torsdag 18 januari 2018 - 12:51

HAVANDESKAPSUPPDATERING V34

IMG 7224

Alltså hörni, det är inte så himla många veckor kvar nu. Typ sex? Imorgon går vi in i vecka 35, i dag är det alltså 33+6. Har fortfarande jättesvårt med alla veckor och dagar och datum, så jag säger det igen: tack universum för gravidappar som håller reda på saker.

På tal om att hålla reda på saker, när vi satt i väntrummet till vår rådgivare igår och jag insåg att jag glömt rådgivningskortet hemma började jag gråta. Vi är stundvis alltså på den nivån för tillfället. Men annars kan jag GLATT informera om att mitt huvud känns en aning bättre, alltså hjärnan-själen-psyket. Jag anar liksom något slags ljus i tunneln, hopp vid horisonten, eller vad man nu vill kalla det. Livet känns stundvis ganska värt. 

Kroppen däremot, den har börjat kännas ganska ovärd. Har länge skattat mej lycklig över att min fysik tycks gilla det här med graviditet, jag har inte haft några större kroppsliga men. Ont i ryggen i ett skede, lite sammandragningar och så, men that's kind of it. Man hör ju om folk som inte kan gå genom halva graviditeten och grymma foglossningar och shit, men jag har PEPPAR PEPPAR, inte drabbats av nåt värre under de första sju månaderna. Förrän nu.

IMG 7223Bringing sexy back since 1980.

Migränen, den kommer och går efter att jag skrev om det senast. Drakungen börjar också vara rätt vild och hens huvud har börjat leta sej neråt och trycker nåt otroligt där i nedre magen. Mitt blodtryck var också rätt högt, men troligen inte nåt en extra kontroll på Kvinnis inte kan skaka iväg. Igår var jag ännu rätt orolig, men nu känns det bättre igen. Jag har ju som känt en tendens att jaga upp mej i onödan över saker. I övrigt känner jag mej som en enorm, långsam råtta som hela tiden skriker AJ av nån orsak.

Min känsla är ändå den att Drakungen kommer att komma ut för tidigt. (Ni kan gärna påminna mej om att jag sagt detta sen när jag vankar gatorna fram 10 dagar efter beräknat datum.) Enligt nån undersökning jag hörde om i Förlossningspodden, tenderar personer som varit deprimerade under graviditeten föda tidigare, och bebisarna tenderar också vara pikilite mindre. Och nu med blodtrycket fick jag ändå en känsla av att bebén eventuellt kommer att ha lite bråttom ut. MEN NÅJA, så himla onödigt att spekulera kring det när en absolut inte vet något alls.

Gällande förlossningen känner jag mej rätt säker, speciellt efter all fin info jag fått av er och via poddar och böcker och vänner. Så sjukt spännande tho, att se hur det kommer att gå. Känns lite som att hela förlossningen är en helig performans som vi nu förberett oss på i snart nie månader. 

söndag 14 januari 2018 - 15:35

TÅGBLOGGEN!

IMG 7143Så här såg det ut på min gata klockan åtta i morse, FYI.

Hälsningar från nånstans mellan Karis och Helsingfors! 

Jag har nu nått en ny milstolpe i min graviditet, jag kan nämligen inte ta ner bordet som sitter på sätet framför längre för magen tar emot. 

Att ha en återkommande aktivitet som upprepas med en viss tidsrymd emellan gör att det är lätt att se utveckling. Författarkursen jag går har närundervisning ungefär en gång i månaden, och trots att det är intressant att se utvecklingen i det jag skriver, är det väl ändå mest intressant att se utvecklingen i kroppen. ELLER HUR.

Hur mycket långsammare det tar att gå från tågstationen till kursstället till exempel. Det gick redigt långsammare den här gången än för en månad sedan. Och ja, det att jag nu inte får ner bordet där jag sitter på tåget. Och tröttheten! Jag vill dimpa ner och sova i hundra år just nu, men det kan i och för sej också bero på att jag vaknade klockan fyra i morse och inte kunde somna om.

Men förstås, SKRIVANDET är ju det mest intressanta osv. Älskar kuschen, verkligen. Vår nästa närundervisning är när jag har beräknat datum, så vi får se om jag föder i en ambulans nånstans på vägen mellan Karis och Helsingfors.

Om elva dagar börjar förresten min föräldraledighet! Inget kommer väl att ändra i sej, men det känns ändå som en jäkligt stor grej, rent psykiskt. Pepp på det!

tisdag 9 januari 2018 - 08:32

POST MIGRAINE

IMG 6910Här ser ni en kvinna, pre-migrän.

Kära läsare.

Jag drabbades av en fleradagarsmigrän under veckoslutet och har inte riktigt hämtat mej ännu heller. Jag brukar inte ha migrän, men tydligen kan en få det av gravidhormonerna. Var redan säker på att jag skulle dö och att barnet skulle dö och att jag hade hjärnhinneinflammation tills jag ringde Kvinnokliniken och den underbara barnmorskan som svarade sa att jag troligen har migrän. Sen låg jag hela söndagen i mörkret och hörde på poddar och sov, så vips var det värsta borta.

Fast jag känner nog av det ännu, både som en jäklig ångest och ett dovt dunkande i tinningarna och nacken. Får man ångest efter migrän? Jag tycker i alla fall att det låter helt logiskt. (Fast jag tycker iofs att det är logiskt att få ångest av det mesta. HEHE.)

Aaaaanyway. Det börjar dra ihop sej, och med endast 52 dagar kvar till beräknat datum så fortsätter jag min research inför Projekt Förlossning och blir bara mer och mer fascinerad av allt jag läser, hör och ser. Ser verkligen framemot Dagen D och att det ska bli spännande att se hur och på vilket sätt Drakungen sist och slutligen föds. Ut kommer hen ju, men på vilket sätt och hur kommer jag att reagera? SPÄÄÄÄÄNNANDE indeed.

Igår tittade vi på HUS' videor om förlossning och smärtlindring, och här skulle vara ett projekt för en medieutbildning: hjälp dem göra intressantare videor! Jag menar, innehållet var ju hur bra som helst, men med ett lite bättre manus skulle vem som helst få ut 1000 ggr mer. 

Fast en ska inte klaga heller, dom har knappast fått hemskt mycket tid och resurser för att göra de där videorna - som ju funkar helt bra som information.

Okok, nu ska jag kontakta rådgivningen och kolla om dom har nån hjälp mot min migrän och mina hemorrojder (ja haha, en kommer tydligen inte undan! fan!) men troligen får jag ett svar som jag redan läst på nätet och får nöja mej med faktumet att graviditet inte är en sjukdom. (Nej, den är inte det, men herregud såna åkommor den kan orsaka.)

fredag 5 januari 2018 - 13:09

TACK FÖR ATT NI DELAR MED ER!

IMG 6658

För det första: TACK för alla kommentarer och historier på förra inlägget om förlossningar! Ni kan inte ana hur glad jag blir av allt ni delar med er av. Det känns så himla spännande att läsa andras erfarenheter och tips! Sedan tar jag med mej det jag tror passar mej och oss bäst. 

Lyssnade lite på Förlossningspodden och råkade hitta en bok om förlossningssmärta på Bookbeat, och nu känner jag mej helt hyper på allt som har med förlossningar att göra. Jag berättar och förklarar för Mira stup i kvarten om vad jag läst (hon är ju kanske liiiiiite mer insatt eftersom hon är sjukskötare, hehe), VISSTE DU ATT SMÄRTAN BEROR PÅ DET HÄR och KOLLA PÅ DEN HÄR BILDEN!!!!1!

Det blir så bra det här så. Ut kommer ju Drakungen, på sätt eller annat. 

Men det jag egentligen skulle säga i dag var att jag är så GLAD över vegoari och att så många deltar! Det känns lite som alla ni är mina Joeys, för herregud alltså, jag klarar mej inte utan bigmacs mer. Häromdagen blev jag också så jääääkla sugen på gammal hederlig mårasås, alltså brunsås med malet kött. Fattar inte, malet kött har varit ett äckelmoment i mitt liv i flera år. 

Och på tal om mat, jag har börjat bli så sjukt hungrig om nätterna att jag måste stiga upp och äta mitt i sömnen. Överlag kommer hungern nu som en blixt från klar himmel, också dagtid, och jag är ju helt inkompetent med att planera måltider så sen går jag runt och vrålar av hunger tills jag får nåt i mej. Måste säkert börja ha färdiga smörgåsar i kylen och i ryggsäcken.

Eller som min kompis Ida sa, leverear inte Foodora mitt i natten? :)))))))))))))))

onsdag 3 januari 2018 - 13:57

FÖRLOSSNINGSFÖRBEREDELSE - ERA BÄSTA TIPS?

e60afd6cb38c1271f687a06f43993900Föd som en Queen, tänker jag.

Ja just det, det är ju verkligen 2018 nu. Jag har sagt till mej själv att efter nyår ska jag ta tag i olika bebisrelaterade saker som jag varit osäker på hittills. Eller helt enkelt saker jag inte velat eller orkat tänka på.

Plötsligt är det efter nyår och jag borde aktivt börja tänka på saker som förlossning och blöjor. Det är visserligen åtta veckor kvar till det beräknade datumet (2.3), men åtta veckor går som vi vet, i ett HUJ, och plötsligt ligger jag där och krystar och vet inte vart jag ska vända mej. (Plus att herregud, den kan ju komma närsomhelt anyway.)

En jäkla tur och ett stort stöd är förstås mina nära vänner som fött barn. Jag har redan börjat pumpa dem på information och kunskap och vips, så har jag  redan en påbörjad lista på saker jag ska ha 1) i förlossnigsbrevet 2) bb-väskan 3) hemma efter att bebén är född.

Viktiga saker som jag inte tänkt på är t.ex. att ha med yllesockor till bb, det har jag ren hört från två håll. Skulle så inte ha packat ner nåt sånt i väskan om jag inte fått tips.

En viktig sak (som jag tycker nu, haha efteråt kanske det här är det mest oviktiga?) är förstås också att göra en (eller två?) playlists till förlossningen. Vi vill kanske ha sköna låtar att lugna ner oss till och kanske nåt upbeat till senare? Eller så kanske en inte är intresserad av musik när det känns som värst. Bäst att ha för säkerhets.

Jag vet ju att många personer som gått igenom en förlossning gärna vill tala om det, så nu får ni komma med alla era bästa tips och berätta exakt hur ni tycker jag ska förbereda mej inför DEN STÖRSTA STUNDEN I LIVET (lol?). 

- Vilka grupper ska jag gå med i på Facebook?
- Vilken musik är bäst att föda till?
- Nån litteratur/artiklar jag absolut borde läsa? Länka!
- Vad får jag absolut inte glömma att ha med i bb-väskan?
- Vad för jag absolut inte glömma för att första tiden hemma ska bli så smooth som möjligt?

LIVSOMVÄLVANDE FRÅGOR VILL HA SVAR. Puss!

torsdag 28 december 2017 - 10:23

NYTT ÅR - NY START (HAHA?)

IMG 6598

Varje december går mina tankar till det kommande året, rätt naturligt eller hur. Jag har en tendens att tänka på tid i just årscykler och tror alltid att det ska hända något fint och fantastiskt när året byts. Men så funkar ju egentligen inte tiden. Tiden går ju bara utan att bry sej det minsta om almanackor eller festhögtider, den bara är. 

Ändå. Jag har sparat både tankar och känslor baserat på kalendern. tänker till exempel på att jag sagt att jag tänker börja forska i förlossningar först nästa år. Jag flyttar fram och undan saker och skjuter upp, men antar att det är ganska vanligt. 

För visst är det ju också bra med nystarter och rena kalender- och dagbokssidor. Att försöka lägga om hela sitt liv bara för att man råkade säga så i ett nyårslöfte kanske inte är det smartaste, men små justeringar kan vara genomförbara. Och då kanske ett årsbyte är precis vad en behöver för att kickstarta nåt nytt.

Så förutom att ta tag i allt det jag skjutit upp gällande förberedelser inför föräldraskapet ska jag försöka mej på en till sak: att sluta ha dåligt samvete.

Under så gott som hela den här graviditeten har jag gått runt och haft dåligt samvete av en eller annan orsak. Först för att jag jobbade så mycket (hur påverkas fostret!), sen för att jag mådde skit (hur påverkas fostret!), sen för att jag blev sjukskriven (vad ska folk säga!), sen för att jag samtidigt ville njuta av graviditeten (hur ska det se ut!), ja ni förstår. Hur jag än har vänt och vridit mej har jag ändå gått runt med skam över nåt. Det har till och med gått så långt att jag känt att graviditeten är en bluff som jag snart kommer att bli ertappad för (ni vet det gamla hederliga bluff-tänket, trodde faktiskt jag/vi blivit av med det ren).

Vad beror det dåliga samvetet på då? Svårt att säga, men jag antar att det också är en del av en sjukdomsbild och något slags dålig självbild i samband med att vilja hålla uppe en fasad och/eller vara alltför mån om vad *folk* tycker och tänker.

Oberoende vad det beror på är det något som stör mej nåt oerhört i livet just nu, därför behöver jag jobba bort det. Det stjäl både tid och energi från mej, och lite livslust också om vi ska vara ärliga. 

Så. I solmenly swear att göra mitt allra bästa för att skita i skammen och njuta av det sista av graviditeten och det kommande året. 

There, I said it. Nu måste jag bara göra det också.

söndag 17 december 2017 - 19:11

FEM FÖRÄNDRINGAR I VECKA 30

IMG 6293

Vi har gått in i vecka 30 av graviditeten och är också inne i tredje trimestern.

Saker som förändrats de senaste veckorna/dagarna:

1. Det känns som jag plötsligt exploderat i storlek. Jag vet att det här nog inte är något ännu, bebisen ska ju växa i 2,5 månader till. Men inom mej känner jag att det börjar bli kort om utrymme och jag stånkar och stönar som en annan panschis så fort jag ska röra på mej.

2. Jag har börjat sova om nätterna. De senaste två nätterna har jag bara vaknat för ett toabesök, i övrigt har jag sovit närmare 12 timmar. Känner mej verkligen inte utvilad när jag vaknar heller.

3. Katten Quentin har blivit så otroligt mammig. Han ska vara bredvid mej mest hela tiden.

IMG 6300

4. Lederna i mina fingrar har börjat bli stela, speciellt om morgnarna. Det lättar under dagen bara jag kommer ihåg att dricka mycket vatten.

5. Eftersom jag saknar framförhållning och inte kan förutse när jag behöver äta blir jag blixthungrig på de dummaste ställen - som på bussen precis när jag gått hemifrån (utan matsäck). Hände senast idag när jag for iväg för att sjunga julsånger, på bussen kom jag på att herregud, jag GLÖMDE att äta lunch. Suck. Måste säkert skriva små lappar på dörren att jag måste komma ihåg att packa med mellanmål varje gång jag går ut.

fredag 24 november 2017 - 14:49

HUR BLIR BARN TILL?

Det var en söndag, vi hade varit på fest och jag låg i vår röda sammetssoffa och krabbisvåndades. Plötsligt sa jag till Mira: nä men kanske vi ändå ska ha barn?

Så började det hela, som så många andra bra saker - efter en riktigt lyckad fest.

IMG 6266

Tidigare hade jag starkt varit av den åsikten att jag kanske inte alls ska ha barn, nånsin. Att det räcker med att vara vi två. Visserligen kan det bra räcka att vara två (eller tre eller hur många man nu är i sitt förhållande) och jag är lite osäker på vad som egentligen fick mej att ändra mej, men när jag väl ändrade mej så var det som en blixt från klar himmel.

Dels tror jag att det har att göra med att många i min närhet hade fått barn eller var gravida, att min BFF väntade sitt första barn, att jag kanske hade en begynnande 40-årskris. Lite oklart, men jag vet inte varför det egentligen ska behöva vara så klart heller. Det är sällan någon ber en skriva en tiosidig essä om varför en egentligen bestämde sej för att bilda familj (eller ja, för samkönade kanske frågan actually kommer upp mer än för heteropar).

unnamedFör att vi båda ska kunna bli föräldrar måste vi dels vara gifta, dels måste Mira adoptera Drakungen sen när den föds.

Hur blir barn till då, undrar kanske många. BUU-Jontti har nyligen förklarat i tv hur det går till och här kan du se det, om du också undrar. (Skönt ändå att där inte pratades om samlag, för det är ju inte enda sättet ett barn blir till, inte ens för många heteropar.)

När vi bestämde oss för att försöka få barn började vi med att googla fertilitetskliniker. Eller vi googlade inte ens så mycket, vi letade fram den klinik där våra vänner E&O gick, och kollade deras taxor. Jag är en rätt spontan person, så väldigt snart hade vi en tid bokad för ett första besök.

IMG 9401

När ett par börjar en fertilitetsprocess på klinik går man alltid igenom det praktiska på första besöket. Hur det kommer att gå till, vad som händer, vilka risker som finns, lagstiftning. Sedan ska alla par eller självständiga kvinnor träffa en psykolog. 

Vårt första besök var trevligt medan psykologbesöket inte var nåt vidare. Eller så kommer jag ihåg det i alla fall. Det kändes som ett test att vi var tillräckligt bra att bli föräldrar, dessutom var det där med manliga förebilder som fick mej att se rött.

Men vi "godkändes". Efter det började kisistickornas tidevarv.

IMG 7661

Drakungen blev till sist till med hjälp av ivf, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning, men innan vi kom till det skedet gjordes tre inseminationer (och före DET valdes spermier). Den första och andra inseminationen gjordes i min naturliga cykel, alltså jag kissade på ovulationsstickor och när det såg ut som att det fanns ett moget ägg, kollade läkaren på kliniken med ultraljud att det faktiskt var så, och sen sprutades tvättade spermier in i mina äggledare. 

Det gav inga resultat, det är faktiskt rätt liten procentuell chans att bli gravid genom inseminering, typ dryga 10 procent av alla som insemineras på klinik blir gravida (då ska vi komma ihåg att den allra största delen av dem som söker sej till kliniker är heteropar som av en eller annan orsak inte blivit gravida efter många försök, så troligen är siffran lite högre för kvinnopar och självständiga kvinnor som kommer in). 

Den tredje insemineringen gjordes i en hormonell cykel, alltså ägglossningen kontrollerades med hjälp av hormonpreparat. Den lyckades inte heller.

unnamed 2

Graviditetstest nummer tre gjorde vi när vi var i Indien förra året i december, och när det också visade negativt bestämde vi oss för att börja diskutera ivf när vi kom hem. En inseminering kostar enligt klinikens webbsidor 565 euro, då inkluderar det två ultraljud. 

Vid det här laget hade vi redan tagit ett lån, för vi insåg att det kommer att kosta. Efter tre misslyckade insemineringar och alla mediciner och läkarbesök som kom på, ville vi inte slösa mer pengar på fler insemineringar som ändå hade väldigt liten chans att ge resultat. Procenten att få en lyckad ivf-befruktning är 50.

Vår läkare hade gärna fortsatt som förr ett tag till, men eftersom vi var privatkunder som betalade för oss, kunde vi ganska lätt faktiskt kräva en ivf-behandling. Jag kan visserligen tänka mej att läkare hellre gör insemineringar eftersom det är en icke-invasig behandling, men samtidigt kändes det som att de pumpade oss på pengar eftersom det fanns så liten chans att det funkade, statistiskt sett. (I något skede hade vi också en annan tanke.)

Så vi började ivf-behandlingen. Snabb översikt: jag tog hormonsprutor i några veckor för att flera äggceller skulle mogna samtidigt. När cellerna var mogna plockades de ut (under den mest fantastiska medicinering jag varit med om, lol) och befruktades av en biolog i klinikens laboratiorium. Hälften (6) av de utplockade (12), befruktade äggcellerna delade sej och börjande växa. Efter tre-fyra dagars väntan hade de vuxit tillräckligt och en av de befruktade cellerna inplanterades i min livmoder, resten frystes ner.

unnamed 7

Vi trodde att det lyckades redan vid den första inplanteringen, men i det tidiga ultraljudet i vecka sju visade det sej vara ett missfall.

Det tog en stund för oss båda att repa oss efter missfallet, men vi ville så klart försöka igen så snabbt som möjligt. Följande inplantering lyckades också, och vid det tidiga ultraljudet visade sej att det låg en liten böna med ett tickande hjärta där i livmodern. <3

IMG 0857

En ivf-behandling, inklusive två ultraljud, går loss på 2636 euro. Hormonsprutorna och medicnerna kostade kring 1000 euro, om jag minns rätt. Jag har inte full koll på exakta utgifter, det kom räkningar allt eftersom. Men det lån på 10 000 euro vi tog har helt gått åt. Det är bortbetalt om några år, så det är inte hela världen. Vi har inga bostadslån eller andra stora lån, så det kändes som en rimlig grej att göra - sätta några dona på sin familj.

I två veckor före, och tio veckor efter, inplanteringen tog jag ett hormonpreparat som gjorde mina livmoderslemhinnor tjockare och mer mottagliga (antar jag). Det var pure pain att tre gånger varje dag både äta och sticka in piller i snippan. Ni kan säkert tänka er mängden flytningar snipp-pillren ger. Eller om ni inte kan så kan jag berätta: de orsakar väldigt mycket flytningar. Så när den kuren var slut och ungefär 12-veckors gränsen klockades, var det en sån pure bliss med allt. Då kändes graviditeten nästan verklig.

IMG 0912Här är jag på väg på festival, gravid och genuint lycklig.

Och nu mårar vi på i vecka 27, jag känner sparkar och en tyngd i magen som gör att jag inser att där faktiskt finns något levande, något som är en del av mej men som är något helt individuellt. Och det känns bra.

***

När jag läser de gamla blogginläggen från vår tid på kliniken känns det så avlägset och overkligt. Tänk att det bara är ett drygt år sen vi var där för första gången. 

En evighet, så länge känns det att graviditeten hållit på, säkert för att jag varit både dyster och deprimerad genom det mesta av den. Det var inte riktigt så jag föreställde mej att det skulle bli.

IMG 2423Här tyckte vi redan att magen började synas ordentligt. LOL, säger jag nu.

Samtidigt är det här också det bästa som hänt, jag känner att både Mira och jag blivit mer jordade och stabila i varann, att våra tankemönster skiftar mot något bestående och verkligt. 

Om jag fick ändra på något i den här processen så är det bara mitt mående jag skulle ändra (och missfallet, obvi). För trots att det kändes som en lång och tung process att gå igenom på kliniken, är det så här i efterhand en yttepyttetid av våra liv. Det är här och nu som räknas (men kändes det NATURLIGTVIS INTE då).

IMG 9658

tisdag 21 november 2017 - 10:40

HEJA KROPPEN

IMG 5373Helsingfors i dag på eftermiddagen.

I morse öppnade jag ett nytt bloggutkast och tänkte att jag skulle skriva om hur bra jag mått, rent fysiskt, under den här graviditeten. Direkt slog en grym huvudvärk in som inte gick om ens med en långpromenad.

Nu har jag tagit panadol, ätit och vilat och den sitter ännu i. Precis som ryggontet som kommer och går, och det där stället kring magsäcken som gör ont konstant. LOL.

MEN OKEJ FÖRUTOM ALLT DET, aldrig har jag varit så här frisk rent fysiskt. Jag äter mina vitaminer och min frukost varje morgon (har ALDRIG i mitt LIV ätit frukost regelbundet), jag försöker äta balanserat och ibland rör jag till och med på mej. Alla mina värden har varit bra hittills (KNACK KNACK. Sockerbelastning på torsdag.) och magen växer i lagom takt.

Jag ser till och med framemot förlossningen för tycker det ska bli så spännande att se hur mycket jag klarar av utan mediciner. Så rent fysiskt tror jag detta välsignade tillstånd passar rätt bra för mej, men LOL psykiskt not so much.

*emoji som rycker på axlarna*

lördag 18 november 2017 - 11:25

ÅTERBLICK VECKA 25

Hej bloggen!

Igår gick vi in i ny graviditetsvecka, 26 har börjat nu. Jag blir alldeles råddig med veckorna och hur mycket som har gått och vad allt betyder. Sån jäkla tur att det finns appar.

Kalenderveckan, måndag-nu, har varit helt fasansfull, för att vara ärlig. Den har bestått av besvikelser i vården, svåra ångestattacker, kraftlöshet och missmod.

MEN det har också funnits fina saker och jag tänkte att vi kunde koncentrera oss på dem nu!

IMG 5290

Till exempel tycker jag väldigt bra om min mage för tillfället. Min vän Patricia sa tidigare att veckorna 20-30 är snyggveckorna. Och visst, de gånger jag haft annat än mysbyxor och oborstat hår de här veckorna har jag känt mej rätt okej med min spegelbild.

 

IMG 5286

Jag har träffat tre minimänniskor under veckan. Det här är en av dem, Minimello, och jag tycker den ungen är så festlig! Hon låter och grymtar och skrattar och verkar tycka att jag är ganska kul. 

 

IMG 5284

Vi måste ta en bild till på den här tanten, så sjukt rolig typ! Hennes mamma är också så himla bra som drar ut mej ibland.

 

IMG 5283

Fåglarna har äntligen hittat bollarna vi lagt ut åt dem på balkongen och det är så jäkla trevligt att se på när Quentin tittar på dem genom förnstret. Jag har inte varit helt säker på om den katten har någon jaktinstinkt över huvudtaget, men nog finns där något rudimentärt i honom också! 

Nu väntar jag mest på snön och det utlovas sådant nästa vecka.