fredag 24 november 2017 - 14:49

HUR BLIR BARN TILL?

Det var en söndag, vi hade varit på fest och jag låg i vår röda sammetssoffa och krabbisvåndades. Plötsligt sa jag till Mira: nä men kanske vi ändå ska ha barn?

Så började det hela, som så många andra bra saker - efter en riktigt lyckad fest.

IMG 6266

Tidigare hade jag starkt varit av den åsikten att jag kanske inte alls ska ha barn, nånsin. Att det räcker med att vara vi två. Visserligen kan det bra räcka att vara två (eller tre eller hur många man nu är i sitt förhållande) och jag är lite osäker på vad som egentligen fick mej att ändra mej, men när jag väl ändrade mej så var det som en blixt från klar himmel.

Dels tror jag att det har att göra med att många i min närhet hade fått barn eller var gravida, att min BFF väntade sitt första barn, att jag kanske hade en begynnande 40-årskris. Lite oklart, men jag vet inte varför det egentligen ska behöva vara så klart heller. Det är sällan någon ber en skriva en tiosidig essä om varför en egentligen bestämde sej för att bilda familj (eller ja, för samkönade kanske frågan actually kommer upp mer än för heteropar).

unnamedFör att vi båda ska kunna bli föräldrar måste vi dels vara gifta, dels måste Mira adoptera Drakungen sen när den föds.

Hur blir barn till då, undrar kanske många. BUU-Jontti har nyligen förklarat i tv hur det går till och här kan du se det, om du också undrar. (Skönt ändå att där inte pratades om samlag, för det är ju inte enda sättet ett barn blir till, inte ens för många heteropar.)

När vi bestämde oss för att försöka få barn började vi med att googla fertilitetskliniker. Eller vi googlade inte ens så mycket, vi letade fram den klinik där våra vänner E&O gick, och kollade deras taxor. Jag är en rätt spontan person, så väldigt snart hade vi en tid bokad för ett första besök.

IMG 9401

När ett par börjar en fertilitetsprocess på klinik går man alltid igenom det praktiska på första besöket. Hur det kommer att gå till, vad som händer, vilka risker som finns, lagstiftning. Sedan ska alla par eller självständiga kvinnor träffa en psykolog. 

Vårt första besök var trevligt medan psykologbesöket inte var nåt vidare. Eller så kommer jag ihåg det i alla fall. Det kändes som ett test att vi var tillräckligt bra att bli föräldrar, dessutom var det där med manliga förebilder som fick mej att se rött.

Men vi "godkändes". Efter det började kisistickornas tidevarv.

IMG 7661

Drakungen blev till sist till med hjälp av ivf, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning, men innan vi kom till det skedet gjordes tre inseminationer (och före DET valdes spermier). Den första och andra inseminationen gjordes i min naturliga cykel, alltså jag kissade på ovulationsstickor och när det såg ut som att det fanns ett moget ägg, kollade läkaren på kliniken med ultraljud att det faktiskt var så, och sen sprutades tvättade spermier in i mina äggledare. 

Det gav inga resultat, det är faktiskt rätt liten procentuell chans att bli gravid genom inseminering, typ dryga 10 procent av alla som insemineras på klinik blir gravida (då ska vi komma ihåg att den allra största delen av dem som söker sej till kliniker är heteropar som av en eller annan orsak inte blivit gravida efter många försök, så troligen är siffran lite högre för kvinnopar och självständiga kvinnor som kommer in). 

Den tredje insemineringen gjordes i en hormonell cykel, alltså ägglossningen kontrollerades med hjälp av hormonpreparat. Den lyckades inte heller.

unnamed 2

Graviditetstest nummer tre gjorde vi när vi var i Indien förra året i december, och när det också visade negativt bestämde vi oss för att börja diskutera ivf när vi kom hem. En inseminering kostar enligt klinikens webbsidor 565 euro, då inkluderar det två ultraljud. 

Vid det här laget hade vi redan tagit ett lån, för vi insåg att det kommer att kosta. Efter tre misslyckade insemineringar och alla mediciner och läkarbesök som kom på, ville vi inte slösa mer pengar på fler insemineringar som ändå hade väldigt liten chans att ge resultat. Procenten att få en lyckad ivf-befruktning är 50.

Vår läkare hade gärna fortsatt som förr ett tag till, men eftersom vi var privatkunder som betalade för oss, kunde vi ganska lätt faktiskt kräva en ivf-behandling. Jag kan visserligen tänka mej att läkare hellre gör insemineringar eftersom det är en icke-invasig behandling, men samtidigt kändes det som att de pumpade oss på pengar eftersom det fanns så liten chans att det funkade, statistiskt sett. (I något skede hade vi också en annan tanke.)

Så vi började ivf-behandlingen. Snabb översikt: jag tog hormonsprutor i några veckor för att flera äggceller skulle mogna samtidigt. När cellerna var mogna plockades de ut (under den mest fantastiska medicinering jag varit med om, lol) och befruktades av en biolog i klinikens laboratiorium. Hälften (6) av de utplockade (12), befruktade äggcellerna delade sej och börjande växa. Efter tre-fyra dagars väntan hade de vuxit tillräckligt och en av de befruktade cellerna inplanterades i min livmoder, resten frystes ner.

unnamed 7

Vi trodde att det lyckades redan vid den första inplanteringen, men i det tidiga ultraljudet i vecka sju visade det sej vara ett missfall.

Det tog en stund för oss båda att repa oss efter missfallet, men vi ville så klart försöka igen så snabbt som möjligt. Följande inplantering lyckades också, och vid det tidiga ultraljudet visade sej att det låg en liten böna med ett tickande hjärta där i livmodern. <3

IMG 0857

En ivf-behandling, inklusive två ultraljud, går loss på 2636 euro. Hormonsprutorna och medicnerna kostade kring 1000 euro, om jag minns rätt. Jag har inte full koll på exakta utgifter, det kom räkningar allt eftersom. Men det lån på 10 000 euro vi tog har helt gått åt. Det är bortbetalt om några år, så det är inte hela världen. Vi har inga bostadslån eller andra stora lån, så det kändes som en rimlig grej att göra - sätta några dona på sin familj.

I två veckor före, och tio veckor efter, inplanteringen tog jag ett hormonpreparat som gjorde mina livmoderslemhinnor tjockare och mer mottagliga (antar jag). Det var pure pain att tre gånger varje dag både äta och sticka in piller i snippan. Ni kan säkert tänka er mängden flytningar snipp-pillren ger. Eller om ni inte kan så kan jag berätta: de orsakar väldigt mycket flytningar. Så när den kuren var slut och ungefär 12-veckors gränsen klockades, var det en sån pure bliss med allt. Då kändes graviditeten nästan verklig.

IMG 0912Här är jag på väg på festival, gravid och genuint lycklig.

Och nu mårar vi på i vecka 27, jag känner sparkar och en tyngd i magen som gör att jag inser att där faktiskt finns något levande, något som är en del av mej men som är något helt individuellt. Och det känns bra.

***

När jag läser de gamla blogginläggen från vår tid på kliniken känns det så avlägset och overkligt. Tänk att det bara är ett drygt år sen vi var där för första gången. 

En evighet, så länge känns det att graviditeten hållit på, säkert för att jag varit både dyster och deprimerad genom det mesta av den. Det var inte riktigt så jag föreställde mej att det skulle bli.

IMG 2423Här tyckte vi redan att magen började synas ordentligt. LOL, säger jag nu.

Samtidigt är det här också det bästa som hänt, jag känner att både Mira och jag blivit mer jordade och stabila i varann, att våra tankemönster skiftar mot något bestående och verkligt. 

Om jag fick ändra på något i den här processen så är det bara mitt mående jag skulle ändra (och missfallet, obvi). För trots att det kändes som en lång och tung process att gå igenom på kliniken, är det så här i efterhand en yttepyttetid av våra liv. Det är här och nu som räknas (men kändes det NATURLIGTVIS INTE då).

IMG 9658

tisdag 13 juni 2017 - 09:36

TISDAGSBRÖST

IMG 9401Alltså jag vet inte om jag skulle vilja jobba i ett spermalaboratorium. Och varför heter det spermalaboratorium, där behandlas väl också äggceller? Mene ja tiedä.

 

Igår sköts det in ett befruktat ägg i min livmoder. Därinne verkar det väldigt gosigt, för när läkaren undersökte för en vecka sen sa hon WOW VAD FINT DET SER UT HELT SOM UR LÄROBOKEN. Då har jag alltså ätiti hormoner tre gånger om dagen i två veckors tid. Nu tar jag dessutom vaginala horminpiller - också tre gånger om dagen. 

Så lilla drakägg, du har alla möjligheter. Carpa diemet och fastna därinne nu. Annars åt jag mej sjuk på sushi helt i onödan igår.

När jag hade kroppen full av gravidhormoner då före missfallet, gjorde det så jäkla ont i brösten hela tiden. Så om ni ser nån som går runt och känner på sina bröst idag är det troligtvis jag.

måndag 8 maj 2017 - 08:17

PENSIONÄRSPROMENADER OCH NYA FÖRSÖK

vessatrappa

Det var en fullständigt ljuvlig dag igår. Redan klockan 11 (på en söndag!) cyklade jag iväg för att hämta ett par Levi's som jag köpt på Facebook (satt alldeles perfekt, för ovanlighetens skull när det gäller mina nätloppisköp) och märkte då att det är en utedag.

Så exakt som resten av södra Helsingfors begav vi oss ner mot vattnet, Brunnsparken och bullarna på Ursula. Efter kaffe, bulla och promenad var det skönt att ligga i soffan precis hela resten av dagen. Så där som en ska på söndagar.

Sen såg vi det nyaste avsnittet av The Handmaid's Tale och jag blev förbannad igen. Varför ska jag kolla på den där serien när jag bara blir arg? Samtidigt gillar jag lite att hata på den och vill förstås veta vilka fruktansvärda saker som ska komma till näst. Den ger mej i och för sej också ångest, så frågan är ju om det är värt det.

Efter att jag slutade jobba på Yle har min söndagsångest så gott som helst försvunnit, så nu såhär på måndag morgon känns livet rätt bra. Kollar kalendern lite för att vara på det klara med vad jag ska hinna med under veckan och myser för att det händer massor bra saker (mer om dem i ett senare inlägg).

På onsdag ska vi till kliniken på efterkontroll. Då ska vi också planera hur vi går vidare. Jag har egentligen inte orkat tänka på framtiden eller hur vi ska fortsätta efter missfallet, men nu börjar det småningom kännas ok att plocka fram tanken. Vi pratade också om det igår på vår pensionärspromenad och sa att vi fortsätter som vanligt, alltså vi testar igen nu direkt.

Fast om det skiter sej eller om vi får missfall igen tror jag min kropp behöver en stunds vila. Speciellt vid missfall, huj fan så hemskt den där veckan efter abortpillrena var.

Nåja, nu kör vi igång den här veckan! Go go go!

torsdag 20 april 2017 - 22:40

Drakägget som blåste iväg

Jag anade det redan på tisdagen. På eftermiddagen när jag gick på toa kom det riktigt lite brunt på pappret. Alla nojiga gravida vet säkert att man alltid kollar pappret efter kisset, där kan ju finnas blod.

Nu var det inte blod, men jag fick ändå hjärtat i halsgropen. Det var något som inte stod rätt till.

Det hände en gång till under kvällen och ännu följande morgon.

Google gick förstås het. Ingen fara, bruna flytningar är normalt, blod är normalt, allt är normalt, ingenting är farligt.

Jaha ja.

Det lugnade inte.

Det tryckte i magen.

Klämde king hjärtat.

Mira anade också att nåt var fel.

Vi hade tid till tidigt ultraljud på onsdag eftermiddag. Hela arbetsdagen gick jag på nålar. Vi hade ett långt, och viktigt, möte på jobbet men mina tankar speedade på i huvudet. Vad betyder det här? Vad händer nu?

Jag bröt nästan ihop före jag hann iväg.

Hos läkaren berättade jag genast om min oro och hur stressad jag är. Jag ska inte hålla er nervösa längre, kom upp här.

Den vanliga proceduren, byxorna av, trosorna av, upp på britsen och benen i sär. Ultrastickan in i vaginan.

När jag ligger där stirrar jag på Mira som stirrar på skärmen. Jag stirrar på läkaren som stirrar på skärmen. Mina ögon går från Mira till läkaren, från läkaren till Mira.

Det är tyst i ungefär en triljon sekunder och det dånar i huvudet.

Nej, här finns inget foster.

Du kan titta här, här finns en fostersäck men den är tom. Tuulimunaraskaus.

Vad betyder det, vill jag fråga men kan inte.

Jag undersöker ännu lite.

Där ligger jag och får de sämsta nyheterna som går att få i den situationen och hon fortsätter undersöka. Jag ligger där och gråter, hon petar runt i mej.

Ledsen, förödmjukad, naken, öppen, sårig. Allt där på hennes brits, i hennes våld.

Och hon gör så gott hon kan, sedan låter hon oss vara ensamma.

Senare frågar jag vad det betyder.

Det har aldrig funnits något foster. Ägget har tagit fast i livmoderväggen, en fostersäck och allt omkring har börjat bildas, men något har hänt med det befruktade ägget. Kromosomer, kanske.

Jag läser på internet att 77 procent av alla missfall är av den här typen.

Jag letar positiva saker: det har inte funnits nåt foster, jag kan inte ha gjort något fel, inget har dött. Det är irrationellt, men det ger tröst.

Jag försöker skämta om att det är tur att det inte blev ett decemberbarn, för jag vet ju hur trist det är att fylla strax före jul. Vi skämtar om att vårt barn inte behöver vara yngst i klassen. Om att det istället blir ett som föds i början av året, det tillhör de äldre, får köpa ut öl sen.

Fast vi vet ju inte när vi kan försöka igen. Kanske snart, kanske senare.

Som tur har vi inte bråttom. Ett halvår, lite på, har gått. Det är inte länge.

Men varje dag känns när man väntar. Känns i varje cell.

Nu håller min livmoder på att tömmas, den fick några piller i morse.

Det gör så ont, så ont.

Som att ha riktigt jävlig mens och inte ha tagit ett enda piller värkmedicin. Fast nu har jag tagit all värkmedicin som finns, från panacod till muskelavslappnande. Och det gör så ont.

Snart somnar jag, och jag tänker att jag vaknar till en lättare dag. Kanske jag hinner tänka på själen imorgon, i dag var det kroppens dag.

En lång varm dusch.

fredag 31 mars 2017 - 09:06

Kosmos har skiftat

Ända sedan lördagen har jag känt av smärtor i nedre magen. En sån där molande mensvärk. Inte så konstigt, min mens skulle börja i tisdags.

I måndags kände jag av rätt mycket smärtor och tyckte mej ana några bloddroppar i trorsan också. Vi bestämde oss för att göra ett graviditetstest, bara för att.

Jag visste vad testet skulle visa. Det var negativt. Jag började yla och böla, trots att jag hade förberett mej på det var det ändå ett nederlag. 

Mira började ändå säga att men hej om du vinklar testet litegrann så här, då ser det näääästan ut som ett streck till? Bah humbug, sa jag och visste också att en inte ska kolla på testet mer efter tio minuter, det kan visa fel.

Vi bestämde ändå att vi testar på nytt på torsdagen, då när den egentliga testdagen var.

På tisdagen hade jag ångest. Vi promenerade till Gräsviken med Mira och jag hade en stor svart klump i magen som inte ville lätta. Surades hela tiden i matbutiken och gick och lade mej när vi kom hem.

På onsdagen hade jag massor jobb och var supereffektiv hela dagen, klockan 21.10 sa jag att jag måste gå och lägga mej. Det gjorde jag och somnade som en sten.

Jag vakna på torsdagmorgon lite efter sju. I dag är dagen, nu ska jag pissa på stickan igen. Nu ska jag bli besviken igen. Jag låg och funderade och vred mej, ville inte gå - trots att blåsan tryckte.

Efter en halvtimme av att ha vridit mej i sängen steg jag upp och sa att nu går jag och testar.

Tog ut testet ur förpackningen, lossade det blå skyddshöljet och började kissa. (En del av graviditetstesterna är väldigt obehagliga, delen en kissar på blir röd när den blir fuktig. Det är superhemskt, för en tänker ju att en kissar blod.)

Fortsatte kissa på stickan. Satte på locket och tittade när vätskan långsamt spred sej i det lilla fönstret. 

Öh va, är det ett plus?

Kom hit, ropade jag åt Mira medan jag fortfarande satt där på toan.

Det var ett plus. Jag kollade ännu flera gånger i bipackssedeln att det verkligen var ett plus som betydde graviditet, och det var det. 

Samtidigt som det var en oerhörd glädje blev jag nervös. Plötsligt fick jag en glimt av det som faktiskt ska komma, vi ska ha ett barn.

Jag svettades och skakade. Jag gör det fortfarande.

Visst, jag är superglad och lycklig, det här har vi kämpat för och väntat på - men nu är jag nervös på ett helt annat sätt. Herregud, jag mamma?

Resten av dagen gick jag runt och tänkte att testet säkert varit defekt. På kvällen marrade jag och gnällde åt Mira om att det säkert inte alls var så att vi är gravida.

På fredag morgon ringde de från kliniken, jag var in på blodprov genast på torsdagen efter plusset, och skötaren berättade att mitt hcg är 134 och det är absolut bra och inom ramarna för vad det ska vara när en är i början av graviditeten.

Såååååå, nu får vi väl bara vänja oss vid att vi inte längre försöker bli gravida utan verkligen är det. Och det är så skrämmande och fint på samma gång. Som min kaveri Karin sa: KOSMOS HAR SKIFTAT.

Kosmos har verkligen skiftat. Hur ska vi kunna tänka på något annat nu?

IMG 2308

fredag 17 mars 2017 - 11:33

Dagens asana: BABY DRAGON

Planeterna ligger rätt nu. Jag känner det i ... öö ... tredje ögat?

Drakäggen hade överlevt, fyra hade delat på sej tillräckligt, två var lite sena i utvecklingen. Ett av de fyra snabbare drakäggen planteras in i min livmoder i morse, tre sattes i frysen. De två långsammare får växa till sej i några dagar till, sedan åker de kanske också i frysen - om de växer duktigt.

Imorse när jag morgonyogade (för att vara zen och fin när ägget sätts in) framför min internetyogi, var en av asanorna BABY DRAGON. Jag tog det som ett mycket bra tecken inför äggsinstalleringen.

Vidare: en av mina bästisar hade födelsdag igår, det är St Patricks day i dag (grön dag, grön = livets färg), om jag blir gravid nu kommer bebén kanske ut kring (PÅ?!) min födelsedag, jag vann ett pris på denna dag för exakt ett år sedan, jag har Facebook friendaversary med en bästis SOM ÄR GRAVID FÖR TILLFÄLLET. Allt stämmer. Nu blir det bra!

Om två veckor vet vi mer. Tummar får hållas igen.

Hej från tågbloggen!

Photo on 17 03 17 at 11.32 3

söndag 12 mars 2017 - 19:23

Bibimbap och köttfria hamburgare denna vecka 10 anno domini 2017

Angsten har suttit i hela veckan. Därför har det inte blivit några blogginlägg heller, för jag känner mej så jävla trött på mej själv när jag skriver om hur stressigt jag har det eller hur trött jag är eller angsten som sitter som ett avgrundshål i bröstet. 

Så har det varit så gott som hela veckan. Men nu känns allt lättare och jag ser ljuset i tunneln!

Vi har varit på två ultraljud den här veckan, på tisdagen och på fredagen. Jag har cirka 14 ägg som växer i äggstockarna och ikväll ska vi sticka sprutan som får dem att börja lossna. Klockan 10 på tisdag ska de plockas.

Så skönt att den här delen snart är över! Jag känner mej så stor, uppblåst, svullen, förstoppad, äcklig och smutsig hela tiden. Det känns liksom tungt i äggstockarna, som om nån lite klämde där inne hela tiden.

Nåväl. På tisdag plockas de ut och sedan ska de befruktas i labbet. Följande dag får vi ringa dit och kolla hur många ägg som blivit befruktade. Det kan ju hända att inget blir, en vet ju aldrig. Så klart hoppas vi på att så många som möjligt. På fredag morgon installerar vi då förhoppningsvis en eller två befruktade celler. Men det är ju jättemånga men här före fredag. Vi får se helt enkelt.

Som loppukevennys får ni se några bilder från veckan.

IMG 1606På måndagen lunchade jag på ett koreanskt ställe på Bulevarden med Linnéa, kommer inte ihåg vad det hette, men jag åt bibimbap och det är min roligaste maträtt pga namnet. Fick grymma flashbacks till min utbytestid i Shanghai, då åt vi ofta bibimbap på ett Koreanskt ställe bredvid universitetet.

IMG 1607På onsdagen, kvinnodagen, deltog jag i Kvinnoförbundets Kvinnodagskarneval på G18. Jag modererade tre paneler med kommunalvalskandidater - som alla var väldigt eniga i de flesta frågor. En grej jag dock skulle önska av fler kandidater är regnbågskunnande. Jag blev också förvånad av att ingen av kandidaterna tyckte att vi har en otrygg kollektivtrafik i Helsingfors, jag kan till exempel rätt ofta känna mej nojig i spåran och metron. Dels pga kvinna av rätt liten storlek och dels pga sexualitet. Blickar får mej att släppa min frus hand rätt ofta - fast det är kanske inte kollektivtrafikens fel per se, utan samhällets.

IMG 1608På torsdag bakade jag och min vän Lina en kaka till vår tredje vän Ida. Pinterest is the shit alltså, där hittar en all behövlig info för poppning av diapercakecherries. Är helt satans stolt över den här kakan, varken Lina eller jag trodde att vi hade det här i oss! Tänker mej någon form av bussiness i framtiden.

IMG 1609Tidskriften Astra ordnade en feministisk förbannelsesalong på Viirus på fredagen som jag houstade. Det är så jääääääkla festligt med de här salongerna, en blir arg, glad, upplyft och känner otrolig gemenskap efter att ha hört så många dela med sej av orättvisor och annat som gör dem förbannade i det här patriarkatet! Här berättar min vän Emil om hur pissigt det är att t.o.m. vårdpersonal och läkare diskriminerar pga könsidentitet.

IMG 1610Efter gårdagens babyshower som slutade klockan två på Dtm, kändes det helt berättigat att äta klassikern "big mac ilman lihaa, ilman sipulia" i dag. Saknade Tuomas grilli more than ever i dag faktiskt, grillen som fram tills för ett halvår sedan fanns mittemot vår ytterdörr och alltid visste vad vi skulle ha, alltså "laitetaanko samanlainen" och så fick jag min uuuunderbara hamburgare utan kött och lök. Räknade just ut att jag måste ha ätit över 200 såna hamburgare. Kvinnan i kassan har också följt med mitt liv och mina flyttar och mina partners. Lol alltså. Men bröööl saknar grillen!

Okej tack för i dag hej då!

måndag 6 mars 2017 - 19:09

It's all in the hormones, baby

Jag vet inte om det är hormonerna men jag har känt mej så jäkla angstig de senaste dagarna. Igår satt jag med huvudet under armen och skrek ut att det är ORÄTTVIST att jag har söndagsångest när jag inte ens är bakis.

Tre gånger så stor hormondos som senast, cirka tio ägg hoppas vi på att ska mogna. På fredag ska de eventuellt plockas ut och sen befruktas i labbet. Börjar redan bli rädd över utplockandet, men som nån tidigare påminde mej om att det är nog värre att föda ett barn än att plocka ut äggceller så jag får väl bara yogaandas och tänka på universum.

Imorgon ska vi på ultra och då vet vi fortsättningen. Nu har vi stuckit stora hormondoser i fyra dagar, idag ska vi sticka både hormon och sedan en spruta som stannar äggens utveckling - så de inte lossnar av sej själv. Det ska vi göra i två dagar, sedan vet jag faktiskt inte vad som händer. Antar att fler sprutor tills allt är utplockat.

Jag har också hört berättas att efter att embyorna sedan planteras in igen ska en ta ett vaginalt piller (vad heter det på riktigt?) i tio veckor. Lär inte vara helt klottfritt. Mm, ser mycket framemot detta.

Vi fortsätter alltså med vår behandling på samma sätt som vi täntke från början. Jag har inte ork att ta fighten med att börja ändra vår vårdplan nu och börja om från början, så där som vi tänkte för en månad sedan.

Men tro mej, efter att jag kommer loss från den här kliniken kommer jag att göra nåt slags klagomål till någon instans. Vet inte helt vad och till vem, men någon ska få höra vad jag tänker. FRUST.

54fbd71cb419ebf5c6db092541cb34a8Här får ni ett mantra för veckan, varsågoda.

fredag 17 februari 2017 - 09:44

Att donera celler till sin partner - eller hur jag blev rasande på min läkare

Igår exploderade jag på vår läkare på kliniken. Jag har blivit bättre och bättre på att säga ifrån och trots att det var rätt jobbigt är jag stolt över mej själv att jag faktiskt sa allt jag funderade över - det är trots allt ett människoliv vi håller på och lagar. 

Mira har under hela den här processen känt sej lite åsidosatt, det är ju som känt min kropp som gått igenom alla behandlingar. För att avlasta mej och för att själv vara mer med i processen kom vi på att vi kunde använda Miras äggceller medan det är jag som bär barnet. Egentligen var det en bekant som frågade varför vi inte gör så, vi hade inte ens tänkt på att det alternativet finns.

Eftersom vi nu går över till ivf, ska ändå äggceller plockas ut och befruktas i ett labb. Då känns det ju nästan lite romantiskt, och absolut mest jämlikt, att äggen plockas ur Mira och de befruktade embryona (embryot) planteras in i mej. Jag skulle alltså bära Miras biologiska barn, och sen skulle vi göra tvärtom senare vid ett eventuellt syskon.

Jag vet inte med er, men för mej låter det rätt logiskt och bra.

Så lät det också när jag mejlade kliniken och frågade om det här är möjligt, "visst är det möjligt, vi bokar in en ny tid med er läkare" (katching, dit for hundra euro).

Det visar sej ändå att det inte alls är så där bara.

Läkaren var väldigt oförstående och undrade varför i hela friden vi vill göra det såhär. Jag gjorde mitt bästa för att förklara att det skulle kännas bäst för oss båda att vara mer delaktiga i det som händer och att det rent fysisk skulle bli lättare om inte en kropp var utsatt för allt tryck.

Vår läkare förstod inte. Hon menade att en dylik åtgärd endast görs om det finns "en orsak" till det. Jag försökte förklara att det är väl en orsak att göra det mer jämlikt och att båda får vara med. Det gick inte hem.

Jag undrade också försynt (ok, här var jag inte så försynt mera) varför vi inte blivit informerade om den här möjligheten från början, varpå läkaren svara att det "inte egentligen är en möjlighet, men vi gör det om ni vill".

*total frustration, vad menar du, vad vill du ha sagt, varför säger du emot dej själv hela tiden*

Att plocka ut äggcellerna är ett "invasivt ingrepp" och därför vill de inte blanda in flera personer. Men när jag påtalade att det ju vore bättre om en kropp inte både var med om det invasiva ingreppet först, och direkt en graviditet därpå, sa hon att en "normal ung kropp nog ska klara av det". 

*alltså va, du kan inte vara seriös, och varför sitter du och flinar*

Så ja, vi får göra det på det här sättet om vi vill, men då måste vi princip börja helt från början - med det första psykologbesöket. Det ska tas nya blodprov och göras nya undersökningar. Och det är riktigt, riktigt pissigt eftersom vi redan hållit på i flera månader. (Katching, katching, katching.)

Eventuellt håller vi oss till den ursprungliga planen, vi ska ännu fundera över veckoslutet. Men min point här: borde vi inte ha fått veta om den här möjligheten från början? Och är det bara jag, eller skulle det inte vara helt AWESOME att dela upp allting? Att båda får vara med?

"Det är ingen som vill göra det så om det inte finns ett fysiskt hinder för den ena parten i förhållandet att bära barnet" säger läkaren. 

Det görs inte för att ingen berättar om möjligheterna till det, hävdar jag. ELLER? Är jag helt galen när jag inte kan förstå läkarens syn på det här?

Fattar ni hur jag tänker?

 

(Okej nu säger Mira att allt troligtvis beror på lagstiftning och att det kan ses som uthyrning av livmoder och bla bla blaaaa, MEN DET GÖRS JU ändå? Varfööööör kan man inte berätta om alla möjligheter?)

(Jag passade på att berätta alla andra klagomål till läkaren också, om hur jag tycker vi blivit behandlade. Man ska väl inte behöva ta dålig service av läkare? De ÄR väl inga gudar, trots att de gör lite magi? En del tog hon faktiskt till sej. Tack för det.)

onsdag 15 februari 2017 - 12:49

Hjälp mej hjälpa er - vilken är den bästa kliniken?

Det här är kanske ett långsökt inlägg, men det skadar inte att testa. Kanske jag blir överraskad av att folk gärna vill berätta om sina erfarenheter, hoppas!

Det gäller nämligen val av fertilitetskliniker. Eftersom både jag och Mira är likadana allt-ska-hända-genast-typer så gjorde vi nästan ingen research före vi valde klinik. Eller vi gjorde absolut NOLL research. Det råkade sej så att ett bekant par gått dit vi valde att gå, så tänkte vi att jahapp, vi bokar väl en tid då.

Nu har det ändå gått så att vi inte är helt hundra procent nöjda med hur vi behandlats på kliniken. Inget dramatiskt är inblandat, men det känns som att vi inte fått all behövlig info på förhand utan det sipprar fram saker lite allt eftersom.

Jag ids inte outa kliniken ännu, det kan ju hända att de skärper sej, men jag vill supergärna höra om era erfarenheter. För om jag lärt mej något av att blogga om assisterad befrukting så är det att vi är MÅNGA, heteros, homos, cis- och transpersoner, som gått igenom samma sak.

Nu skulle vi däremot behöva kartlägga våra erfarenheter lite, för jag är säker på att många skulle dra nytta av det! Ja, t.ex. vi kan dra nytta av det om vi bestämmer oss för att testa en annan klinik vid ett eventuellt syskon (till barnet som alltså inte ens finns ännu).

Ni får vara superanonyma och jag kommer aldrig att yppa ett ord om någons identitet! Kommentera, mejla eller skriv till mej på Facebook.

c808118836135f325a88b3b58e24af2aPS: Kompisar, om vi nån gång kommer så långt att en baby shower kommer på fråga vill jag ha ett sånt här spel! Och ja, jag vill ha en shower, men nej jag vill inte ha en blöjkaka. Varsågoda för info!