fredag 24 november 2017 - 14:49

HUR BLIR BARN TILL?

Det var en söndag, vi hade varit på fest och jag låg i vår röda sammetssoffa och krabbisvåndades. Plötsligt sa jag till Mira: nä men kanske vi ändå ska ha barn?

Så började det hela, som så många andra bra saker - efter en riktigt lyckad fest.

IMG 6266

Tidigare hade jag starkt varit av den åsikten att jag kanske inte alls ska ha barn, nånsin. Att det räcker med att vara vi två. Visserligen kan det bra räcka att vara två (eller tre eller hur många man nu är i sitt förhållande) och jag är lite osäker på vad som egentligen fick mej att ändra mej, men när jag väl ändrade mej så var det som en blixt från klar himmel.

Dels tror jag att det har att göra med att många i min närhet hade fått barn eller var gravida, att min BFF väntade sitt första barn, att jag kanske hade en begynnande 40-årskris. Lite oklart, men jag vet inte varför det egentligen ska behöva vara så klart heller. Det är sällan någon ber en skriva en tiosidig essä om varför en egentligen bestämde sej för att bilda familj (eller ja, för samkönade kanske frågan actually kommer upp mer än för heteropar).

unnamedFör att vi båda ska kunna bli föräldrar måste vi dels vara gifta, dels måste Mira adoptera Drakungen sen när den föds.

Hur blir barn till då, undrar kanske många. BUU-Jontti har nyligen förklarat i tv hur det går till och här kan du se det, om du också undrar. (Skönt ändå att där inte pratades om samlag, för det är ju inte enda sättet ett barn blir till, inte ens för många heteropar.)

När vi bestämde oss för att försöka få barn började vi med att googla fertilitetskliniker. Eller vi googlade inte ens så mycket, vi letade fram den klinik där våra vänner E&O gick, och kollade deras taxor. Jag är en rätt spontan person, så väldigt snart hade vi en tid bokad för ett första besök.

IMG 9401

När ett par börjar en fertilitetsprocess på klinik går man alltid igenom det praktiska på första besöket. Hur det kommer att gå till, vad som händer, vilka risker som finns, lagstiftning. Sedan ska alla par eller självständiga kvinnor träffa en psykolog. 

Vårt första besök var trevligt medan psykologbesöket inte var nåt vidare. Eller så kommer jag ihåg det i alla fall. Det kändes som ett test att vi var tillräckligt bra att bli föräldrar, dessutom var det där med manliga förebilder som fick mej att se rött.

Men vi "godkändes". Efter det började kisistickornas tidevarv.

IMG 7661

Drakungen blev till sist till med hjälp av ivf, alltså det som förr kallades provrörsbefruktning, men innan vi kom till det skedet gjordes tre inseminationer (och före DET valdes spermier). Den första och andra inseminationen gjordes i min naturliga cykel, alltså jag kissade på ovulationsstickor och när det såg ut som att det fanns ett moget ägg, kollade läkaren på kliniken med ultraljud att det faktiskt var så, och sen sprutades tvättade spermier in i mina äggledare. 

Det gav inga resultat, det är faktiskt rätt liten procentuell chans att bli gravid genom inseminering, typ dryga 10 procent av alla som insemineras på klinik blir gravida (då ska vi komma ihåg att den allra största delen av dem som söker sej till kliniker är heteropar som av en eller annan orsak inte blivit gravida efter många försök, så troligen är siffran lite högre för kvinnopar och självständiga kvinnor som kommer in). 

Den tredje insemineringen gjordes i en hormonell cykel, alltså ägglossningen kontrollerades med hjälp av hormonpreparat. Den lyckades inte heller.

unnamed 2

Graviditetstest nummer tre gjorde vi när vi var i Indien förra året i december, och när det också visade negativt bestämde vi oss för att börja diskutera ivf när vi kom hem. En inseminering kostar enligt klinikens webbsidor 565 euro, då inkluderar det två ultraljud. 

Vid det här laget hade vi redan tagit ett lån, för vi insåg att det kommer att kosta. Efter tre misslyckade insemineringar och alla mediciner och läkarbesök som kom på, ville vi inte slösa mer pengar på fler insemineringar som ändå hade väldigt liten chans att ge resultat. Procenten att få en lyckad ivf-befruktning är 50.

Vår läkare hade gärna fortsatt som förr ett tag till, men eftersom vi var privatkunder som betalade för oss, kunde vi ganska lätt faktiskt kräva en ivf-behandling. Jag kan visserligen tänka mej att läkare hellre gör insemineringar eftersom det är en icke-invasig behandling, men samtidigt kändes det som att de pumpade oss på pengar eftersom det fanns så liten chans att det funkade, statistiskt sett. (I något skede hade vi också en annan tanke.)

Så vi började ivf-behandlingen. Snabb översikt: jag tog hormonsprutor i några veckor för att flera äggceller skulle mogna samtidigt. När cellerna var mogna plockades de ut (under den mest fantastiska medicinering jag varit med om, lol) och befruktades av en biolog i klinikens laboratiorium. Hälften (6) av de utplockade (12), befruktade äggcellerna delade sej och börjande växa. Efter tre-fyra dagars väntan hade de vuxit tillräckligt och en av de befruktade cellerna inplanterades i min livmoder, resten frystes ner.

unnamed 7

Vi trodde att det lyckades redan vid den första inplanteringen, men i det tidiga ultraljudet i vecka sju visade det sej vara ett missfall.

Det tog en stund för oss båda att repa oss efter missfallet, men vi ville så klart försöka igen så snabbt som möjligt. Följande inplantering lyckades också, och vid det tidiga ultraljudet visade sej att det låg en liten böna med ett tickande hjärta där i livmodern. <3

IMG 0857

En ivf-behandling, inklusive två ultraljud, går loss på 2636 euro. Hormonsprutorna och medicnerna kostade kring 1000 euro, om jag minns rätt. Jag har inte full koll på exakta utgifter, det kom räkningar allt eftersom. Men det lån på 10 000 euro vi tog har helt gått åt. Det är bortbetalt om några år, så det är inte hela världen. Vi har inga bostadslån eller andra stora lån, så det kändes som en rimlig grej att göra - sätta några dona på sin familj.

I två veckor före, och tio veckor efter, inplanteringen tog jag ett hormonpreparat som gjorde mina livmoderslemhinnor tjockare och mer mottagliga (antar jag). Det var pure pain att tre gånger varje dag både äta och sticka in piller i snippan. Ni kan säkert tänka er mängden flytningar snipp-pillren ger. Eller om ni inte kan så kan jag berätta: de orsakar väldigt mycket flytningar. Så när den kuren var slut och ungefär 12-veckors gränsen klockades, var det en sån pure bliss med allt. Då kändes graviditeten nästan verklig.

IMG 0912Här är jag på väg på festival, gravid och genuint lycklig.

Och nu mårar vi på i vecka 27, jag känner sparkar och en tyngd i magen som gör att jag inser att där faktiskt finns något levande, något som är en del av mej men som är något helt individuellt. Och det känns bra.

***

När jag läser de gamla blogginläggen från vår tid på kliniken känns det så avlägset och overkligt. Tänk att det bara är ett drygt år sen vi var där för första gången. 

En evighet, så länge känns det att graviditeten hållit på, säkert för att jag varit både dyster och deprimerad genom det mesta av den. Det var inte riktigt så jag föreställde mej att det skulle bli.

IMG 2423Här tyckte vi redan att magen började synas ordentligt. LOL, säger jag nu.

Samtidigt är det här också det bästa som hänt, jag känner att både Mira och jag blivit mer jordade och stabila i varann, att våra tankemönster skiftar mot något bestående och verkligt. 

Om jag fick ändra på något i den här processen så är det bara mitt mående jag skulle ändra (och missfallet, obvi). För trots att det kändes som en lång och tung process att gå igenom på kliniken, är det så här i efterhand en yttepyttetid av våra liv. Det är här och nu som räknas (men kändes det NATURLIGTVIS INTE då).

IMG 9658

onsdag 26 april 2017 - 09:13

När det vänder

Igår när jag var hos min shrink och knappt fick ett ord ur mej tänkte jag att nää-ä, så här kan det väl fan inte fortsätta. Jag kan inte krascha på samma sätt som jag gjorde för några år sedan, jag har ju kommit så långt!

Det börjar väl vara tre år sedan nu, Den Stora Kraschen. Före DSK hade det funnits några små kraschar och efter DSK har det också funnits några kraschar, men ingen mäter sej med DSK.

Så det är väl en helt relevant rädsla, rädslan för DSK. Min shrink gav signaler om att hon också var orolig för det.

Det har ju onekligen varit rätt pissiga dagar, men imorse när jag vaknade kände jag att något vänt.

Eller jag kan inte påstå att det hände genast jag vaknade, eftersom det tar ungefär en timme från första ögonöppning tills jag känner ens en modest grad av varseblivning i mitt huvud. Men när jag stigit upp, matat katten och satt på kaffevatten - och när jag sen satte mej ner för att kolla mejlen kändes det för första gången att visst, det här kommer nog att gå det också.

Allt kommer att lösa sej och vi kommer att orka fortsätta. 

Så känns det nu, men jag är ju inte sämre kvinna än att jag kan ändra mej om det börjar kännas riktigt pissigt igen. Bara så ni vet.

unnamed 11Min favoritdryck, alla kategorier.

 

söndag 23 april 2017 - 20:26

Det gör så ont!

13fd2733d6a8db1f32c0976b23f58a0b

 

Fy fan vilka dagar. Jag är så utmattad och fylld av ångest att jag vill vända mej själv ut och in.

Jag har ätit så mycket mediciner att min magsäck värker, men äter jag dem inte gör det ont på andra ställen.

Jag tvingade mej själv att dricka öl för att slippa tänka. Det visade ju sej vara en värdelös idé, eftersom det bara ökar på mängden ångest i dag. Never again.

Hela dagen har jag växlat mellan apati och gråtattacker. Nyss råkade jag spilla på byxorna, grät förstås hysteriskt av det också.

Och jag funderar att det här ska jag inte skriva om för jag vill inte gnälla. Men sen inser jag att det här är min blogg och jag får verkligen gnälla hur mycket jag vill här.

För nu är det tungt. Det är riktigt för asigt och jävligt.

(För första gången har jag också börjat bli avundsjuk. På andra. Hatar det verkligen, för andras lycka är verkligen inte bort från mej. Gah.)

fredag 21 april 2017 - 09:34

Meditation och panacod

Jag sov hela natten. Allt känns så mycket lättare när den fysiska smärtan så gott som lagt sej.

Är förresten en stor förespråkare av västerländsk medicin, panacodburanablandningen jag tog ett par gånger igår var superb.

Däremot måste jag också erkänna att när smärtan var som värst svängde jag mej inåt, blickade mot mitt tredje öga och klarade för en stund av att meditera mej bort från värken. No joke, faktiskt. Namaste etc.

Saker som för tillfället får mej att känna lite glädje:

- Jag får dricka skumpa på vappen

- ....

Ja kanske det var det? Men värt glädje i vilket fall.

Vi ska prata mer om missfall här på bloggen snart, för det behövs, men jag orkar inte riktigt ännu. Återkommer.

Tack till alla som kommenterat på förra inlägget, skickat hjärtan och ord på Facebook, skickat meddelanden. Ni är guld och jag läser vartenda ett - just nu orkar jag bara inte svara.

Vi är okej, men det är klart vi är trötta och ledsna. Men vi är okej. Vi är som tur två om det här (tre om man räknar med Quentin). Ingen behöver vara ensam.

 

370d8c8dbda64de200a21638d82882c7