lördag 30 juni 2018 - 11:23

HAPPY PRIDE!

519AB975 6E40 45F3 B9F7 939A8E6B9789

Idag står och går vi i bredd för jämlikhet, solidaritet och kärlek. Happy Pride!

söndag 18 februari 2018 - 13:23

TVÅNGSGIFTE I FINLAND

IMG 8031

Vi gifte oss för ett och ett halvt år sen. Det var en otroligt snabb händelse i magistraten, men den betydde massor för oss. Inte bara betydde våra underskrifter på det där pappret att vi skulle dela våra liv, de betydde också att vi kunde bli mammor tillsammans.

Ja jag vet, jag har tjötat om det förr, men snabb recap: för att både Mira och jag ska bli lagliga mammor till Drakungen måste Mira adoptera hen efter födseln. Det kallas intern adoption, alltså en adoption som sker inom familjen. För tillfället är det enda möjligheten att Mira ska få samma lagliga rättigheter och skyldigheter gentemot Drakis som jag, som födande mamma, har. Samma skulle ju förstås gälla omvänt om det var så att Mira hade burit det här barnet.

En intern adoption kan inte genomföras om man inte är gift - alltså var vi tvungna att gifta oss för att få barn tillsammans.

Eftersom vi ändå planerat att gifta oss var det ju ingen stor grej, mest en formalitet som vi var tvungna att få undan före fertilitetsprocessen. Trots det gnager det i mej, vi sattes igen i en helt annan position än andra människor som bestämmer sej att få barn tillsammans. (Däremot kan man också se det så att vi får TVÅ bröllop, det lagliga där vi undertecknade ett papper och en stor bröllopsfest sen när barnet är fött och vi återhämtat oss! Ja, det kommer att hända i nåt skede, kanske redan i höst????)

I fredags skrev de flesta finska medier, bl.a. Svenska Yle, om att den nya Moderskapslagen blivit godkänd i lagutskottet och kommer att gå vidare till omröstning i riksdagen. Moderskapslagen går vidare på grund av det medborgarinitiativ som lämnades in till riksdagen 2016, de tidigare regeringarna har nämligen inte själva varit så intresserade av det här med barns rättigheter.

I och med moderskapslagen kommer barnets rättigheter att stärkas och ett ofött barn till ett kvinnopar, som kommit till genom fertilitetsbehandling, kommer kunna ha två lagliga mammor redan när det föds. Någon intern adoption kommer inte mer att behövas, utan den andra mamman i familjen kommer kunna erkänna sitt moderskap på rådgivningen - precis som ogifta heteropars pappor redan nu kan göra. (Den nya faderskapslagen som ger pappor möjligheten att erkänna faderskapet före barnets födsel godkändes för ett par år sedan.)

Kristdemokraterna, som varit de som främst motsatt sej den nya moderskapslagen, har haft som sitt number one-argument att man genom den här lagen tar bort möjligheten att erkänna faderskap, att det skapas faderlösa barn. Det här stämmer inte alls, eftersom lagen gäller barn som kommit till genom donerade könsceller. När man donerar könsceller ger man avkall på föräldraskapet och alla skyldigheter och rättigheter det innebär. Det har liksom aldrig funnits någon där som kan claima ett faderskap, det är en laglig omöjlighet. He fonkar int så. (Disclaimer: det funkar likadant för heteropar som använder donerade könsceller, donatorn har där också gett avkall på rättigheter och skyldigheter. OCH, sedan 2007, har ett barn som blivit till genom donerade celler rätt att ta reda på sitt genetiska ursprung när hen fyllt 18, donatorn har däremot fortsättningsvis inga skyldigheter gentemot barnet.)

Moderskapslagen är alltså en bra sak. Den stärker ett barns rättigheter, den ger barnet två lagliga föräldrar redan före födseln - så där som för heteropars barn. Nu måste den bara godkännas i riksdagen, men jag KAN inte tro att den INTE skulle godkännas? Jag tänker att de som eventuellt motsätter sej är Sannfinländarna och KD.

Men ja, den andra saken. Enligt vad jag förstår och uppfattar av medborgarinitiativet är att kvinnoparet i fråga inte heller behöver vara gifta för att den andra mamman ska kunna godkänna moderskapet. Det här är en oerhört viktig point, eftersom det jämställer ett kvinnopar med ett heteropar - i det här avseendet. 

Så nu är det bara att hålla tummarna att det går igenom. För oss spelar det ändå ingen roll eftersom det ju kommer att ta tid innan lagen träder i kraft. Vi måste ändå genomgå adoptionsprocessen och lägga ut ett parhundra pix för att Drakungen ska ha två, i lagens ögon, likvärdiga föräldrar.

***

Sen borde vi förstås prata mycket mer om manspars möjligheter att bli föräldrar. Det är en knepigare fråga och här tangerar vi också ämnet om surrogatmödraskap som är så himla komplext och svårt. Jag tycker inte vi bara rakt av kan säga NEJ, allt surrogatmödraskap ska förbjudas (däremot tycker jag inte man ska kunna hyra livmödrar hur som helst, speciellt i/från länder där det lätt blir en fråga om pengar och människohandel).

Ordnar vi med möjligheter för en viss människorgrupp måste vi också ta hänsyn till andra, det är det som den intersektionella feminismen går ut på. (För tillfället räknas t.ex. en kvinna som bär sin transmans befruktade könsceller i sin livmoder som ett surrogat i Sverige, och allt surrogatmödraskap där är förbjudet. I Finland är det här ändå en möjlighet.) Men som sagt, det här är otroligt komplext och invecklat, vi kan kanske gå in på det mer nån annan gång.

Och PS: Nä, jag har inte fött ännu. Väntar otåligt. Fick känslan på mödrapoli för en vecka sen att läkarn trodde bebisen kunde komma vilken dag som helst. Min kropp börjar vara i bristningsskedet och snart vet jag inte hur jag ska orka igenom en förlossning. Den som sa att graviditet inte är sjukdom (bl.a. jag för åtta månader sedan) är en jäkla stor båg och bluff. Graviditet kanske inte är en sjukdom, men FAN den kan ORSAKA mycket sjukdom. 

torsdag 30 november 2017 - 21:00

VAD HÄNDER NU DÅ?

IMG 5660Den här pötkylän vill ha revolution! Hon vill ha en friare framtid och ett mer jämlikt Finland, det är jag säker på. <3 (En favoritunge, se nu på henne?!? Lagom misstänksam mot allt redan från första stund.)

Revolutionen ja, vad ska vi göra för att den ska hålla i sej nu då? Under dagens frågetimme har minister Orpo gett grönt ljus för en riksdagsdiskussion om sexuella trakasserier, och den ska ske före jul. Om jag nu förstod saken rätt. Rätt av Haavisto och Henriksson (i alla fall dom?) att ta upp frågan. Bra att det kommer upp på politisk nivå.

Men vi då, vad ska vi som varken sitter i riksdag eller regering göra?

Personligen har jag inga resurser att göra så mycket, rent konkret. Min själ klarar för tillfället inte av att ta den faktiska striden. Det smärtar, för vem är jag utan min aktivism? Men ni vet hela det där med att själv ta på sej syremasken före en hjälper barn och medpassagerare. Därför är jag också så glad över systerskapet som nu kämpar framåt i bredd, för där ryms också jag med, och jag blir upplyft av mina systrar och hålls med i Kampen.

Jag har ändå förstått att det bubblar, det grundas aktionsgrupper och män(niskor) har börjat tänka över sitt agerande. Det är bra. Det är fint. Låt oss se till att det fortsätter så.

Kom ihåg att stötta dina systrar (och kom ihåg att systrar inte bara är cis-ters!), heja på andra och heja på Kampen. Känn också dina egna gränser. Du är viktig, hur du än deltar i Revolutionen (intalar jag också mej själv konstant när jag känner efter och letar mina egna gränser).

Peace.

IMG 5661

fredag 24 november 2017 - 14:49

HUR BLIR BARN TILL?

Det var en söndag, vi hade varit på fest och jag låg i vår röda sammetssoffa och krabbisvåndades. Plötsligt sa jag till Mira: nä men kanske vi ändå ska ha barn?

Så började det hela, som så många andra bra saker - efter en riktigt lyckad fest.

IMG 6266

Tidigare hade jag starkt varit av den åsikten att jag kanske inte alls ska ha barn, nånsin. Att det räcker med att vara vi två. Visserligen kan det bra räcka att vara två (eller tre eller hur många man nu är i sitt förhållande) och jag är lite osäker på vad som egentligen fick mej att ändra mej, men när jag väl ändrade mej så var det som en blixt från klar himmel.

Dels tror jag att det har att göra med att många i min närhet hade fått barn eller var gravida, att min BFF väntade sitt första barn, att jag kanske hade en begynnande 40-årskris. Lite oklart, men jag vet inte varför det egentligen ska behöva vara så klart heller. Det är sällan någon ber en skriva en tiosidig essä om varför en egentligen bestämde sej för att bilda familj (eller ja, för samkönade kanske frågan actually kommer upp mer än för heteropar).

unnamedFör att vi båda ska kunna bli föräldrar måste vi dels vara gifta, dels måste Mira adoptera Drakungen sen när den föds.

Hur blir barn till då, undrar kanske många. BUU-Jontti har nyligen förklarat i tv hur det går till och här kan du se det, om du också undrar. (Skönt ändå att där inte pratades om samlag, för det är ju inte enda sättet ett barn blir till, inte ens för många heteropar.)

När vi bestämde oss för att försöka få barn började vi med att googla fertilitetskliniker. Eller vi googlade inte ens så mycket, vi letade fram den klinik där våra vänner E&O gick, och kollade deras taxor. Jag är en rätt spontan person, så väldigt snart hade vi en tid bokad för ett första besök.

IMG 9401

När ett par börjar en fertilitetsprocess på klinik går man alltid igenom det praktiska på första besöket. Hur det kommer att gå till, vad som händer, vilka risker som finns, lagstiftning. Sedan ska alla par eller självständiga kvinnor träffa en psykolog. 

Vårt första besök var trevligt medan psykologbesöket inte var nåt vidare. Eller så kommer jag ihåg det i alla fall. Det kändes som ett test att vi var tillräckligt bra att bli föräldrar, dessutom var det där med manliga förebilder som fick mej att se rött.

Men vi "godkändes". Efter det började kisistickornas tidevarv.

IMG 7661

Drakungen blev till sist till med hjälp av ivf, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning, men innan vi kom till det skedet gjordes tre inseminationer (och före DET valdes spermier). Den första och andra inseminationen gjordes i min naturliga cykel, alltså jag kissade på ovulationsstickor och när det såg ut som att det fanns ett moget ägg, kollade läkaren på kliniken med ultraljud att det faktiskt var så, och sen sprutades tvättade spermier in i mina äggledare. 

Det gav inga resultat, det är faktiskt rätt liten procentuell chans att bli gravid genom inseminering, typ dryga 10 procent av alla som insemineras på klinik blir gravida (då ska vi komma ihåg att den allra största delen av dem som söker sej till kliniker är heteropar som av en eller annan orsak inte blivit gravida efter många försök, så troligen är siffran lite högre för kvinnopar och självständiga kvinnor som kommer in). 

Den tredje insemineringen gjordes i en hormonell cykel, alltså ägglossningen kontrollerades med hjälp av hormonpreparat. Den lyckades inte heller.

unnamed 2

Graviditetstest nummer tre gjorde vi när vi var i Indien förra året i december, och när det också visade negativt bestämde vi oss för att börja diskutera ivf när vi kom hem. En inseminering kostar enligt klinikens webbsidor 565 euro, då inkluderar det två ultraljud. 

Vid det här laget hade vi redan tagit ett lån, för vi insåg att det kommer att kosta. Efter tre misslyckade insemineringar och alla mediciner och läkarbesök som kom på, ville vi inte slösa mer pengar på fler insemineringar som ändå hade väldigt liten chans att ge resultat. Procenten att få en lyckad ivf-befruktning är 50.

Vår läkare hade gärna fortsatt som förr ett tag till, men eftersom vi var privatkunder som betalade för oss, kunde vi ganska lätt faktiskt kräva en ivf-behandling. Jag kan visserligen tänka mej att läkare hellre gör insemineringar eftersom det är en icke-invasig behandling, men samtidigt kändes det som att de pumpade oss på pengar eftersom det fanns så liten chans att det funkade, statistiskt sett. (I något skede hade vi också en annan tanke.)

Så vi började ivf-behandlingen. Snabb översikt: jag tog hormonsprutor i några veckor för att flera äggceller skulle mogna samtidigt. När cellerna var mogna plockades de ut (under den mest fantastiska medicinering jag varit med om, lol) och befruktades av en biolog i klinikens laboratiorium. Hälften (6) av de utplockade (12), befruktade äggcellerna delade sej och börjande växa. Efter tre-fyra dagars väntan hade de vuxit tillräckligt och en av de befruktade cellerna inplanterades i min livmoder, resten frystes ner.

unnamed 7

Vi trodde att det lyckades redan vid den första inplanteringen, men i det tidiga ultraljudet i vecka sju visade det sej vara ett missfall.

Det tog en stund för oss båda att repa oss efter missfallet, men vi ville så klart försöka igen så snabbt som möjligt. Följande inplantering lyckades också, och vid det tidiga ultraljudet visade sej att det låg en liten böna med ett tickande hjärta där i livmodern. <3

IMG 0857

En ivf-behandling, inklusive två ultraljud, går loss på 2636 euro. Hormonsprutorna och medicnerna kostade kring 1000 euro, om jag minns rätt. Jag har inte full koll på exakta utgifter, det kom räkningar allt eftersom. Men det lån på 10 000 euro vi tog har helt gått åt. Det är bortbetalt om några år, så det är inte hela världen. Vi har inga bostadslån eller andra stora lån, så det kändes som en rimlig grej att göra - sätta några dona på sin familj.

I två veckor före, och tio veckor efter, inplanteringen tog jag ett hormonpreparat som gjorde mina livmoderslemhinnor tjockare och mer mottagliga (antar jag). Det var pure pain att tre gånger varje dag både äta och sticka in piller i snippan. Ni kan säkert tänka er mängden flytningar snipp-pillren ger. Eller om ni inte kan så kan jag berätta: de orsakar väldigt mycket flytningar. Så när den kuren var slut och ungefär 12-veckors gränsen klockades, var det en sån pure bliss med allt. Då kändes graviditeten nästan verklig.

IMG 0912Här är jag på väg på festival, gravid och genuint lycklig.

Och nu mårar vi på i vecka 27, jag känner sparkar och en tyngd i magen som gör att jag inser att där faktiskt finns något levande, något som är en del av mej men som är något helt individuellt. Och det känns bra.

***

När jag läser de gamla blogginläggen från vår tid på kliniken känns det så avlägset och overkligt. Tänk att det bara är ett drygt år sen vi var där för första gången. 

En evighet, så länge känns det att graviditeten hållit på, säkert för att jag varit både dyster och deprimerad genom det mesta av den. Det var inte riktigt så jag föreställde mej att det skulle bli.

IMG 2423Här tyckte vi redan att magen började synas ordentligt. LOL, säger jag nu.

Samtidigt är det här också det bästa som hänt, jag känner att både Mira och jag blivit mer jordade och stabila i varann, att våra tankemönster skiftar mot något bestående och verkligt. 

Om jag fick ändra på något i den här processen så är det bara mitt mående jag skulle ändra (och missfallet, obvi). För trots att det kändes som en lång och tung process att gå igenom på kliniken, är det så här i efterhand en yttepyttetid av våra liv. Det är här och nu som räknas (men kändes det NATURLIGTVIS INTE då).

IMG 9658

måndag 20 november 2017 - 20:49

LÅT BARNEN VARA (SEJ SJÄLVA)

IMG 5349

I dag är det både barnkonventionens dag och transpersoners minnesdag. Två dagar som verkligen korrelerar. Är det månne tänkt så, att de SKA vara samtidigt?

Hur som helst. När jag stod vid riksdagshusets trappor ikväll och såg de tända ljusen och hörde talen om de hundratals transpersoner som mördats bara i år, kunde jag inget annat än gråta. Som Setas ordförande Viima Lampinen sa: Allt är redan sagt, det finns inget mer att säga.

I dag är en ypperlig dag att tänka på att låta barn få definiera sej själva. Att ge dem alla möjligheter i livet att vara exakt de det de själva vill.

Jag vet, det är inte lätt. Allt sitter så himla inrotat i oss, speciellt könsnormerna. Jag är ytterst medveten om det i mitt egna dagliga liv och i mitt umgänge med barn.

Ändå tänker jag att vi måste försöka, vi måste luckra upp och vi måste göra vårt bästa. Mer än vårt bästa kan vi heller inte göra. Jag är helt säker att jag också kommer att fucka upp mitt barn på något sätt, finns det en förälder som inte orsakar nåt trauma till sitt barn? Men jag ska göra mitt yttersta för att barnet ska få alla möjligheter att vara exakt den hen vill vara. För sist och slutligen är det mitt barns välbefinnande det handlar om.

Hoppas jag lyckas ens lite.

 

PS: I dag har jag äntligen ändrat mitt modersmål till svenska så nu är jag är en fullfjädrad finlandssvensk! Det går bra att gratulera i kommentarsfältet.

 

måndag 18 september 2017 - 18:32

MAMMA, PAPPA, BARN - PREMIÄRVISNING

21731431 1994306607514270 2842427623392155946 oEmil, Olivia och bebisarna A och B. Foto: Frida Lönnroos

 

 

Det ska bli premiär, premiär på min och Fridas dokumentär om Emil och Olivia. Det gör mej både fruktansvärt nervös och satans stolt. Vi har lyckats knåpa ihop en viktig historia, vi har fått följa med Emils och Olivias försök till familj och vi har haft den stora lyckan att också vara med på ett hörn av Emils transprocess. Deras vardag med sorg och skratt har blivit en del av vår vardag.

Det här är viktiga saker. Det är saker som det pratas om inom en del kretsar, i andra är det helt tyst. Det är de tysta som behöver väckas upp, de behöver veta hur det är, vad som pågår, hur människor behandlas. Men framför allt behöver alla veta att det vi har framför oss är en medmänniska, en likvärdig människa som är värd exakt samma möjlighet till lycka och liv som vi själva.

Jag är glad att jag fått träffa Emil och Olivia, jag är lycklig över att jag fått bli en del av deras lilla bubbla. Jag är mer än exalterad över deras villighet att öppna upp, att berätta och ge en del av sej till oss, till oss som inte vet.

Jag är också lycklig över att ha fått ett sånt underbart arbetspar i Frida, tänk vilken magi vi kan åstadkomma! Min klippa i stormen, min lugnande ängel.

Fast det hade ju inte blivit någon film utan vår klippare Kristiina Nisula. Det var hon som satt och vände och vred på mina manusförslag, som förkastade mina usla idéer och fick mina medelmåttiga tankar att blomma ut i fin dramaturgi. <3

Jag hoppas det blir en fortsättning på det här projektet, ansökningar har börjat skickas iväg. Det behövs, det är viktigt, det måste ut.

Men nu - välkomna på premiär på onsdag! Klockan 17.30 startar vi på Arkadia bookshop i Tölö, här hittar du mer info. Det är rätt många som anmält intresse och det finns begränsat med utrymme - så first come first serve helt enkelt.

Och ni som inte kan komma på premiären, dokumentären visas på Yle Fem på fredag kl 19 och kan ses på Arenan redan från morgonen.

(Och ja, jag är skitnervös. Jag släpper ut en bebis i världen och jag är rädd så rädd för vad världen ska säga om min den. Men jag vet att jag gjort mitt bästa och att det är ett viktigt program som blivit till. Så det kan ju inte vara helt skit.)

lördag 2 september 2017 - 20:41

OLIKA LÖRDAGSSAKER

IMG 3267Världens enda finlandssvenska Miss Gay Finlandar, Catariina Salo och Melanie Orenius. HUR BRA?

 

I dag steg jag och Mira upp en timme för tidigt för att ta ett för tidigt tåg till Karis. Orsaken till debaklet var att jag inte kollat upp tågtiderna ordentligt, eller helt enkelt inte förstått vad jag läst eftersom klockan inte är min styrka. När jag insåg misstaget, efter att biljetterna var köpta, satte jag mej naturligtvis ner och grät, gravid som jag är. Nåja, en extra timme i Karis har aldrig skadat någon, speciellt inte som det var Raseborg Pride.

Så otroligt fint ordnat och så sjukt fin Pride. Är så glad över att människor orkar ordna sånahär evenemang, att folk igen och igen lägger sin fritid på att 1) synliggöra strukturella problem 2) fira kärleken och allas lika värde. Här kan ni förresten läsa det lilla hälsningtalet jag höll i Karis i dag.

En rolig grej som hållit upp mitt pissiga grävidhumör de senaste veckorna är förresten att jag kommit in på en kurs jag sökt till. Jag ska få skriva med Mia F och Monika F under året och jag är så fruktansvärt glad över det, tror det är exakt vad jag behöver nu. Det känns som att det behövs något för att lyfta humör och självförtroende nu småningom.

En annan bra sak som hände mej igår, var att min vän Daniel fick mej att inse det fina i att äga en chromecast. Har i ååååååratal tänkt att jag borde "skaffa en såndär sladd så man får datorn till tv:n", men är minst intresserad i världen av att ta reda på hur teknik funkar så det har nu inte blivit av. Men NU KAN JAG SE NETFLIX PÅ MIN TV och min livskvalitet sköt i höjden. Det kan faktiskt hända att jag inte kommer att göra annat hemma nu än ligga på soffan och se på serier. Det är förresten faktiskt exakt vad jag gjort hittills också, men nu kan jag se det från en liiiite större skärm.

Nähä, nu ska vi se om vi lyckas få höra några ljud från magen. Vi har en såndär doppler som det ska gå att höra bebins hjärtljud med, men vi har inte fått det att funka en enda gång. Nå, en gång till kan vi väl testa.

Hej då!

söndag 27 augusti 2017 - 10:09

OM HUR HOMOFOBIN FRODAS OCH MÅR BRA

c198a475788b0295141cbef8c67fdcc6Ska vi starta ett gäng med jackor?

 

Det hände sej vid den tiden, när Finland var ett inskränt land och attityderna mot minoriteter var hårda, att det kom en trollpacka som viftade lite med sitt spö och alla unkna attityder försvann. Finland blev ett jämställt land där alla hade lika rättigheter.

SKOJA BARA!

Nä, det är verkligen så att homofobin mår riktigt bra här i landet. Ingen behöver vara orolig för att den dött ut.

Mira berättade nyss om hur hennes barkväll igår slutade. Hon och hennes vän hade suttit på en närbelägen liten bar och slutit sej till ett sällskap som de satt med i flera timmar. Allt var trevligt, Mira pratade om Drakungen med en man i sällskapet som berättade om sin egen son. Så där som man nu gör.

När den lilla baren stängde gick hela sällskapet vidare till kvartersbaren på andra sidan gatan. Allt gick lugnt till, folk samtalade med varandra och hade trevligt. Vid något skede gick Mira till bardisken och köpte dricka, och när hon kom tillbaka hade stämningen gjort en 180-graders vändning.

"Kom inte hit, äckliga lesbo" var det plötsligt någon i sällskapet som sa. "Det är onaturligt och vidrigt att sådana som ni får skaffa barn." Liknande fraser fortsatte. Tydligen hade alla i den lilla gruppen precis ändrat åsikt om människors lika värde, eller ingen sa i alla fall emot den här ena personen. (Dessutom var två i sällskapet hälsovårdare.)

Jag blev rasande när Mira berättade det här åt mej i morse. Den här smygfobin är det värsta, varifrån kommer den mitt i allt - trots att man haft en trevlig kväll tidigare? Också det här med att någon så lätt, på en sekund, kan ta en maktposition och med några enkla meningar trycka ner en person, en familj, totalt.

Det gör mej frustrerad att Drakungen behöver födas till en värld där vuxna människor odlar hat och lögner. Däremot står mitt hopp till de yngre generationerna, ungdomar nuförtiden är så mycket mer medvetna än vi nånsin varit. Ingens förhållandeformer, könsidentitet eller sexuella preferenser är en issue för dem, har aldrig varit - det finns faktiskt större saker att lägga sin tid på här i världen.

Nä, det är medelåldern, från min årsklass och uppåt, som är de mest fruktansvärda när det kommer till attityder (tom pensionärer har bättre attityder). Hur är det till exempel med din egen? Hur pratar du med dina barn? 

Den här söndagen tycker jag du ska sätta dej ner och fundera på vad du kan lära dej av de yngre generationerna. Tänka igenom hur du pratar om andra människor nära ditt barn. Hur du förhåller dej till främlingar? För det är dina barn som kommer att umgås med mitt barn i framtiden, och jag kommer inte att vara nådig om någon ger sej på mitt barn.

Att glad söndag bara.

(Sedermera blev det ju så att Miras vän gick fram till typen som sa att de var äckliga och väste med med tummen och pekfingret framför hans ansikte: "Din kuk är SÅ HÄÄÄÄR LITEN". Helt acceptabel comeback i en situation där hela du och din identitet blivit skymfade. Sen ombads Mira och vännen lämna etablissemanget.)

tisdag 18 juli 2017 - 10:00

SINGELFAMILJEN, REGNBÅGSFAMILJEN OCH CEMBALOFAMILJEN

IMG 1185IMG 1186IMG 1188IMG 1187IMG 1189Ett fint Ilosaariveckoslut, solen sken och Ultra Bra var bra. Bäst var ändå Vesta och Litku Klemetti.

 

Att sova i egen säng är det bästa jag vet. Så inatt när jag vaknade till min rutinmässiga toarunda, kände jag stor tacksamhet att inte behöva lägga mej på en luftmadrass på golvet. Don't get me wrong, det var mysigt att sova i syskonbädd på golvet under festivalveckoslutet, men det eviga toaspringandet och den knarrande madrassen kändes lite overkill när det låg fem andra typer i samma rum.

Egen säng, egen katt, egen vessa. Den heliga treenigheten i hemmet. 

När jag sedan låg i vaken en stund, i egen säng med egen katt, tänkte jag på hur bra jag har det. Inte bara när det kommer till treenigheten i hemmet eller att överhuvudtaget ha ett hem, men de människor jag omringar mej med. Jag är så glad över att vårt barn kommer att ha en myriad av olika familje- och människokonstellationer runt sej ändra från födseln.

Vi har den traditionella kärnfamiljen, bonusfamiljen, tvillingfamiljen, singelfamiljen, flerbarnsfamiljen, regnbågsfamiljer av olika slag, flerspråkiga familjer, familjer på landet, familjer i stan, fotbollsfamiljer, cembalofamiljer, barnlösa familjer, par av olika slag, människor av olika slag och bakgrund. 

Det känns så skönt att alla dessa variationer faktiskt är NORM kring mej, i min bubbla. Det känns som att vi håller på och vinner ändå, att saker och attityder förändras. Det kan vara bra att komma ihåg det ibland, när saker känns gråmulna och hopplösa.

I övrigt har jag nu kommit till det stadie när jag inte längre klarar av att dra in magen, för det gör i alla fall jag rätt naturligt när jag rätar på ryggen. Nu går det inte längre och min vanliga lilla magabula sticker fram konstant. Jag sover helst 12 timmar per natt och mår ständigt halvdåligt. Alla dessa saker är säkert all good and well och betyder att allt framskrider som det ska.

 

PS: På tal om singelfamiljer, kolla in den nya bloggen Singelmamman, både kul och intressant!

torsdag 29 juni 2017 - 08:03

PRIDEONSDAG

39 412291595383f904744IMG 0172IMG 0203IMG 0217IMG 2

Från morgonradio till sagostund och miss-tävling. Jag kan inte riktigt säga vad som var roligast under den här dagen, kanske allt?

Ted Urho hade bjudit in mej för att prata om pinkwashing tillsammans med diskrimineringsombudets informatör Maria Swanljung. Och jag älskar att vara i radion med Ted, han är, förutom en underbar typ, och ett riktigt proffs. Här kan man lyssna på vår diskussion och här kan man läsa ett svar på kritiken om pinkwashing som diskrimineringsombudet sedan skrev.

Jag förstår deras ståndpunkt. Men jag tänker också fortfarande på alla de som faktiskt HAR blivit illa behandlade av myndigheter på grund av sin sexualitet eller könsidentitet, hur känns det för dem att se dessa samma myndigheter stå på ett flak i paraden - en parad som ska tillhöra DEM, minoriteten, och deras allies.

Vår diskussion var ändå bra tycker jag, och jag är väldigt glad att den här saken faktiskt fick etertid.

***

På eftermiddagen hade vi på Regnbågsankan ordnat en Sagostund, där jag Monika Pensar och Simon Häger läste upp sanna historier ur Finlands hbtiq-historia.

Samma eftermiddag, alltså bara några timmar innan läsningen, fick jag ääääntligen tag på en text jag jagat ett tag redan, nämligen Fittornas återtåg av Tove Jansson.

Det är en hyllningsdikt/pjäs som hon skrev 1948 till Vivica Bandler på Vivicas födelsedag. Det var inte lätt att luska fram texten, som först endast var ett rykte jag hört. Men pratar man med rätt personer får man reda på saker och vips trollades texten och rättigheter att läsa upp den fram.

Texten är förstås alldeles lysande. Jag har inte hunnit läsa den tillräckligt för att hitta alla dolda skatter i den, men tillräckligt för att det gick att läsa upp den i går. Aij aij, det var fint!

***

Från sagostunden rusade jag direkt till kvällens Miss Gay Finland-final. Det är tredje året jag är med om finalen - andra gången som organisatör. Eller nåja, jag gjorde sist och slutligen inte så mycket, hjälpte mest till huvudproducenterna. 

Jag älskar verkligen den miss-grej vi har going med de andra missarna. Vi är helt olika personer men har hittat en connection som håller ihop oss. Vi har naturligtvis en miss-chat på whatsapp, och idag läggs den alldeles färska nya missen, Noora, med i chatten! Nu är vi fem!

***

Rapport slut.