467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

OM AMNINGENS VÅNDOR

Skrivet av Catariina Salo 07.04.2018 | 6 Kommentarer

Kategorier:

IMG 8642

 

Det viktigaste jag lärt mej om amning under de senaste sex veckorna är att jag ingenting vet om amning. Egentligen. Eller att jag ingenting visste om amning, trots att jag läst på och pratat mycket med vänner som ammar.

Under graviditeten när jag fick frågan om hur jag kommer att göra och själv tänkte på amning var det ungefär “om det funkar så bra så, men det är ingen stor grej om det inte funkar, det finns ju andra sätt”. Och så tänker jag fortfarande, jag lägger verkligen ingen medveten prestige i amningen.

***

När Louna föddes var hon väldigt liten, en minimänniska. Hon orkade inte suga på bröstet på samma sätt som större och starkare bebisar. Genast från dag ett fick hon tilläggsmjölk, donerad modersmjölk, med plastspruta. Jag försökte börja amma genast, jag hade henne på bröstet så ofta jag orkade, men det var tungt och jag ville ibland hellre att hon skulle få tilläggsmjölken. Det gjorde ont och var påfrestande. Jag hade just gått igenom en jobbig graviditet och fött barn i ett par dygn. Jag var slut.

Jag försökte pumpa också. Helst skulle jag göra det åtta gånger om dagen sa man, men jag klarade av max två. Jag kunde inte pressa mej till bristningsgränsen, jag var slut. Vi fortsatte ge tilläggsmjölk och jag försökte amma däremellan. Så fortsatte vi när vi kom hem också och ganska snart började vi ge större mängder ersättning i flaska.

Samtidigt steg min mjölk och amningen kändes lättare, rent fysiskt. Jag ville ändå fortsätta med ersättningen, dels för att jag visste att hon behövde den extra mjölken och dels för att hon då inte skulle vara totalt beroende av mej och min kropp - och för min egen mentala hälsas skull.

***

Första gången barnet sög sej fast ordentligt i min bröstvårta på sjukhuset översköljdes jag av en bottenlös sorg. Alla världens bekymmer och ett enormt vemod sköljde över mej. Jag grät av förtvivlan över saker jag inte kunde sätta ett namn på. Det sitter i fortfarande, men inte lika alltomfattande som de första dagarna. 

Under de senaste veckorna har jag också märkt ett intressant, och förstås rätt tungt, fenomen. Några gånger om dagen drar en kolossal ångest över mej, en ångest där jag känner att det inte finns nåt hopp och ingen framtid, jag vill bara ge upp. Ska jag vara ärlig så blir det nästan lite skrämmande och suicidalt för några sekunder. En liten stund (15-30 sekunder, typ) efter att ångesten dragit fram känner jag hur mjölken rinner till i brösten och känslan försvinner för vinden. (!!)

Samma sak varje dag. Nu när jag förstått hur det hänger ihop och att den galna känslan kommer att försvinna genast när det kniper till i brösten, har jag förstås en miljon gånger lättare att handskas med den, trots att jag alltid får en snabb panikkänsla när ångesten exploderar.

Visst berättas det ju att amningen är alltomfattande, men att den skulle vara en SÅ STOR upplevelse, på gott och ont, hade jag ingen aning om.

(Det har faktiskt ett namn också, D-MER, här kan man läsa mer om det. Det fick jag veta av Min Kompis Karin som vet allt om allt, ingen inom hälsovården har ens nämnt syndromet.)

***

Ibland när jag står och värmer ersättning åt Lillspiggen kan jag känna ett känsla av misslyckande. Det är också intressant med tanke på att jag tänker att jag inte lägger någon prestige i amningen. Att det inte är viktigt för just mej att helamma, att jag tycker det är skönt när också Mira kan delta i matningarna. Ändå smyger den ibland på, känslan av att jag inte är bra nog.

Där tror jag igen det ligger mycket förväntningar på den som ammar, från samhället och samtiden. Det är ju inte så att någon direkt ser ner på personer som inte ammar sina barn, men det pratas alltid om att lyckas amma. Fick du amningen att funka, räcker din mjölk till, etc. Det nekande svaren på de frågorna blir lätt jämförbara med misslyckanden. Själv känner jag också att jag måste förklara varför vi ger ersättning, “hon fick det från början för att hon ju var så liten och inte orkade äta tillräckligt” istället för “jag delammar och det är underbart!”.

Så länge barnet får näring är det mindre viktigt varifrån den kommer, och jag är ju exakt av den åsikten att alla måste göra prick och precis så som det funkar bäst för dem själva, barnet i fråga och familjen runtom.

Ändå. Den där känslan som bara kommer nånstans ifrån, som troligen handlar om Moderskapet och Kvinnligheten. Jag vill inte sluta amma, trots att jag tidvis tycker det är både tungt och ångestfyllt, och aldrig att jag känt någon eufori eller fått några kicks av det. Det är så paradoxalt och bakvänt, om ni förstår vad jag menar.

***

Jag hade inte den minsta aning om att amning kan KÄNNAS så här mycket. Jag visste ju att den väcker tankar och reaktioner när man pratar om det, men att det kunde vara så här genomgripande och fullständigt, det hade jag verkligen ingen aning om.

Kommentarer

  • Linda 07/04/2018 5:13pm (19 månader sen)

    Jag är SÅ med i dina känslor. Vår kille var dock stor och har redan från början orkat suga och äta från bröstet. Men ändå. Den där ångesten när han suger fast. Nu har jag som projekt att sluta amma. Han är 5 månader. Och tydligen behöver jag skriva hur gammal han är när jag skriver att jag vill sluta, håhå. För även om amningen inte är min grej alls, så ger tanken på att sluta amma ångest. Och jag kan inte alls sätta fingret på hur det hänger ihop, för jag vill VERKLIGEN inte amma.

  • Johanna 07/04/2018 6:42pm (19 månader sen)

    Jag blev åxå överrumplad av känslorna som kom iom amningen. Här satt man glera ggr om dagen pch bara tänkte katastrof tankar. VARFÖR föda ett barn till denna värld? HUR sks man kunna uppfostra honom? Kommer man NÅNSIN bli sig sjölv igen osvosv..För mig tog det kanske 4-5 veckor så gik det om och jag ammade i 6månader. Hade bestämt mig för o sluta renn tidigare men så tänkte ja att de låter bättre att man slutat vid 6 månader än 5 tex..(??) Vilken idiotisk tanke nu när man skriver ner den...hursom..vår pojke fik tissimat o flaska om vartannat från 4 mån. Å bara flaska från 6 mån. Å han e stor o stark o växer fint! Å jag må SÅ myki bättre...! De blir bättre!

  • Ingela 08/04/2018 10:14am (19 månader sen)

    Vår äldre son var drygt 4,5 kg då han föddes, men ändå kämpade vi med amningen i 4-5 veckor innan vi fick det att lyckas utan problem. Både han och storebror som var 2 kg mindre vid födseln delammades för att pappa skulle kunna delta i matningen. Vi upplevde aldrig det som ett problem och jag kände mig aldrig som en dålig mamma, men så fanns ju inte heller Internet och alla åsikter den tvingar på oss på den tiden. En del saker var nog lättare förr.

  • heidi 08/04/2018 1:23pm (19 månader sen)

    exakt samma. tror det är vanligare att känna som du och jag än det där svindlande underbara med amningen. eller om man står ut över 4 mån, tror jag att det kanske släpper mer denna d-mer känsla. jag kände mig dessutom lurad av alla andra kvinnor, som aldrig nånsin hade nämnt detta och förvarnat. kände mig avgrundslöst ensam. tack för att du skriver sanningen!

  • Jessica 08/04/2018 3:45pm (19 månader sen)

    Tack för ett väldigt informativt inlägg. Hade ingen aning om att det fanns nåt som kallas D-MER. Har heller aldrig hört någon nämna det. Jag var heller aldrig någon som la prestige i att amma. Våra barn var ju stora och fixa amningen direkt, men efter väldigt svåra förlossningar så fick de flaskmjölk direkt delvis och vi fortsatte med det. Iom att jag äter medicin där det står på bruksanvisningen att man inte ska amma, eller vara gravid, när man äter dem så valde jag till slut att sluta amma helt vid 2 månaders ålder. Jag hade redan ätit medicinen under graviditeterna (SLE-mediciner alltså), vilket jag skulle enligt läkarna. De gjorde bedömningen att det var bättre att jag inte äventyrade min hälsa och att medicinen var relativt säker för fostren, men jag valde sedan att inte amma för att de skulle slippa få min medicin i sig i fortsättningen. Men jag stod inför svårt beslut och velade fram och tillbaka den första månaden under delamningen. Men när jag väl gjorde beslutet kändes det bra. Och friska och välskapta barn blev det av dem trots uppfödning på flaskmjölk! ;)

  • Emmy 08/04/2018 11:33pm (19 månader sen)

    Det låter ju bra att delamma, som det ideala ? fint att ni båda kan delta i matandet o du slipper "ifrån" ibland när ingen är beroende av dina bröst! Bra att ni hittat ersättning som passar!Imponerande för mig faktiskt som helammar. Ammandet känns kanske lättare med tiden..om hormonerna minskar?

Skriv en kommentar