söndag 18 mars 2018 - 17:40

DAGEN NÄR DRAKUNGEN FÖDDES

Undertrycket visade igen över 100. Jag tog mina morgonmediciner och lade mej ner för att vila på soffan. Det kom OS på tv:n, parsprint i skidåkning - snart skulle hockeyn börja. Finlands damlejon mot Ryssland.

Jag mätte trycket igen. Det låg stadigt över 100.

Klockan 12 frågade jag Mira om vi borde ringa Kvinnokliniken, dom hade ju faktiskt sagt att jag skulle ringa om det var så här, hela tiden över hundra. Det hade legat på över hundra sen söndagen. Nu var det onsdag. Onsdagen den 21 februari 2018.

Vi blev inkallade till jouren. Jag duschade, klädde på mej och sen tog vi bussen till Kvinnis. Det steg på ett ett gäng högljudda unga tjejer i Kampen, deras intetsägande prat gjorde att mitt huvud tänkte sprängas. Jag var så slut på att vara gravid att en högst normal bussresa kändes som helvetets förmak.

När vi kommit fram, blivit intagna och sköterskan mätte mitt blodtryck tänkte jag dimpa. Plötsligt låg det på en rimlig nivå.

IMG 8153Älskar sjukhusbyxorna!

Sköterskan skrev upp resultaten, tog fostrets hjärtljud och bad oss sedan vänta i aulan. Hon skulle höra vad läkaren hade att säga.

Tyngd av missmod gick jag mot vänteutrymmet. Det brände i ögonen - dom skulle helt säkert skicka hem oss. Jag skulle inte föda nu heller. Vi skulle troligen inte ens få träffa en läkare.

I tjugo livslånga minuter satt vi och väntade tills en sköterska sa mitt namn och bad oss följa med. Vi blev förvånade av att ledas in till ett undersökningsrum där jag blev ombedd att ta av mej byxorna, det skulle göras en kontroll av babyns vikt.

"Hen börjar kanske vara lite hungrig", sa läkaren som förklarade att bebisar till föderskor med högt blodtryck oftast inte växer sej så stora. Att det liksom är motsatsen till diabetesbarn.

Sen hörde vi de efterlängtade och förlösande orden: “Skulle ni ta illa upp om vi satte igång den här förlossningen nu?”

"NEJ!" sa jag lite för entusiastiskt. Jag fattade inte att jag ÄNTLIGEN skulle få igång förlossningen, att jag snart skulle 1) ha min bebis 2) slippa vara gravid. I den stunden såg jag nog mest framemot att slippa vara gravid, om vi ska vara ärliga.

Den underbara, underbara läkaren satte in en ballong i livmodern som skulle stimulera igång mitt egna förlossningsarbete. Sedan fick vi vänta på en plats på avdelningen. Klockan visade 15.00.

IMG 8164

Väl på avdelningen, efter en avstickare till caféet för smörgås och karkki, fick jag en säng i ett rum för fyra föderskor. Fönsterplats!

Vi spatserade fram och tillbaka i korridoren utanför rummet, det skulle hjälpa ballongen att göra sitt jobb. Från rummen hördes olika mängder skrik och stönande. Vi fnissade.

Klockan 20 ville barnmorskan känna hur ballongen satt, och det visade sej att den hade kommit ut ur livmodern och kunde dras bort. Strax därefter kom en läkare och konstaterade att nej, den ballongen hade inte uppfyllt sitt syfte och vips låg jag igen i en gynstol och fick en ny ballong, den här gången en dubbel, inlagd. Medan hjärtljudsmonitorn tog upp sina siffror och tal, blev en av mina högljudda rumskompisar förd till förlossning medan en annan spydde och ropade på sin skapare. Jag satte fingrarna i öronen för att stå ut. Klockan visade 22.

Mira åkte hem för att sova och hänga med katten. Jag åt kvällsmål och promenerade runt i korridoren. Det började värka ordentligt i nedre ryggen och magen. Vid 23 försökte jag sova. En ny föderska rullades in i rummet. Hon var tyst fram till klockan 03, då fördes hon också iväg. Ensam låg jag kvar, utan sömn. En gång slumrade jag till medan jag såg på Gilmore Girls. Ted och Kajs podd hjälpte mej genom många sammandragningar.

bbcdb3c5 9aef 47f3 8215 1673f63a3291Från förlossningssalen, här har jag för mej att jag har rätt ont. Därav det ganska svaga peacetecknet.

På morgonen när jag gick på toaletten kunde jag inte kissa. Barnmorskan sa att jag kunde gå i duschen och testa kissa där, att det kanske skulle gå bättre om jag stod. Det gjorde det.

Jag messade med Mira och hon lovade komma på förmiddagen, någon stress var det inte eftersom inga egentliga värlar kommit igång.

Jag promenerade runt och väntade, inget hände. Mira kom och vi fortsatte med samma, gå runt, titta på tv, sitta i rummet, gå runt, titta på tv, sitta i rummet. Det skidades i Korea. Vi åt matsäck.

Under eftermiddagen när jag gick på toa kom ballongerna ut.Kanske det börjar hända nåt, tänkte jag.

En läkare kom för att undersöka mej och konstaterade att jag var fem cm öppen. Samtidigt spräckte hon fosterhinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten, men nåt sånt märkte jag inte av. Lite ljusrött klet kom det varje gång jag gick på toa, that’s it.

Sen hände inget mer under kvällen.

6b1e98f1 a028 4eb6 aac4 f97c299c7ad5Här har epiduralen börjat verka. <3

Barnmorskan som kom på kvällsskift berättade att läkarn ordinerat oxytocindropp och att jag skulle få det klockan 18. Det skulle sätta igång förlossningen, sa hon. Klockan 19.30 kom hon och lade in droppet.

Ganska snabbt efter droppet började jag få värkar. Vid klockan 23 började de vara så intensiva att jag inte längre klarade av att vara på avdelningen. Fyrapersonersrummet som jag låg i var som tur tomt då och Mira kunde stanna kvar, annars hade hon behövt åka hem klockan 21.

Vid 23.30 gjorde värkarna rejält ont och vi blev äntligen skickade till förlossningsavdelningen. Förlossningssalen var en skön himmel i jämförelse med rummet jag hade varit i. Barnmorskan som luktade både tobak och parfym (en rätt skön blandning) undersökte och sa att sådär tre-fyra centimeter var jag öppen. Mindre än de sagt på avdelningen.

Jag fick en spruta med något alldeles fantastiskt, Mira som är sjukskötare, berättade senare att det är starkare än morfin. Inte konstigt att det kändes jävligt bra just då. Smärtan lindrades rätt snabbt och vi lade oss på en säng tillsammans och slumrade till. Några timmar senare började värkarna kännas smärtsamma igen och jag fick en tens-maskin och lustgas. Med det och lite jämrande klarade jag mej igen i några timmar, tills jag fick en andra spruta med det alldeles underbara medlet.

IMG 8183

Vid klockan sex på morgonen hade jag jävligt ont igen och ringde på klockan. Nu vill jag ha epidural, sa jag.

Försök hålla ut så länge du kan ännu, det är bättre att sammandragningarna gör sitt jobb utan epidural när du är förstföderska. Ungefär så tror jag hon sa. Och jag höll ut. Jag höll ut så länge jag kunde och sen ringde vi på knappen.

Nu fixar jag det inte längre, sa jag till den nya barnmorskan som hade kommit på skift, med sej hade hon en barnmorskestuderande. Jag hade hållit ut så länge att det började bli kritiskt, jag orkade inte längre.

Det jag inte visste var att före de kan sätta in epiduralen måste det tas labbprov ochförrän labbsköterskan hunnit till förlossningssalen hade mina värkar ökat kolossalt i styrka. Med några minuters mellanrum kändes det som att någon slet itu min livmoder, rev loss mina äggstockar och tryckte ut mina tarmar. Jag skrek som ett skadeskjutet djur: det kommer något, något kommer! Jag kan inte hålla emot.

Samtidigt visste jag att jag måste hålla emot, om jag inte gör det kommer jag att gå sönder, slitas i stycken. Det kändes som en evighet av avgrundsvrål före barnmorskan sa att labbsvaren kommit, nu kan vi ringa anestesiläkaren.

Men hen kom aldrig. Vi väntade och jag skrek. Alla helvetets eldar brände i min kropp och jag höll på att slitas samman.

När jag hörde paniken i Miras röst, "Ni måste ringa läkaren!" sa hon, blev jag själv rädd. När jag märkte att barnmorskan var rädd kände jag för första gången att det här kommer inte att gå, jag kommer att dö på den här britsen, i det här rummet, på det här sjukhuset. Det är ute med mej nu, tänkte jag tills nästa sammandragning kom och slet all reson ur mej igen.

IMG 8196

Efteråt berättades att det tagit ungefär en och en halv timme av djuriska skrik innan läkaren kom. Jag kommer ihåg när hen skulle sätta in vad det nu än är dom sätter in i ryggen, och de bad mej ligga stilla. Just då kom en jordbävningssammandragning och jag skrek att det går inte nu, rör mej inte! När den gick om skrek jag att lägg in den nu! och jag fick en sammandragning och det var det svåraste jag varit med om att ligga stilla då och jag tror jag svimmade litegrann och plötsligt var epiduralen där och efter några sista vrål ebbade allt ut och plötsligt kom min egen själ tillbaka och jag visste igen vem jag var.

Sen skedde en totalomvändning. Plötsligt låg jag där på britsen och slängde skämt kring mej och skrattade. En gång till kom de och tryckte mer epidural i mej och sen lollade jag på igen. Barnmorskan kom och undersökte mej och visste berätta att under timmen jag legat och skrikit hade jag slitits upp helt, jag var alltså fullt öppen. Nu kan vi börja föda, sa hon.

Krystvärkarna kom klockan 13.

Sen var allt ett lättsamt himmelrike. En värk kom, jag krystade. En till värk, jag krystade. Det sägs att man vet när man ska krysta, jag är inte alls säker på om jag hade vetat utan att barnmorskan hade sagt till mej, men jag lyssnade på henne, jag gjorde som hon sa och jag kände mej trygg och omhändertagen.

Värkarna var inte hemskt intensiva så det tog en stund att få ut bebisen, hjärtljuden försvann i ett skede och de fick klippa upp le vagine för att hon skulle ploppa ut. Men sen kom hon, huvud först och sen FLOFF så var hon ute och jag skrek Tää on ihan hullua! och plötsligt låg hon på mitt bröst.

Louna föddes 23.02.2018 klockan 13.40, strategiska mått: 2290g och 47cm. Den där timmen före epiduralen är det aboslut värsta (upphöjt i hundra) jag varit med om, men jag skulle ändå inte säga att det orsakat något större trauma. It is what it is och ingen kunde förutse att labbproven och läkarens ankomst skulle dröja på det sätt de gjorde.

IMG 8228

Jag vill säga att jag fylldes av en total kärlek när Drakungen lades på mitt bröst, så där som alla skriver i den Facebookgrupp för marsbebisar 2018 jag är med i, att det är den största kärleken som fyllt dem. Men det var det inte. Det kändes bara helt vansinnigt. Jag fattade inte vad som hände och jag fattade inte vem hon var. Men jag skrattade när jag såg henne, jag skrattade när jag höll om henne. Det var ett gutturalt, avgrundsskratt som bottnade i den största av kärlekar. Den kärleken behöver bara lite tid för att hitta fram och bli den alltomfattande kraft den verkligen är.

fredag 2 mars 2018 - 10:08

GRAVIDBILDERNA SOM NÄSTAN INTE BLEV AV

Hur blev det med bilderna från fotograferingen förra veckan undrar ni? Nå det blev ju riktigt bra. Himla tur att vi tog bilderna när vi gjorde, för två dagar senare hoppade vi på bussen till Kvinnokliniken för att kolla upp mina blodtryck och på den resan blev vi.

Idag är förresten Lounas beräknade ankomstdag. Tänk att vi fått ha henne en vecka ren! Och att vi klarat av det! Sjukt.

Fotograf: Björn Fagerholm

5DR 7307

5DR 7251

5DR 7215

5DR 6844

5DR 6818

5DR 7160

5DR 7344

5DR 7419

5DR 7552

tisdag 20 februari 2018 - 11:53

KURT COBAIN REINCARNATED?

IMG 8110Skärmdump från Nalles instastory, @bjornfagerholm.

Någon jättestor njutning av att stå framför en kamera får jag verkligen inte. Det är inte så att jag skulle ha nåt emot att se mej på bild, jag är inte ens så kräsen med hur jag ser ut på fotografier - men ska jag posera, då fan blir det lätt jobbigt. 

Som tur har jag vänner som inte bara är snudd på övernaturligt bra fotografer, de får mej nästan att glömma all poseringsangst också. Ja, jag ser på er Frida och Nalle.

Jag hade redan gett upp på att ta några graviditetsfoton, dels för att jag inte är bekväm med gulliga magbilder, dels för att min hälsa blivit så dålig. Som tur har jag ändå vänner som pushar på och påminner mej om att jag troligen kommer att ångra mej senare om jag inte gör det. OCH! Dessa vänner kommer HEM till mej för att fota. 

Jag säger inte att det var en walk in the park att bli fotad med den obekvämhet som sitter i kroppen för tillfället, men det gick och Nalle gjorde sitt absolut bästa för att jag skulle känna mej bekväm. Tack Nallukka! Och tack till assistenterna som också var med.

Lovar visa bilder senare. Nu ska jag fortsätta dricka hallonbladste och guppa på jumppabollen. Det är nämligen Kurt Cobains födelsedag i dag och det vore nice om Drakungen skulle födas exakt just idag. (Alltså vi inser väl alla att det kommer att ta till 2.3 när de sätter igång det hela?)

tisdag 13 februari 2018 - 13:40

MAX 17 DAR KVAR

gravidmagar4Egentligen ville jag bara visa upp det här kollaget med tretti halvnakna magar. Speciellt nöjd är jag över den sittande bilden framför julgranen. (Ni kanske ren insett att jag inte är mycket för att posera sött.)

37+4 visar gravidappen, mellan 90 och 110 visar blodtrycksmätaren konstant i undertryck och skulle jag ha en monitor som mäter huvudvärk skulle den dallra och skaka, mycket och ofta.

Det är verkligen inte min grej att vara gravid. Hoppas jag är bättre på att vara mamma. (Jag hade väl två veckor där i ett skede när det började kännas rätt bra psykiskt och innan kroppen totalt lade av, två veckor av att känna mej snygg och GLOWING. Nåja, bättre än inget!)

Samtidigt: nu är det max 17 dagar kvar av det här tillståndet! Sjutton dagar är ju så gott som inget. (Eller så blir det troligen den längsta tiden i mitt liv.) Om sjutton dagar sätts jag igång om inget hänt före det. SJUKT JÄVLA SPÄNNANDE.

Tuudeluu!

fredag 9 februari 2018 - 04:43

VÄRLDENS BÄSTA BABYSHOWER

IMG 7816

Nä men här sitter jag klockan kvart i fem på morgonnatten och kan inte sova. Har redan varit vaken en stund - mest för att jag oroat mej. Tyckte att jag inte kände av Drakungen nästan alls igår, så när jag vaknade på natten var jag tvungen att, igen, ligga och känna efter. Och visst, där var ju nog rörelserna sen slutligen. Det här med oro är helt nytt, det började bara för nån dag sedan. Antar att det nu sitter i tills jag föder (och sen resten av livet när jag ska se min unge växa upp. Halp).

Men när jag en gång är uppe kan jag ju berätta om världens bästa babyshower som jag fick igår. Nämligen INGEN babyshower, eller, icke-babyshowern.

Redan tidigt i graviditeten har jag nämnt för ett par vänner (ok, nämnt är en underdrift - more like hetsat) att jag inte vill ha en babyshower. Jag har känt mej så svag till sinnes, att det att vara mittpunkten i en samling, trots att samlingen består av av kärleksfulla vänner, kändes som en alltför stor utmaning.

Därför blev jag så OTROLIGT glad när min sister from ... my mommas sister (lol?), alltså Linnéa, kom över för ett stillsamt ligga-i-sängen-bredvid-varann-och-läsa-häng igår och hade med sej en icke-babyshowerpresent från några av mina nära vänner. Jag ÄLSKAR att mina vänner respekterar att jag inte orkar just nu men att de ÄNDÅ vill ge mej bulla, blommor, choklad och presentkort till pizza! Så löjligt glad. They truly know me.

Jaja, nu är some-anarkin slut för denna gång. Puss & kram och allt det där!

torsdag 8 februari 2018 - 08:04

SOME-FÖRBUDET

IMG 7791Fattar ej hur det kan vara uppförsbacke in till Kvinnokliniken! Hälsningar från alla höggravida någonsin.

Egentligen hade jag tänkt skriva om hur min mamma varit på besök och bakat örfilar och stekt spenatplättar och om mina tankar kring rätten att få barn och att hyra ut sin livmoder, som Peppe och Magnus pratade om i sin podd (nu såg jag att de fortsatt prata i nya podden, den har jag inte lyssnat på än), men nu blir det inte så.

Jag var igen in till Kvinnokliniken på onsdagen för att mitt blodtryck bara inte sjunker. Bebin mår fortfarande bra, så det är jag som får ta smällarna nu - som tur. Med ett blodtryck som inte verkar ge med sej trots medicinering, och med förhöjda levervärden sa läkaren att nu är det dags att SUPERVILA. Inget hängande på stan (nå det gör jag inte), inga tunga besök, inget maratontittande på serier och tv - och INGET SOME. Eller hen sa inte att jag inte FÅR vara sociala medier, men att det inte är bra att ligga och scrolla. Är lite osäker på om det är pga att det triggar till huvudvärk eller pga att det ofta triggar till andra saker, typ upprördhet. Eventuellt båda. 

Så nu hörni, nu ska jag ligga och titta i taket och ha det tråkigt. Läsa böcker får jag, så länge det inte är spännande deckare. LOL. Lol och suck.

Anyways. Får väl vara lite anarkist ibland och blogga när jag orkar. Annars får ni väl typ hålla tummarna för att blodtrycket ska sjunka och huvudvärken ge med sej.

Hej då!

måndag 5 februari 2018 - 07:40

SPA-DAG PÅ KVINNOKLINIKEN

IMG 7726

Man hinner bara säga "om jag gör nåt intressant om dagarna längre?" och så vips sitter man i en taxi på väg till akuten. Nej, jag har inte fött barn, men det var ju rätt spännande ändå.

Det ryggont jag nämnt tidigare eskalerade till en alldeles olidlig huvudvärk i lördags och mina blodtrycksvärden skenade iväg. Jag är ju inte den som hemskt gärna ringer hälsovården, men efter några samtal på lördag och ett på söndag morgon så bad dom mej komma in för observation.

(Det mest spännande i det här är faktiskt att Quentin märkte redan på lördag kväll hur ont jag hade. Han blev skygg och kom inte alls upp i sängen. Vid ett skede  hoppade han upp i famnen på Mira och när jag gjorde nåt gråtljud i sovrummet blev han helt stel. På morgonnatten på söndag när jag låg och grät såg han villrådigt runt sej och var skitskraj. HUR ska han klara av att jag får sammandragningar före vi åker in och föda??? Viktig och valid fråga, alltså!)

Men alltså vilken vård på Kvinnokliniken! Är helt tagen. Ett eget rum direkt vi stiger in genom dörren, en sköterska/barnmorska som pratar svenska, fräscha utrymmen, smörgåsar och allt det där. Lite som vår egen privata spa-dag, som Cia uttryckte det, minus smärtan och alla maskiner, hehe. Schysst också att nu ha lite koll på vilken avdelning vi ska rusa till sen när Drakungen är på väg ut. (I ett skede hörde vi en patient som kom in och skrek allt hen orkade. 20 % skrämmande, 80 % spännande.)

Anywho, bebisen har det riktigt bra därinne, har tydligen vuxit lite om jag förstod rätt, och efter lite panacod lättade min huvudvärk och trycket sjönk tillräckligt för att vi skulle få fara hem. För tillfället såg det alltså inte ut som havandeskapsförgiftning, FIU. Nu är vi hemma med order om att komma in direkt trycken far iväg igen eller huvudvärken kommer tillbaka. Och hela tiden går jag förstås runt med en känsla av att den spejar där i bakgrunden, huvudvärken. Men jag får väl bara ta det som det kommer nu och CHILLAXA allt det går!

Så glad ändå, över samhället och vården och allt. Det behövs lite positiva erfarenheter ibland, och dom stryker snabbt över så himla många negativa vårdmöten. Att tack Kvinnis, jag har återfått tron!

fredag 2 februari 2018 - 13:12

SO I'LL START A REVOLUTION FROM MY BED

IMG 7667En trött och sliten muija tillsammans med en fräsch Muffins i snöinfernot.

Om jag gör nåt intressant om dagarna längre? Nä inte så värst. Nu har jag dessutom legat i sängen i snart två dygn för att jag har så jäkla ont i ryggen, nåt med en nerv i kläm, typ. Försökte mej på en liten outing igår med Cia, men fick ge upp och gå hem för jag hade så ont att jag ville spy. Det enda som funkar är horisontalläge, stå och gå gör ont - sitta är sämst. 

Det värsta är nästan inte ens värken utan att det blir så JÄVLA TRÅKIGT att ligga still i samma läge dag som natt. Jag blir sjukt rastlös och kan varken koncentrera mej på böcker eller poddar. (Nu kom som tur en ny säsong av New Girl på Netflix, har tittat mej fram till avsnitt 9 av 22 redan i dag.)

På grund av horisontalläget kunde jag inte heller delta i demonstrationen mot aktiveringsmodellen (insert den här låten av Oasis). Lord knows att jag hade velat vara där. Är, som många andra, så in i ryggmärgen trött på Sippes regering och den här aktiveringsmodellen bröt kamelens rygg. Äh, egentligen har kamelens rygg varit pajad ganska länge. Men kudos till alla som har tagit sej till jobbet - eller jobbar hemma - utan att marra i dag, trots att det säkert varit lite invecklat. Det är ändå inget mot vad de arbetslösa och sämre ställda har det. En strejk ska trots allt påverka samhället, annars är den väl inte till nån nytta.

Men du, har du tips på vad jag kan göra i min tristess? Vad ska jag se på när New Girl är slut? Vilka poddar borde jag ändå försöka koncentrera mej på? Hur ska jag oooorrrrrka ligga här ännu? Eller better yet, hur får man bort nervkläm?

PS! Jag har också ett tips, ett bloggtips! Kolla in Emilia som nyss börjat blogga här på Sevendays! Så glad att ha henne här!

onsdag 31 januari 2018 - 12:05

IBLAND KÄNNER JAG MEJ SOM EN IDISSLANDE KOSSA

db92195731e2d9ff8406f8a0149b6856

I morse vaknade jag och var helt säker på att det är Runebergsdagen i dag. Jag var helt säker på det i natt när jag vaknade och gick på toa också. Eller en av gångerna jag vaknade och gick på toa i alla fall. När jag sen kollade min kalender visade det ju sej att det inte alls är måndagen den femte februari 2018 i dag.

Jag fattade först inte varför jag blev besviken, varför Runebergsdagen tydligen kändes som en viktig dag. Jag gillar ju inte ens runkkutårtorna! Sen kom jag ihåg att det var vid de här tiderna för ett år sedan som det hände massor.

Vår tredje inseminering gjordes i januari förra året och Runebergsdagen var kissa-på-stickan-dagen. Nu när jag klickade tillbaka i bloggen såg jag att jag redan hade fått mens före Runebergsdagen och vi hade varit inne på kliniken och bestämde att vi skulle skita i att göra fler insemineringar och ta fram the big guns. Vi skulle göra IVF.

fa115d65e2b2bd2429fc9a5148dee3cb

När jag läst några av de här ett år gamla inläggen så slår det mej hur pigg och skojfrisk jag är/verkar, trots allt som händer i livet och runtomkring. Jag tycker nästan lite synd om den där Catariina från ett år sedan. Jag vill krama om henne och säga att det är okej att visa att man är trött och ledsen och att det ännu kommer att bli bra.

Jag inser också nu hur jag har ett stort behov att gå igenom allt som hände förra året, och det är kanske inte så konstigt egentligen. Samtidigt känner jag mej som en idisslande kossa som försöker hålla tag i något som varit istället för att bara rikta blicken framåt. 

Bilderna har jag sparat i min FINT-folder på Pinterest.

fredag 26 januari 2018 - 11:03

SOM ATT BAJSA UT EN VATTENMELON

IMG 7471

Rådgivningen här i byn (Helsingfors) ordnar familjeförberedelse och förlossningsförberedelse till alla väntande par/personer. Antar att det är så på de flesta ställen. Det är visserligen frivilligt, men på rådgivningen vill de väldigt gärna att man ska delta på båda föreläsningarna.

Vi fick till exempel stora ögon av rådgivarna på förlossningsförberedelsen när vi sa att vi valt att skippa föreläsningen i familjeförberedelse. De fick det andra paret som var i samma situation också. Ja orsaken till att vi valde att skippa är att vi hört skräckhistorier om föreläsningarna och hur heteronormativa de kan vara, and I don't need that kind of negativity i mitt liv just nu. Säger inte att den är dålig för alla, men tror vi kan hitta den infon annorstädes.

Däremot ville jag gå på förlossningsförberedelsen, för jag vill nu helt enkelt veta allt som finns att veta. Föreläsningen var bättre än jag tänkt, trots att det konstant användes exkluderande termer och ord. Tror det beror mycket på vem som håller föreläsningarna, hörde av en vän att på deras föreläsning användes t.ex. aldrig ordet "pappa" utan endast "medföljare", vilket är himla schysst med tanke på att det kan vara en myriad av olika slags personer som är med under en förlossning. Personligen blev jag irriterad på att den födande konsekvent kallades "mamman", trots att det i många fall finns två mammor närvarande i rummet. (Jmfr "födande mamma".)

ANYWHO, känner mej rätt fullpumpad med förlossningsinfo för tillfället och det var kanske därför jag vaknade häromnatten och kände att NÄHÄPP, det här tänker jag inte göra. Det gick liksom upp för mej där i dåsig vargtimme att jag faktiskt ska trycka ut en melon genom min vagine. (Det var en vän som beskrev det ungefär så, som att bajsa ut en melon, seems legit.) Fast skräcken gick snabbt om, som tur. (I natt vaknade jag däremot av en sammandragning (??) som kändes som värsta mensvärken+bajsnödighet och jag tänkte börja gråta när jag insåg att det kommer att bli mycket värre än det här och i värsta fall hålla på i flera dygn, men den tanken försvann sen också som tur.)

Summering: jag är helt lugn, och faktiskt väldigt självsäker och rätt mallig, så länge jag inte tänker på hur ont det kommer att göra. 

Så har ju min mammaledighet börjat nu och jag känner en kliande lust att göra saker. Det är ett jättebra tecken tänker jag, att jag börjar få tråkigt hemma. Betyder nog att min själ vilat och Dystern/utmattningen/depressionen börjar ge med sej? Fast vi ska väl inte ropa hej osv. (Inte för att jag nu ORKAR göra så mycket, lol, får sammandragningar och ont i magen så fort jag rört mej mer än 30 meter.)