DYSTERN

fredag 11 augusti 2017 - 19:54 | 2 Kommentarer

Det är ju verkligen inte så att jag egentligen går runt med ångest. Jag vet att jag både sagt och skrivit att jag angstar, men nu ska vi vara ärliga och sluta slänga oss med termer som verkligen inte stämmer. De blir så lätt felanvända, termer som ångest och depression. Jag som verkligen lidit av båda borde veta bättre än att hålla på och säga att jag har ångest fast det jag egentligen känner är melankoli och dysterhet.

Det är också väldigt lätt att blanda ihop de känslorna, men ju mer jag tänker på det så inser jag att det jag känt av under graviditeten, och det som nu börjat smyga sej på allt oftare om kvällarna, verkligen är melankoli och inte ångest.

Dystern, kallade Linn det. Dystern, det är det jag lider av. (Läste nu det här gamla Linnlägget (höhö) och bara JA EXAKT SÅ.)

Jag kan gå runt och vara hur glad och uppåt som helst när Dystern slår till. Mitt i allt sjunker jag ihop fem centimeter, ryggen kroknar och jag blir så tung. Det enklaste göromålet känns övermäktigt och mest av allt - onödigt.

"Allt är skit, livet är meeeeningslöst!" utbrister jag när Dystern är på besök. Det menar jag sällan på riktigt, eller alltså aldrig. Verkligen inte. Allt är ju egentligen bra, jag har allt och så vidare. Men det känns så i stunden.

Det GÅR liksom bara inte att förstå vid de där tillfällena, att det är övergående. Jag vet med mitt huvud att det kommer att kännas bättre när jag sovit en natt, det gör det alltid. Kroppen stretar ändå emot. Den säger att jag ska ge upp, sluta tänka och fungera, lägga mej ner och sluta andas.

Jag blir ett avgrundsdjupt hål av onödighet. Inget är viktigt, inget betyder något.

Jag hoppas till alla makter att det här går om. Det gör mej så rädd, för den här känslan bär konnotationer till den riktiga ångesten, den riktiga depressionen. Min rädsla för att DEN ska komma tillbaka och lamslå mej är oändlig. Det orkar jag inte, det kan jag inte med.

I dag har jag inte känt av Dystern ännu. Jag har hållit mej upptagen, jag har susat runt, jobbat och sprungit ärenden. Jag inser att det inte heller är den rätta medicinen, jag kan inte GÖRA saker hela tiden för att inte bli dyster, det var bara ett konstaterande.

Och kanske det lättar och försvinner.

Vi hoppas det.

Kategorier:

gravidbloggen

2

Kommentarer

  • Preggo i vecka 16

    12.08.2017 15:26 (3 månader sen)

    Ja exakt sådär känner jag också! Försöker i stunden att bara acceptera det och låta dystern vara, men endå kommer jag på mig att beskylla/fråga mig själv neeej varför känner jag såhär, allt e ju bra jag borde inte nu känna dystern. Va e de för fel på mig etc etc. Men med dom kloka brillorna på ser jag ju att 90% av dagen inte fylls av dystern utan annat trevligare.


  • Singelmamman

    13.08.2017 08:49 (3 månader sen)

    <3 Mycket känslor i ditt tillstånd! Kämpa på!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.