måndag 20 november 2017 - 20:49

LÅT BARNEN VARA (SEJ SJÄLVA)

IMG 5349

I dag är det både barnkonventionens dag och transpersoners minnesdag. Två dagar som verkligen korrelerar. Är det månne tänkt så, att de SKA vara samtidigt?

Hur som helst. När jag stod vid riksdagshusets trappor ikväll och såg de tända ljusen och hörde talen om de hundratals transpersoner som mördats bara i år, kunde jag inget annat än gråta. Som Setas ordförande Viima Lampinen sa: Allt är redan sagt, det finns inget mer att säga.

I dag är en ypperlig dag att tänka på att låta barn få definiera sej själva. Att ge dem alla möjligheter i livet att vara exakt de det de själva vill.

Jag vet, det är inte lätt. Allt sitter så himla inrotat i oss, speciellt könsnormerna. Jag är ytterst medveten om det i mitt egna dagliga liv och i mitt umgänge med barn.

Ändå tänker jag att vi måste försöka, vi måste luckra upp och vi måste göra vårt bästa. Mer än vårt bästa kan vi heller inte göra. Jag är helt säker att jag också kommer att fucka upp mitt barn på något sätt, finns det en förälder som inte orsakar nåt trauma till sitt barn? Men jag ska göra mitt yttersta för att barnet ska få alla möjligheter att vara exakt den hen vill vara. För sist och slutligen är det mitt barns välbefinnande det handlar om.

Hoppas jag lyckas ens lite.

 

PS: I dag har jag äntligen ändrat mitt modersmål till svenska så nu är jag är en fullfjädrad finlandssvensk! Det går bra att gratulera i kommentarsfältet.

 

måndag 18 september 2017 - 18:32

MAMMA, PAPPA, BARN - PREMIÄRVISNING

21731431 1994306607514270 2842427623392155946 oEmil, Olivia och bebisarna A och B. Foto: Frida Lönnroos

 

 

Det ska bli premiär, premiär på min och Fridas dokumentär om Emil och Olivia. Det gör mej både fruktansvärt nervös och satans stolt. Vi har lyckats knåpa ihop en viktig historia, vi har fått följa med Emils och Olivias försök till familj och vi har haft den stora lyckan att också vara med på ett hörn av Emils transprocess. Deras vardag med sorg och skratt har blivit en del av vår vardag.

Det här är viktiga saker. Det är saker som det pratas om inom en del kretsar, i andra är det helt tyst. Det är de tysta som behöver väckas upp, de behöver veta hur det är, vad som pågår, hur människor behandlas. Men framför allt behöver alla veta att det vi har framför oss är en medmänniska, en likvärdig människa som är värd exakt samma möjlighet till lycka och liv som vi själva.

Jag är glad att jag fått träffa Emil och Olivia, jag är lycklig över att jag fått bli en del av deras lilla bubbla. Jag är mer än exalterad över deras villighet att öppna upp, att berätta och ge en del av sej till oss, till oss som inte vet.

Jag är också lycklig över att ha fått ett sånt underbart arbetspar i Frida, tänk vilken magi vi kan åstadkomma! Min klippa i stormen, min lugnande ängel.

Fast det hade ju inte blivit någon film utan vår klippare Kristiina Nisula. Det var hon som satt och vände och vred på mina manusförslag, som förkastade mina usla idéer och fick mina medelmåttiga tankar att blomma ut i fin dramaturgi. <3

Jag hoppas det blir en fortsättning på det här projektet, ansökningar har börjat skickas iväg. Det behövs, det är viktigt, det måste ut.

Men nu - välkomna på premiär på onsdag! Klockan 17.30 startar vi på Arkadia bookshop i Tölö, här hittar du mer info. Det är rätt många som anmält intresse och det finns begränsat med utrymme - så first come first serve helt enkelt.

Och ni som inte kan komma på premiären, dokumentären visas på Yle Fem på fredag kl 19 och kan ses på Arenan redan från morgonen.

(Och ja, jag är skitnervös. Jag släpper ut en bebis i världen och jag är rädd så rädd för vad världen ska säga om min den. Men jag vet att jag gjort mitt bästa och att det är ett viktigt program som blivit till. Så det kan ju inte vara helt skit.)

lördag 2 september 2017 - 20:41

OLIKA LÖRDAGSSAKER

IMG 3267Världens enda finlandssvenska Miss Gay Finlandar, Catariina Salo och Melanie Orenius. HUR BRA?

 

I dag steg jag och Mira upp en timme för tidigt för att ta ett för tidigt tåg till Karis. Orsaken till debaklet var att jag inte kollat upp tågtiderna ordentligt, eller helt enkelt inte förstått vad jag läst eftersom klockan inte är min styrka. När jag insåg misstaget, efter att biljetterna var köpta, satte jag mej naturligtvis ner och grät, gravid som jag är. Nåja, en extra timme i Karis har aldrig skadat någon, speciellt inte som det var Raseborg Pride.

Så otroligt fint ordnat och så sjukt fin Pride. Är så glad över att människor orkar ordna sånahär evenemang, att folk igen och igen lägger sin fritid på att 1) synliggöra strukturella problem 2) fira kärleken och allas lika värde. Här kan ni förresten läsa det lilla hälsningtalet jag höll i Karis i dag.

En rolig grej som hållit upp mitt pissiga grävidhumör de senaste veckorna är förresten att jag kommit in på en kurs jag sökt till. Jag ska få skriva med Mia F och Monika F under året och jag är så fruktansvärt glad över det, tror det är exakt vad jag behöver nu. Det känns som att det behövs något för att lyfta humör och självförtroende nu småningom.

En annan bra sak som hände mej igår, var att min vän Daniel fick mej att inse det fina i att äga en chromecast. Har i ååååååratal tänkt att jag borde "skaffa en såndär sladd så man får datorn till tv:n", men är minst intresserad i världen av att ta reda på hur teknik funkar så det har nu inte blivit av. Men NU KAN JAG SE NETFLIX PÅ MIN TV och min livskvalitet sköt i höjden. Det kan faktiskt hända att jag inte kommer att göra annat hemma nu än ligga på soffan och se på serier. Det är förresten faktiskt exakt vad jag gjort hittills också, men nu kan jag se det från en liiiite större skärm.

Nähä, nu ska vi se om vi lyckas få höra några ljud från magen. Vi har en såndär doppler som det ska gå att höra bebins hjärtljud med, men vi har inte fått det att funka en enda gång. Nå, en gång till kan vi väl testa.

Hej då!

söndag 27 augusti 2017 - 10:09

OM HUR HOMOFOBIN FRODAS OCH MÅR BRA

c198a475788b0295141cbef8c67fdcc6Ska vi starta ett gäng med jackor?

 

Det hände sej vid den tiden, när Finland var ett inskränt land och attityderna mot minoriteter var hårda, att det kom en trollpacka som viftade lite med sitt spö och alla unkna attityder försvann. Finland blev ett jämställt land där alla hade lika rättigheter.

SKOJA BARA!

Nä, det är verkligen så att homofobin mår riktigt bra här i landet. Ingen behöver vara orolig för att den dött ut.

Mira berättade nyss om hur hennes barkväll igår slutade. Hon och hennes vän hade suttit på en närbelägen liten bar och slutit sej till ett sällskap som de satt med i flera timmar. Allt var trevligt, Mira pratade om Drakungen med en man i sällskapet som berättade om sin egen son. Så där som man nu gör.

När den lilla baren stängde gick hela sällskapet vidare till kvartersbaren på andra sidan gatan. Allt gick lugnt till, folk samtalade med varandra och hade trevligt. Vid något skede gick Mira till bardisken och köpte dricka, och när hon kom tillbaka hade stämningen gjort en 180-graders vändning.

"Kom inte hit, äckliga lesbo" var det plötsligt någon i sällskapet som sa. "Det är onaturligt och vidrigt att sådana som ni får skaffa barn." Liknande fraser fortsatte. Tydligen hade alla i den lilla gruppen precis ändrat åsikt om människors lika värde, eller ingen sa i alla fall emot den här ena personen. (Dessutom var två i sällskapet hälsovårdare.)

Jag blev rasande när Mira berättade det här åt mej i morse. Den här smygfobin är det värsta, varifrån kommer den mitt i allt - trots att man haft en trevlig kväll tidigare? Också det här med att någon så lätt, på en sekund, kan ta en maktposition och med några enkla meningar trycka ner en person, en familj, totalt.

Det gör mej frustrerad att Drakungen behöver födas till en värld där vuxna människor odlar hat och lögner. Däremot står mitt hopp till de yngre generationerna, ungdomar nuförtiden är så mycket mer medvetna än vi nånsin varit. Ingens förhållandeformer, könsidentitet eller sexuella preferenser är en issue för dem, har aldrig varit - det finns faktiskt större saker att lägga sin tid på här i världen.

Nä, det är medelåldern, från min årsklass och uppåt, som är de mest fruktansvärda när det kommer till attityder (tom pensionärer har bättre attityder). Hur är det till exempel med din egen? Hur pratar du med dina barn? 

Den här söndagen tycker jag du ska sätta dej ner och fundera på vad du kan lära dej av de yngre generationerna. Tänka igenom hur du pratar om andra människor nära ditt barn. Hur du förhåller dej till främlingar? För det är dina barn som kommer att umgås med mitt barn i framtiden, och jag kommer inte att vara nådig om någon ger sej på mitt barn.

Att glad söndag bara.

(Sedermera blev det ju så att Miras vän gick fram till typen som sa att de var äckliga och väste med med tummen och pekfingret framför hans ansikte: "Din kuk är SÅ HÄÄÄÄR LITEN". Helt acceptabel comeback i en situation där hela du och din identitet blivit skymfade. Sen ombads Mira och vännen lämna etablissemanget.)

tisdag 18 juli 2017 - 10:00

SINGELFAMILJEN, REGNBÅGSFAMILJEN OCH CEMBALOFAMILJEN

IMG 1185IMG 1186IMG 1188IMG 1187IMG 1189Ett fint Ilosaariveckoslut, solen sken och Ultra Bra var bra. Bäst var ändå Vesta och Litku Klemetti.

 

Att sova i egen säng är det bästa jag vet. Så inatt när jag vaknade till min rutinmässiga toarunda, kände jag stor tacksamhet att inte behöva lägga mej på en luftmadrass på golvet. Don't get me wrong, det var mysigt att sova i syskonbädd på golvet under festivalveckoslutet, men det eviga toaspringandet och den knarrande madrassen kändes lite overkill när det låg fem andra typer i samma rum.

Egen säng, egen katt, egen vessa. Den heliga treenigheten i hemmet. 

När jag sedan låg i vaken en stund, i egen säng med egen katt, tänkte jag på hur bra jag har det. Inte bara när det kommer till treenigheten i hemmet eller att överhuvudtaget ha ett hem, men de människor jag omringar mej med. Jag är så glad över att vårt barn kommer att ha en myriad av olika familje- och människokonstellationer runt sej ändra från födseln.

Vi har den traditionella kärnfamiljen, bonusfamiljen, tvillingfamiljen, singelfamiljen, flerbarnsfamiljen, regnbågsfamiljer av olika slag, flerspråkiga familjer, familjer på landet, familjer i stan, fotbollsfamiljer, cembalofamiljer, barnlösa familjer, par av olika slag, människor av olika slag och bakgrund. 

Det känns så skönt att alla dessa variationer faktiskt är NORM kring mej, i min bubbla. Det känns som att vi håller på och vinner ändå, att saker och attityder förändras. Det kan vara bra att komma ihåg det ibland, när saker känns gråmulna och hopplösa.

I övrigt har jag nu kommit till det stadie när jag inte längre klarar av att dra in magen, för det gör i alla fall jag rätt naturligt när jag rätar på ryggen. Nu går det inte längre och min vanliga lilla magabula sticker fram konstant. Jag sover helst 12 timmar per natt och mår ständigt halvdåligt. Alla dessa saker är säkert all good and well och betyder att allt framskrider som det ska.

 

PS: På tal om singelfamiljer, kolla in den nya bloggen Singelmamman, både kul och intressant!

torsdag 29 juni 2017 - 08:03

PRIDEONSDAG

39 412291595383f904744IMG 0172IMG 0203IMG 0217IMG 2

Från morgonradio till sagostund och miss-tävling. Jag kan inte riktigt säga vad som var roligast under den här dagen, kanske allt?

Ted Urho hade bjudit in mej för att prata om pinkwashing tillsammans med diskrimineringsombudets informatör Maria Swanljung. Och jag älskar att vara i radion med Ted, han är, förutom en underbar typ, och ett riktigt proffs. Här kan man lyssna på vår diskussion och här kan man läsa ett svar på kritiken om pinkwashing som diskrimineringsombudet sedan skrev.

Jag förstår deras ståndpunkt. Men jag tänker också fortfarande på alla de som faktiskt HAR blivit illa behandlade av myndigheter på grund av sin sexualitet eller könsidentitet, hur känns det för dem att se dessa samma myndigheter stå på ett flak i paraden - en parad som ska tillhöra DEM, minoriteten, och deras allies.

Vår diskussion var ändå bra tycker jag, och jag är väldigt glad att den här saken faktiskt fick etertid.

***

På eftermiddagen hade vi på Regnbågsankan ordnat en Sagostund, där jag Monika Pensar och Simon Häger läste upp sanna historier ur Finlands hbtiq-historia.

Samma eftermiddag, alltså bara några timmar innan läsningen, fick jag ääääntligen tag på en text jag jagat ett tag redan, nämligen Fittornas återtåg av Tove Jansson.

Det är en hyllningsdikt/pjäs som hon skrev 1948 till Vivica Bandler på Vivicas födelsedag. Det var inte lätt att luska fram texten, som först endast var ett rykte jag hört. Men pratar man med rätt personer får man reda på saker och vips trollades texten och rättigheter att läsa upp den fram.

Texten är förstås alldeles lysande. Jag har inte hunnit läsa den tillräckligt för att hitta alla dolda skatter i den, men tillräckligt för att det gick att läsa upp den i går. Aij aij, det var fint!

***

Från sagostunden rusade jag direkt till kvällens Miss Gay Finland-final. Det är tredje året jag är med om finalen - andra gången som organisatör. Eller nåja, jag gjorde sist och slutligen inte så mycket, hjälpte mest till huvudproducenterna. 

Jag älskar verkligen den miss-grej vi har going med de andra missarna. Vi är helt olika personer men har hittat en connection som håller ihop oss. Vi har naturligtvis en miss-chat på whatsapp, och idag läggs den alldeles färska nya missen, Noora, med i chatten! Nu är vi fem!

***

Rapport slut.

tisdag 27 juni 2017 - 21:11

PRIDETISDAG

FullSizeRender 1Nä men lutar mej käckt mot en flagga bara.

 

Dagens finaste nyhet, en ny symbol för könsneutrala toaletter! I övrigt har jag mest stört mej på dagens nyheter, på Sevendays Instagramkonto hann jag redan öppna mej om pinkwashing och pink money -> @Sevendays.fi

Trots min frustration över kapitalsimen överlag och pinkwashing i sej, så har jag köpt både nya Nike Air Max och en massa regnbågsprylar i dag. Jag erkänner, jag är inget annat än ett offer för min samtid.

För övrigt kan jag berätta att jag just nu sitter och kollar på Allsång på Skansen. Jag har alltid fnyst åt programmet men nu märkte jag mej sjunga med i Är du kär i mej ännu Klas-Göran. (Dessutom var Sabina Ddumba med och hon är OTROLIG.)

Kanske jag nu har blivit en sån som tittar på Allsång varje vecka, varje sommar.

måndag 26 juni 2017 - 21:03

PRIDEMÅNDAG

IMG 0066

När jag promenerade förbi Ateneum tidigt i morse råkade jag se när de hissade regnbågsflaggan. Jag blev nästan överraskad av hur andäktig jag blev, hur fint det kändes. Tänk att vi kan och får hissa regnbågsflaggan, att institutioner hissar den. Att så många väljer att ta ställning.

En annan sak är ju sen det här med pinkwashing, hur många som använder sej av regnbågsflaggan eller hbtiq-communityt på egna, kapitalistiska grunder. Vill man sälja sej själv genom att utåt visa att man är för jämlikhet men sedan inte levererar i den dagliga verksamheten - nä då går man fetbort.

Det räcker inte heller med att hissa regnbågsflaggan en gång om året, att vara med i en parad eller ändra sin profilbild i en veckas tid. Det krävs så mycket mer för att samhället ska utvecklas.

Ändå är jag glad att så många gör det, går i en parad eller bär en pin. Att det finns en vilja att ens göra NÅGOT. Kanske det är att ändra sin profilbild en vecka, att visa och säga "jag accepterar och älskar". Och så länge det finns en ädel tanke bakom tackar jag och tar emot. Hurrar och applåderar! 

Tack för att ni finns!

Nu börjar Prideveckan. Min tidtabell, så här långt (den lär fyllas på ännu under veckan):

Onsdag:
Medverka i Yle Vega (7:30 om just pinkwashing och Pride)
Sagostund för vuxna
Miss Gay Finland

Fredag:
Svenska hörnans aw

Lördag:
PARADEN och PARKFESTEN

KOM MED VETJA!

onsdag 21 juni 2017 - 08:08

JO - PRIDE ÄR OCH SKA VARA EN MANIFESTATION

priderekkaHappy Pride, nästa vecka börjar det! Här står jag på Miss & Mr Gay Finlands rekka i Prideparaden 2015. SÅ MYCKET FIILIS!

 

Vi får börja med att konstatera att jag uttryckt mej väldigt klumpigt. Det är mitt eget fel, jag borde ha preciserat och förklarat - inte pratat snabbt och kortfattat.

Men jag vill ändå komma med en rättelse till den rubrik som finns i dagens Hbl. (Och som webbartikel iaf på Vasabladets sidor.) ("Pride ska vara en folkfest - inte en manifestation" var alltså citatrubriken.)

Jag tycker visst att Pride ska vara en manifestation. Jag tycker att alla ska gå man ur huse och dra ut på gator och torg för att visa att vi inte är där ännu, vi har lång väg att gå fortfarande. Men om vi levde i en perfekt värld skulle Priden inte BEHÖVA vara en manifestation, vi skulle inte alls behöva den.

Men vi lever inte i en perfekt värld. Vi lever i en värld där homosexualitet är förbjudet i över 70 länder. Vi lever i en värld där över hälften av alla transpersoner har försökt, eller tänkt på, att göra självmord. Vi lever i en värld där Aito avioliitto försökte sätta käppar i hjulet för ett lagförslag som redan blivit godkänt, för att de inte klarar av att se all sorts kärlek.

Så klart som fan att Pride är och ska vara en manifestation!

Utöver det, utöver den manifestation som Priden måste vara, så ska den också vara en folkfest. Den ska vara en tidpunkt där vi får titta tillbaka och glädjas över att vi faktiskt fick den där äktenskapslagen. Att vi har det bättre än för femtio år sedan. Att allt det jobb som så många lägger ner - helt pro bono - verkligen lönar sej. Det går framåt, och DET ska vi fira.

Men nej, vi har inte kommit fram till den punkt ännu där Pride har råd att INTE vara en manifestation.

 

EDIT kl 11.18:

Nu har Hbl ändrat rubriken till artikeln, tack för det! <3 Och här hittas den.

måndag 19 juni 2017 - 23:12

VAD TYCKER DIN MAN OM DET?

IMG 9739De här lamorna får sin förklaring senare i texten.

 

Det mest märkliga meningsutbytet skedde i dag när jag var till läkaren.

Jag hade bokat tid för att ta itu med de hudproblem jag haft i tio års tid, som nu blivit värre. Jag ville också kolla upp vilka antihistaminer jag ska äta om och när jag blir gravid, för tydligen finns det inte så mycket forskning på allergimediciner och graviditet. Eftersom jag kan behöva antihistaminer upp till varannan dag om min hy inte ska göra mej galen av kli, var det dags att kolla upp.

Det var en äldre kvinnlig läkare som tog emot mej. Väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Jag berättade om varför jag var där och sa att det finns en chans att jag är gravid, för jag går i fertilitetsbehandling och en inplantering har skett för en vecka sen. Hur många barn har du, frågade hon. Inga, sa jag.

Sedan frågade hon om min hud och vi funderade oss fram till att jag nog behöver se en hudspecialist. Hon började skriva remiss och kollade något på skärmen.

- Ja du är 36. Det kändes att det är på tiden att gå i fertilitetsbehandling nu?
- Öö, jaa well tjaa..
- Vad tycker din man om det då?
- *så paff att jag inte får ett ord ur mej*
- Ja, är du gift?
- Joo..
- Ja och din man är med på det?
- Ööö va, alltså ja?
- Här är din remiss!

Det var inte ens det att hon helt enkelt antog att jag ska ha barn med en man som gjorde mej mest paff, utan det att hon undrar om min "man" är "MED PÅ DET". Är det nån nyans i det hela jag missar, eller är det en totaldouchig sak att fråga? Att antyda att jag som antagen kvinna går i fertilitetsbehandlingar mot min antagna makes vilja? Eller?

Jag var också för paff för att säga att jag är gift med en kvinna, och det är ju också så jäkla tröttsamt att behöva komma ur skåpet gång på gång på grund av samhällets antaganden. (Vilka jag visserligen kan ha viss förståelse för, jag antar också ofta saker på grund av normer. Men det gör det inte mindre tröttsamt.) 

I efterhand önskar jag förstås att jag hade stått upp för mej själv och min familj och inte direkt fått den där panikkänslan av hur den andra kommer att reagera. Bot och bättring kommer att ske. 

Förutom det här konstiga så tänker jag nästa cykla på två lamor på vägen från hälsovården. Där stod de på Narinkens torg och såg söta ut. 

Vilken märklig dag.