söndag 18 februari 2018 - 13:23

TVÅNGSGIFTE I FINLAND

IMG 8031

Vi gifte oss för ett och ett halvt år sen. Det var en otroligt snabb händelse i magistraten, men den betydde massor för oss. Inte bara betydde våra underskrifter på det där pappret att vi skulle dela våra liv, de betydde också att vi kunde bli mammor tillsammans.

Ja jag vet, jag har tjötat om det förr, men snabb recap: för att både Mira och jag ska bli lagliga mammor till Drakungen måste Mira adoptera hen efter födseln. Det kallas intern adoption, alltså en adoption som sker inom familjen. För tillfället är det enda möjligheten att Mira ska få samma lagliga rättigheter och skyldigheter gentemot Drakis som jag, som födande mamma, har. Samma skulle ju förstås gälla omvänt om det var så att Mira hade burit det här barnet.

En intern adoption kan inte genomföras om man inte är gift - alltså var vi tvungna att gifta oss för att få barn tillsammans.

Eftersom vi ändå planerat att gifta oss var det ju ingen stor grej, mest en formalitet som vi var tvungna att få undan före fertilitetsprocessen. Trots det gnager det i mej, vi sattes igen i en helt annan position än andra människor som bestämmer sej att få barn tillsammans. (Däremot kan man också se det så att vi får TVÅ bröllop, det lagliga där vi undertecknade ett papper och en stor bröllopsfest sen när barnet är fött och vi återhämtat oss! Ja, det kommer att hända i nåt skede, kanske redan i höst????)

I fredags skrev de flesta finska medier, bl.a. Svenska Yle, om att den nya Moderskapslagen blivit godkänd i lagutskottet och kommer att gå vidare till omröstning i riksdagen. Moderskapslagen går vidare på grund av det medborgarinitiativ som lämnades in till riksdagen 2016, de tidigare regeringarna har nämligen inte själva varit så intresserade av det här med barns rättigheter.

I och med moderskapslagen kommer barnets rättigheter att stärkas och ett ofött barn till ett kvinnopar, som kommit till genom fertilitetsbehandling, kommer kunna ha två lagliga mammor redan när det föds. Någon intern adoption kommer inte mer att behövas, utan den andra mamman i familjen kommer kunna erkänna sitt moderskap på rådgivningen - precis som ogifta heteropars pappor redan nu kan göra. (Den nya faderskapslagen som ger pappor möjligheten att erkänna faderskapet före barnets födsel godkändes för ett par år sedan.)

Kristdemokraterna, som varit de som främst motsatt sej den nya moderskapslagen, har haft som sitt number one-argument att man genom den här lagen tar bort möjligheten att erkänna faderskap, att det skapas faderlösa barn. Det här stämmer inte alls, eftersom lagen gäller barn som kommit till genom donerade könsceller. När man donerar könsceller ger man avkall på föräldraskapet och alla skyldigheter och rättigheter det innebär. Det har liksom aldrig funnits någon där som kan claima ett faderskap, det är en laglig omöjlighet. He fonkar int så. (Disclaimer: det funkar likadant för heteropar som använder donerade könsceller, donatorn har där också gett avkall på rättigheter och skyldigheter. OCH, sedan 2007, har ett barn som blivit till genom donerade celler rätt att ta reda på sitt genetiska ursprung när hen fyllt 18, donatorn har däremot fortsättningsvis inga skyldigheter gentemot barnet.)

Moderskapslagen är alltså en bra sak. Den stärker ett barns rättigheter, den ger barnet två lagliga föräldrar redan före födseln - så där som för heteropars barn. Nu måste den bara godkännas i riksdagen, men jag KAN inte tro att den INTE skulle godkännas? Jag tänker att de som eventuellt motsätter sej är Sannfinländarna och KD.

Men ja, den andra saken. Enligt vad jag förstår och uppfattar av medborgarinitiativet är att kvinnoparet i fråga inte heller behöver vara gifta för att den andra mamman ska kunna godkänna moderskapet. Det här är en oerhört viktig point, eftersom det jämställer ett kvinnopar med ett heteropar - i det här avseendet. 

Så nu är det bara att hålla tummarna att det går igenom. För oss spelar det ändå ingen roll eftersom det ju kommer att ta tid innan lagen träder i kraft. Vi måste ändå genomgå adoptionsprocessen och lägga ut ett parhundra pix för att Drakungen ska ha två, i lagens ögon, likvärdiga föräldrar.

***

Sen borde vi förstås prata mycket mer om manspars möjligheter att bli föräldrar. Det är en knepigare fråga och här tangerar vi också ämnet om surrogatmödraskap som är så himla komplext och svårt. Jag tycker inte vi bara rakt av kan säga NEJ, allt surrogatmödraskap ska förbjudas (däremot tycker jag inte man ska kunna hyra livmödrar hur som helst, speciellt i/från länder där det lätt blir en fråga om pengar och människohandel).

Ordnar vi med möjligheter för en viss människorgrupp måste vi också ta hänsyn till andra, det är det som den intersektionella feminismen går ut på. (För tillfället räknas t.ex. en kvinna som bär sin transmans befruktade könsceller i sin livmoder som ett surrogat i Sverige, och allt surrogatmödraskap där är förbjudet. I Finland är det här ändå en möjlighet.) Men som sagt, det här är otroligt komplext och invecklat, vi kan kanske gå in på det mer nån annan gång.

Och PS: Nä, jag har inte fött ännu. Väntar otåligt. Fick känslan på mödrapoli för en vecka sen att läkarn trodde bebisen kunde komma vilken dag som helst. Min kropp börjar vara i bristningsskedet och snart vet jag inte hur jag ska orka igenom en förlossning. Den som sa att graviditet inte är sjukdom (bl.a. jag för åtta månader sedan) är en jäkla stor båg och bluff. Graviditet kanske inte är en sjukdom, men FAN den kan ORSAKA mycket sjukdom. 

tisdag 25 juli 2017 - 10:28

BYRÅKRATIN I ATT BLI MAMMA

IMG 1378Quentin beundrar vår nya växt. Pekonilehti, som min vän sa att den heter. "Om jag håller den levande under hela graviditeten är det ett tecken på att jag kan ta hand om mitt barn!" sa jag glatt till min vän Filip, varpå han fnös "Du ska int gå och göra sånadär dumma löften, det vet du själv." Det vet jag själv, för jag klarar inte av att hålla krukväxter i liv.

 

Det är så mycket byråkrati med att bli förälder. Eftersom jag föder barnet kommer Mira att behöva adoptera det, annars har Drakungen bara en juridisk förälder. Det har vi vetat hela tiden.

Jag pratade med adoptionsrådgivningen i dag, och tvärtemot vad jag tidigare förstått så går det verkligen inte att sätta igång adoptionsprocessen före barnet är fött. Det finns några sätt att eventuellt göra processen smidigare och kanske lite, lite snabbare, men inte mycket att prata om.

När Drakungen föds ska vi boka en tid till adoptionsrådgivningen där de antagligen kommer att ställa ett gäng standardfrågor och se hur Mira "bondar" med sitt barn. Dunno riktigt. Där skriver de sen ett utlåtande som skickas till oss, och vi går med det till tingsrätten, som bestämmer om en adoption får ske.

Hos tingsrätten tar det den tid det tar, som snabbast ett par veckor, men troligen några månader, sa personen jag talade med på rådgivningen. 

En får ju anta att det här nu redan är rätt standardiserat förfarande och att det bara är en byråkratisk process som ska väntas igenom. Jag kan inte se nån orsak varför en adoption inte skulle gå igenom eller så.

Det är ändå frustrerande. För vi har gått igenom fertilitetsbehandlingarna tillsammans, vi har tagit ett gemensamt lån för att ha råd med det och vi är i ett registrerat partnerskap. Mannen i ett gift heteropar antas automatiskt vara pappan till ett kommande barn, det skulle underlätta så mycket om det vore fallet här också. (I och för sej är det där med antagande och giftermål och erkännande av faderskap också förlegat, HS hade en saklig kolumn om ämnet härom veckan.)

Det är det här den nya moderskapslagen vill åt, att vi, liksom ogifta heteropar, kunde "bekänna" moderskap på rådgivningen, och på det viset bli juridisk förälder, utan nån tidskrävande (och dyr! hello skattebetalare!) adoptionsprocess. På så sätt skulle också Drakungen ha två juridiska föräldrar direkt från födseln. (Pray to powers att lagen går igenom snart, den skulle förbättra barnens status tusenfalt.)

Kela om jag dör i förlossningen eller nån freak accident just efter barnet föds, då står ungen där utan vårdnadshavare och Mira har inga rättigheter till det. HUR SJUKT?

Tusen poäng till adoptionsrådgivningen tho, som betjänade mej på svenska. Trots att jag är tvåspråkig så känns det ändå tryggare att prata om så här stora saker på mitt känslospråk.

måndag 12 september 2016 - 13:34

Ja, andra mamman måste adoptera vårt gemensamma barn

Medborgarinitiativet om moderskapslagen har fått tillräckligt med underskrifter och lämnades över till riksdagen i förra veckan. I initiativet kritiseras det faktum att kvinnopar måste genomgå en intern adoption för att båda mammorna ska ha samma juridiska rättigheter (och skyldigheter) gentemot sitt barn.

Som det är nu är det endast den biologiska mamman som har juridisk rätt till barnet - trots att båda varit med hela graviditeten och gemensamt planerat barnet.

I praktiken betyder det här för oss att om jag bär barnet, måste min partner adoptera barnet. För att hon ska ha rätt att adoptera barnet måste vi ha ingått partnerskap, och gärna före jag blir gravid. Registrerar vi partnerskap efter det, då hamnar vi på en åtta veckors betänketid i adoptionsprocessen. En tid under vilken min parner inte har rätt att göra nägra beslut gällande vårt gemensamma barn eller ens är skyldig för barnets uppehälle. If worse comes to worse: skulla jag dö, skulle hon inte ha någon laglig rätt till sitt eget barn.

Sjukt, no?

Jämför med heteropar som är gifta: mannen räknas utan vidare som barnets juridiska far.

Jämför med heteropar i som ej är gifta: mannen går in och erkänner sittt faderskap (Ja hej hej, jo det var jag som gjorde barnets mamma gravid.) och räknas då som barnets juridiska far.

En ändring av moderskapslagen skulle ge samma rätt åt en icke-biologisk mamma i ett samkönat förhållande. Att erkänna sitt moderskap, simple as that.

Tack till alla som skrev under btw, ni är guld.