sig upp igen. The only way out is through. Och det blir bättre. Kraftkram.

  • Helena_ess 23/04/2017 9:08pm (3 år sen)

    The anxiety podcast har varit till stor hjälp för mig. Självhypnos, dvs djupavslappning likaså. Läste nångång att det är svårt att sjunga med ångest... Kämpa på, kom ihåg att det blir bättre! Jag lovar! Kram!

  • Linda 23/04/2017 9:15pm (3 år sen)

    Man måste få tillåta sig att känna alla typer av känslor - sorg, ilska, avundsjuka ... you name it. För ibland är livet rent ut sagt för jävligt. Men även om det kanske inte känns så nu, så kommer det att komma andra dagar. Dagar när man igen får känna glädje, hopp och tiddelipom så det bara smäller om det! Gräv ner er nu, för en stund, och sikta sen uppåt och framåt. Kram.

  • Eva 23/04/2017 9:23pm (3 år sen)

    Bästa medmänniska. Det finns inga ord som tröstar i denna sorg, men du ska veta att det är helt okej att känna sig sorgsen, besviken, gnällig och allt där emellan. Det är bättre att gråta en flod av tårar än att hålla allting inombords. Skänker dig en styrkekram.

  • S 23/04/2017 10:06pm (3 år sen)

    Ja, det är verkligen för asigt och jävligt! Och att det utöver sorgen (ofta) är så fruktansvärt mycket fysisk smärta i ett missfall var något som jag inte var förberedd på när jag fick missfall förra sommaren. Känner även igen det där med den hemska avundsjukan, som känns så ovärdig, men som ändå finns där. Och alla tankar man (trots att man inte egentligen vågat) har hunnit tänka om hur det ska bli, hur man ska vara, vad man ska göra, som måste tänkas om igen. Kram och styrka till dig! Det blir bättre!

  • J 23/04/2017 10:38pm (3 år sen)

    Jag gillar en bild som en av mina många kuratorer och terapeuter målade upp för mig när jag en period hade väldigt svår ångest och var mycket orolig för allt möjligt hela tiden: alla de där negativa känslorna är som kappsäckar på ett band på flygplatsen. De kommer, man får noterade dem, känna dem, och sedan släppa vidare. Allt som kommer är tillåtet att känna - och sedan får de åka vidare. Ibland åker de runt och runt, och då är det så. Men förr eller senare försvinner de från rullbandet.

    Ord känns kvasi i sådana här lägen, så jag avrundar bara med <3 <3 <3. Alla känslor är tillåtna, också avund. Späk inte dig själv för dem. Kram.

  • Jasmine - Mitt Gröna Samhälle 23/04/2017 10:48pm (3 år sen)

    Jag lider/har också lidit av ångest i form av panikångest de senaste åren. De tips jag kan ge är att börja meditera och fundera över din ångest. Fundera över varför den kommer, vad vill ångesten, i vilka situationer verkar den dyka upp, finns det något återkommande mönster. Pröva kanske t.ex. mindfulness och andningsövningar. Jag började prata och tänka väldigt mycket på min ångest när det var som värst och jag försökte också beskriva den för mig själv och andra som att jag satt fast i en snurrande karusell(har skrivit ett inlägg här om du vill läsa: http://mittgronasamhalle.ratata.fi/blogg/article-64747-409629-ngest?categories_64747=8317). Ångesten försvann inte bara sådär, men den har minskat och de gånger jag upplever ångest så har jag idag större möjlighet att inte "dras in i karusellen" på samma sätt som förut genom att ha funderat väldigt mycket på alla de frågor som jag skrev här ovanför. Man måste "embrancea" ångesten och fråga sig själv varför den återkommer och vill vara en del av ditt liv. Kram <3

  • tidstjuven 23/04/2017 11:22pm (3 år sen)

    Kram <3

  • Isa 24/04/2017 8:03am (3 år sen)

    Gnäll hur mycket du vill! Det behöver du få göra nu. Jag vet att det är kliché; men tiden läker alla sår. En dag kommer du se tillbaka på den här tiden och se det som något som gjort dig starkare. But för now, gnäll, gråt och prata ut. Gör saker du tycker om, kramas, mys! Ta hand om dig <3

  • Karin E 24/04/2017 11:10am (3 år sen)

    Tiden läker inte alls alla sår. Visst finns glädje också bortom ett missfall, men för mig var sorgen så stor och omvälvande att något inom mig för alltid försköts. Jag blir aldrig mer densamma, och det är okej. Ett missfall kan vara en enorm sak, man lär sig leva med den sorgen. Vad gäller avundsjukan: jag känner så igen mig. Jag fick jobba aktivt många, många år innan den försvann. Min sorg var inte deras glädje, men det tog mig länge innan jag upplevde det så. Och jag vill vara en sån människa som blir glad för andras glädje utan att min sorg dominerar. Kram med allt.

    • Isa 24/04/2017 7:30pm (3 år sen)

      Det är ungefär så jag tänker på "tiden läker alla sår". Man blir aldrig densamma efter att nått jobbigt/hemskt hänt. Men man lär sig leva med det och kan vara glad igen, även om det fortfarande gör ont. Ett stort sår lämnar alltid efter sig ett ärr, men ärr är fina och gör oss mänskliga.

      Nu har jag inte själv genomgått ett missfall, men rädslan finns. Dock gått igenom annat..

      Men jag hoppas min kommentar om att tiden läker alla sår inte gjorde dig upprörd.

  • A 24/04/2017 11:55am (3 år sen)

    Känner igen mej i din ångest! Har haft så mycket ångest den senaste tiden att jag faktiskt inte vet hur jag ska hantera den längre! Känns som att trycket över bröstet o handen som kramar runt hjärtat aldrig släpper. För mig har det ofta hjälpt att tillåta känslan en stund för att sedan försöka "virra bort" ångesten med att göra något som kräver fokus. Brukar försöka boka in en kaffe med en vän, träna något som kräver tankeverksamhet,planera något som ska göras, ex. handelslista. Ja. Vadsomhelst som kräver min uppmärksamhet.Lättare sagt än gjort många gånger men värt ett försök iallafall. Styrkekram till dej, att uppleva ångest tar verkligen kol på allt fint runtomkring! Kämpa!

  • En annan Isa 24/04/2017 3:17pm (3 år sen)

    När jag hade missfall hittade jag en massa tröst i att läsa andras missfallshistorier. Kände mig mycket mindre ensam. Man hittar ju var som helst, jag fastnade för reddits subreddit "miscarriage". Och GUD så jag känner igen mig i det där med avundsjuka. Jag hade en sjuk idé om att alla som var gravida hade bestämt att jag inte ska få vara det, att det var de som uteslöt mig ur gruppen. På ett rationellt plan visste jag givetvis att det var omöjligt, men så var det. Blev skitarg, ledsen och avundsjuk varje gång jag såg ännu en stor mage. Tycker det lättade efter att tillät mig själv ha de här tankarna, och efter att jag berättade om dem för någon. KRAM!

  • Famnen redo/Karin 25/04/2017 2:34pm (3 år sen)

    Andras lycka är inte bort från en själv, nej, men den hjälper nu int direkt heller. Jag tycker man har all rätt att vara avundsjuk på andra så länge man inte ställer dem till svars för att man känner som man gör. Hoppas du inte behöver vara avundsjuk så länge till!

  • C 26/04/2017 9:54am (3 år sen)

    Beklagar ! Tillåt dej själv att sörja. Man får vara ledsen fast folk i allmännhet tycker att det är småpotatis, vilket det inte alls är. Jag är lyckligt lottad och har två barn - varav den ena är gravt handikappad och den äldre länge bett om ett syskon att leka med. Då jag träffade min nya kärlek ville vi försöka få ett barn till. Spiralen ut o det råka fastna på första, o vi var så glada men efter bara nån dag fick vi missfall. Blev så frustrerad över hur folk bara tycker att det inte är något. Jag tänker fortfarande på det fast det gått över ett år nu. Efter det gick min kropp i hormonstrejk och efter nästan ett år då vi äntligen fick gå på undersökningar konstaterades det att jag inte haft nån ägglossning efter missfallet. Avundsjukan o bitterheten hann växa sig något otroligt stor under den tiden. Min bästa vän råkade bli gravid i misstag och det var något så svårt att svälja. Och jag hatade mig själv för att det var så svårt att visa glädje. Som jag skrev tidigare lyckades vi nu efter ett år men har ännu inte ännu glömt missfallet och jag tänker fortfarande på det.

Skriv en kommentar