JAG ÄR INTE MITT JOBB

tisdag 6 juni 2017 - 14:04 | 1 Kommentarer

IMG 9206Casual fiilistely på en trappa i Tallinn. Det gick förstås på riktigt till så att jag såg en trevlig dörr, placerade Mira på passligt avstånd från den, gav min telefon i handen på henne och ställde mej för att posera i dörröppningen.

 

200 procent. Ungefär så mycket av mej själv har jag gett den senaste månaden. Främst gäller det jobb, för vi lutherska homo sapiens har en tendens att ge våra sista krafter till jobbet, för att sedan lämna privatlivet därhän.

Så har jag också alltid gjort, fram tills nu. Visst, jag ger fortfarande allt på jobbet - men jag har insett att jag inte kan jobba utan ork. Och för att få ork behöver jag vila och framför allt ett socialt umgänge.

Jag är ett socialt väsen, det har jag slagit fast för länge sedan. Inte så att jag skulle trivas bra i stora sammanhang, men mina relationer är viktiga. Jag behöver träffa mina vänner för att må bra och orka framåt. Det är säkert en sorts terapi det också, att träffas och prata av sej. Jag behöver helt enkelt tid med folk, med mina små girl och boy gangs. 

Nyss hemkommen från min nästsista riktiga terapisession inser jag hur mycket jag lärt mej under de tre år jag suttit i den där fåtöljen. Det mest konkreta är det faktum att jag inte är mitt jobb.

Tidigare i livet har jag bränt ut mej, eller varit på branten till utmattning, med några års mellanrum. Enligt all logik, och enligt den jobbsituation jag är i just nu, borde jag ligga på golvet och hyperventilera i detta nu.

Men jag gör det inte. Jag är de facto rätt chill.

Vad är det då som är annorlunda den här gången?

Jag känner mej själv bättre. Jag vet vad jag behöver för att må bra och jag har tagit kontroll över mitt eget mående. Så enkelt tror jag att det är.

Eller det är inte ett dugg enkelt. Det har tagit mej tre år av hårt jobb att komma underfund med mej själv. Tre år av tankearbete, med- och motgångar, ilska - men också lyckorus över nya insikter. 

(Jag inser också att jag är väldigt priviligerad av att ha haft en möjlighet att få hjälp av ett proffs, med stöd av statliga medel - och också för att jag själv haft råd att betala den del som FPA inte ersätter. Det har ändå rört sej om upp till 200 euro i månaden. Mental hälsa är en klassfråga, def.)

Att jag sade upp mej från en fast tjänst för ett år sedan kan vara det bästa jag gjort. Inte för att jag inte gillade mitt jobb, tvärtom så älskar jag nyheter, populärkultur och public service, utan för att det slags jobb inte passar mej. Jag behöver omväxling, projekt, övergående men positiv stress. Deadliner motiverar mej. Flextider och dagar utan fasta rutiner får ut det bästa av min hjärna. Jag fungerar inte inne i en box - men visst behöver jag också ordning. Ordning är något jag blivit en expert på att skapa inne i mitt eget jobbkaos.

Jag älskar mina jobbrutiner och -orutiner, och det att jag tjänar mycket mindre än tidigare vägs upp av den frihet jag har, och den kreativitet friheten medför. Klyschigt, perhaps, men en sanning.

Lite osäker på vad jag ville berätta med det här inlägget, men jag blev bara så lycklig av att jag överraskande fick en ledig eftermiddag och att det var en sån bra session hos shrinken (det är verkligen inte alltid fallet).

Att toodeloo och pussar bara! Nu ska jag fira min lediga eftermiddag med en tupplur tillsammans med katten. 

1

Kommentarer

  • Patro

    06.06.2017 16:01 (6 månader sen)

    Upp och ner går livet men något säger mig att du kommer att vara en av de lyckligaste på mållinjen, och det förtjänar du!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.