467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

VAD TYCKER DIN MAN OM DET?

Skrivet av Catariina Salo 19.06.2017 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

IMG 9739De här lamorna får sin förklaring senare i texten.

 

Det mest märkliga meningsutbytet skedde i dag när jag var till läkaren.

Jag hade bokat tid för att ta itu med de hudproblem jag haft i tio års tid, som nu blivit värre. Jag ville också kolla upp vilka antihistaminer jag ska äta om och när jag blir gravid, för tydligen finns det inte så mycket forskning på allergimediciner och graviditet. Eftersom jag kan behöva antihistaminer upp till varannan dag om min hy inte ska göra mej galen av kli, var det dags att kolla upp.

Det var en äldre kvinnlig läkare som tog emot mej. Väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Jag berättade om varför jag var där och sa att det finns en chans att jag är gravid, för jag går i fertilitetsbehandling och en inplantering har skett för en vecka sen. Hur många barn har du, frågade hon. Inga, sa jag.

Sedan frågade hon om min hud och vi funderade oss fram till att jag nog behöver se en hudspecialist. Hon började skriva remiss och kollade något på skärmen.

- Ja du är 36. Det kändes att det är på tiden att gå i fertilitetsbehandling nu?
- Öö, jaa well tjaa..
- Vad tycker din man om det då?
- *så paff att jag inte får ett ord ur mej*
- Ja, är du gift?
- Joo..
- Ja och din man är med på det?
- Ööö va, alltså ja?
- Här är din remiss!

Det var inte ens det att hon helt enkelt antog att jag ska ha barn med en man som gjorde mej mest paff, utan det att hon undrar om min "man" är "MED PÅ DET". Är det nån nyans i det hela jag missar, eller är det en totaldouchig sak att fråga? Att antyda att jag som antagen kvinna går i fertilitetsbehandlingar mot min antagna makes vilja? Eller?

Jag var också för paff för att säga att jag är gift med en kvinna, och det är ju också så jäkla tröttsamt att behöva komma ur skåpet gång på gång på grund av samhällets antaganden. (Vilka jag visserligen kan ha viss förståelse för, jag antar också ofta saker på grund av normer. Men det gör det inte mindre tröttsamt.) 

I efterhand önskar jag förstås att jag hade stått upp för mej själv och min familj och inte direkt fått den där panikkänslan av hur den andra kommer att reagera. Bot och bättring kommer att ske. 

Förutom det här konstiga så tänker jag nästa cykla på två lamor på vägen från hälsovården. Där stod de på Narinkens torg och såg söta ut. 

Vilken märklig dag. 


KARNIVORER ÄR SJÄLVISKA - DEN STORA MILJÖLISTAN

Skrivet av Catariina Salo 08.06.2017 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

15578186 10154638583400664 7042307666031190149 oOm feministiskt/hållbart resande kan du förresten höra i den nyaste Astra-podden, där jag, Mia Haglund och Ylva Rancken-Lutz pratar om just det ämnet

Min inställning till hållbar utveckling är ibland manisk - på ett teoretiskt plan. Jag förstår helt enkelt inte människor som inte har minsta tanke på hållbarhet. Speciellt människor med barn, vad är det för värld de tror att vi ska ge vidare till nästa generation? Jag irriteras oerhört av människor som skammar folk som försöker leva hållbart, äta veganskt eller upprätthålla whateverförslags hippieliv. Är det av dåligt samvete man måste hålla på och bråka med folk som försöker göra det bästa av den värld vi har? Jag förstår liksom inte annars.

Med detta sagt: jag är ingen ängel. Jag äter the occasional knack- eller grillkorv, ost varje vecka och det händer att jag stövlar in på Mäcken och köper en kapitalistisk hamburgermåltid (utan lök, utan kött). Så, alla kan inte vinna och ingen är perfekt.

Ingen är perfekt nej, och man väljer sina strider etc. Men jag förstår ändå inte folk som inte alls tar in det här med hållbarhet, inte registrerar det eller ens inser dess existens. Argh.

Sedan tycker jag inte heller att man kan kalla sej intersektionell feminist om man inte tar miljön och hållbarheten i beaktande.

Tre tips hur man minskar avfall: nå om man har råd tycker jag man t.ex. ska handla i saluhallen och ha med egna burkar för stuff. Vidare är ju HM, Monki och andra skitbutiker förfärliga och man ska aldrig handla där (jag gör det nog). Mitt tredje tips är att tänka och ta reda på, kolla upp produktionskedjor. Vad hände före den här ostskivan landade på min tallrik? Kunskap är makt - och ångest. Ångest är bra om vi ska rädda världen.

Mina val som gör gott för miljön: jag äter väldigt lite kött och fisk, mjölkprodukter använder jag med reservation. Jag sopsorterar, köper och säljer på loppis, läser tidningar och böcker digitalt, har en solpanel, försöker vara aktiv i samhällsdebatten. Små saker egentligen, saker som är enkla men viktiga. Inget revolutionerande, men jag känner ändå att jag försöker vara och till viss del är, medveten.

Mina val som gör skada för miljön: jag reser. Det är något som jag ofta har dåligt samvete för. Det finns inget som är okej med att sätta sej på ett flygplan och använda upp resurser på att åka till andra sidan klotet för att dricka mangomojitos i HM-bikini på en strandresort.

Jag tycker zero waste-livsstilen är avundsvärd och eftersträvansvärd. Förstås.

En miljöhjälte: alla som gör sitt bästa är hjältar! Alla som tänker och gör små gärningar för miljön är mina hjältar, alla som sorterar, undviker att äta djur, är snälla med varann och/eller handlar på loppis är hjältar.

Det är inga enorma saker som vi kan kräva av varandra, men vi MÅSTE vara medvetna om problemen. Små gärningar, det räcker. (Eller tja, det där skrev jag för att vara snäll och för att ge mej själv bättre samvete eftersom jag egentligen är rätt dålig på hållbarhet. Egentligen RÄCKER ju inte små gärningar längre, vi är väl typ redan förlorade.)

<3


I 72 LÄNDER SKULLE MITT LIV VARA OLAGLIGT

Skrivet av Catariina Salo 18.05.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

11951392 10153014354186003 4036012209000753769 nPargas Pride 2015.

 

I 72 (pedagogisk upprepning: sjuttiotvå) av världens länder är det olagligt att vara ihop med nån av samma kön. I flera av de här länderna är homosexualitet straffbart med döden och i fyra länder (Sudan, Iran, Saudiarabien och Jemen) appliceras också dödsstraffet.

Under förra året rapporterades 317 mord på grund av könsidentitet. Trehundrasjutton personer mördades under året för att de var trans eller ickebinära. Det är över 26 (tjugosex) personer i månaden.

Sedan 2009 har 2 343 transpersoner mördats på grund av sin könsidentitet. Fler nu, för de här siffrorna är bara räknade fram till slutet på 2016.

Ta en stund och fundera på det. Tänk på 26 personer, på fyra veckor. På dödsstraff. På din flickvän, pojkvän, partner, syster, bror. 

Tänk på om någon i din närhet skulle DÖDAS på grund av den hen råkar älska eller vara. 

Tänk på att det här är verklighet i vår värld, år 2017. Att det JUST NU fängslas och torteras människor på grund av sexualitet och kön.

70 procent (sjuttio procent) av världens befolkning bor på områden där det det finns lagar som inskränker invånarnas frihet att uttrycka sin sexualitet eller sin könstillhörighet. Sjuttio procent!

***

Igår var det IDAHOT, den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Med de fakta som presenteras här ovan lär det inte vara oklart för någon att det är en oerhört viktig dag.

Det jobb vi gör på gräsrotsnivå i Finland för att försöka ändra på klimatet människor emellan, resonerar ut i världen. Vi måste fortsätta jobba för att få jämlikhet mellan människor här hemma, men utan att glömma hur det ser ut i resten av världen.

Det finns dagar när vi ska glädjas åt allt som gjorts, åt att den jämlika äktenskapslagen äntligen gick igenom, att det pratas och skrivs om translagen, att vi här har rätt att vara oss själva. Sen finns det dagar när vi måste fokusera på allt det som är ogjort, och jag vet att det kan vara jävla nedslående att tänka på. Samtidigt är det realitet och fakta för så många människor. 

Jag skattar mej lycklig att vara född i Finland, att bo i en stad som välkomnar mej, och röra mej i en bubbla som omfamnar och peppar mina val. Jag är tacksam. Men min tacksamhet betyder inte att jag kan luta mej tillbaka och bara se tiden an. Jag kan inte sitta och göra inget när sjuttio procent av världens befolkning lever under kränkande lagar.

Jag kan inte sitta och göra inget när människor världen över, också hemma i Finland, blir kränkta, slagna, utslängda - på grund av att de vågar vara sej själva.

Vi måste alla välja våra strider, och jag väljer den här. 

 

Källor: Day against homophobia, Trans murder monitoring project, ILGA


RELIGION OCH HOMOSEXUALITET

Skrivet av Catariina Salo 04.05.2017 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Igår råkade Patrick Tiainens meddelande om att han avgått som ledare för sin församling dyka upp i mitt Facebookflöde.

Det handlar alltså om en karismatisk väckelseledare från Kokkola som varit framme i media en hel del. Nu meddelar han att han haft ett utomäktenskapligt förhållande med en man och när det här uppdagats har han varit med om en olycka. En del läser kanske in suicidala tendenser i det här. Speciellt som Tiainens historia förtäljer att han försökte ta sitt liv precis innan han "upptäckte Gud".

Nu avgår väckelseledaren från sin kyrka och säger att han tar på sej allt ansvar för det skedda.

Trots att jag inte är ett dugg överraskad av det här är det så otroligt ledsamt. (Vi pratade faktiskt om det för inte så länge sen med Mira, efter att vi såg en kortdokumentär om Tiainens kyrka, att fimo på att han egentligen är gay.)

Det gör mej både ledsen och så jävla arg att människor tvingas till sådana extrema handlingar som självmordsförsök för att de är sej själva. Och att det här varandet av många anses vara en synd.

Det är fruktansvärt hur människor som säger sej stå för kärlek kan få andra människor så manipulerade att de hellre tar livet av sej än accepterar sej själva. Jag blir så oändligt sorgsen över den ondska som finns mot hbtiq-samhället - utan någon egentlig orsak. Synd, vad är det ens?

Den största synden som görs här är att vuxna människor får andra att må så psykiskt dåligt att döden känns som den enda utvägen. Att trycka ner andras rätt att vara och existera på sina egna villkor - utan att göra en fluga förnär - är så själviskt och fult att jag inte vet åt vilket håll jag ska vara.

Vi behöver inte serier/böcker som The Handmaids Tale, vi lever det, thankyouverymuch. Vi behöver inte en påhittad religion där lesbiska trycks ner och omskärs - vi lever det. De tre avsnitt jag sett av den serien gör mej också så fruktansvärt ledsen. Fiktion gör också illa, det gör ont i mitt hjärta när någon av de mina blir slagen och spottad på, är det då på tv i en fiktionsserie eller i det riktiga livet i Tjetjenien - eller Kokkola.

Jag känner mej så handfallen och otillräcklig. Vad kan vi göra? Hur kan vi få det här hatet mot våra medmänniskor att sluta? 

0e2b7121b1f43cba4d5c66eac2d56236Som vanligt hittas bilden i min Pinterest.


Se till att alla får veta vem vi är - och vad vi står för

Skrivet av Catariina Salo 14.02.2017 | 3 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Så. Vi var just och såg på Tom of Finland på bio. Vi kan ju börja med att konstatera att jag hulkade mej igenom halva filmen och grät nästan hela promenaden från Kampen till Rödbergen.

Visst, den var asbra. Strålande skådisprestationer av Pekka Strang och de andra skådisarna. Fina bilder, bra tempo, vackert uppbyggd.

Det som allt ändå handlar om är att den är VIKTIG. Det är en så jävla viktig film, speciellt i Finland - och världen - år 2017.

Året när vår nation fyller 100 år och vi stolt firar det med kultur och bildning säger nyhetsankaret i dag, samma dag jag gråtit mej igenom den vackraste filmen på länge, att den lag om könsneutralt äktenskap som redan godkänts och stiger i kraft om två veckor, ska tas upp till behandling i lagutskottet. Jag både hör och läser att det inte kommer att leda till något, att äktenskapslagen egentligen inte kan stoppas mera. Men ändå, ändå ska det tas upp för att förödmjuka alla som berörs av den. 

Alla som direkt berörs, alla som har en vän, en släkting en kompis som berörs, alla ska förödmjukas ännu en sista gång. Ännu en gång ska vi få känna av att vi inte är välkomna, det finns de som inte vill ha oss här, människor som vill oss illa - psykiskt och fysiskt.

Se till att alla får veta om oss, säger Nipa till sin livskamrat Touko Laaksonen innan sin död. Det kan vi tänka på ännu i dag - när våra biografer ska börja visa filmen om vårt lands kanske mest kända konstnär - att vi finns och vi är värda.

Det finns inga lagförslag som kan dra vårt människovärde i smutsen. Vi kommer inte att försvinna trots att ni står på gatorna och basunerar mot oss. Och nu gömmer vi oss inte heller, revolutionen är i gång och den växer hela tiden.

Det är lätt för oss i dag att säga att vi jobbar för mänskliga rättigheter när så många redan banat en väg för oss, en väg som varit mycket farligare än många av oss i Finland i dag upplever. Det betyder inte att det är klart, att det är färdigt eller ofarligt nu. Det betyder inte att allt är färdigt. MEN. Det betyder att vi absolut inte, aldrig och never ever ever, får fucka upp det som redan har gjorts för oss. Och nu pratar jag om alla minoriteter. Vi måste fan alla ställa oss upp och säga att NAH AH, vi godkänner inte det här.

Behåll era lagutskott. Och kom i alla fall inte och be om ursäkt (som den där centerpartisten) om du röstat för att ett ärende ska tas upp i lagutskottet - gör något, använd din makt, stå upp för OSS. 

Tom of Finland är en viktig film på så många olika plan. Men mest är jag så oerhört tacksam för att den igen påminde mej om att det finns så sjukt många före oss som jobbat häcken av sej för att vi ska kunna stå här idag. 

Och jag ska göra mitt allt för att vi aldrig, aldrig, aldrig går bakåt mer. 

Amen.


Feministisk förbannelsesalong

Skrivet av Catariina Salo 11.11.2016 | 1 kommentar(er)

En feministisk förbannelsesalong kan också kallas en gruppterapisession. Ett tryggt space där en kan lätta på trycket tillsammans med andra, andra som kan ha liknande erfarenheter.

Jag har ordnat två förbannelsesalonger, en under Priden i Helsingfors (tillsammans med min vän Juho P) och en i Jakobstad - i förrgår.

Jag var lite bervös över hur det skulle gå, skulle någon stiga upp? För det hela är i princip en open mic, där vem som helst får ställa sej upp och prata av sej. Det visade sej att jag var nervös helt i onödan, för vi skulle lätt ha kunnat hålla på mer än de två timmar vi hade på oss på Musikcafé After Eights Culture Club-kväll.

14991261 10154505361655664 1010572514029350727 o2

Det är så jävla befriande att höra andra människors historier, att veta att en inte är ensam. För någ kände många av oss igen oss i historierna om att gå med nyckeln som knogjärn på hemvägen från krogen, bara ifall om, eller att bli kallad hora om någon tycker att ens shorts är för korta. 

Det är något så fint i det systerskap och den solidaritet som kommer fram vid förbannelsesalongerna, vi skrattar och gråter tillsammans. För det är så världen funkar.

Tack till alla som kom till After Eight i onsdags, det var så satans fint!

Och PS, jag har hört rykten om att det eventuellt skulle bli en liknande kväll på annat håll i Österbotten inom en snar framtid. Stay tuned för det!