467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

PRIDETISDAG

Skrivet av Catariina Salo 27.06.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

FullSizeRender 1Nä men lutar mej käckt mot en flagga bara.

 

Dagens finaste nyhet, en ny symbol för könsneutrala toaletter! I övrigt har jag mest stört mej på dagens nyheter, på Sevendays Instagramkonto hann jag redan öppna mej om pinkwashing och pink money -> @Sevendays.fi

Trots min frustration över kapitalsimen överlag och pinkwashing i sej, så har jag köpt både nya Nike Air Max och en massa regnbågsprylar i dag. Jag erkänner, jag är inget annat än ett offer för min samtid.

För övrigt kan jag berätta att jag just nu sitter och kollar på Allsång på Skansen. Jag har alltid fnyst åt programmet men nu märkte jag mej sjunga med i Är du kär i mej ännu Klas-Göran. (Dessutom var Sabina Ddumba med och hon är OTROLIG.)

Kanske jag nu har blivit en sån som tittar på Allsång varje vecka, varje sommar.


PRIDEMÅNDAG

Skrivet av Catariina Salo 26.06.2017

Kategorier:

IMG 0066

När jag promenerade förbi Ateneum tidigt i morse råkade jag se när de hissade regnbågsflaggan. Jag blev nästan överraskad av hur andäktig jag blev, hur fint det kändes. Tänk att vi kan och får hissa regnbågsflaggan, att institutioner hissar den. Att så många väljer att ta ställning.

En annan sak är ju sen det här med pinkwashing, hur många som använder sej av regnbågsflaggan eller hbtiq-communityt på egna, kapitalistiska grunder. Vill man sälja sej själv genom att utåt visa att man är för jämlikhet men sedan inte levererar i den dagliga verksamheten - nä då går man fetbort.

Det räcker inte heller med att hissa regnbågsflaggan en gång om året, att vara med i en parad eller ändra sin profilbild i en veckas tid. Det krävs så mycket mer för att samhället ska utvecklas.

Ändå är jag glad att så många gör det, går i en parad eller bär en pin. Att det finns en vilja att ens göra NÅGOT. Kanske det är att ändra sin profilbild en vecka, att visa och säga "jag accepterar och älskar". Och så länge det finns en ädel tanke bakom tackar jag och tar emot. Hurrar och applåderar! 

Tack för att ni finns!

Nu börjar Prideveckan. Min tidtabell, så här långt (den lär fyllas på ännu under veckan):

Onsdag:
Medverka i Yle Vega (7:30 om just pinkwashing och Pride)
Sagostund för vuxna
Miss Gay Finland

Fredag:
Svenska hörnans aw

Lördag:
PARADEN och PARKFESTEN

KOM MED VETJA!


JO - PRIDE ÄR OCH SKA VARA EN MANIFESTATION

Skrivet av Catariina Salo 21.06.2017

Kategorier:

priderekkaHappy Pride, nästa vecka börjar det! Här står jag på Miss & Mr Gay Finlands rekka i Prideparaden 2015. SÅ MYCKET FIILIS!

 

Vi får börja med att konstatera att jag uttryckt mej väldigt klumpigt. Det är mitt eget fel, jag borde ha preciserat och förklarat - inte pratat snabbt och kortfattat.

Men jag vill ändå komma med en rättelse till den rubrik som finns i dagens Hbl. (Och som webbartikel iaf på Vasabladets sidor.) ("Pride ska vara en folkfest - inte en manifestation" var alltså citatrubriken.)

Jag tycker visst att Pride ska vara en manifestation. Jag tycker att alla ska gå man ur huse och dra ut på gator och torg för att visa att vi inte är där ännu, vi har lång väg att gå fortfarande. Men om vi levde i en perfekt värld skulle Priden inte BEHÖVA vara en manifestation, vi skulle inte alls behöva den.

Men vi lever inte i en perfekt värld. Vi lever i en värld där homosexualitet är förbjudet i över 70 länder. Vi lever i en värld där över hälften av alla transpersoner har försökt, eller tänkt på, att göra självmord. Vi lever i en värld där Aito avioliitto försökte sätta käppar i hjulet för ett lagförslag som redan blivit godkänt, för att de inte klarar av att se all sorts kärlek.

Så klart som fan att Pride är och ska vara en manifestation!

Utöver det, utöver den manifestation som Priden måste vara, så ska den också vara en folkfest. Den ska vara en tidpunkt där vi får titta tillbaka och glädjas över att vi faktiskt fick den där äktenskapslagen. Att vi har det bättre än för femtio år sedan. Att allt det jobb som så många lägger ner - helt pro bono - verkligen lönar sej. Det går framåt, och DET ska vi fira.

Men nej, vi har inte kommit fram till den punkt ännu där Pride har råd att INTE vara en manifestation.

 

EDIT kl 11.18:

Nu har Hbl ändrat rubriken till artikeln, tack för det! <3 Och här hittas den.


VAD TYCKER DIN MAN OM DET?

Skrivet av Catariina Salo 19.06.2017 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

IMG 9739De här lamorna får sin förklaring senare i texten.

 

Det mest märkliga meningsutbytet skedde i dag när jag var till läkaren.

Jag hade bokat tid för att ta itu med de hudproblem jag haft i tio års tid, som nu blivit värre. Jag ville också kolla upp vilka antihistaminer jag ska äta om och när jag blir gravid, för tydligen finns det inte så mycket forskning på allergimediciner och graviditet. Eftersom jag kan behöva antihistaminer upp till varannan dag om min hy inte ska göra mej galen av kli, var det dags att kolla upp.

Det var en äldre kvinnlig läkare som tog emot mej. Väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Jag berättade om varför jag var där och sa att det finns en chans att jag är gravid, för jag går i fertilitetsbehandling och en inplantering har skett för en vecka sen. Hur många barn har du, frågade hon. Inga, sa jag.

Sedan frågade hon om min hud och vi funderade oss fram till att jag nog behöver se en hudspecialist. Hon började skriva remiss och kollade något på skärmen.

- Ja du är 36. Det kändes att det är på tiden att gå i fertilitetsbehandling nu?
- Öö, jaa well tjaa..
- Vad tycker din man om det då?
- *så paff att jag inte får ett ord ur mej*
- Ja, är du gift?
- Joo..
- Ja och din man är med på det?
- Ööö va, alltså ja?
- Här är din remiss!

Det var inte ens det att hon helt enkelt antog att jag ska ha barn med en man som gjorde mej mest paff, utan det att hon undrar om min "man" är "MED PÅ DET". Är det nån nyans i det hela jag missar, eller är det en totaldouchig sak att fråga? Att antyda att jag som antagen kvinna går i fertilitetsbehandlingar mot min antagna makes vilja? Eller?

Jag var också för paff för att säga att jag är gift med en kvinna, och det är ju också så jäkla tröttsamt att behöva komma ur skåpet gång på gång på grund av samhällets antaganden. (Vilka jag visserligen kan ha viss förståelse för, jag antar också ofta saker på grund av normer. Men det gör det inte mindre tröttsamt.) 

I efterhand önskar jag förstås att jag hade stått upp för mej själv och min familj och inte direkt fått den där panikkänslan av hur den andra kommer att reagera. Bot och bättring kommer att ske. 

Förutom det här konstiga så tänker jag nästa cykla på två lamor på vägen från hälsovården. Där stod de på Narinkens torg och såg söta ut. 

Vilken märklig dag. 


I 72 LÄNDER SKULLE MITT LIV VARA OLAGLIGT

Skrivet av Catariina Salo 18.05.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

11951392 10153014354186003 4036012209000753769 nPargas Pride 2015.

 

I 72 (pedagogisk upprepning: sjuttiotvå) av världens länder är det olagligt att vara ihop med nån av samma kön. I flera av de här länderna är homosexualitet straffbart med döden och i fyra länder (Sudan, Iran, Saudiarabien och Jemen) appliceras också dödsstraffet.

Under förra året rapporterades 317 mord på grund av könsidentitet. Trehundrasjutton personer mördades under året för att de var trans eller ickebinära. Det är över 26 (tjugosex) personer i månaden.

Sedan 2009 har 2 343 transpersoner mördats på grund av sin könsidentitet. Fler nu, för de här siffrorna är bara räknade fram till slutet på 2016.

Ta en stund och fundera på det. Tänk på 26 personer, på fyra veckor. På dödsstraff. På din flickvän, pojkvän, partner, syster, bror. 

Tänk på om någon i din närhet skulle DÖDAS på grund av den hen råkar älska eller vara. 

Tänk på att det här är verklighet i vår värld, år 2017. Att det JUST NU fängslas och torteras människor på grund av sexualitet och kön.

70 procent (sjuttio procent) av världens befolkning bor på områden där det det finns lagar som inskränker invånarnas frihet att uttrycka sin sexualitet eller sin könstillhörighet. Sjuttio procent!

***

Igår var det IDAHOT, den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Med de fakta som presenteras här ovan lär det inte vara oklart för någon att det är en oerhört viktig dag.

Det jobb vi gör på gräsrotsnivå i Finland för att försöka ändra på klimatet människor emellan, resonerar ut i världen. Vi måste fortsätta jobba för att få jämlikhet mellan människor här hemma, men utan att glömma hur det ser ut i resten av världen.

Det finns dagar när vi ska glädjas åt allt som gjorts, åt att den jämlika äktenskapslagen äntligen gick igenom, att det pratas och skrivs om translagen, att vi här har rätt att vara oss själva. Sen finns det dagar när vi måste fokusera på allt det som är ogjort, och jag vet att det kan vara jävla nedslående att tänka på. Samtidigt är det realitet och fakta för så många människor. 

Jag skattar mej lycklig att vara född i Finland, att bo i en stad som välkomnar mej, och röra mej i en bubbla som omfamnar och peppar mina val. Jag är tacksam. Men min tacksamhet betyder inte att jag kan luta mej tillbaka och bara se tiden an. Jag kan inte sitta och göra inget när sjuttio procent av världens befolkning lever under kränkande lagar.

Jag kan inte sitta och göra inget när människor världen över, också hemma i Finland, blir kränkta, slagna, utslängda - på grund av att de vågar vara sej själva.

Vi måste alla välja våra strider, och jag väljer den här. 

 

Källor: Day against homophobia, Trans murder monitoring project, ILGA